PocketSignalen 2012 - Bona Folkhögskola

Vi har knappt hunnit till bords innan Jenny
tittar på mig och skrattar, igen. Vi har båda
uppmärksammat äppelpajen med tillhörande
vaniljsås som står uppdukad och doften av nybryggt
kaffe fyller rummet. Dopsamtal är en
förberedelse för dopet. Idag träffar Jenny lilla
Tuwa och hennes föräldrar.
– Vilken service det här är, säger Anna som
sitter med ryggen mot kökets enda fönster
med lilla Tuwa i famnen. Jag visste inte att
prästen kom ut på det här sättet. Hon vänder
på Tuwa så att hon kan luta sig mot axeln.
Bara några stenkast utanför ringlar kanalen
förbi och dess vatten glittrar förföriskt och
ger en vacker utsikt. Wilma, familjens bästa
vän, springer runt mellan våra ben och nosar
och piper. Familjen bestämde sig ganska sent
att de skulle ha dop för familjens senaste
tillskott. Det är bara två dagar kvar och
både mamma Anna och pappa Erik är
lite nervösa. Dopet är inte planerat, från
början var det tänkt att de bara skulle ha
en namngivningsceremoni. Nu blir det
istället en överraskning för familj och
vänner.
– Vi blev så glada när vi fick höra att
Jenny kunde förrätta dopet trots att det
inte ska vara i kyrkan, säger Anna.
Erik häller upp kaffe och uppmanar oss att
ta för oss av pajen. Jenny berättar om de olika
psalmerna som kommer att sjungas och tillsammans
planerar de upplägget. Det har en
lugnande effekt på de nyblivna föräldrarna.
Även Wilma lugnar ner sig och går och lägger
sig på en filt, bökar runt lite och somnar sedan.
På dopet kommer Jenny ha på sig en röckli,
den vita dräkt som är till för högtider eller
andakter i kyrkan. Stolan, det breda bandet
som hängs runt halsen och ned över bröstet
GuD NåDE fOLKET
når nästan ända ned till fötterna. Som ett ok
som hängs över axlarna och symboliserar Jesu
lidande och hur han bar världen och korset på
sina axlar. Den kan ha olika färger beroende på
högtid. Nu under höstens mörka månader är
den lila. Snart kommer den bytas ut mot den
vita som används under julen.
Jenny frågar mycket. Om vardagliga saker,
fritidsintressen, arbete och snart kommer
samtalet in på de övriga släktingar som ska
närvara på dopet. Hon känner igen Tuwas
mormor och morfar från Lillkyrkans pensionärsträffar
på tisdagar.
– Hur kan du komma ihåg alla namn, vart
de arbetar och var de bor? frågar jag Jenny när
vi efter nära två timmar tackat för gästvänligheten
och lämnat familjen med det lilla svarta
energiknippet på fyra ben.
Jag tror att alla har olika
gåvor som är värda att
uppmärksammas. Det
finns mer rikedom i
enskilda personer än
i pengar.
– Jag vet faktiskt inte, svarar hon och rynkar
pannan. Jag är intresserad av människor. Jag
tror att alla har olika gåvor som är värda att
uppmärksammas. Alla behövs på något sätt.
Det finns mer rikedom i enskilda personer än
i pengar.
Jag börjar lite ofrivilligt att tänka på mitt
eget, obefintliga förhållande till Gud och jag
drar mig till minnes första gången jag kom
in på en pastorsexpedition. Jag var 14 år och
skulle göra min praktik där. Tystnaden i lokalen
var av det tryckande, påfrestande slaget.
På något sätt ville jag bryta den där tystnaden,
men innan jag hann säga något hade prästen,
en äldre man, med stel kroppshållning och
sträng blick, berättat hur Guds ande vilade
över huset. Det hela slutade med att jag fick
kratta löv i klosterkyrkans trädgård.
Jag började läsa bibeln efter det, för att veta
vad det var jag inte trodde på. I vuxen ålder är
jag inte konfirmerad, har inte döpt min dotter
och brevet för utträde ur Svenska kyrkan ligger
ofrankerat på skrivbordet och väntar.
Jenny är varken stel eller sträng. Tvärtom,
hon skrattar hela tiden.
Kanske lite för mycket, tänker jag för mig
själv.
– En gång på en tv-inspelning blev jag tillsagd
att sluta vara så glad hela tiden, säger hon,
som om hon läst mina tankar. Vi har slagit oss
ned i entrén till Björktrastens äldreboende.
En halvtimme för tidigt.
Den vetenskapliga sidan av mig tar över
och jag undrar, kanske lite provokativt, hur
man kan fortsätta vara så glad och fortsätta tro
att Gud skapade världen när den är så full av
elände. Jenny tittar länge på mig.
– Vi kan inte jämföra oss med hur det såg ut
för 3000 år sedan och idag är bibelns skapelse
mer en symbol för hur det gick till, säger hon
eftertänksamt. Vi behöver inte tro bokstavligt
på allt som står i bibeln, bara att Gud är själva
mönstret. Att allt har en mening.
Jag tänker fortfarande på de sista orden när
vi tar trapporna upp på övervåningen.
POCKETSIGNALEN 2012
27