I fäders spår för framtida segrar - Till Liv

More documents

Recommendations

Info

ELMs 2010-tal ”Vi som var med på 1980-talet har gjort en resa på hundra år. Det BV vi växte upp i hade inte förändrats nämnvärt i sina uttryckssätt sedan det grundades sjuttio år tidigare. Snarare hade det nog stelnat sedan den tiden.” Hur ser det ut i dag? dEN som i dag trillar in i ett av ELM-BVs större missionshus tio minuter innan gudstjänsten börjar får en helt annan upplevelse än för trettio år sedan. Det är full aktivitet. Försångarna övar fortfarande. Någon håller på att få rätt på projektorn som strular. Till slut löser det sig och man kan samlas till lite bön för gudstjänsten. Då sänker sig till slut lugnet i lokalen, tre minuter innan gudstjänsten ska börja. Sedan är allt ambitiöst planerat – gudstjänstordning, sånger och predikan. VariatioNEN är rätt så god. ELM har kontakt med alla tre trosartiklarna. Den som läser Insidan eller Till Liv slås av den bredd de håller. Jag har haft nåden att få lyssna till predikningar av ’våra egna produkter’ – de har fått sin tro och andliga fostran i denna rörelse och på ett begåvat och kritiskt sätt tagit emot det som den erbjuder. Det säger mycket om rörelsens potential. Elu arBEtar mEdVEtEt och strategiskt med ungdomsarbetet och utmaningar att anta saknas inte. Man har tagit starka intryck av frikyrkan och den karismatiska rörelsen, på gott och ont. Mycket ser annorlunda ut. såNgErNa på lägrEN kännetecknas nu av en annan ensidighet än på 80-talet. De kan vara tröttsamt upprepande. Flera av dem berättar inte så mycket om vem Gud är och vad han har gjort, utan mer om vad vi känner när vi kommer inför honom. Andra är mycket pietistiska, har ord och föreställningar som är bibliska och riktiga, men som utanförstående inte alls kan förstå: ”Hosianna till Guds dyra offerlamm.” koNfEssioNEll oriENtEriNg betyder inte så mycket för ungdomar. Det finns något positivt i det. De har förstått att det är viktigare att en människa vill följa Jesus än att den har rätt stamtavla, dopsyn och kan texten till ”Glädjens Herre”. Man har gått från samfundstänkande till Kristus själv. Kunskap och erfarenhet hos en förkunnare värderas, snarare än att vara svenskkyrklig, EFS-are eller verksam inom Missionsprovinsen. Samtidigt: man känner inte till sin evan gelisklutherska identitet så väl eller tycker att den kan vara viktig. Jag tror det vore positivt om fler ungdomar (och säkert deras föräldrar också!) sökte informera sig om sakramentsläran, korsteologin, trons plats, rättfärdiggörelsen etc. Man önskar en jordnära, engagerad kristendom, en levd tro, men risken är att de djuplodande samtalen går förlorade. dEN karismatiska rörElsEN har gett oss glada lovsånger, personlig förbön, starkare betoning på samtalet, bönestationer med lappar och ljus – allt detta vill vi inte vara utan. En risk är att allt kommer att handla om mig och min gudstro, om min vandring med Jesus, snarare än om vad Gud gjort i Kristus. Man förväntar sig Guds konkreta ledning, men när hjälpen uteblir känner man sig sviken av Gud. Här måste vi som korrektion få vara tydliga med att den värld vi lever i är så djupt fallen att de under och tecken vi får se, räcker inte för att tro på en god Gud. ”Utan korset och hoppet finns det ingen trovärdig kristendom” (Larry Crabb). Vi är på Väg att få en ungdomsgeneration som inte rotar sig och får upptäcka den Gud som finns gömd i gemenskapen sådan som den är i all sin brist och synd. Det är ju i motståndet som människan mognar och växer. Få av oss som stannade kvar i ELM- BV skulle varit mer andligt mogna i dag om vi prövat alla alternativen. En del unga är ytterst ambivalenta i om de ska engagera sig. Hur fostrar vi ansvarskännande ELMare som inte är flyktiga och styrs av känslosamhet, som står fasta även när Gud inte hjälper dem konkret? ’iNfotaiNmENt’ – information och underhållning i ett – är mycket vanligt i ELU i dag. Vi ser det på själva lokalen; vi har gått från predikstol, ambo och lektionssal till framträdande på scen, både av talare och lovsångsband. Vi ser det i hur bordsbönen sjungs; vi har gått från ”Glädjens Herre” och ”Du som mättar liten sparv” till ”Maten kan va’ god att äta”. Vi har gått från slips till T-shirt, från allvar och rädsla till en ganska slapp hållning till det mesta. Vi behöver fråga oss ”Hur vill Gud bli ärad?” och inte bara ”Hur vill vi fira gudstjänst?”. Vi behöver ge plats för vördnad – samtidigt som vi får ha roligt och göra saker så att folk kan slappna av och lyssna. Men formerna är viktiga, inte bara innehållet. dE uNga på 2010-talEt är en del av sin kultur i allra högsta grad. ”Vi och de”-tänkandet är inte alls lika utpräglat och föräldrarna sätter inte lika snäva gränser, på gott och ont. Många av de unga skäms inte över Jesus och evangeliet, men de lever i en kultur som stämplat alla människor som inte förespråkar abort, homosexuell samlevnad, hen och könslikhet som fundamentalister eller t.o.m. nazister. Och det tar på frimodigheten. Hur undervisar vi om tron på Bibeln som Guds sanna ord som vi är kallade att lyda, även när det känns obekvämt? EVaNgElisatioN i EN tid då det inte finns några andliga sanningar är en annan utmaning i dag. När vi på 90-talet i skolorna berättade om kristen tro kunde vi säga att vi tyckte det var svårt med helvetesläran, men vi trodde ändå som det stod i Bibeln. Eleverna reagerade då med: ”Ja, det är ju din religion så du får väl tro så.” Men i dag svarar man: ”Men om du inte tycker om helvetesläran, varför tror du då på den? Du ska väl inte tro på något som får dig att må dåligt.” Sanningen är inte första frågan, utan hur tron berör, känns, lindrar den existentiella nöden. 18 TILL LIV 2 • 2013
Lärdomar för framtiden Vi lEVEr i EN tid då allt ska utvärderas och förbättras. Det är ansvarsfullt på ett sätt, och samtidigt stressande. Låt oss dock ändå här ställa frågan: Vad behöver ELM i dag? • Ett konstruktivt ledarskap som älskar ELM. Vi behöver positiva, konstruktiva medarbetare som är glada över att få tjäna i rörelsen, som har hjärta för människorna och ser det fi na i sammanhanget. • Ett ledarskap som hjälper oss att förstå varandra. De äldre sitter fast i historien, de yngre vet inget om den. Ledarna är ovärderliga för att överbrygga, de ledare som vet hur det har varit. • Ett ledarskap som bygger varma relationer. Verksamhet i all ära, men de goda samtalen och nära relationerna är omistliga. • En förkunnelse till många samtidigt. I missionshusen fi nns de som längtar efter tröst och de som längtar efter utmaning, de som vet mycket om tron och de som inte vet något alls. Vårt uppdrag är att förmedla Guds Ord med både kraft och pastoral omsorg, och att tala till våra egna ”så att de utanför vill tjuvlyssna” (Krister Stendahl). Våra lärofäder predikade i väckelsetider när folk kände katekesen och begrepp som rättfärdighet och helgelse – i dag fi nns inte samma kunskap att anknyta till, många känner inte någon som är kristen. • En undervisning till liv, men också större kunskap. Undervisningen är i dag både tilllämpande och själavårdande, men kanske behöver vi mer av ren kunskapsförmedling. • En undervisning som skapar goda förväntningar. Bibeln beskriver ofta Guds ledning och hjälp i långa processer, genom många år av väntan. En kristen får be om Guds ledning och vila i den, och samtidigt är hon myndig och kallad att själv ta beslut. Ofta är Guds svar på vår bön ett ljus i det mörker som vi fortfarande kan få kämpa med. Andens nya liv är en jublande glädje mitt i egen svaghet, och den får vi förkunna frimodigt. • Betoning av både Guds kärlek och förlåtelse. Många, i alla åldrar, lever i dag med en kronisk misstanke om att Gud egentligen inte älskar dem. De behöver få höra att en ELUs PULS-läger i augusti 2012. frälst syndare är lönen för hela Jesus möda. Han älskar oss och vill därför inget hellre än att få rädda oss. Den som kämpar med skamkänslor behöver också få höra att Gud älskar henne precis som hon är. • Plats åt det inre livet. Jag tror att ELU/ELM behöver andra uttryck för spiritualitet än de lovsångsorienterade. Vi behöver hjälp att hitta lugn och frid i en stressad tid. Kanske är tiden mogen för fl er retreater, pilgrimsvandringar och hjälp till större inre samling. • Utrymme för växt. Jesus krävde inte omvändelse för att ha gemenskap – han hade gemenskap för att skapa omvändelse. Omvändelsen är en process, och undervisningen ska anpassas efter det. En spirande tro kan inte bära en tung syndamedvetenhet. Uttryck som ”totalt fallen i synd” drabbar inte självklart den sönderstressade trebarnsmamman. Vi ska tala igenkännbart om synden. • Ledning till mognad och dygdighet. Målet med livet är inte att hinna allt, hänga med på allt, ständigt söka dämpa sin uppdateringsångest och vara lyckad och ha status utåt sett. Målet är att lära känna Gud, ära honom och att få använda och ge vidare det man fått ta emot. Men det viktiga i livet kostar – vi måste avstå, offra tid, underordna oss. Gud vill forma oss till människor med resning. • Hjälp att skilja mellan behov och begär. Förr fanns en tendens att stämpla allting som synd, men vissa saker som mer synd än andra. I dag söker vi hela tiden skilja behov från begär, det mänskliga från det syndiga. Det är inte alltid så lätt, men väldigt viktigt. För Jesus var kampen mot begären en kamp på evigt liv och död. • Insikt om att glädjen fi nns i det gemensamma. ”Jag måste ju tänka på mig själv”, har blivit ett slags mantra. Men, noterar Per-Magnus Möller, vi längtar nog snarare efter att bli tänkta på. Vi vill inte bli mer ensamma. Glädjen i livet ligger i det gemensamma: att få tillhöra mänskligheten, vara andras vän, medarbetare och medvandrare, få vara med och bygga familj, församling/ förening, tidning, lägergård, skola, missionsrörelse. Laget är större än jaget. • Moderna sånger med bra text. I ett samtal på TV kom Owe Wikström och Torgny Lindgren att tala om väckelsesånger. Då sa Lindgren: ”Ja, väckelsesångerna är anmärkningsvärt tänkvärda.” Och Wikström infl ikade: ”Och skenbart naiva.” Bättre tycker jag inte att det kan sägas. Det fi nns ett värde i att ta vara på psalmerna och sångerna – och att lära av Bibelns lovsånger som både uttrycker kärleken till Gud och förkunnar hans storverk. Samtidigt måste vi få fram många nya sånger med fl era verser och bra innehåll. Språket kan inte övertas av nästa generation. Ingen av oss pratar till vardags om ”hugsvalaren” eller ”hulde Fader”. Vi behöver snart en ”Den nya sången, version 2.0”. • En kärlek till Gud, livet och andra människor. Bibeln varnar för att dyrka det skapade i stället för Skaparen. Men vi får glädja oss över skapelsen och beundra både naturen och människans verk, kulturskapandet. Lina Sandell har fel när hon sjunger: ”O, hur tomt är allt i hela världen, utan Jesus är blott synd och nöd.” Ungdomarna har fel när de sjunger att livet utan Jesus är ”ett iskallt hav”. Den har också fel som säger att människan inte har något värde i sig själv. Det har hon. Det är däremot sant att hon inte kan göra något för sin frälsning. Många av oss som växte upp i ELM på 1980-talet kommer aldrig helt att hitta rätt i vår relation till skapelsen och livet, varningarna för det har varit så kraftiga. Men som människor har vi mer gemensamt med den som inte tror än som skiljer – och vi har både något fantastiskt att dela med oss av och oerhört mycket att lära av andra. Det är viktigt att vi talar igenkännbart och respektfullt om människolivet och framhåller att livet är vävt i ett stycke. Det psykologiska och ekologiska, privata och politiska, andliga och världsliga är en enhet. Vi talar om arbetsliv, vardagsliv, kärleksliv, familjeliv, andaktsliv, församlingsliv, men det är ju ett liv. Och vi behöver fundera över hur tron blir synlig i vår vardag – vi får älska Gud, livet och våra medmänniskor. mArkUS HECTor, Stockholm Teol.kand. foto: tHerese ekstrÖm TILL LIV 2 • 2013 19
Page 1 and 2: EflEktioN i fädErs spår för fram
Page 3: er tillvara för …” Det har ska

I fäders spår för framtida segrar - Till Liv

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?