Skåne resorna - Föreningen Natur och Samhälle i Norden

Klippkust vid Kullen.
Foto: Claes Göran Ström
(Länsstyrelsen) Man har konstruerat ”hövder”, som
ska skydda stranden, men det anses inte vara tillräckligt
(Sjöberg).
Den globala klimatförändring, som enligt de flesta
experter pågår, kommer att påverka Skånes kuster
avsevärt. IPCC och SMHI har räknat med att medelvattenytan
för Skåne- och Blekingekusten år 2100
kan komma att ligga mellan 22 och 72 cm över dagens
nivå. Ett varmare klimat kan medföra att extrema
vattenstånd, kan återkomma allt oftare.(SMHI
2007)
Fiske och sjöfart
Kusten har ger näring i form av fiske och sjöfart.
Mest tänker man kanske på sill- och ålfiske. Under
senmedeltiden (ca år 1200 – 1500) inföll sillfiskets
stora guldålder och det lär ha kommit hela 40 000
människor till Skanör och Falsterbo där Nordens
största marknad ägde rum. Varje år lär 200 000 tunnor
sill ha skeppats ut från de små städerna på udden.
I senare delen av 1800-talet blev några små fiskelägen
på Österlen och i nordvästra Skåne hemmahamnar
för stora segelflottor. (Matz & Lernhagen)
Linné noterade ålfisket flera gånger och vid Simrishamn:
”Tobis, en kvarterslång och genomskinlig
fisk utan fjäll fångas här i största myckenhet”.
Än idag är Skåne en av Sveriges främsta fiskeregioner.
(SNA)
FNSiN-gängen festar på havets läckerheter både vid
Kåseberga och Smygehuk.
Linné missade stora delar av kusten. På Österlen
nådde han kusten mellan Ravlunda och Kivik – Stenshuvud,
Tjörnedala ... Sträckan mellan Simrishamn
och Ystad var tydligen väglöst land på hans tid.
(Eskeröd) Bortsett från en avstickare till Ystad mis-
13
sade han också hela kuststräckan mellan Simrishamn
och Trelleborg. Däremot färdades
han längs Öresundskustens norra del från
Barsebäck, runt Kullaberg och in i Skälderviken.
Vi gör flera stopp längs kusten, bara delvis
samma som Linné gjorde.
I Kristianstads omgivningar letar vi oss ut på
marsklandet. Vi kör så långt vi kan och vandrar
sedan ut i det öppna landskapet. Det är
flackt, mycket flackt. Man kan ana vad som
skulle hända, om havsnivån skulle stiga bara
en liten aning.
Vi jäktar. Vi färdas visserligen mycket fortare
än Linné men har avsevärt kortare tid till
förfogande. Båda FNSIN-grupperna stannar
vid Stenshuvud. Vi bestiger ett par av de tre
topparna. Vårgruppen insuper blomdoft. Juligruppen
badar – det är värmebölja.
Vi stannar till i Kivik för att se på den mäktiga kungagraven
från bronsåldern och för att besöka Äpplets
hus – museum, butik och servering.
Vid Falsterbo strosar vi över golfbanan – och aktar
oss noga för bollar – bort till fyren, stranden och
fågelstationen. Vi vandrar längs stranden söderut, så
långt det går, och spanar mot Måkläppen, sandreveln
som är naturreservat, tillhåll för fåglar och sälar och
som ständigt ändrar form efter havets strömmar.
Som fyrplats har Falsterbo anor sedan 1200-talet,
men när Linné var på besök fanns en ”lykta” – ”en
korg av järn, som hänger på en hög stolpe lik en
brunnsvind, uti vilken stenkol bränns om nätterna.”
Den nuvarande fyren byggdes 1796, 47 år efter Linnés
besök.
Än idag kan man plocka bärnsten på stränderna. Linné
noterade noga ”Rav plockades vid stranden, besynnerligen
på västra sidan, av pojkarna i många men
merendels små stycken, så att i hela Sverige finnes på
intet ställe mera bärnsten än här.”
Varning för golfbollar
Foto: Sara Mariasdotter