SPORT & UTELIV - Buss på Sverige

LÄSNING NÄR LJUSET SLÄCKS
”Absolut inte”, sa jag. ”Jag har inte gjort något fel. Tjejen gillade ju mig.”
”OK. Vi hör av oss”, avslutade polisen.
När jag reste mig, fortfarande med en egendomlig overklighetskänsla,
kom jag att tänka på en sak.
”Jo, jag undrar om det här kommer ut i media nu? Jag vet inte om jag
klarar en massa löpsedlar nu.”
Polisen tittade kyligt på mig.
”Nej, nej, nej”, försäkrade hon mig. ”Härifrån kommer ingenting ut till
media inte.”
Morsning, korsning.
114 Buss på sverige 4/2012
”Som en sömngångare gick jag genom stan mot
Centralen. Stilnoctruset hade börjat verka. När
jag tog de två tabletterna passerade jag en viktig
gräns. Tidigare hade jag aldrig lämnat huset
när jag tagit tabletter. Här, mitt i Stockholms
City med många människor omkring mig, brydde
jag mig inte längre om något.”
Jag signerade förhörsprotokollet och släpptes ut på gatan. Det hela
hade tagit en dryg halvtimme. Det hade känts mycket längre, varje minut
som en timme. Den här gången var det inte tal om att jag skulle få skjuts
hem. Nu stod jag där i solskenet på Kungsholmen och det var fortfarande
morgon. Det här var en jävla smäll, kände jag. Jag var helt omtumlad. Att
bli väckt klockan sju en morgon och en timme och en kvart senare sitta i
förhör på roteln för människohandel, det var ingen lek.
Det var snabba kast för en skör människa. Vad skulle jag ta mig till? Jag
tyckte nu att det var perfekt att jag hade Stilnoct-tabletter med mig. Jag tog
två och ringde min kompis Helena som bor på en gård norr om stan.
Helena är en jättefin vän som jag träffade för några år sedan på en
middag som hon var på tillsammans med sin man. Hon har hjälpt mig
mycket, inte minst då jag mått dåligt, men även med annat, med gardiner
och blommor och liknande praktiska saker. Hon är också en av de som inte
gav sig när jag var apatisk i min depression. Hon är en sådan vän som jag
kan berätta allt för. Det är ju inte alltid man vill blotta precis allt för sina
barndomskompisar. Så jag berättade precis som det var för henne.
”Kom ut till mig”, sa hon bestämt. Jag kunde höra på hennes röst att hon
blev orolig.
Nu var jag helt borta, av chock och förtvivlan och med lite extra skjuts
av tabletterna. Här ramlade jag snabbt mot den verkliga botten. Det svarta
hål jag levt i så länge och som jag långsamt börjat kravla mig upp ur
hade öppnat sig igen, än djupare, ända ner till berggrunden. Jag såg nya
svarta rubriker skrika mot mig, kände hur den negativa spiralen började
snurra igen. Jag kände att nu, nu kan jag verkligen fucking skita i allt. En
uppgivenhet större än någonsin tidigare.
”Gå till Centralen och sätt dig på första tåg till Märsta så hämtar jag dig
där”, befallde Helena.
Som en sömngångare gick jag genom stan mot Centralen. Stilnoctruset
hade börjat verka. När jag tog de två tabletterna passerade jag en viktig
gräns. Tidigare hade jag aldrig lämnat huset när jag tagit tabletter. Här, mitt
i Stockholms City med många människor omkring mig, brydde jag mig
inte längre om något. För när jag tog två tabletter på en gång visste jag att
jag skulle hamna i ett rus där jag inte var medveten om vad jag gjorde även
om jag verkade någorlunda normal. Den risken var det värt, jag behövde
försvinna för att döva smärtan.
Jag hoppade ombord på tåget, tog två Stilnoct till och somnade
omedelbart. Jag vaknade en station innan Bålsta där jag gick av. Jag tittade
mig omkring. Ingen Helena. Jag ringde henne.
”Var är du? Jag ser dig inte.”
”Var är du”, undrade hon oroligt.
”Jag är här, på stationen i Bålsta.”
”Men för fan. Du skulle ju åka till Märsta.”
Jag hade tagit fel tåg.
”Det är möjligt”, sa jag. ”Skit samma.”
”Sätt dig där i centrum så kommer jag.”
Så jag satte mig på en parkbänk i Bålsta centrum och somnade. När
Helena skakade mig vaken såg hon direkt hur jag mådde.
”Herregud. Magnus”, sa hon. Istället för irritation över mitt strul med
tåget såg jag bara genuin oro i hennes ögon. Själv sket jag i allt. Jag hade
gett upp.
Hon tog med mig till en restaurang och såg till att jag åt något. Jag hade
ju inte fått någon frukost. Jag petade i mig lite, kunde knappt hålla ögonen
öppna. Sedan skjutsade hon hem mig till sin gård. Där kunde jag lägga mig
på övervåningen och sova vidare. Jag ville bara sova, fly bort.
Medan jag sov ringde Helena till Carro som kom från Sigtuna och
hämtade mig vid femtiden och körde mig hem. Hon försökte peppa mig.
”Du kommer igenom det här också. Jag har aldrig känt någon som är så
stark som du.”
Jag satt där i bilen utan att orka prata, tog inte åt mig någonting av det
hon sa, med huvudet lutat mot den svala sidorutan och tänkte att i morgon
ska jag ta reda på alla mina kompisars adresser för nu är det dags att skriva
avskedsbrev.
Nu räckte det. Jag orkade inte mer.
Tanken på barnen slog emot mig, som alltid när jag funderade på den
definitiva utvägen. Men den här gången vägrade jag ta den till mig. Jag
kände bara att jag vägrade gå igenom en rättegång till. Jag vägrade bli
smutskastad i media en gång till. Nu var jag nere i det svarta hålets botten.
Inte en gnutta livsglädje kvar.
”Klarar du dig nu?” undrade Carro när hon släppte av mig.
”Ja visst, det är lugnt”, svarade jag och log så naturligt jag kunde.”Tack
för hjälpen.”
Så fort jag kom in i huset textade jag runt till en del kompisar i
kontaktlistan och bad om deras hemadresser. De förstod inte vad jag skulle
med dem till, några var lite undrande, men jag fick dem och skrev ner dem
på ett A4-papper.
Innan jag lade mig tryckte jag i mig ett par Stilnoct till. För jag hade ju
inte tänkt ta livet av mig samma kväll. Nu ville jag bara sova.
Det första jag gjorde när jag vaknade dagen därpå var att ta telefonen
och googla runt och kolla olika sätt att ta livet av sig. Det visade sig finnas
skrämmande mycket detaljerad och instruktiv information om hur man
kan begå självmord. Jag började förbereda mig mentalt. Men det var svårt
att ta ställning till all information, om olika självmordsmetoders för- och
nackdelar.
Det fanns praktiska saker att ta itu med också. En ryggmärgsreflex. Jag
ringde en kompis.
”Vet du en bra advokat?” undrade jag efter att snabbt ha skissat
situationen.
”Ta kontakt med Martin Cullberg på Silberskys. Han är väldigt duktig.”
Jag ringde Cullberg.
”Visst, jag kan hjälpa dig. Självklart. Kom över så pratar vi igenom läget.”
Så jag åkte dit med en gång, andra besöket på Kungsholmen på två
dagar. På advokatkontoret fick jag en oväntat positiv känsla. Martin tyckte
att bevisningen mot mig var noll och intet.
”Jag kan inte lova något men det är väldigt goda möjligheter att du blir
friad.”
Kanske det fanns en chans i alla fall. Vi tillbringade en lång stund
tillsammans. Jag mådde efter hand allt bättre. Självmordstankarna trängdes
tillbaka, bara några timmar efter det att jag gjort min research på nätet.
Martin är en väldigt välrenommerad och duktig advokat. Det han gav
mig var inte hopp genom att förespegla mig att vi skulle vinna eller något
sådant. Istället visade han ett genuint intresse, hörde av sig på sms och
undrade hur läget var, han berättade vad han skulle göra, han gjorde hela
processen tydlig och begriplig. Han är både ett superproffs och en varm
medmänniska. Nu gav han mig ett visst hopp och en känsla av trygghet
som bidrog starkt till att självmordstankarna trängdes tillbaka.
De här första dagarna hörde naturligtvis tidningarna av sig. Och nu
började precis den resa jag sett framför mig när jag pratade med polisen
efter förhöret. Nu var det Sexköp! i stora rubriker och det avslöjades
väldigt snabbt på nätet att det var mig det handlade om. Jag orkade inte
prata med journalisterna utan hänvisade dem till Martin Cullberg. Jag har
inga egentliga minnen av vad tidningarna skrev för den här gången valde
jag att inte läsa dem. Men jag såg ju löpsedlarna när jag någon gång var ute
och körde bil.
Nu satt jag ofta själv och drack en hel del alkohol. Det var inte riktigt likt
mig och alkoholen var ju inte så bra ihop med antidepressiva tabletter. Men
jag ville bedöva mig och satt i alla fall uppe, låg inte bara i soffan.
Ur boken När ljuset släckts av Magnus Hedman och Gunnar von
Sydow (Norstedts), 2012.
4/2012 Buss på sverige 115