I fäders spår för framtida segrar - Till Liv

EflEktioN
i fädErs spår
för framtida segrar
Hösten 2012 träffades fl ertalet av elms och elus långtidsanställda till medarbetardag.
en av de anställda, markus Hector, som då var i slutskedet av sin ganska långa tjänst i elm,
gavs tillfälle att i ett längre föredrag (som här förkortats) refl ektera över elms utveckling de senaste
trettio åren. läs, refl ektera och samtala om det som varit, men framför allt om vägen vidare.
1. Jeg så ham som barn med det solrige øje
i regnbuens glans på de hjemlige høje.
Han kyssed min kind, og vi leged med stjerne,
mens korset stod skjult mellem løv i det fjerne.
2. Jeg så ham som yngling i livskraftens morgen,
da ånden fl øj højt imod herligheds-borgen.
Han vinked min sjæl, og jeg glemte det lave,
hans ild kasted glans på forkrænkelsens grave.
3. Jeg så ham som mand i den modnede sommer,
da synderen skjalv for den hellige dommer,
da hjertet slog tungt, og min isse var sænket,
og dødstanken strængt havde livsmodet lænket.
4. først da fi k jeg kende hans salige nåde,
først da løstes korsets, forargelsens gåde,
først da lærte hjertet at favne den byrde,
som han mig har rakt, den forbarmende hyrde
foto: daniel larsson, elm syds sommarmÖte, ÖrkellJunGa 2012
PSALm 67 (V. 1–4) i dEn dAnSkE SALmEBog
TILL LIV 2 • 2013 15

ELMs
1980-tal
”Jag fyllde 13 år 1989 så 80-talet är min barndom, det tidiga 90-talet
min tonårstid. Hur såg det ut? Vilka var bristerna, förtjänsterna?
Min bild är något kritisk, men inte bara – det fanns förtjänster
och framför allt många varma, välmenande människor.”
Hur såg det ut då?
EN gudstjäNst i BV 1 på 80-talet bestod
som regel av två sånger, predikan och sedan
ytterligare två sånger. Till de stora reformerna
hörde att någon hade inledning och hälsade
predikanten välkommen, tidigare hade
predikanten själv föreslagit första sången
och varit den som genomförde samlingen.
Efter att predikanten läst texten bad han:
”Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är
sanning.” De första fem minuterna av predikan
var sedan alltid intressanta. Därefter
övergick det till en utläggning om synden,
Guds vrede, domen vi förtjänade och nåden
som befriade. Det var viktiga sanningar,
men ofta helt förutsägbart.
BiBEltrogNa VäNNErs såNgBok och
dess ”tillägg” ersattes 1986 med Lova Herren,
en sångbok som fi ck kritik för att till
stilen vara förlegad redan när den kom ut.
söNdagsskolaN var ganska ålderdomlig,
liksom fl era av de andra barnsamlingarna.
Jag förstod det inte då, men när jag senare i
livet funderat över själva upplägget samt de
sånger vi sjöng, så inser jag varför den inte
alltid var så lustfylld. Hur hade man t.ex.
”Anden till pant”? Men många bibelberättelser
lärde vi oss och fl era av lärarna var
riktigt engagerande. Och vi var många barn.
uNgdomslägrEN vid den här tiden var inte
så olika samlingarna i missionshuset. Föredrag
på föredrag med ”Lejonet av Juda” eller
någon annan Lova Herren-sång emellan.
Det där passade inte helt en 13-åring, men
1. BV ändrade 2005 namn till ELM-BV eller endast ELM.
det funderade man inte så mycket över. Alla
kristna åkte på läger, spelade innebandy,
sjöng i kör och åkte på skidresa. Så var det
bara. På gott och ont uppmanades ingen att
känna efter vad man själv ville och att hitta
sin väg.
i rElatioN till samtidEN intog BV en
mycket kritisk hållning som bl.a. berodde på
en ensidighet i förkunnelsen. Syndakän nedomen
var många gånger den enda formen
för självkännedom. Bilden av den radi kalt
syndiga människan blev därför för många
svår att förena med erfarenheten av de trevliga
kollegerna på jobbet.
Vidare – om det enda som sägs om känslor
är att man inte ska bygga på dem, får
åhörarna till slut för sig att känslor inte
överhuvudtaget är viktiga. Det mänskliga,
kroppsliga nedvärderas. Och om man såg
en fi lm var risken stor att man tog över fi lmens
värderingar – man kunde inte ta del
av kulturen och analysera, diskutera och
värdera den. Den var av världen och det
skulle man undvika.
för BV-arEN Var kristENdomEN uppdelad.
I Svenska kyrkan talade man om skapelsen
och kulturen – Gud var som stranden
och som gräset med vind och vidd. BV och
missionsfolket hade Jesus, den objektiva
försoningen, rättfärdiggörelseläran. Pingstvännerna
hade Anden. I BV verkade den
helige Ande endast genom att öppna Ordet.
Hur påverkades vi?
Vad häNdE mEd oss som formades i den
här miljön? En del tog verklig skada, andra
klarade sig rätt bra. Men det blev en stor
grupp sårade människor. Många lämnade.
En del gick till andra kyrkor, andra lämnade
tron helt. Och så fanns då vi som gjorde
det både enklaste och svåraste, vi stannade
kvar. Många av oss satte stort värde på BVs
bibeltrohet. Vi hade också mitt i allt blivit
sedda och fått uppgifter; vi lyckades efterhand
skilja mellan bild och verklighet. Gud
var inte BV. Vi förstod någonstans att de
som gav upp sin gudstro egentligen reagerade
på en bild – ’BVs Gud’ – och en kultur,
snarare än på den verklige Guden.
Några har berättat om den fasa som predikningarna
om helvetet orsakade. Vad jag
minns talade inga predikanter enbart om
förtappelsen – och de som ofta varnade
för den kunde också predika nåden så att
den gick till hjärtat. Men visst var det ett
stort evighetsallvar i förkunnelsen ända in
på 80–90-talet. Jag själv förstår överhuvudtaget
inte hur vissa kan vara så obekymrade
om den dubbla utgången och ha en så snäll
Jesus. För mig fi nns det något förljuget i det.
dE som i dag sYsslar mEd själavård i
vår rörelse möter hos våra medlemmar en
rädsla för Gud, en rädsla för andra människor,
en rädsla för livet. Det fi nns nog fl era
förklaringar:
• Predikanternas många allvarsamma varningar:
”Ni borde. Ni får absolut inte. Tag
16 TILL LIV 2 • 2013

er tillvara för …” Det har skapat en rädsla
för att ta plats och att vara, med allt man
är som människa – och gjort det svårt för
många att njuta av Guds främsta gåva, livet.
• BV hade ett duktighetsideal. Man skulle
veta vissa saker, kunna vissa koder. Om man
gjorde fel eller gick på andra möten än BVs,
ja, då visste alla det. Det fanns mycket lite
tolerans och nåd. På konfi rmationskursen
gällde det att kunna svara rätt på katekesfrågor
och återge långa förklaringar utantill.
Inget fel i sig, och det var inte det enda läsningen
gick ut på, men mycket handlade om
att vara duktig. Skam den som misslyckades.
Det var ofta detta som många av de som
lämnade BV reagerade på.
• Ett tydligt ”vi och de”-tänkande har
präglat BV. Vi var annorlunda. Föräldrarna
sökte efter bästa förmåga förklara för sina
ungdomar varför de inte fi ck vara med på
klassfesten, skoldiskot eller fotbollsmatchen
på söndagen, men gränssättningarna fi ck
iNNaN Vi lämNar 80-talets pietism – vad
får vi inte förlora?
• Insikten om syndens verklighet och allvar
och om förlåtelsens befriande kraft.
• Betoningen på den personliga relationen
till Gud. På mitt konfi rmationsläger hade
vi tre kvarts bibelläsning och studietid i
klassrummet, övervakat av lärare. Det låter
auktoritärt, men för mig betydde det väldigt
mycket. Man höll också på sin andakt
i hemmen. Man var läsare på 80-talet på ett
annat sätt än i dag.
• Troheten var stark, även om det också
fanns mycket av plikt. Man gick till missionshuset
varje söndag, inte var tredje.
Man höll sig till BV och gjorde en insats
ändå många att känna sig som främlingar
gentemot sin omgivning. (Jag säger inte att
det är lätt att vara förälder och veta var man
ska sätta gränserna.)
• Bristen på apologetik och interaktion med
samtiden. Vi fi ck undervisning om trons
vad, men ytterst lite om trons varför. När vi
hamnade i samtal med andra visade det sig
att språket vi hade bara fungerade inom den
redan kristna begreppsvärlden och svarade
på helt andra frågor än de som ställdes från
sekulärt håll. Frimodigheten fi ck sig en rejäl
knäck.
• Skammen över BVs ålderdomlighet. I BV
var man mycket stolt över att till skillnad
från alla andra ha den rätta läran, samtidigt
fanns det en skam hos många över sångerna
och hela framtoningen.
Kanske gör jag för mycket av temat rädsla,
det är möjligt. Men jag tror det är nödvändigt
– att vara missionsvän och samtidigt
rädd för Gud, andra människor och livet
där, både genom engagemang och ekonomiskt.
Man kunde lita på BV-aren. Utan
hennes strävsamhet och trohet skulle nog
inte ELM-BV fi nnas kvar i dag.
• Missionsoffret. En äldre dam på väg hem
från Strandhem berättade nyligen för någon
att hon hade fått sälja bilen för att ha råd
att ge pengar till missionen ...
• Omsorgen om nästan och dennes gudstro.
Man pratade inte så mycket om teologi och
gudsbild, men man talade om frid med Gud.
• Objektiviteten, att inte bygga på känslor.
”Ibland när du ber känns det som att tala
in i en vägg och inget händer. Be ändå”, var
det goda råd man kunde få.
som sådant är ytterst krampaktigt. Christian
Braw varnar i Nåden och världen för hur traditionalism
tenderar att bli passiviserande:
”man skulle allvarligt missta sig om man trodde
det gick att i den nya situationen bara upprepa,
göra på nytt vad man gjorde t.ex. i pietismen
eller herrnhutismen. sådana försök är dömda
att misslyckas. Här är en allvarlig fråga till de
kyrkliga väckelser som mer eller mindre stabiliserats
i organisationer. för sveriges del kan man
tänka på den kyrkliga pietismen – gammalkyrkligheten
– och den nyevangeliska väckelsen.
det är kretsar där en levande apostolisk tro
och ett apostoliskt liv fi nns. men eftersom man
egentligen inte vill veta av denna tro, detta liv i
annan form än det som fäderna en gång mötte
blir man därmed ur stånd att se sin kallelse i en
historisk situation som fäderna aldrig ställdes
inför. de former i vilka fäderna väcktes till sann
tro och liv, de var den gången något nytt i
kyrko historien. när man nu är kritisk till en ny
tids nya former för samma tro och samma liv,
gör man då inte det tidsbetonade, tidsbundna
till normen? och därmed blir man tvungen att
sluta sig inne i den egna gruppen och reducera
ansvaret för världens frälsning till missionsoffret.”
Triplakören. Skidresa till österrike. En ny generation ledare.
Lärdomar av 1980-talet
foton: till livs Bildarkiv
• Eftertanken. Man kunde ta sig tid att fundera
över predikan efteråt. Tempot på söndagarna
var inte så stressigt. Ingen åkte till
IKEA.
på 90-talEt skEddE en helt nödvändig förnyelse.
En ny generation av unga ledare fi ck
ungdomsgrupper och läger att leva upp.
Kontakten med bl.a. L’Abri, CredoAkademin
och KRIS vitaliserade hela teologin och
tänkandet och den karismatiska rörelsen
började hitta in med sina sånger och friare
former – vi fi ck bättre kontakt med de två
trosartiklarna om Fadern, Skaparen, och
om Anden.
TILL LIV 2 • 2013 17

ELMs
2010-tal
”Vi som var med på 1980-talet har gjort en resa på hundra år.
Det BV vi växte upp i hade inte förändrats nämnvärt i sina uttryckssätt sedan det grundades
sjuttio år tidigare. Snarare hade det nog stelnat sedan den tiden.”
Hur ser det ut i dag?
dEN som i dag trillar in i ett av ELM-BVs
större missionshus tio minuter innan gudstjänsten
börjar får en helt annan upplevelse
än för trettio år sedan. Det är full aktivitet.
Försångarna övar fortfarande. Någon håller
på att få rätt på projektorn som strular.
Till slut löser det sig och man kan samlas
till lite bön för gudstjänsten. Då sänker sig
till slut lugnet i lokalen, tre minuter innan
gudstjänsten ska börja. Sedan är allt ambitiöst
planerat – gudstjänstordning, sånger
och predikan.
VariatioNEN är rätt så god. ELM har
kontakt med alla tre trosartiklarna. Den som
läser Insidan eller Till Liv slås av den bredd
de håller. Jag har haft nåden att få lyssna till
predikningar av ’våra egna produkter’ – de
har fått sin tro och andliga fostran i denna
rörelse och på ett begåvat och kritiskt sätt
tagit emot det som den erbjuder. Det säger
mycket om rörelsens potential.
Elu arBEtar mEdVEtEt och strategiskt med
ungdomsarbetet och utmaningar att anta
saknas inte. Man har tagit starka intryck av
frikyrkan och den karismatiska rörelsen, på
gott och ont. Mycket ser annorlunda ut.
såNgErNa på lägrEN kännetecknas nu
av en annan ensidighet än på 80-talet. De
kan vara tröttsamt upprepande. Flera av
dem berättar inte så mycket om vem Gud är
och vad han har gjort, utan mer om vad vi
känner när vi kommer inför honom. Andra
är mycket pietistiska, har ord och föreställningar
som är bibliska och riktiga, men som
utanförstående inte alls kan förstå: ”Hosianna
till Guds dyra offerlamm.”
koNfEssioNEll oriENtEriNg betyder inte
så mycket för ungdomar. Det finns något positivt
i det. De har förstått att det är viktigare
att en människa vill följa Jesus än att den har
rätt stamtavla, dopsyn och kan texten till
”Glädjens Herre”. Man har gått från samfundstänkande
till Kristus själv. Kunskap
och erfarenhet hos en förkunnare värderas,
snarare än att vara svenskkyrklig, EFS-are
eller verksam inom Missionsprovinsen. Samtidigt:
man känner inte till sin evan gelisklutherska
identitet så väl eller tycker att den
kan vara viktig. Jag tror det vore positivt om
fler ungdomar (och säkert deras föräldrar
också!) sökte informera sig om sakramentsläran,
korsteologin, trons plats, rättfärdiggörelsen
etc. Man önskar en jordnära, engagerad
kristendom, en levd tro, men risken är
att de djuplodande samtalen går förlorade.
dEN karismatiska rörElsEN har gett oss
glada lovsånger, personlig förbön, starkare
betoning på samtalet, bönestationer med
lappar och ljus – allt detta vill vi inte vara
utan. En risk är att allt kommer att handla
om mig och min gudstro, om min vandring
med Jesus, snarare än om vad Gud gjort i
Kristus. Man förväntar sig Guds konkreta
ledning, men när hjälpen uteblir känner
man sig sviken av Gud. Här måste vi som
korrektion få vara tydliga med att den värld
vi lever i är så djupt fallen att de under och
tecken vi får se, räcker inte för att tro på en
god Gud. ”Utan korset och hoppet finns det
ingen trovärdig kristendom” (Larry Crabb).
Vi är på Väg att få en ungdomsgeneration
som inte rotar sig och får upptäcka den
Gud som finns gömd i gemenskapen sådan
som den är i all sin brist och synd. Det är
ju i motståndet som människan mognar och
växer. Få av oss som stannade kvar i ELM-
BV skulle varit mer andligt mogna i dag om
vi prövat alla alternativen.
En del unga är ytterst ambivalenta i om
de ska engagera sig. Hur fostrar vi ansvarskännande
ELMare som inte är flyktiga och
styrs av känslosamhet, som står fasta även
när Gud inte hjälper dem konkret?
’iNfotaiNmENt’ – information och underhållning
i ett – är mycket vanligt i ELU i
dag. Vi ser det på själva lokalen; vi har gått
från predikstol, ambo och lektionssal till
framträdande på scen, både av talare och
lovsångsband. Vi ser det i hur bordsbönen
sjungs; vi har gått från ”Glädjens Herre”
och ”Du som mättar liten sparv” till ”Maten
kan va’ god att äta”. Vi har gått från
slips till T-shirt, från allvar och rädsla till
en ganska slapp hållning till det mesta. Vi
behöver fråga oss ”Hur vill Gud bli ärad?”
och inte bara ”Hur vill vi fira gudstjänst?”.
Vi behöver ge plats för vördnad – samtidigt
som vi får ha roligt och göra saker så att
folk kan slappna av och lyssna. Men formerna
är viktiga, inte bara innehållet.
dE uNga på 2010-talEt är en del av sin
kultur i allra högsta grad. ”Vi och de”-tänkandet
är inte alls lika utpräglat och föräldrarna
sätter inte lika snäva gränser, på gott
och ont. Många av de unga skäms inte över
Jesus och evangeliet, men de lever i en kultur
som stämplat alla människor som inte
förespråkar abort, homosexuell samlevnad,
hen och könslikhet som fundamentalister
eller t.o.m. nazister. Och det tar på frimodigheten.
Hur undervisar vi om tron på Bibeln
som Guds sanna ord som vi är kallade
att lyda, även när det känns obekvämt?
EVaNgElisatioN i EN tid då det inte finns
några andliga sanningar är en annan utmaning
i dag. När vi på 90-talet i skolorna
berättade om kristen tro kunde vi säga att
vi tyckte det var svårt med helvetesläran,
men vi trodde ändå som det stod i Bibeln.
Eleverna reagerade då med: ”Ja, det är ju
din religion så du får väl tro så.” Men i
dag svarar man: ”Men om du inte tycker
om helvetesläran, varför tror du då på den?
Du ska väl inte tro på något som får dig
att må dåligt.” Sanningen är inte första frågan,
utan hur tron berör, känns, lindrar den
existentiella nöden.
18 TILL LIV 2 • 2013

Lärdomar för framtiden
Vi lEVEr i EN tid då allt ska utvärderas och
förbättras. Det är ansvarsfullt på ett sätt,
och samtidigt stressande. Låt oss dock ändå
här ställa frågan: Vad behöver ELM i dag?
• Ett konstruktivt ledarskap som älskar
ELM. Vi behöver positiva, konstruktiva
medarbetare som är glada över att få tjäna
i rörelsen, som har hjärta för människorna
och ser det fi na i sammanhanget.
• Ett ledarskap som hjälper oss att förstå
varandra. De äldre sitter fast i historien, de
yngre vet inget om den. Ledarna är ovärderliga
för att överbrygga, de ledare som vet
hur det har varit.
• Ett ledarskap som bygger varma relationer.
Verksamhet i all ära, men de goda samtalen
och nära relationerna är omistliga.
• En förkunnelse till många samtidigt. I missionshusen
fi nns de som längtar efter tröst
och de som längtar efter utmaning, de som
vet mycket om tron och de som inte vet något
alls. Vårt uppdrag är att förmedla Guds
Ord med både kraft och pastoral omsorg,
och att tala till våra egna ”så att de utanför
vill tjuvlyssna” (Krister Stendahl). Våra
lärofäder predikade i väckelsetider när folk
kände katekesen och begrepp som rättfärdighet
och helgelse – i dag fi nns inte samma
kunskap att anknyta till, många känner inte
någon som är kristen.
• En undervisning till liv, men också större
kunskap. Undervisningen är i dag både tilllämpande
och själavårdande, men kanske
behöver vi mer av ren kunskapsförmedling.
• En undervisning som skapar goda förväntningar.
Bibeln beskriver ofta Guds ledning
och hjälp i långa processer, genom många år
av väntan. En kristen får be om Guds ledning
och vila i den, och samtidigt är hon myndig
och kallad att själv ta beslut. Ofta är Guds
svar på vår bön ett ljus i det mörker som vi
fortfarande kan få kämpa med. Andens nya
liv är en jublande glädje mitt i egen svaghet,
och den får vi förkunna frimodigt.
• Betoning av både Guds kärlek och förlåtelse.
Många, i alla åldrar, lever i dag med
en kronisk misstanke om att Gud egentligen
inte älskar dem. De behöver få höra att en
ELUs PULS-läger i augusti 2012.
frälst syndare är lönen för hela Jesus möda.
Han älskar oss och vill därför inget hellre
än att få rädda oss. Den som kämpar med
skamkänslor behöver också få höra att Gud
älskar henne precis som hon är.
• Plats åt det inre livet. Jag tror att ELU/ELM
behöver andra uttryck för spiritualitet än de
lovsångsorienterade. Vi behöver hjälp att
hitta lugn och frid i en stressad tid. Kanske
är tiden mogen för fl er retreater, pilgrimsvandringar
och hjälp till större inre samling.
• Utrymme för växt. Jesus krävde inte omvändelse
för att ha gemenskap – han hade
gemenskap för att skapa omvändelse. Omvändelsen
är en process, och undervisningen
ska anpassas efter det. En spirande tro kan
inte bära en tung syndamedvetenhet. Uttryck
som ”totalt fallen i synd” drabbar inte
självklart den sönderstressade trebarnsmamman.
Vi ska tala igenkännbart om synden.
• Ledning till mognad och dygdighet. Målet
med livet är inte att hinna allt, hänga med
på allt, ständigt söka dämpa sin uppdateringsångest
och vara lyckad och ha status
utåt sett. Målet är att lära känna Gud, ära
honom och att få använda och ge vidare
det man fått ta emot. Men det viktiga i livet
kostar – vi måste avstå, offra tid, underordna
oss. Gud vill forma oss till människor
med resning.
• Hjälp att skilja mellan behov och begär.
Förr fanns en tendens att stämpla allting
som synd, men vissa saker som mer synd än
andra. I dag söker vi hela tiden skilja behov
från begär, det mänskliga från det syndiga.
Det är inte alltid så lätt, men väldigt viktigt.
För Jesus var kampen mot begären en kamp
på evigt liv och död.
• Insikt om att glädjen fi nns i det gemensamma.
”Jag måste ju tänka på mig själv”,
har blivit ett slags mantra. Men, noterar
Per-Magnus Möller, vi längtar nog snarare
efter att bli tänkta på. Vi vill inte bli mer
ensamma. Glädjen i livet ligger i det gemensamma:
att få tillhöra mänskligheten, vara
andras vän, medarbetare och medvandrare,
få vara med och bygga familj, församling/
förening, tidning, lägergård, skola, missionsrörelse.
Laget är större än jaget.
• Moderna sånger med bra text. I ett samtal
på TV kom Owe Wikström och Torgny
Lindgren att tala om väckelsesånger. Då sa
Lindgren: ”Ja, väckelsesångerna är anmärkningsvärt
tänkvärda.” Och Wikström infl ikade:
”Och skenbart naiva.” Bättre tycker
jag inte att det kan sägas. Det fi nns ett värde
i att ta vara på psalmerna och sångerna – och
att lära av Bibelns lovsånger som både uttrycker
kärleken till Gud och förkunnar hans
storverk. Samtidigt måste vi få fram många
nya sånger med fl era verser och bra innehåll.
Språket kan inte övertas av nästa generation.
Ingen av oss pratar till vardags om ”hugsvalaren”
eller ”hulde Fader”. Vi behöver snart
en ”Den nya sången, version 2.0”.
• En kärlek till Gud, livet och andra människor.
Bibeln varnar för att dyrka det skapade
i stället för Skaparen. Men vi får glädja
oss över skapelsen och beundra både naturen
och människans verk, kulturskapandet.
Lina Sandell har fel när hon sjunger: ”O,
hur tomt är allt i hela världen, utan Jesus
är blott synd och nöd.” Ungdomarna har
fel när de sjunger att livet utan Jesus är ”ett
iskallt hav”. Den har också fel som säger att
människan inte har något värde i sig själv.
Det har hon. Det är däremot sant att hon
inte kan göra något för sin frälsning.
Många av oss som växte upp i ELM på
1980-talet kommer aldrig helt att hitta rätt
i vår relation till skapelsen och livet, varningarna
för det har varit så kraftiga. Men
som människor har vi mer gemensamt med
den som inte tror än som skiljer – och vi har
både något fantastiskt att dela med oss av
och oerhört mycket att lära av andra. Det
är viktigt att vi talar igenkännbart och respektfullt
om människolivet och framhåller
att livet är vävt i ett stycke. Det psykologiska
och ekologiska, privata och politiska,
andliga och världsliga är en enhet. Vi talar
om arbetsliv, vardagsliv, kärleksliv, familjeliv,
andaktsliv, församlingsliv, men det är
ju ett liv. Och vi behöver
fundera över hur tron blir
synlig i vår vardag – vi får
älska Gud, livet och våra
medmänniskor.
mArkUS HECTor, Stockholm
Teol.kand.
foto: tHerese ekstrÖm
TILL LIV 2 • 2013 19