PocketSignalen 2012 - Bona Folkhögskola

Jag vaknar några timmar tidigare än
vanligt. 06.31 visar de digitala siffrorna.
Att somna om finns inte på kartan, tröttheten
är som bortblåst. Jag är förväntansfull
över vad denna dag har att erbjuda. Idag ska
jag nämligen träffa Sven Boberg. En 54-årig
man, som på grund av ett funktionshinder
bland annat har problem med talet.
Jag kommer fram till Platengruppens lokaler
i Ekenäs strax innan klockan slagit nio
och stegar in genom dörrarna. I köket frågar
jag efter Sven. Han står då och häller upp sitt
morgonkaffe. Jag räcker fram min hand för att
hälsa och han gör detsamma. Han har hårda
nypor och det känns som att en förvandling
sker inuti min hand. Att skelettet transformeras
till tusentals flisor.
– Vil’ u ha kacche? frågar Sven.
Jag har inte ätit frukost och inte heller
druckit kaffe på morgonen så det vill jag
gärna.
– Kopp där, säger Sven och pekar på
ett av köksskåpen.
Detta är första gången jag träffar Sven.
Han är en av cirka 20 begåvningshandikappade
som har sitt dagliga arbete här.
Efter fikat är det dags att börja arbeta.
Sven står utanför rummet där han arbetar
varje dag. Ögonen är vattenfyllda och gråten
är inte långt borta.
– Han är så glad över att du är här och vill
följa honom, säger en av arbetsledarna.
Sven tar sig samman och kliver in i snickeriet.
Han går fram till kassettspelaren i bortre
änden av rummet och snart blandas tonerna av
Vikingarna med doften av trä.
– Kan du vissla? frågar Sven.
Jag berättar att det är någonting jag inte kan.
Han lyser upp och visslar i takt till musiken.
Sven går fram till sin arbetsbänk. Det är
VISSLANDE JOBBGLäDJE
ett litet bord som varit hans arbetsplats sedan
mars. På väggen sitter ett flertal bilder på
svenska fotbollslag. Plankor med spik i ligger
på bordet. Sven tar tag i en planka och börjar
banka och bända loss spik. När plankorna blir
spiklösa och kapade säljs de till privatpersoner.
Efter sex-sju plankor ser man en svettpärla
rinna nerför pannan.
– Det börjar bli varmt här inne, säger Sven
och torkar pannan med baksidan av handen.
Han lunkar fram till en påse och slänger spill
som inte kan användas. Nu är det slutjobbat
för en liten stund.
Jag blir medtagen på en rundtur på jobbet
som slutar vid en stor sågmaskin. På den ligger
påsar för spill. Han tar bort locket för att
visa maskinen och påsarna singlar sakta ner till
golvet.
Anna springer fram och
tar plasten ifrån honom.
Frustrationen över att
inte få jobba lyser om
hela Sven.
– En sågade sig i fingret här, säger Sven och
undrar sedan om jag vill pröva maskinen.
En arbetskamrat ser att Sven visar maskinen.
– Sven, du får inte vara där. Den är farlig,
ropar Tobias.
– Jag visar, säger Sven.
En annan arbetskamrat noterar påsarna som
ligger utspridda vid Svens fötter.
– Plocka upp det där, din pannkaka, säger
Benny medan han fyller en påse med plank.
– De ramlade, säger Sven trotsigt. Istället för
att plocka upp påsarna går han fram till bandspelaren
och höjer musiken.
– Tobias. Sänk musiken. Sven hör så illa.
Han har skit i öronen, säger Benny.
Sven vänder sig om och replikerar.
– Du är skit du med.
Jag tittar på de tre personerna som är involverade
i diskussionen. Det jag ser är tre individer
som har en hård jargong utan att mena
någonting illa. Deras hjärtliga leenden talar
sitt tydliga språk.
Strax är det lunchdags och Sven blir orolig
över att jag inte ska äta där. Jag hälsar att jag
återkommer så fort jag fått någonting i magen.
30 minuter senare är jag tillbaka. Sven halvspringer
ut i hallen. Glädjen går inte att ta
miste på.
– Jag såg dig genom fönstret, säger han glatt.
Efter maten har Sven och hans arbetskamrater
rast. De flesta sitter inne i samlingsrummet
för att se den brittiska skräckisen Doghouse.
Men det intresserar inte Sven överhuvudtaget.
– Jag har film hemma. Jag tittar där, säger
han.
Han vill börja arbeta igen. Sitta still och ta
det lugnt är ingenting för honom. Det bekräftas
senare av en vårdare vid Svens boende. Att
han har det svårt att ta det lugnt.
– Som nyinflyttad tillbringade han inte
mycket tid inne i lägenheten. Han ville vara
med överallt. Nu kan dock Sven koppla av en
liten stund hemma med lite musik.
Men på jobbet har han svårt att göra det.
Borden har precis rensats från tallrikar och
bestick när en av Svens arbetskamrater ropar
till honom.
– Någon gång måste du duka Sven, säger arbetskamraten
Anna genom lokalen.
– Näää, utbrister Sven trotsigt. Han tar en
näve plast och går iväg för att arbeta med det
en stund.
POCKETSIGNALEN 2012
09