LUM nr 6 - 17 juni - Humanekologi Lunds universitet

XII
Susanne Lundin menar att
det behövs mer utbyte
mellan disciplinerna, mellan
humaniora och medicin, för
att hantera de frågor som
den nya tekniken väcker.
FOTO: KENNET RUONA.
Medicinare mer intresserade
av humaniora än tvärtom
Etnologiprofessorn Susanne Lundin undervisar
ibland blivande läkare på kursen ”Humaniora och
medicin”. Hon möter ett genuint sug hos de unga
medicinarna efter humanistiska perspektiv på
den avancerade nya medicinska tekniken.
– Men humanister och samhällsvetare är svala
till den här tvärvetenskapliga kursen. Kanske
är de rädda att uppslukas av ”fyrkantiga
medicinska förklaringsmodeller”.
Susanne Lundin har sedan början av 1990-talet
samarbetat med medicinare och naturvetare
bland annat kring de kulturella effekterna av
modern reproduktions- och transplantationsteknologi.
– Som etnolog har jag från början varit inriktad
på fältarbete. Vi går in i andra kulturer och
försöker tillägna oss andras tankesätt och kunskap,
för att över huvud taget kunna förstå dem.
I sådana situationer är det viktigt att vara öppen
och jag har som humanist försökt vara ödmjuk i
mötet med den medicinska världen.
Mer utbyte behövs
Det behövs mer utbyte mellan disciplinerna, mellan
humaniora och medicin, för att hantera de
frågor som den nya tekniken väcker, menar Susanne
Lundin. Lite av det försöker man åstadkomma
i bl.a. kursen ”Humaniora och medicin”
som drogs igång av läkaren och f.d. rektorn Håkan
Westling, och som är öppen för både medicinare
och studenter från andra fakulteter.
– Tyvärr är det mest medicinare som läser kursen.
De har ett behov av att problematisera den
medicinska praktiken utifrån ett alternativt perspektiv.
Det görs inte i dag inom den ordinarie
utbildningen. Det handlar mycket om fakta och
mätbarhet, när jag möter dessa blivande läkare på
deras femte termin. De är ofta främmande för det
kritiskt ifrågasättande förhållningssätt som humanister
och samhällsvetare fostras i från första
stund.
Att så få humanister och samhällsvetare lockas
till kursen kan bero på att de naturvetenskapliga
förklaringsmodellerna dominerar i samhället
i dag, tror Susanne Lundin. Möjligen är humanister
rädda att sugas in och bli en del av det natur­
vetenskapliga paradigmet. Samtidigt finns inom
humaniora en tendens att vilja ha moralisk tolkningsrätt
över naturvetenskaperna.
De gånger både humanister och medicinare
gått kursen har det dock blivit väldigt spännande
och givande, fortsätter hon.
– Först kan de ha svårt att begripa varandra,
men sedan börjar de förstå att man kan se saker
på ett annat sätt.
Tvärprojekt
Liknande upplevelser har Susanne
Lundin själv haft som forskare i
det tvärvetenskapliga projektet
”Genetik, genteknik och vardagsetik”
som hon och kollegan
Lynn Åkesson ingick i med
läkare och genetikforskare på 90-talet.
Det gäller också i den diskussionsgrupp
med stamcellsforskare och etnologer
som hon drev ett år och som resulterade
i den nyligen utkomna boken
”En ny kropp. Medicinska visioner
och personliga val”.
– Det var opretentiösa samtal där
det professionella och privata blandades.
Och det hände något – vi
nådde varandra!
Tvärvetenskapen i denna breda
bemärkelse gynnas dock
knappast av anslagsgivarna i
dag.
Det är ett problem att pressa
in alternativa synsätt i de
färdiga ansökningsmallarna:
– När jag och Lynn Åkesson
första gången sökte pengar hos
Riksbankens jubileumsfond fick
vi inga – det var otänkbart att humanister
kunde forska om genetik,
det fanns ingen kategori för oss.
Men man såg ändå projektet som
så angeläget att man året därpå
hade tillfört en ny kategori, så
vi kunde kvalificera oss!
BRITTA COLLBERG