år. Om Gud, om sin iiJskling och hda naturen, q,'al, - Murberget ...

158
I dag som i glir och se'n tusende år.
Du sjöng - deras djupa och varma lyrik
Fick uttryck och själ i din ljufva musik.
Lik tärnan på sydländska alperna huren,
Som sjunger j ångande aftonens stund
Om Gud, om sin iiJskling och hda naturen,
Med drufva och kyssar och dikt pa sin mund,
Så sjung äfven flll till ctt tjusande slut
Ditt värms idylliska, glada minut!
Och flyg som en sylf uti dansernas hvimmel,
Sil. blygsam och glad, som i afton du varI
Med blickarnes ljusblåa, molnfria himmel
Du palmen och glädjen o'ch tonerna har.
mif alltid densamma i fröjder och q,'al,
En tjusande blomma - en näktergal!

160
- Du är ändä. den Ijurvaste, den bästa
Och sjunk i helig kärlek till hans bröst
Och stig forklarad upp i Irrans röst,
Att lagerkronan pll. hans hufvud fasta l
Kom som ett skönt, ett Ijufligt gudasvar
Och evigt hemma vid hans hjcrta var,
Som morgonstjcrna pli. hans himmel strll.la l
Nu dröjer du väl ej - du kommer viii,
Att tända aJtarflammor i hans själ.
Oer hoppets englar re'n din brudpall måla l

161
Till (ra pro3tilUU C. "olliu.
dg en blomma, gömd i tysta skogen.
donade si anspråksIiis och from,
dolde sig fOr dagcn!:J pris, r6rtrogen
himlclls lif; - som ur en helgedom
g offerröken upp oth Sllfc(] sig fjerran,
80m en allmän ting('lIs bÖll till Herrll.l1;
vintraD kom och hvarjc I,lomma dog,
slod inunder snÖJl Linn

162
On är en maka, som man måste söka,
En mor ror den, som ingen moder har,
Fast egna bam din kärleks omsorg öka.
Dilt hjorta rllm ror rlera barn har qvar.
Gud signe digt Ran dina dagar smycke
Med allt, som At din lornad ger behag;
Ej någon lidens storm dess rosor trycke
Tirt jorden noll med Ildgra h1lrda slag.
Din huslighet - dd är din högsta ära
För Mdc menniskor och ror din Gud,
Och fridsam dygd - det är din Jernads lära,
Och ödmjukhet - det är din andes skrud.

1'66
Hennes lockar mångcn stund,
Medan känslans speljakt ilar
Omkring blåa har och sund,
Der en bleknad fröjd sig hvilar
På ett heligt minnes grund.
01 uti det gnmla sinnet
Bygger iu i döden minnet,
Qch dess bleka måne skiner
An )lå hOJlpet - i ruiner.
Sjung, o sjung, du minnets vaka!
Vid den gamlas hjcrta sjung!
Sjung för denna mor och maka,
Som, i sina barnbarn ung,
Står på artonrodnilns höjder,
l'rydd af qvinnans skijnsta namn.
Och tyst 'vaggar dyra fröjder
I sin trogna, varma famn.
Hon välsignar sina öden ­
Ler mot lih'ct, ler mot döden,
Och sin tyst;), lugna grar ­
flröstet mellan skiljda haf,
Kullen, der ueprörvad heder
Lägger gråM.rskrollan neder.

112
Till (JhlU'lotte Vlril(ne.
Pied en psalmbok.)
En helig Psaltare vill jtlg dig bjuda,
At en fulltorrig nerrans sing,
.Dess stämma må din ande gel)omljuda,
Om vägen syns dig tung och långl
När mäktig Davids harpa klingar,
Det stormar ej i SaliG bröst,
På anden skjuta nya \'ingar
Af helig (rid och himmelsk tröst.
Så \'ärm ock du, \'iirm upp ditt hjerta
Med dessa. perlors helga skalt;
BrudgUvor uli fröjd OL:h smärta,
Dc fröjlla dig i storm och nattl

113
Till Elise.
l.
(Med KDmen Werke.)
manligt. allvar och en eldig sAng,
'. strid och kärlek pA en gAng,
hieltedöd i segrens högsta stunder,
ur utar romantiskt. sköna under, ­
evigt ungdomssköIIu anletsdrag
Körners ande - ger jag dig i dag.
tanan anslår älven blott en qvinna.
ljeU k.an offra och som sjel! kan brinna
sin beundrans mål i qval och frojtl
t:r.beJig eld ps. hjertats tcmpclhöjd;
JAgande, jungfruliga bct;är
lIDu kunna älBka hvad odödligt. är; ­
Jban hela bild, så Ijur, så rcn. så skön.
lr;. i veka former sluten bön -
• sknn. en purpurådrad liljeslöja
er aedcn kastad bloU- dess fagring aU rorhöja.
II.
(Med. Die Zau1lerriDl;.)
lbar llieka är en hlommande skaldinna,
ej sin egen ljnsmukt sje!! förstår,
Yln lif s1 tyst som blomstcrur('t gAr,

177
Till deu ulttouArlga.
Du, som upp! lifvets klara höjder
Leende i vlr och oskuld sUr
Och omkring en [lyktad barndoms fröjder
Glorian af rena minnen sllr.
Ut dem än, när kalla vindar komma,
tfår dd bilser svalt i lifvets höst,
StA i frisk och ofOrvansklig blomma
I ett alltid rent och skuldfritt bröst l
Hinns du, hur j barnavcrklcns lunder
Tvenne späda gossar råljdc dig
Och den oskuldsfulla lekens stunder
Belte lika mellan dig och sig?
Nu den ena alt din cngeJ blifva
G;ck i helig frid en sabbatsdag;
Men att kärn minnesrunor skrir\'3
Dröjer än den andra. - det är jag l
Det är jag. som ur l.!ct yra hvimrncl
Fann en frislad i er sl'skonrund
Och pl :Ullrn af ditt ögas himmel
Tecknad sIg si mAngen barndoms-.slulIlI [
IL 12

17.
Goda Iliek.a, hvad kan skalden girv.' ­
Blott en bön hans varma bröst rarmAr:
Kl du rik pi själens rågring blirva, ­
)få den alltid vara flitton &rl

180
Försakelsen är kärleken. som ger
Till offer allt det rikaste. hon eger.
Som genom Urar än i sorgen ler
Och talar himmelskt, rast hon intet säger.
GA i diU kall. dn löftess"1lnIa brud1
För Iirvets pligter nr du icke digna.
Du s)"ster. rår dig bedja s)'skon GudI
nu dalter. modcrstlrar dig välsignal

\86
Skygg som skogens hind.
Lätt som parkens "ind,
Fly en endast anad rara!
Verldens marknadstorg
Har sA mingenosorg;
Du for god är att der vara:
Kläd In'ar mulen stund i muntra hllrposlag!
Rell som dalens lilja, men med rosens drllg,
Skygg som skogens hind,
tätt som parkens vind,
Fly en cndast anad rara!
•

188
8[oU ror dig de i sin kärlek andas,
Ilens a1drmönsta morgon randas
P! den hvita bädden af din barm,
Ber är blomman rik, om annars arm.
Mycket herrligt finns änd! på jorden,
-Som hör menniskan, dcn goda, till,
Uti solnrm söder som i norden.
Om hon endast njuta vill:
Kärlekeo och hennes Ijurva pläga,
SAngens. glädjens altarlAga ,
Och det glada, roscllpr)'dda hopp,
Som förklaradt stlt som nii 1\ Il e opp.
Diod af hopp och minne dig cn krans.
S,'äfva glad och lätt i fröjdens dans
Och i minnets salar inneslut,
Hvad du tänkt och känt och drömt rorut! ­
Ungdomslif"ct sjunker Sllltrt bak fjälIcIl;
01 är godt aU' i dcn skUDUna q\'älJen
Rjertats minnesblad tyst genomg1;
Säkert tycker älven Minna si!

'189
TIll lulll•.
(Med Eli blollllUJ
Tyst och blygsam pA sin stängel,
I\en som paradisets cngel,
Liten snöhvit lilja satt
I den stilla natt.
Hennes bÖll tog IäUa vindcn;
TIr och löje /5g på k.inden ­
Tvenne perlor vid hvarann.
Och dess hjerta brann.
ccSpäda barn af dessa dalarl»
- Jag till engelinnan talar -
«Jag en sAngens pilgrim är;
/ Säg hvad namu du bär?»
«Dalens dotter, dngens tärna,
Lyst ar mina känslors stjerna,
UJommar här i tysthet jag
För en morgondag.n
«Pli. sin lilla tufvn f3ngen
Smeks af glada sommarsAngen,

190
Kommer kanske den från dig?
Pilgrim, svara migl» -
.Visst frln dig den mAtte komma;
SIngen söker opp sin blomma.
Jag lit dCIl mig olTra "m. ­
Nu jag hör dig till.»
·(Räck mig. broder, At den flicka,
Som har lärt af mig att blic.klJ.
Full af längtan. full af hopp,
lIot sin himmel opp!»
«Må hon sAsam jag bevara
Hjertats IiIjcskrud och vara
Tyst och UHg, mild och god.
Ren som offerblod.»
Så var blommans tal. Jag lade,
Som det ädlaste jag hade.
Henne ned i bön ror dig. ­
Du nir14ter migl

..,
Till E••a.
'riga blomman skaldens mening,
Och hon svarar "isst (rin mig:
Oskuld, kärlek j forening,
Goda Emma, smycke dig.
Uppl alla lirvcts höjder.
Ull hvarje minsta. dal
Vb:a ibland törneD - fröjder,
Bland de unga rosor - qval.
Tro ej ytanl - Troget sträha
BJott till ljus och hMmonil
Det är målet för aU Idvl,
Hl1Iet ror att lycklig bli.

O. de skönaste, tie bästa
VUJe jag "iil gif\'a dig
Och i s)'skonkranscn fasta
Som en hugkomst litar mig!
W. n.

199
Som vArens blomma, hlyg, men skön,
MUdt dona Oell hegär ej lön;
Vet, oSKuld har sin egen glans,
Mer SkÖl1 ä.. nagon namllsdagskrans.
Och hinllllclcn sill kärlek tömmer
PI blommalJ, som i knoppen drömmer.

202
Jag växer upp till ynglingI - handlingen blir min;
Och lifvct blir den valplats, der jag mAste strida.
TIu Mommar upp till möl - och hCllucft lott blir din;
Ty mö bct)'der älska; men ock tåligt lidu.
En femtonårig brud, i tårarnc så skön,
Snart får du hvila vid rtirsuIIarJIs gudomshjcrta
.Ditt hjcrws tempeldöm blir rull af helig bön,
Och eld frän himmelen rorbränner stoftets smärta.
Det är din första Lirlek - snnrt, o snart igen
Jag fär då höra dig i stilla alferstunden
Dig helga till en brud ål rnenskoslägtets vän
Och dricka lif och kraft i blod vid altarrunden.
JJin broders varma, ansjlråkslösa gliAn tag
Din Gud, ditt samvete,' vår viinskllp e\'igt trogen!
Var blygsam, god och enkel, som du är i dag,
För jordens eller himlens lycka lika mogen I

204
Vill din fot bland lirvcts törnen digna.
!loder, iag Yill söka stödja dig
Och min Ijurva lott se'n glad välsigna,
Du som varit mer än mor ror mig.

20&
Och dessa äro för ett IJjerta dyra,
ner k.ärlek är ett hi In Ine rs k t tidsfördrif.
Allt deltn liJla sippan säga "ilie
Och sedan stilla falla i din famll:
Hon är försUl.dd: tr hon har hjertats snille
Dell ,. ii l hon valt den dag, som bär ditt namn.

208
Älskad ut.a1 alla, glömd af ingen
Firar du i helig barndomsro
Oskuldens och drcns glada fester
UppA fadersknä , i modersfamn,
Nvarest hopp och kärlek, Ijufva gäster,
lIclsa dig med sprAkels skönsla namn.
Andra dagar skola säkert komma ­
Barndomens och vArelIs dagar Oy.
Vakta dA din oskulds hvita blomma,
Att ej någon tidens murka sky
Bleker sinnesfrideo i din hjerta,
Mördar glädjens lärksång i ditt bröst l
Goda flicka! emot lifl'cls smärla
Sätt ett alltid rcnt och skuldfritt bröst!
III.
Glada alla Iifnts blommor vakna.
Goda flicka I skulle du dA sakna
N§gra blommor ar en )'lIglillgS handl
Tag de skönsta i Guus faders rike:
Hopp och kärlek! blir en blommas lik.c,
Glödande af egna känslors brand I
IV.
Blommor hvita, blommor röda
Le p1 hoppets dunkla grund;
Blir"a dc dock alla döda,
Minnet helgar "'rt rcirbund.

TILLFÄLliGHETS DIKTER.

217
Till Itlskop J. A. IIt.ull.
ElI .r akAdemiah Dronter gir"CD feal ,id bana aJ'n:A frln
Upala lill lill Ilift 1838.;
Du ordets kämpe. 9cl;ersäll
Till HerraJJs strider gå,
Och i hans frid dilt viiklartjiil\
Pd Zions murar sr;11
Blir uu en folkets SamuCl,
Som l'akar Datt och dag
I templet ror Guds Israel
Och skipar der hans lag!
Om mörkrets härsmakt tränga ..iii
In på de helga ruin,
Och menigheten Ifssnar till,
För himlens läror ljum;
Stig dA 1lå lagens Sinai
Och tala med din Gud
Och låt hans rätter tydda bli
Med eld och thordönstjud!
Men niir som ångren ödmjuk stAr
I templets rcirgård qnr.

230
ARlA.
Lagren "inkar l - sången klingar.
Lifvels pulsar sia af fröjd, •
Segrens stolt11. örn sig svingar
Kring parnassens ljusa höjd,
Dit den unge riddarn stiger,
Helsad ut,lf nclos' @d,
Och sin första krans inviger
Under glada segerljud.
Ul;\ÖR.
(Under krnnsarnes påsättande.)
Hell triumferande lag, som skrillor
Horrligt och stolt emot soigutIens höjd!
Hell dig l - ror genomkämpade strider
VIII1I1 du dig segrclls oJrmpiska fröjrlJ
Myrten sig sluter
myS i din krans;
V1Irsol- begjuter
Den med sin glans.
Sk YlIIlclI, J ynglingar, skyuden att tryå.:a
Segren till lågande harm, som en brud!
Vishetens glädje och kärlekens lycka
Följe er så gellom tiden t,iII Gud!
IInlN
,
(ar de promovera,\e.)
'Ett lagl!rkransadt själsfcirbund
Vi, Jesu, till dill altar stiga,

235
Bu! rätter pt det rum, der ny"
ular Sinai gick fram
och blixtrade, och sA försvann,
..... tonen dör pA Dav-idsharpan!
du. den svenska kyrkans Augustinus,
TU.te Dei en hög confessio,
Jiker mildt det slir, som stilla blöder,
leder den, som irrar öh"er heden •
.. han siar ulljJ3 sin egen graf,
tröttad pilgrim, glad att hinna mAlet.
e ditt ord, ditt namn, ditt ljus.
du hygga dig eU tacksamt minne
hjertan och i templets famn,
Uart och rellt som bilderlla derinne
rjerTan stdla skall ditt namn,
del välkommen, \'j i dag dig gifva
Wotl ditt lIris, men ock. dill dom skall blifva.

244
Ibland de gamla dalarne och fjälIeu ­
Kring altare och tilean plantera ordet,
Ett heligt och ett säkert ankarslöd
r (röjd och sorg, i lifvet och i döden.
Det varit så - p5. denna grundval byggde
]le enkla fader hemmets frid och Ircka,
Det kungar lyste, roljde ,-ara härar
Till segrar, och den Andre Gustaf höll
Det som en sköld framfor sitt folk i striden.
Del blifve, hvad del var! - Guds ande hvilc
Hed ilAd och kärlek ör"cr Nordanlanden,
Och folken som i dag till temlJleu ile
Att lyssna till den store, milde Anden.
Som hodde jemt i våra fromma dalar
Och var en gäst i hvarjc nordiskt tjäll,
Om hvilkens Ilå d den svenska härden talar,
Och bOlinars kärlek hviska vAra fjäll!

246
Och fattigdomens små bli stora frågor,
Som glömda säkert skoja fordra svar.
Vi "ilja svara, förr än de begära:
Ge nöden hjelp och hennes mödor ära I
Så tänker nordens ungdom, så den känner;
ness ynglingar ta barnen i sin famn,
Och håJJa skölden för de späda vänner
Och frikta med dem uti ärans namn,
Och när ett åskmoln pannans liljor bränner,
ne räcka ankarlod , de bjuda hamn
Och linda trohetsblommor lätt kring såren,
Dortnäkta sorgen tyst, bortkyssa tären.
nu blyga sångmö, gerna må du svärma
För syskonblommorna i hoppets vår
Och mildt det ljufva till 'det stora närma,
Som rankan lindad omkring almen står!
Gläd dig l din dikt vill ycrkJigheten härma,
Sil. godt den kan, så långt den det fOrmAr.
Må fädrens Gud sin unga Ilord bevara
För flärd, för högmod och for splitets fara!

250
Och frSn folk.en grepo i lilda famntag
Bragdernas ära.
P3 sitt knä han konungabarn har vaggat
Och med kämpagliidje dc späda signat,
Niir till bragdcr manade mäktigt vanda
Nordmannasvärdcl.
Vintern sofver! - Vintern är död i norden.
Kraftens, mannaskarornas höga hemland.
Nej I Han dör ej; kranen är född odödlig,
Skruden m! falla.
Hör oss, främling! Lär dig att tro och älska:
Tro IlA himlens undcr och älska krarten,
Denna kungaprägel af nordisk mandom,
Adlad till skönhet.
D! vi alla gästade nyss hans boning,
Mildt hans former löstes i varma tArar.
Och ur klara badet i himmelsk fägring
Framgick en jungfru.
Naken stod hon, höljd blott af helig oskuld;
Lösta lockar lekte kring liljeängder•
Och si varm frln spegeln af djupbl! ögon
Skimrade glädjen.
Slngens gyllne luta hon bar i handen,
Doft ar blomsterböner den hulda kringflöt,
Och ett jubelskri uta! glädje mötte
V!ren i norden.

251
m dog, men blott for att foda vAren I
dl nordens ridderligt höge )'ngling
I dess famn j välsignande vinterns minne,
Vig dig vid våren1

261
Till Ai•• 't..'e-sdllilller.
(Vid deso '-ök i Upsala 18U.1
Bringen er helsning,
Söner af norden l
Skaldernas kriinte
Konung är här,
Gästar dc gamle
Gudarnas salar,
Gästar det unga
Svithioos hopp.
Sagans och sängens
Fagraste blomster
Gröda i välljud
l\ikt pA hans mund;
Jlarran, som tände
Eld i millioner,
Harrar af helig
tust vid hans barm.
Gudarnes hofskald,
Skandicns ära.,
NordmannakraRens
Ädlaste tolk I

262
Icke ditt välde
Vet utar gränser:
Länder odl kungar
GiCva dig skatt.
Ty du begripit
Anden i tiden,
l\

266
ifen spira örycr land och sjö
I Dya lönens vb.
nig h"iia i "älsignclse,
Ou Guds och folkets tjcDare.
FrID dagens storm och strid!
nu man af forns,'ensk. kraft och tro l
I Svea rik.es hifder bo,
Och njut de store dödes ro
I oron'3nsklig frid l

267
fl. Ilosoie .'&Ilter.,ro.otio.e.
(I upKh tM3.)
Vi stämma upp en helig sAng,
O Herrel till din ära,
Och unga, gamla på en gång
Dig tack och lof hembära;
Tv du är när
Det folk. som bär
Ditt rikes fana i sin famn,
Och bär med hejig fröjd ditt namn.
Omkring oss brusar stormen hird,
Och många fåltrap höras;
Men t Gud! din sanllinbtS lempelgArd
Skall ej af stormar roras.
Med väldig makt
Den grund du lagt,
Som rädda skall ditt hus (rån fall,
Om än sig reste ,'orIden all.
l dag hit unge, vise gå,
Att signad f4 sin lager;
Ty endast endels de förstå ­
Du Herre1 ger, du tager j

272
Och lassl dig, som en hdig blomsterskaU ,
Ned \'id det manliga. del trogna hjerlat.
Som "iII rörsöh bygga sjelr sin yerkl
Med Gud och dig - Och till hnd land det bär.
nit alla himlens cnglar rolje eder!

27'
'hl n 1"'511 1111",,,,,11_,.
Lir af Ijuf och helig längtan,
Ujcrtats skölla jubelJr,
Ar du blott en namnIölI tränglan,
§om ej svar pil jorden får j
Ar du hlott ett bnrn af stUlldcJI,
Födt af läuslans varma glöd,
Blott en fägelton i lunden,
En gång hörd och sedan död!
Du är mera - och din flamma
Tände uti tiden Gud;
Ej blott menskor, englar slamma,
Kärlek, dina höga bud.
Sol du är - och du skall brinlla
lIed eU ororvanskligt sken;
Slark SOIll mall och Ijul som (I\inl/ll
Och 50111 gudomsljllSt'L rell.
Stanna, tidcIlS alllle, sLanna!
Hvila vingen forr'n du far,
Ut oss se din öppna panna,
Sug ett ord om Hydda dar!
Tala högt om hoppets tider,
Mcnskohjertats enda dr.
N. II:

•
278
Aled (röjd ilwid en jordisk moders hjerta.
Och klädda i sin oskulds sköna skrud,
Ue känna ej till namnet ens dell smärta,
Som kanske eu gång skall emot dem gå
Och dem i lidandets jernklädnad sI! ­
Hvart barn pl.jorden är en högre gäst
Med SiM hjertskott än vid himlen fåst;
Mell svnden kommer snart och "jJ1 dem läm
Att jordens afgudaheläten ära:
nå börjar, fåder, mödrar, eder pligt
Att strida fOr ete svaga, vaka, bedja;
Ty Kristus vägt dem på en gyllne vigt
Och vill ej sakna dem uti den kedja,
Som hau emellan himmelen och jorden knutit,.
'Föl' h"i1ken han sitt eget blod har gjutit.
Den minsta kallas störst uti Guds rike,
Och lIlängen kung, somfbär en gyllne krona,
Och III hvars bröst konstgjorda stjcmor throua,
Skall f!fångt önska vara barnets like.
Frid derfor med de små och ära vare Gud
Och menskorna en god, en helig viija,
.o\tt klädda i barmhertighetcns ofTerskrud
.>\.lIt mrstmdt Rerranom frln s}T1den skilja l
lIvaren ibland OSS är evangelist,
Och har siU eget prestakall på jorden,
Guds blomsterglrd att värna ror bAd' köld och brist
Och Wrolysa uti handling 80m i orden
1)0 smA, 80m ännu icke veta af
Att jorden är en 'valplats, SJuden är en - graf,
Här vädjls till di tt hjerts ömma mor,
iom mera fick till skänks af lifvets lotter;
,

(far, fOT aU lösa. ej att knyta banden
PI h}"ddalls hlomsleTstAnd, nyttroglarnc de !JOlt.
Som rrln sin fOTsta nattvard fl ut i veTlden gl.
f)eT ormn tjusa och der tönlCII stinga.
GJ bT)'tcll lt dem eT kärleks bästa bröd
Och gih'cn dem till .resekost pil farden!
Sen till att ingen stupar för lusl ellcr Död.
I förtid pA sin nlplats uti verlden,
Tillfällen gifvas nog pA hvarje tid och rum
Att spTida helsans heliga evangelium
Till syskon. som stå dignade vid vägen.

282
Lät verlden se, att du är värd än bära.
Den storhels tyngd, som annars blir din död,
Och visa dig i handling och i lära
En segrens brudgum håd' i lust och nöd.
En jungfru gär ur b..ad i östervågor ,
I fagring, bländande och rik och varm;
Hur -hvita former glänsa; se i lågor
Minutligt sänks och lynos hennes barm;
Gå, skynda, skydda denna sköna meka
Emot barbarers våld, mot skymf och sorg;
Du hennes älskling är, blott du rh dricka
Tvemännings med din sköna Ingeborg.
Ou gick, milt Svergel hvilka herdestunder,
Förstulna, ryckta undan valmens larm,
Du njutit uti hCllllCS gröna lunder
P;'l örongottet af dess bvita barm;
HOll alla dagar sutit vid din sida,
Läst i din blick allt manligt der hon säg j
Med dig och blott med dig nu lida, strida
Vill Gottlalld, bruden, drottningen på väg.
Din trohet nu hon sett. Ej jungfrun vågar
QvarMIJa älskarn längre i sin famn;
Hon släpper honom, fast med kind, som lågar:
Hon vet, hans pligt har flera. dyra namn.
"När det blir bröllop, kommer han tillbaka,
«Då får jag ligga vid hans bröst som brud,
«Då verlden veta skall, jag är hans maka•
..Vigd vid hans öden, "lid kanoners Ijud.n

283
Hur irren J. som roglar, mina t.tnkarl
Nu kommen. sAngens barn. och gAn i land
Och irrAn diktens lurWird kasten ankar
Pl denna leende och rika strl:lnd,
Och helsen honom, denne vän och broder,
Nyss kommen ifrån santma rard, som J,
På längtans spe/jakt, men med styrkans roder,
Och sjä.len full af hemmets poesi.
Vålkommen, broder, var välkommen åter
Frän Bottnens perla, frAn smaragdcönl
Der vAgen yrar äu, än stilla grAter
Och kysser blomstren i sin dröm och bön.
Vilkommen ller, man med milda sinnet,
Du mJngbeprofvade •• du trogne vänl
Vilkommen bAd' till hoppet och till minnet!
Välkommen uti vänners farlin igen!

.84
lesll-.I••u.
Hetsning till Ge/lr.
(Den 1 Maj 1852.)
led harpaD, lågande i helig brand,
Jag stlr. cn främling. på din fagra strand.
Vill blott en kr31lS åt diS i l'ördnad bära;
Den är väl icke rik nog for di II ära;
Men är du stor, så är du äfven god,
Förlåtande en ynglings djerh'll mod t
Som gar en majros, när ej mer han hade,
Ty Gud blott blommor vid hans hjerta lade.
.ou stolta stad med hanseatisk makt l
Uur tyst du llär pA dina höga värden I
Ou IIser ej med en blott lånad pra"'l;
Ty dina drakar känner hela ,·crldcn.
De gA sin hcrrJiga l sin djerfva ban
Med svenska naggan ärver ocean;
50111 ädelstenar i din horgarkrona.
Mer sköna, än dem mAngen konung bar,
PA alla hd dc glänsa, blixtra, throna. ­
J, handelns furstar, viljen blott fcirsona,
lInd bland nalioner sönderbrustet \'OI.r;
J kommen ej med ginbcslrukna svärd

293
Ut/ming till Morala..
(1853.)
An VauDdalens spar i forntidsskrifter
b från rcir31drade, urblekta klosterskrifter,
Som med ett trollslag stlr jag i en annan verld,
lom väl är sängmöns glada helsning värd.
Ar jag rcirsatt uppl Hrittannias jord,
Der samhällsanden bäst är verkJiggjord,
Der dugligheten är en helgad lära,
Och fliten är en dygd och arbetet en ära?
Nej, nej, p3 fosterjordens mark jag stir
I Platens djerfva skapelse jag gk
Rans tanke, frisk, gigantisk, fosterländsk
Bekämpad blott af afund, - afund är ju svensk
If'r brutit berg och strand och skapat vågor,
Som dansa fria fram bland norrskenslIgor,
Som tändas, flamma, blixtra fdn hvar härd,
I denna industriens unga underverid.
Se pA. kanalens nya, bila gator
Den segrande iden, en romersk triumfator,
Gir fram forkroppsligad, och pA. sitt jubclt3g
Den vaggar kölar, såsom lätta barn, l våg.
Hell, riddersman fr!n äkta riddarhuset,
Du viljans man, du vann, du son af ljuset l
Sof godtl Se Sverges ära vakar vid din grin,
Och Motala, kanalen - är din minnesskrift.
Du leende idyll, du sydländskt sköna jord l
Du blyga, tjusande chariters nattduksbord!
Du perla, spilld i nordens vintersnö
IrrAn CD verld, hvars ragring ej kan dö!

294
Du månskensstycke från Sorrento, NapoJi,
Naturens söndagsbarn, du norclens poesi!
Jag vilJe se, och se dig tusen gånger,
Jag ville i en ram af Ijurva sånger
Infatta dig och kyssa dina anletsdrag,
Millutlib>t frossande af dess behag.
Mer huld och skön än någon nordisk mö,
Och iindå säkert, säkert mera trogen,
.Iag ville lägga mig att vid ditt hjerta dö,
Vid sista väkteropet uti skogen.
O hvilkell kärlek, lefoad, hvilken död,
Att, burrll uppå qväJlens llUrpurglöd,
Få från din famn ny i Guds faders sköte,
Der skönhet, kärlek, stämt ett evigt möte I
frod Ilatt! ack nej, god morgon än en gång ­
Sil är min längtans bön, så är min kärleks sång.

(
GRANIOOffiN.

300
Ty ångrens törnen SMvo dig ej smärta,
Och i ditt tysta hem en ro a n du var
Af gamla tiders tro, med redligt hjerta.
Din "änkrets bruten var. Du ensam gick
Bland bleka minnen, nästan sjelf ett minne;
En vän dock sökte dig: hur då din blick
l"örklarades; ty Iesus satt derinne:
Ditt låga bo var nu en helgedom,
Der glad! begingos andens kärleksfcstcr.
Nu var ej mer den lilla hyddan tom,
Ty himlens nåd och frid der voro gäster.
Jag sitter nu så ensam på din graf
Och stämmer sista sången till ditt minne,
Framför mig skådar jag ett dimhöljdt har.
Och många andar brottas i mitt sinne;
Men stark i Gud jag vill i stormen stå
Och ljusets tecken pli baneret föra, .
Och hur än blixtrar hväsa, äskor slä,
I lif och död det rätta blott tillhöra.
Jag har ej räd till någon ärestod,
Att derpå några flärdens runor skrifva;
Dock väl du ,'et, att om det gällt mitt blod,
För dig jag velat det i kärlek gifva.
Farväll nu med min Gud, mitt hopp, min sång
Jag vandrar ensam fram min väg pä jorden,
Och 'när jag brunnit, sjungit ut en gång.
Gud gifvc mig en stilla graf i norden I
Nu sist elI bön till dig du unga vårl
När snart du dessa dödens niIt betJ:äder,

301
Glöm qvar en blomma blott, när fram du går,
PI denna grin, det visst den gamle gläder,
Och h"ila blott en stund ditt \'inge-par,
Du lilla trast, och sjung i dessa lunder
Den sköosla vårs!ng, som ditt hjcrta har.
Sjung lifvets, !kärlekcns, sjung dödens underl

303
Afskcd slunflar - heliga sangen tystnar!
Stilla tempelgårdarnes frid du helsar
Aldrig her - redan till Iihets sabbath
Gången i döden.
Slut, natur. till k)"lande hjcrtat stoftet,
Hvilket sömt den ädlaste ynglings ande;
Hvila, broder! - skiftande tidll\'arfs stormar
Skone din urna I
Sälla 1111del - skimrllmlc Urar dröja,
Vid din bår, bland )'nglingakindcns biouullor;
I.äs i dem det sista h.n'äl af trogna,
Saknancle vänner!

313
Jag \'U, jag är -hörs cngcln sakta svara­
Din mor, din enge! och en himmelsk gäst,
Uti hvars famn du snart, o snart skall fara
Till andra yerldars glada Jesu-festlJJ
Så dagar gingo - Scnsiti,'an dignar
Och sluter till sitt hjcrtas späda blad
Och ber och dör; mcn bliCKen än välsignar
net vänrtirbund. vid_ hennes läger bad.
S!, lik en fenix, i sin moders sköte
Från smärtans MI hon n"gcr fri och säll
Till Jesu kärleksfulla, glada möte,
Till himlens morgon ifrån jordens qväll.
Glad som en "Arvind ifrAn himlens dalar
Hon flög i lifvct ut. och kärlek vann.
O, när ett minnesord från hemmet talar,
Uur tåren log och hur då kinden brann,
Och m5ngen barnslig runa Iler ilar.
Klädd som en fridfu" bön, med hennes narun
Till hennes gl.ula barndomsverId och hvilar
Uti en fars och trogna systers famn!
Hur mildt och godt var detta blyga hjerla!
Hur englarcn var denna späda själ,
Som kände knappt till namllet slndens smärta
Och gjorde likars väl till eget väll
Som på besök hon S)'utes här i lifvet,
Att visa andra vägen hem till Gud;
Ty «engel» stod pA liljepannan skrilvet,
Och uppå hjcrlat stod det (.Christi brud.»

316
Och reglade till huset och gick bort.
MOll den, som nn gick hem, del var en man.
Som stod u)lpä sin klJnsknps Thabors-höjdcr.
fll'ars ära vägde t}'ogre än hans Ar.
lnror hans ljusa öga låg naturen
51 klar och genomskinlig, och han t)"ddc
Med djupa siar-ord dess dunkla gAtor.
EIl forskningens Columbus flög hall ut
PI har, der ingen seglare har gungat.
Och fordc med sig rika skaUer hem
.Frln nyupjltäckta "crldar, der han skådat,
livad blott den vise tror och skalden anar.
DjeTr som l)rometheus uti fabeln gick han,
Besegrande hvarl hinder. ofvan stjernor.
Der hall vaf lJemma, som i egen boning,
Och hemtade lied elden ifrSu himlen
Och den med snillets prisma sönderbröt
Uti si många strålar, som han ville.
Till jordens mörka, doldtl innandömen
Den rike anden äh"en nycklar hade
Och tände stundom lampan 'och gick ned
Och tog oss med i denna unden'crJd.
Der tviflarn ser och bäfnr och mer häfvar,
Den (romme ser och gläds och mera tror.
SA var hans lefnad ärofull och korrt
Och kanske mera rik på. plågor än 1'4 fröjder;
Ty det elt oro finns i Iifvets ro,
Som bor Ilä djupet af de starka andar.
Säg, hvad betyder denna dunkla längtan?
livad vill den linna, och hvad tror den flnna?'
O, hvilken icke upplöst frftga plågar!
Kall icke nAgon här besvara den?