PocketSignalen 2012 - Bona Folkhögskola

VISSLANDE JOBBGLäDJE
Hans ögon börjar återigen vattnas och
han håller tillbaka gråten.
Anna springer fram och tar plasten ifrån honom.
Frustrationen över att inte få jobba lyser
om hela Sven. Han bestämmer sig för att istället
stå vid sin arbetsbänk tills rasten är över.
Rasten närmar sig sitt slut och något brakar
till högt och ljudligt. Jag börjar undra vad det
är för ljud. I dörröppningen ser jag en gigantisk
karl som trycker upp sina glasögon på
näsroten och skrattar lite för sig själv.
– Kålpuddingen kom ut nu. Arslet small, utbrister
han och går in i det intilliggande rummet.
Sven kollar på mig och rycker lite på axlarna.
Den här typen av spontana händelser är en del
av vardagen här nere.
Sven är beredd på att börja jobba igen när en
av arbetsledarna kommer in. Det är dags att
åka ut i skogen och hämta hem virke. Vi åker
iväg och väl framme är killarna snabbt ute och
springer raskt iväg till högen med fallna träd.
Anders och Tobias börjar genast bära medan
Sven står med händerna djupt nere i byxorna.
Inte förrän arbetsledaren ber honom att bära
så börjar även han kånka virke. Detta får sin
förklaring senare.
När arbetsledaren är nöjd med killarnas
prestation beger vi oss tillbaka till Ekenäs.
Först ska virket lastas ut. Sven tar tag i en stor
stock men den lossnar inte.
– Hårt att få bort, säger Sven och tar några
steg bakåt för att istället iaktta avlastningen.
När stockarna är ute ur bilen är det Anders
uppgift att såga stockarna och Sven får hugga
bitarna till ved.
Anders börjar att såga och Sven tar tag i
sågen från andra sidan för att hjälpa till. Det
ser mestadels ut som en dragkamp om sågen.
Anders vill helst såga själv och inte ha någonhjälp.
– Det går inte att jobba med Sven så här, utbrister
han.
Sven släpper sågen och börjar hugga ved
istället. Ingen pratar med honom och han är
inne i sin egen värld.
– Det är så här Sven jobbar som bäst. När
ingen stör. Om det skulle vara mat eller fika
nu så skulle han inte bry sig om det. Han kan
jobba flera timmar i sträck så här, säger arbetsledaren
Petra.
Jag lämnar Sven för en liten stund och går in
på arbetsplatsen igen. Det dröjer inte många
minuter förrän Sven kommer lunkande.
– Jag är färdig. Kom och titta, säger en nöjd
Sven.
Vi går ut igen och där ligger ved i en stor
prydlig hög. Sven tittar nöjt på veden och sedan
tillbaka på mig. Vi går tillbaka in igen och
jag undrar vad arbetet betyder för honom.
Han tittar runtomkring sig i snickeriet.
Hans ögon börjar återigen vattnas och han
håller tillbaka gråten.
– Massor, säger Sven.
Det ordet skjuter sig in som en pil i mitt
hjärta. Det är ingen överdrift att säga att han
älskar att komma till jobbet varje dag.
Golvet har förvandlats till ett bombnedslag
med spikar utspridda överallt. Sven visar mig
vart spikarna hamnar i slutändan. I ett angränsande
rum finns flera lådor som svämmar
över av spik. Tiotusentals som Sven och hans
kollegor dragit ur plank.
– Vill du ha spik? frågar Sven.
Jag avböjer med att säga att jag bor i lägenhet
och tyvärr inte har användning för det.
Dagen lider mot sitt slut och det som kvarstår
är fika och ännu en rast innan servicebussen
anländer för att köra arbetarna hem. Sven
tar en snabb kopp kaffe och går tillbaka för
att arbeta lite till. När de andra fikat färdigt
kommer han tillbaka och hjälper till att sätta
på diskmaskinen. Han kommer in i samlingsrummet
och berättar stolt att han hjälpt till att
fixa disken. Han tar de glömda kopparna och
juicen för att ställa in det i köket.
– Han tycker om att hjälpa till och hjälper
gärna om någon behöver det, säger en av arbetsledarna.
– Det bästa med Sven är att han gillar tjejer,
inflikar arbetskamraten Anna med ett stort
leende.
Sven är uppskattad på arbetsplatsen och bryr
sig om sina medmänniskor. Även om han kan
retas genom att kittlas och försöka skrämmas.
Sista anhalten för mig den här dagen blir
Svens hem på Stenvägen. Det är hans första
egna lägenhet. Han låser upp dörren och bjuder
in mig. Han berättar vad han brukar göra
när han kommer hem. Han ställer sig framför
fönstret.
– Jag tittar in och tittar ut. Lyssnar på musik
med, säger Sven och går fram till musikspelaren.
Han sätter på ett blandband med dansband.
Kassetten har haft ett hårt liv. Det svajar å det
grövsta men det gör inte Sven någonting. Han
visslar förtjust i takt med musiken.
Musik betyder mycket för Sven. Hundratals
och åter hundratals kassettband med både
kända och okända dansband talar sitt tydliga
språk. Kassetterna ligger vid den silvergrå musikspelaren,
fyra svarta kartonger som är fyllda
till bredden och i kökslådor. Han är stolt över
sin samling och lägger upp de svarta kartongerna
på köksbordet. De gör sällskap med den
rosa cyklamen som tillsammans med en palm
bredvid sängen är de enda växterna som inte
är konstgjorda.
När han visat sin samling går han fram till
kylskåpet för att hämta lite juice. På kylskåpet
har han satt upp en matsedel. Dagens meny är
struken. Morgondagens måltid kommer bestå
av varma mackor med champinjonstuvning.
POCKETSIGNALEN 2012
11