SPORT & UTELIV - Buss på Sverige

LÄSNING NÄR LJUSET SLÄCKS John Terry och Frank
Lampard, Chelsea FC.
Islutet av september satt jag på TV4 när min gamle fotbollsagent
Gary Porter ringde. Han berättade att Newcastle United undrade
vilken form jag var i och om jag kunde komma över till England
och vara backup fram till jul. De hade en del skadeproblem. Jag
tänkte snabbt.”Nej”, sa jag. ”Det funkar inte. Det är för kort tid. Jag
skulle behöva lämna familjen. Det skulle inte vara bra att ta dit barnen
och sätta dem i skola där. Om det ska vara intressant måste det vara minst
säsongen ut.”
Sedan hände något konstigt. Det här fick ju svenska tidningar reda på.
Så de ringde till Newcastles tränare Glenn Roeder för att få en kommentar
och han förnekade rakt upp och ner att de ställt frågan till mig. Så i
tidningarna blev det jätteknasigt. ”Hedman ljuger.” Vilken dåre, tänkte
jag om Roeder. Men jag antog sedan att han nekade för att den målvakt
de sedan fick tag på inte skulle känna sig åsidosatt, att han var ett andra
eller tredje val eller vad det var. Tidningarna i Sverige gottade sig hur som
helst i att jag var lite patetisk som fortfarande ville vara fotbollsspelare. Det
gjorde mig lack. Jag gillade inte att någon kallade mig lögnare.
Ett par veckor senare, i början av oktober, kom ett nytt telefonsamtal
– som vände upp och ner på mitt liv. Det var Gary Porter igen.
”Magnus, sitter du ner?”
”Ja”, sa jag för det gjorde jag. Jag satt på en pall i TV4-studion för att
fotograferas.
”Det är ett nytt lag som vill ha dig.”
”Jaha?”
”Det är lite annorlunda den här gången.”
”Ja, ja. Vilka är det?” Jag blev både nyfiken och otålig.
”Det är Chelsea.” Jag höll på att ramla av pallen. Drev Gary med mig?
”Chelsea?” kunde jag bara flämta fram.
”Ja. Petr Cech är skadad och de behöver få in en tredjemålvakt.”
Jag var mållös. Chelsea, ett av de bästa lagen i världen.
”De ska bara spela en match mot Barcelona först och vill att du kommer
om en vecka och provtränar.”
Det var omöjligt att motstå. Att få uppleva Chelsea med José Mourinho
som tränare och alla dessa världsspelare som vunnit EM och VM och
Champions League och allt som finns. Jag bad om lite betänketid för
självklart skulle jag för ordningens skull fråga Magdalena men jag hade
redan fattat mitt beslut.
Magdalena tog det på ett annat sätt än vad jag förväntat mig. Hon sa
bara ”kör”.
”Självklart ska du göra det.”
106 Buss på sverige 4/2012
Mourinho kallar
FOTO: Rickard Liljero Eriksson TEXT: Magnus Hedman/Gunnar von Sydow
Det var en stor befrielse för mig. Hon såg för sin del möjligheten att få
bo i London i åtta månader. Från London kunde hon lättare pendla till
Sverige då och då för att fortsätta jobba med sina olika projekt. Vi hade ju
vår lägenhet så det var praktiskt inga problem. Hon såg det till och med lite
som en bonus.
Jag ringde Anders Almgren, målvaktskollega i AIK och berättade.
”Lyssna på det här. Chelsea har ringt och vill ha mig.”
”Va?”
”Jo, det är sant. Petr Cech är skadad och de behöver en keeper till om
nånting händer. De har ringt mig i och med att jag är kontraktslös.”
”Det var som fan!”
”Har du möjlighet att träna mig och se om jag fortfarande kan rädda en
boll?”
”Ja, för fan!”
Så ringde jag Jonas på Adidas som jag haft som sponsor nästan hela min
karriär och berättade nyheten. Han fixade direkt fram handskar och skor.
Anders och jag stack ner till Karlbergs IP. Träningen i den isande
höstkylan kändes rätt OK med tanke på att jag inte haft ett par
målvaktshandskar på mig på 16 månader. Jag blev trött rätt snabbt.
Visserligen hade jag fortsatt min kampsportträning i Sverige men då
använder man en annan typ av muskler. Vi körde hårda pass hela veckan.
Just innan jag åkte till Chelsea utsåg bägge kvällstidningarna mig till den
bäste expertkommentatorn, alla idrotter inkluderat. En av dem skrev till
och med ”Strunta i Mourinho, kom tillbaka till rutan”.
Sedan var det dags för mig och Magdalena att åka över till London. Vi
checkade in på Chelsea Hotel som ligger på arenan Stamford Bridge.
Vi gick ner och åt lite och pratade med min agent Gary Porter. Det blev
en tidig kväll. Dagen efter skulle jag träna med ett av världens bästa
fotbollslag. Det var rätt surrealistiskt. På ett sätt kände jag mig helt hemma,
Storbritannien hade ju varit mitt andra hem i tio år. Samtidigt var jag
väldigt nyfiken på vad som skulle hända. Här på restaurangen var jag
fortfarande expertkommentator och föreläsare. Nästa dag skulle jag vara
fotbollsspelare igen.
Jag steg upp vid halv åtta och käkade en hälsosam frukost på hotellet,
med gröt och ägg för att fylla på ordentligt. Gick upp på rummet igen och
tog en lång dusch för att mjuka upp kroppen. Förberedde mig minutiöst,
kollade att handskarna, benskydden och skorna var på plats. Nu var
känslan lite mer som inför en match. Allt var klart. Necessären packad.
Javisst ja, jag måste ju tejpa min tumme, fick jag påminna mig. Det var en
gammal skada som jag tidigare tejpat utan att tänka på det. Nu måste jag
påminna mig. Det hade ju varit olyckligt att skada sig på första träningen
därför att en gammal skada gick upp.
Vid halv nio hämtades jag med en bil av en klubbrepresentant. Vi åkte
genom den täta Londontrafiken mot den nya träningsanläggningen i
Cobham sydost om London. Vid träningsanläggningen ska man först
passera en vaktkur. Sedan kör man 200 meter till ytterligare en vaktkur
innan man är inne på parkeringen. Där stod nu alla Ferraris och Porschar
och Mercor.
När jag öppnade bildörren och satte foten på marken klev jag rätt in i
fotbollens värld igen. Jag gick in i anläggningen. Till vänster en korridor
med omklädningsrummen. Längst ner låg restaurangen. Jag gick dit och
där satt alla spelare och käkade frukost.
Mourinho ställde sig upp direkt när han såg att jag kom. Han kom fram
och gav mig high five.
”Hej Magnus, välkommen, vad schysst att du kunde komma med så kort
varsel. Kom, vi går in på mitt kontor och snackar lite.”
Det var egentligen första gången jag träffade honom. Jag hade mött
honom, eller snarare hans lag, tidigare. En gång hade Celtic mött Chelsea
i en träningsmatch i USA. Och så var han faktiskt andretränare när jag
gjorde min idiotmatch med AIK mot Barcelona.
Han satte sig vid sitt skrivbord.
”Hur är läget, Magnus?”
”Jo tack, det är rätt bra.”
”Vad har du gjort sen du la av med fotbollen då?”
”Jag har hållit på lite med kampsport men inte spelat fotboll alls. Ja, inte
förrän i förra veckan när ni hörde av er.”
Han garvade glatt. Han visste ju exakt hur min situation såg ut.
”Vi har haft en målvakt tidigare här som tränat men vi kände inte att
han hade rätt nivå. Så jag vill göra så här. Jag ska vara väldigt objektiv. Du
är med oss i två dagar …”
Shit, tänkte jag. Två dagar. Det är kort tid.
”…och så känner du på oss och vi på dig och ser vad vi tycker om
varandra och sedan bestämmer jag mig i morgon eftermiddag. OK?”
”Absolut. Det ska bli skitkul.”
Det här var en torsdag. Jag gick iväg till omklädningsrummet. Där
möttes jag direkt av alla spelarna som kom fram och skakade hand – John
Terry, Frank Lampard, Didier Drogba, Andrij Sjevtjenko, Michael Ballack,
Joe Cole, Ashley Cole,Wayne Bridge, Claude Makélélé, ShaunWright-
Phillips, Arjen Robben – världsstjärna efter världsstjärna. Här fanns spelare
som vunnit EM, VM, Champions League, alla stora titlar. Och så lilla jag.
Det var den känsla jag fick först. Men det är ingenting man visar. Här och
nu var jag en av dem. Jag hade spelat EM, VM,Champions League, Premier
League. Jag hade spelat mot de flesta av dem och de kände igen mig.
När jag kom in i omklädningsrummet blev jag omedelbart väldigt
överraskad över hur skön stämning det var, hur trevliga alla var. Jag blev
väldigt hjärtligt mottagen. Joe Cole frågade vad jag gjort på sista tiden.
”Inget särskilt. Jag lade av med fotboll för 16 månader sen.”
”Fucking hell! Och nu är du här?”
”Ja, jag ska provträna två dagar så får vi se vad som händer.”
”Wow. Det grejar du. Du har ju rutin.”
Robben kom fram och skulle vara lite lustig, Holland slog ju ut oss i
EM 2004.
”Har ni svenskar vaknat ännu?” Typisk omklädningsrumsjargong. Han
blev snart en av mina närmaste kompisar.
”Jag gick iväg
till omklädningsrummet.
Där
möttes jag direkt
av alla spelarna
som kom fram och skakade hand –
John Terry, Frank Lampard, Didier
Drogba, Andrij Sjevtjenko, Michael
Ballack, Joe Cole, Ashley Cole,
Wayne Bridge, Claude Makélélé,
ShaunWright-Phillips, Arjen Robben
– världs-stjärna efter världsstjärna.
Här fanns spelare som vunnit EM,
VM, Champions League, alla stora
titlar. Och så lilla jag.”
Det var härligt att bli så varmt välkomnad. Stämningen var väldigt
avspänd. I Celtic och Coventry var det också rätt skön stämning men där
var alla mer medvetna om att det fanns en viss hierarki. Någon sådan
verkade inte finnas här. I Chelsea tycktes alla vara lika mycket värda. Vad
jag inte begrep då var att lagets största stjärna inte var någon av spelarna,
det var Mourinho.
Det märktes också tydligt i omklädningsrummet vilken stor och välskött
klubb Chelsea är. Alla hade var sitt skåp, det var snyggt och välstädat,
värme i golvet. Schampo och duschtvål stod utställda. En skål med frukt,
ett skåp med drycker.
Jag bytte om till träningskläder och gick runt och hälsade på
sjukgymnaster och materialförvaltare, läkare och andra kring laget.
Alla var jättetrevliga. Tidigare, när jag spelade i Coventry, hade jag alltid
upplevt Chelsea och alla som jobbade där som väldigt kaxiga och lite
nedlåtande. Det märkte jag inte alls av nu. Men nu var jag också en i
familjen.
På vägen till planen träffade jag målvaktstränaren Silvino Louro,
skitdålig på engelska, som följt sin portugisiske landsman Mourinho till
de flesta klubbar han tränat. Jag träffade också läkaren, sjukgymnasten,
gymföreståndaren och några till. Sjukrummet var något utöver det
vanliga. Här jobbade sex massörer och sjukgymnaster som var på plats
varje träning. Det är många. Jag förvånades över att det hängde en
plasma-tv i sjukrummet. Det hade jag aldrig sett förr. Jag var van vid att
man inte ens fick ta med en tidning in i sjukrummet. Jag såg de stora
sko- och materielrummen, välfyllda med enbart nya fräscha prylar. Jag var
imponerad.
Så gick vi ut för att sätta igång, de andra målvakterna Carlo Cudicini,
Henrique Hilário och jag. Cech var ju borta, skadad.
Det var som vanligt. Först lite joggning för att mjuka upp. Sen några
skott rakt framifrån för att mjuka upp fingrar och händer. Jag kände
mig ovan. Grepp och sådant satt men jag blev trött snabbt, redan på
uppvärmningen. Jag visste innan att jag skulle bli trött för när man inte
spelat på länge är man både dåligt tränad och spänner sig mer än vanligt.
4/2012 Buss på sverige 107