PocketSignalen 2012 - Bona Folkhögskola

Recommendations

Info

uBrIK ruBrIK visslande jobbglädje På den dagliga verksamheten vill Sven Boberg ha något att göra hela tiden och arbetar hellre än att ta rast. Förutom jobbet är musiken en viktig del i hans liv och han gillar att ställa frågan: – Kan du vissla? POCKETSIGNALEN <strong>2012</strong> 07
Jag vaknar några timmar tidigare än vanligt. 06.31 visar de digitala siffrorna. Att somna om finns inte på kartan, tröttheten är som bortblåst. Jag är förväntansfull över vad denna dag har att erbjuda. Idag ska jag nämligen träffa Sven Boberg. En 54-årig man, som på grund av ett funktionshinder bland annat har problem med talet. Jag kommer fram till Platengruppens lokaler i Ekenäs strax innan klockan slagit nio och stegar in genom dörrarna. I köket frågar jag efter Sven. Han står då och häller upp sitt morgonkaffe. Jag räcker fram min hand för att hälsa och han gör detsamma. Han har hårda nypor och det känns som att en förvandling sker inuti min hand. Att skelettet transformeras till tusentals flisor. – Vil’ u ha kacche? frågar Sven. Jag har inte ätit frukost och inte heller druckit kaffe på morgonen så det vill jag gärna. – Kopp där, säger Sven och pekar på ett av köksskåpen. Detta är första gången jag träffar Sven. Han är en av cirka 20 begåvningshandikappade som har sitt dagliga arbete här. Efter fikat är det dags att börja arbeta. Sven står utanför rummet där han arbetar varje dag. Ögonen är vattenfyllda och gråten är inte långt borta. – Han är så glad över att du är här och vill följa honom, säger en av arbetsledarna. Sven tar sig samman och kliver in i snickeriet. Han går fram till kassettspelaren i bortre änden av rummet och snart blandas tonerna av Vikingarna med doften av trä. – Kan du vissla? frågar Sven. Jag berättar att det är någonting jag inte kan. Han lyser upp och visslar i takt till musiken. Sven går fram till sin arbetsbänk. Det är VISSLANDE JOBBGLäDJE ett litet bord som varit hans arbetsplats sedan mars. På väggen sitter ett flertal bilder på svenska fotbollslag. Plankor med spik i ligger på bordet. Sven tar tag i en planka och börjar banka och bända loss spik. När plankorna blir spiklösa och kapade säljs de till privatpersoner. Efter sex-sju plankor ser man en svettpärla rinna nerför pannan. – Det börjar bli varmt här inne, säger Sven och torkar pannan med baksidan av handen. Han lunkar fram till en påse och slänger spill som inte kan användas. Nu är det slutjobbat för en liten stund. Jag blir medtagen på en rundtur på jobbet som slutar vid en stor sågmaskin. På den ligger påsar för spill. Han tar bort locket för att visa maskinen och påsarna singlar sakta ner till golvet. Anna springer fram och tar plasten ifrån honom. Frustrationen över att inte få jobba lyser om hela Sven. – En sågade sig i fingret här, säger Sven och undrar sedan om jag vill pröva maskinen. En arbetskamrat ser att Sven visar maskinen. – Sven, du får inte vara där. Den är farlig, ropar Tobias. – Jag visar, säger Sven. En annan arbetskamrat noterar påsarna som ligger utspridda vid Svens fötter. – Plocka upp det där, din pannkaka, säger Benny medan han fyller en påse med plank. – De ramlade, säger Sven trotsigt. Istället för att plocka upp påsarna går han fram till bandspelaren och höjer musiken. – Tobias. Sänk musiken. Sven hör så illa. Han har skit i öronen, säger Benny. Sven vänder sig om och replikerar. – Du är skit du med. Jag tittar på de tre personerna som är involverade i diskussionen. Det jag ser är tre individer som har en hård jargong utan att mena någonting illa. Deras hjärtliga leenden talar sitt tydliga språk. Strax är det lunchdags och Sven blir orolig över att jag inte ska äta där. Jag hälsar att jag återkommer så fort jag fått någonting i magen. 30 minuter senare är jag tillbaka. Sven halvspringer ut i hallen. Glädjen går inte att ta miste på. – Jag såg dig genom fönstret, säger han glatt. Efter maten har Sven och hans arbetskamrater rast. De flesta sitter inne i samlingsrummet för att se den brittiska skräckisen Doghouse. Men det intresserar inte Sven överhuvudtaget. – Jag har film hemma. Jag tittar där, säger han. Han vill börja arbeta igen. Sitta still och ta det lugnt är ingenting för honom. Det bekräftas senare av en vårdare vid Svens boende. Att han har det svårt att ta det lugnt. – Som nyinflyttad tillbringade han inte mycket tid inne i lägenheten. Han ville vara med överallt. Nu kan dock Sven koppla av en liten stund hemma med lite musik. Men på jobbet har han svårt att göra det. Borden har precis rensats från tallrikar och bestick när en av Svens arbetskamrater ropar till honom. – Någon gång måste du duka Sven, säger arbetskamraten Anna genom lokalen. – Näää, utbrister Sven trotsigt. Han tar en näve plast och går iväg för att arbeta med det en stund. POCKETSIGNALEN <strong>2012</strong> 09
Page 1 and 2: I livet kan man aldrig vara riktigt
Page 3: Innehåll Visslande jobbglädje 6 h
Page 7 and 8: Maten lagar Sven tillsammans med pe
Page 9 and 10: Det är fortfarande mörkt ute. Dim
Page 11 and 12: Strax innan jul avled hennes pappa
Page 13 and 14: - Henning älskar sötsaker. Jenny
Page 15 and 16: - Är det du som jobbat på kafé A
Page 17 and 18: Det är städdag när jag kommer ti
Page 19 and 20: TySTNAD, TAGNING! För mig är det
Page 21 and 22: Den fria teatergruppen Teater Sörm
Page 23 and 24: EGISSör På fLErA PLAN inte fick v
Page 25 and 26: Det var en sommardag år 2002 i Tun
Page 27 and 28: JONNy KäMPAr för LIVET Jag fråga
Page 29 and 30: Jag upplever Martin ungefär som ha
Page 31 and 32: Efter lunchen bjuds det på kaffe p
Page 33 and 34: På fel plats vid fel tid är ett k
Page 35 and 36: fEL TID fEL PLATS - Mamma, säger B
Page 37 and 38: - Hallå där! Stopp, stanna! Vi g
Page 39 and 40: ETT GrIPANDE ENGAGEMANG - Sköt er
Page 41 and 42: LIKE A BOSS > Peter är ofokuserad
Page 43 and 44: komst fram till Peter på restauran
Page 45 and 46: Det är en solig novembermorgon. N
Page 47 and 48: in på Motala lasarett. Nu är hon
Page 49 and 50: - Jag måste stimulera öronen! Det
Page 51 and 52: EN hårIG SJäL det trodde de att d
Page 53 and 54: ”Välkommen!” säger Madeleine
Page 55 and 56:
vill vi även ge till våra barn un
Page 57 and 58:
Redan på väg in till bageriet dof
Page 59 and 60:
surdeg märker jag nästan direkt.
show all

PocketSignalen 2012 - Bona Folkhögskola

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?