uBrIK ruBrIK GUD Nåde folket Hur kan man fortsätta vara glad och fortsätta tro när världen är så full av elände, frågar jag. Prästen Jenny Lindhe Johannesson tittar länge på mig innan hon till slut svarar. POCKETSIGNALEN <strong>2012</strong> 23
– Henning älskar sötsaker. Jenny lutar sig över det ovala bordet i en förtrolig viskning. – Det gör väl alla präster, utbrister Linda som sitter på Jennys högra sida. Kommentaren åtföljs av bifall från alla de som samlats denna soliga novembermorgon som, förutom i färgskala, mer liknar en varm sensommardag. Solen strilar redan in genom det stora fönstret när kyrkoherde Anders läser morgonbön och med den förklarar mötet öppnat. Varannan torsdag kvart över åtta samlas alla präster, diakoner och receptionister som jobbar på centrumförsamlingen i Motala i ett storlitet möte. Stort och litet. Inga frågor är för små, eller för stora, för att tas upp. Som att det drar från ett av fönstren i församlingshemmet, att tv-inspelningen i kyrkan är i full gång Att vara präst är så mycket mer än bara en söndagsakt i kyrkan. eller att expeditionen är obemannad på måndag när Linda och Marie-Louise är på kurs. Ja, eller att det två dagar i rad bjuds på tårta i det gemensamma fikarummet. Jenny sitter vid ena kortsidan. Årsalmanackan som ligger på bordet framför henne är antagligen tjockare än den pacifistiske författaren Leo Tolstojs samlade triologi Krig och fred. Den har små färgade lappar instuckna tillsynes mellan varje ark och hålls ihop av gem i olika storlekar. Hon tvingar då och då en grånande hårslinga som fallit ned i ansiktet tillbaka över örat. Jenny Lindhe Johannesson är tvåbarnsmamma, 39 år och präst. – Det blir en hel del kaffebröd och tårta, för- GuD NåDE fOLKET klarar Jenny för mig efter mötet. Man kan liksom inte säga nej när det bjuds. Bakverket står redan framme. Det doftar inbjudande från den gröna marsipanen som täcker den. Men förmiddagsfikat handlar inte bara om att fika, det handlar om gemenskap, att känna att man är del av något. Att få träffa likasinnade att diskutera med. Arbetskamrater att dela tankar och åsikter med, sådant man inte kan, eller får, prata om med andra. Det kan lätt bli ganska ensamt annars trots att Jenny i sitt dagliga arbete möter många människor. Mycket av hennes dag handlar om logistik. Planering. Hinner jag ta mig till ett ställe från ett annat på den här tiden? Och ofta; hinner jag klämma in något mellan kanske? Hon fnyser lite lätt åt den förutfattade meningen att präster bara jobbar på söndagar. För det är väl ändå så eller? – Så är det ju faktiskt inte, berät- tar hon när vi lämnar fikarummet och går ned i källarvåningen där hennes nya kontor ligger. – Att vara präst är så otroligt mycket mer än bara en söndagsandakt i kyrkan. För mig handlar det framförallt om att hjälpa andra på olika sätt. Egentligen ville hon bli journalist som sin far. Men kyrkans ungdom och dess sammanhållning lockade mer trots att hon flera gånger trodde att hon inte skulle kunna bli präst. – Jag var så blyg som ung. Men i kyrkan kände jag att jag var värdefull. Att jag kunde bidra. När jag sedan praktiserade kände jag hur det gav mig en inre styrka, säger hon. Och framförallt att jag kanske kunde hjälpa alla de som jag från början ville skriva om. Jag ville jobba djupare, stödja människor mer på djupet. Från vagga till grav. Arbetet på Lillkyrkan sedan 1999 och det ledaransvar som Jenny hade där blev till slut för mycket. Hon arbetade nästan jämt och det fanns ingen tid över till familjen. Hon bestämde sig för att gå ned i tid till 75 procent och flyttade därför över till centrumförsamlingen för några månader sedan. Det nya kontoret är fortfarande inte inrett. Några kartonger med notpapper och böcker står kvar på golvet. Över armstödet på den svarta soffan mot rummets ena kortsida ligger ett gitarrfodral. På andra sidan står en bokhylla i ljust trä fylld med böcker och ovanpå lutar ikoner mot väggen. De har ännu inte spikats upp. Hon har inte hunnit. Jenny fortsätter berätta på vägen ut ur församlingshemmet. Hennes andedräkt bildar små moln i den kalla luften när hon talar. Det är trots allt inte så varmt ute. Hon gräver länge i väskan och hittar till slut det hon söker. Vantarna. En svart och en grå. Som två olika världar som möts. Precis som hennes liv. Hon träffade sin man på <strong>Bona</strong> folkhögskola i sin ungdom. Det var på den tiden när skolan låg djupt inne i den östgötska skogen. Hon läste en miljökurs. Han läste Marxism. – Vi var så olika, men ändå inte, skrattar hon. Jag har alltid velat förändra världen. Och det ville ju min man också på sitt sätt. Vi är på väg till ett dopsamtal. Jennys stora, svarta kängor ger ett dunkande, rytmiskt ljud mot asfalten när vi går mellan de röda villorna i det gamla verkstadsområdet. Jag tittar lite under lugg på henne. Hennes svartvita sjal döljer den ljusblå prästskjortan och den vita prästkragen. Hon svär precis som vem som helst om hon gör sig illa, säger hon. Och hon gillar att dansa till techno. Ja, inte nu så mycket, men då. Innan hon fick barn. Då åkte hon till Linköping där ingen kände igen henne och dansade så svetten lackade. Hon skiljer på arbete och privatliv. Det är därför hon bär prästskjortan varje dag på jobbet. Hemma har hon den aldrig på sig. Där vill hon bara vara mamma och Jenny. POCKETSIGNALEN <strong>2012</strong> 25
Change language