Ladda ner - Centrum för Näringslivshistoria

som vi svenskar akta och vörda vår
blågula fana. Den verkan, som den
tyska rikssymbolen, hakkorsflaggan,
i alla dess former och format, utövar
på Tredje Rikets folk, verkar på en
svensk en aning enfaldig, ja nära nog
profan. Osökt smyger sig jämförelsen
över en: huru mycket mera kultur
ligger det icke över svenskarnas sätt
att ära och vörda sin stats- och fosterlandssymbol,
den blågula flaggan.
Om denna kritik kan tyckas aningen
naiv blir Mörck desto mer skarpsynt då
han varnar för konsekvenserna av den
tyska ”folkgemenskapen”:
Bland andra likheter bör kanske
också nämnas den hos tysken så utpräglade,
vad jag skulle vilja kalla,
’hordinstinkten’, en gemenskap, som
idag framträder starkare än förr, och
vilken även verksamt torde utnyttjas
av de ledande kretsarna inom partiet.
Faran för att tysken instinktivt kommer
att sammangå i horder och nästan
viljelöst låta sig ledas, ja, t.o.m
fösas, är uppenbar för utlänningen
men måhända icke för tysken själv.
Detta grepp, att använda motsatspar som
förr och nu eller vi och dom, är vanligt
i de många reseberättelser som ingår i
företagens arkiv. Det är också vanligt
med utförliga karaktäriseringar av de
människor som den resande kommit i
kontakt med och ingående beskrivningar
av obekanta seder och traditioner.
Bomberna faller!
I december 1940 återvände Mörck till
Tyskland. Denna gång gick färden till
Hamburg och vistelsen där blev betydligt
mer dramatisk. Första natten inleddes
engelsmännens vedergällning för
”Coventry´s förstörelse”. En ”upplevelse”,
enligt Mörck, som räknade antalet anfallande
bombare till över hundra. Anfallen
inleddes vid åttatiden på kvällen och
pågick fram till ett på natten. Även den
efterföljande natten beskrivs som ”svår
för hamburgaren”. Men, skriver Mörck,
”därefter kommo tre nätters lugn en suite”.
Det var dock ovissheten som skapa-
En annan ICA-direktör i en annan sönderbombad stad.
Carl-Hakon Swenson, Hakonbolagets vd, beser förödelsen
i Gdanzk i samband med en varumässa, 1950.
Ur ICAs bildarkiv hos Stockholms Företagsminnen.
de den värsta nervositeten – att bara sitta
undrandes och vänta. En stark dos pragmatism
tycks emellertid väglett människor
i den något bisarra situationen:
Skyddsrummen i t.ex. vissa hotell ha
gjorts till angenäma och trivsamma
nästen. Så var fallet i hotell Vier
Jahrszeiten, där författaren bodde
under vistelsen i Hamburg. Dit kom
också de mera burgna stadsborna för
att äta men framför allt för att
dricka vin och alla möjliga drinkar.
Beställningarna måste emellertid
vara undanstökade före alarmet,
men förtärandet kunde ostört fortgå
under brinnande luftstrid. Sorlet
borttog oftast dånet från luftvärn
och krevader.
Mörck beskriver hur människor vant sig
vid de upprepade anfallen, samtidigt som
de kunnat konstatera att det inte innebar
en större risk att vistas på annan plats än
de oangenäma skyddsrummen, varför
många lät bli att söka sig dit. Detta trots
att det inte var några småsaker som ram-
20 företagsminnen 2004;2