I fäders spår för framtida segrar - Till Liv

More documents

Recommendations

Info

ELMs 1980-tal ”Jag fyllde 13 år 1989 så 80-talet är min barndom, det tidiga 90-talet min tonårstid. Hur såg det ut? Vilka var bristerna, förtjänsterna? Min bild är något kritisk, men inte bara – det fanns förtjänster och framför allt många varma, välmenande människor.” Hur såg det ut då? EN gudstjäNst i BV 1 på 80-talet bestod som regel av två sånger, predikan och sedan ytterligare två sånger. Till de stora reformerna hörde att någon hade inledning och hälsade predikanten välkommen, tidigare hade predikanten själv föreslagit första sången och varit den som genomförde samlingen. Efter att predikanten läst texten bad han: ”Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är sanning.” De första fem minuterna av predikan var sedan alltid intressanta. Därefter övergick det till en utläggning om synden, Guds vrede, domen vi förtjänade och nåden som befriade. Det var viktiga sanningar, men ofta helt förutsägbart. BiBEltrogNa VäNNErs såNgBok och dess ”tillägg” ersattes 1986 med Lova Herren, en sångbok som fi ck kritik för att till stilen vara förlegad redan när den kom ut. söNdagsskolaN var ganska ålderdomlig, liksom fl era av de andra barnsamlingarna. Jag förstod det inte då, men när jag senare i livet funderat över själva upplägget samt de sånger vi sjöng, så inser jag varför den inte alltid var så lustfylld. Hur hade man t.ex. ”Anden till pant”? Men många bibelberättelser lärde vi oss och fl era av lärarna var riktigt engagerande. Och vi var många barn. uNgdomslägrEN vid den här tiden var inte så olika samlingarna i missionshuset. Föredrag på föredrag med ”Lejonet av Juda” eller någon annan Lova Herren-sång emellan. Det där passade inte helt en 13-åring, men 1. BV ändrade 2005 namn till ELM-BV eller endast ELM. det funderade man inte så mycket över. Alla kristna åkte på läger, spelade innebandy, sjöng i kör och åkte på skidresa. Så var det bara. På gott och ont uppmanades ingen att känna efter vad man själv ville och att hitta sin väg. i rElatioN till samtidEN intog BV en mycket kritisk hållning som bl.a. berodde på en ensidighet i förkunnelsen. Syndakän nedomen var många gånger den enda formen för självkännedom. Bilden av den radi kalt syndiga människan blev därför för många svår att förena med erfarenheten av de trevliga kollegerna på jobbet. Vidare – om det enda som sägs om känslor är att man inte ska bygga på dem, får åhörarna till slut för sig att känslor inte överhuvudtaget är viktiga. Det mänskliga, kroppsliga nedvärderas. Och om man såg en fi lm var risken stor att man tog över fi lmens värderingar – man kunde inte ta del av kulturen och analysera, diskutera och värdera den. Den var av världen och det skulle man undvika. för BV-arEN Var kristENdomEN uppdelad. I Svenska kyrkan talade man om skapelsen och kulturen – Gud var som stranden och som gräset med vind och vidd. BV och missionsfolket hade Jesus, den objektiva försoningen, rättfärdiggörelseläran. Pingstvännerna hade Anden. I BV verkade den helige Ande endast genom att öppna Ordet. Hur påverkades vi? Vad häNdE mEd oss som formades i den här miljön? En del tog verklig skada, andra klarade sig rätt bra. Men det blev en stor grupp sårade människor. Många lämnade. En del gick till andra kyrkor, andra lämnade tron helt. Och så fanns då vi som gjorde det både enklaste och svåraste, vi stannade kvar. Många av oss satte stort värde på BVs bibeltrohet. Vi hade också mitt i allt blivit sedda och fått uppgifter; vi lyckades efterhand skilja mellan bild och verklighet. Gud var inte BV. Vi förstod någonstans att de som gav upp sin gudstro egentligen reagerade på en bild – ’BVs Gud’ – och en kultur, snarare än på den verklige Guden. Några har berättat om den fasa som predikningarna om helvetet orsakade. Vad jag minns talade inga predikanter enbart om förtappelsen – och de som ofta varnade för den kunde också predika nåden så att den gick till hjärtat. Men visst var det ett stort evighetsallvar i förkunnelsen ända in på 80–90-talet. Jag själv förstår överhuvudtaget inte hur vissa kan vara så obekymrade om den dubbla utgången och ha en så snäll Jesus. För mig fi nns det något förljuget i det. dE som i dag sYsslar mEd själavård i vår rörelse möter hos våra medlemmar en rädsla för Gud, en rädsla för andra människor, en rädsla för livet. Det fi nns nog fl era förklaringar: • Predikanternas många allvarsamma varningar: ”Ni borde. Ni får absolut inte. Tag 16 TILL LIV 2 • 2013
er tillvara för …” Det har skapat en rädsla för att ta plats och att vara, med allt man är som människa – och gjort det svårt för många att njuta av Guds främsta gåva, livet. • BV hade ett duktighetsideal. Man skulle veta vissa saker, kunna vissa koder. Om man gjorde fel eller gick på andra möten än BVs, ja, då visste alla det. Det fanns mycket lite tolerans och nåd. På konfi rmationskursen gällde det att kunna svara rätt på katekesfrågor och återge långa förklaringar utantill. Inget fel i sig, och det var inte det enda läsningen gick ut på, men mycket handlade om att vara duktig. Skam den som misslyckades. Det var ofta detta som många av de som lämnade BV reagerade på. • Ett tydligt ”vi och de”-tänkande har präglat BV. Vi var annorlunda. Föräldrarna sökte efter bästa förmåga förklara för sina ungdomar varför de inte fi ck vara med på klassfesten, skoldiskot eller fotbollsmatchen på söndagen, men gränssättningarna fi ck iNNaN Vi lämNar 80-talets pietism – vad får vi inte förlora? • Insikten om syndens verklighet och allvar och om förlåtelsens befriande kraft. • Betoningen på den personliga relationen till Gud. På mitt konfi rmationsläger hade vi tre kvarts bibelläsning och studietid i klassrummet, övervakat av lärare. Det låter auktoritärt, men för mig betydde det väldigt mycket. Man höll också på sin andakt i hemmen. Man var läsare på 80-talet på ett annat sätt än i dag. • Troheten var stark, även om det också fanns mycket av plikt. Man gick till missionshuset varje söndag, inte var tredje. Man höll sig till BV och gjorde en insats ändå många att känna sig som främlingar gentemot sin omgivning. (Jag säger inte att det är lätt att vara förälder och veta var man ska sätta gränserna.) • Bristen på apologetik och interaktion med samtiden. Vi fi ck undervisning om trons vad, men ytterst lite om trons varför. När vi hamnade i samtal med andra visade det sig att språket vi hade bara fungerade inom den redan kristna begreppsvärlden och svarade på helt andra frågor än de som ställdes från sekulärt håll. Frimodigheten fi ck sig en rejäl knäck. • Skammen över BVs ålderdomlighet. I BV var man mycket stolt över att till skillnad från alla andra ha den rätta läran, samtidigt fanns det en skam hos många över sångerna och hela framtoningen. Kanske gör jag för mycket av temat rädsla, det är möjligt. Men jag tror det är nödvändigt – att vara missionsvän och samtidigt rädd för Gud, andra människor och livet där, både genom engagemang och ekonomiskt. Man kunde lita på BV-aren. Utan hennes strävsamhet och trohet skulle nog inte ELM-BV fi nnas kvar i dag. • Missionsoffret. En äldre dam på väg hem från Strandhem berättade nyligen för någon att hon hade fått sälja bilen för att ha råd att ge pengar till missionen ... • Omsorgen om nästan och dennes gudstro. Man pratade inte så mycket om teologi och gudsbild, men man talade om frid med Gud. • Objektiviteten, att inte bygga på känslor. ”Ibland när du ber känns det som att tala in i en vägg och inget händer. Be ändå”, var det goda råd man kunde få. som sådant är ytterst krampaktigt. Christian Braw varnar i Nåden och världen för hur traditionalism tenderar att bli passiviserande: ”man skulle allvarligt missta sig om man trodde det gick att i den nya situationen bara upprepa, göra på nytt vad man gjorde t.ex. i pietismen eller herrnhutismen. sådana försök är dömda att misslyckas. Här är en allvarlig fråga till de kyrkliga väckelser som mer eller mindre stabiliserats i organisationer. för sveriges del kan man tänka på den kyrkliga pietismen – gammalkyrkligheten – och den nyevangeliska väckelsen. det är kretsar där en levande apostolisk tro och ett apostoliskt liv fi nns. men eftersom man egentligen inte vill veta av denna tro, detta liv i annan form än det som fäderna en gång mötte blir man därmed ur stånd att se sin kallelse i en historisk situation som fäderna aldrig ställdes inför. de former i vilka fäderna väcktes till sann tro och liv, de var den gången något nytt i kyrko historien. när man nu är kritisk till en ny tids nya former för samma tro och samma liv, gör man då inte det tidsbetonade, tidsbundna till normen? och därmed blir man tvungen att sluta sig inne i den egna gruppen och reducera ansvaret för världens frälsning till missionsoffret.” Triplakören. Skidresa till österrike. En ny generation ledare. Lärdomar av 1980-talet foton: till livs Bildarkiv • Eftertanken. Man kunde ta sig tid att fundera över predikan efteråt. Tempot på söndagarna var inte så stressigt. Ingen åkte till IKEA. på 90-talEt skEddE en helt nödvändig förnyelse. En ny generation av unga ledare fi ck ungdomsgrupper och läger att leva upp. Kontakten med bl.a. L’Abri, CredoAkademin och KRIS vitaliserade hela teologin och tänkandet och den karismatiska rörelsen började hitta in med sina sånger och friare former – vi fi ck bättre kontakt med de två trosartiklarna om Fadern, Skaparen, och om Anden. TILL LIV 2 • 2013 17
Page 1: EflEktioN i fädErs spår för fram
Page 5: Lärdomar för framtiden Vi lEVEr i

I fäders spår för framtida segrar - Till Liv

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?