VISKA 2007-3.indd - Veddige nu

LITEN MÖRT I VISKAN.
Jag var tolv år den sommaren. Trots att pappas cykel var
alldeles för st or för mig, gjorde jag ibland turer med skrället.
En riktig varm dag körde jag ner till ån och tyckte, att det
var väldigt vackert där, när träden böjde sig ner över vattnet
och solst rålarna lyst e mellan grönskan.
Jag satte mig vid åkanten och kände hemlängtan.
Tänkte på alla kompisar därhemma och allt det roliga vi
hade tillsammans på badinrättningen med simskola och
simtävlingar.
Så slog mig tanken, att det var en bra plats där vid ån
att ta sig ett dopp. Så av med kläderna. Inte hade jag någon
baddräkt med mig, men jag plumsade i vattnet med bara
trosorna på. Där plaskade jag omkring på bröst sim och
ryggsim – prövade också på crawl, som jag lärt mig föregående
sommar, när jag blev ”simmagist er”, som det kallades
i Finland, när man lärt sig simma och dyka längre st räckor
och kunde hoppa från trampoliner i olika höjder. Simma
hade jag lärt mig redan, när jag var sex år.
Jag försökte också dyka i ån, men vattnet var ganska
mörkt, så jag slutade med det.
Plötsligt hörde jag upprörda röst er från st randen. Jag
vände näsan ditåt och märkte, att det hade kommit en del
människor till åst randen, som viftade och sprang längs vattenbrynet.
Jag försökte titta åt höger och vänst er för att se,
vad det var, men jag såg inget särskilt. Där var bara jag, som
simmade omkring. Jag ville veta, vad som hänt och simmade
mot åkanten, där mina kläder låg. Jag kravlade upp ur vattnet
och fi ck veta, att någon hade sett cykeln vid vägkanten
och hört plaskandet från ån och alarmerat hjälp. Någon höll
på att drunkna – en liten fl icka hade nog trillat i ån!
Det blev mycket att förklara både nere vid ån och
hemma hos Noréns…
CYKLIST I VEDDIGE.
Jag var elva år den sommaren. Min näst an två år yngre
bror Pentti var krigsbarn på Holmerskulle Handelst rädgård.
Jag fi ck lov av pappa och mamma Norén att besöka min bror
en dag. Pappa hade en svart damcykel, som jag försäkrade,
att jag kunde fara dit med. Sadeln satt alldeles för högt,
fast än den hade skruvats ner så mycket man kunde. Den satt
ändå för högt för mina korta ben.
Så åkte jag iväg och trampade vinglande till höger och
vänst er. Inte hade jag en aning om några trafi kregler eller
ens det, att man hade vänst ertrafi k i Sverige på den tiden.
Hemma i Finland hade jag åkt med min mammas cykel på
höger sida av vägen eller gatan.
Jag hade just trampat förbi kyrkan och svängde till
vägen mot Holmerskulle förbi den dåvarande småskolan,
när en bil körde om mig och tutade vilt. Säker för att jag
åkte på fel sida av vägen. Jag blev vettskrämd och körde över
vägrenen ner i diket. Cykeln gjorde några volter, och jag
hittade mig på alla fyra i diket. Knäna blev skavda av gruset
och blodet fl öt – och jag grät i högan sky. Ut från skolan
rusade en tant och tog hand om mig. Jag blev tröst ad och
ompysslad och försedd med ett antal plåst erlappar. Cykeln
synades, och när det inte var något st örre fel på den, (den
hade blivit lite repig och sadeln satt snett), fi ck jag rådet att
cykla tillbaka hem till Noréns.
Men jag var på väg för att hälsa på min bror på
Holmerskulle – och dit skulle jag trots plåst erlapparna. På
Holmerskulle fi ck jag och min bror jordgubbar med grädde,
och jag blev tillsagd att ta för mig så mycket jag orkade äta,
nu när jag hade råkat så illa ut på vägen. Gissa om jag hade
ont i magen också, när jag och cykelskrället sent omsider
skjutsades hem till Noréns med Holmerskulles last bil.
Och ärret har jag ännu kvar på högra knät.
Nu hälsas Du så mycket av en tjej, som gärna skulle ha
varit med Gänget i grusgropen, men det var väl bara avsett
för killar?
Ritva.
RITVA OcH hundarna
ViSKA! 2007/3 | sidan 11