SMT 1-2005 - Sveriges Mykologiska Förening

DNA
av ITS-regionen även om de delvis inte ger fullständig
upplösning.
Russula
Modern systematik i Russula bygger i huvudsak
på Romagnesi (1967). Några av de traditionella
infrageneriska grupperna stöds av de molekylära
resultaten.
R. nigricans Fr.-gruppen och R. delica-gruppen
(s. str.) stöds men inte subgenus Compactae.
Subgenus Russula ss Romagnesi (1967) stöds
i stora drag (bleksporiga, skarpa arter som
utifrån ett ITS-perspektiv inkluderar t. ex. R.
fellea, R. emetica och R. sardonia).
I motsats till vad som föreslagits av Sarnari
(1998) är subgenus Russula inte särskilt nära
besläktat med de gulsporiga, skarpa arterna
(t. ex. R. firmula J. Schaeff., R. lundellii
Singer).
R. foetens Pers.:Fr.-gruppen (Ingratae hos
Romagnesi 1967) visar alltid samband med
R. cyanoxantha (Shaeff.)Fr. och de närstående
R. heterophylla (Fr.)Fr. och R. grisea
Pers. ex Fr. (Heterophyllae i Romagnesi
1967).
Flertalet arter som inte kan hänföras till de
ovan beskrivna grupperna tillhör en stor,
femte grupp som innehåller majoriteten av
alla europeiska kremlor med en stor variation
i sina karaktärer.
I den europeiska floran finns det så enbart ett
fåtal arter som inte tillhör någon av de ovanstående
grupperna. Dessa (t. ex. R. farinipes
Romell eller den nordliga R. pallescens P.
Karst.) är sinsemellan besläktade men har
inga andra nära europeiska släktingar (fig. 2).
Varken ITS-data eller data från en annan del av
samma genfamilj (LSU, se Eberhardt 2000,
2002, Miller 2001, 2002) ger tillförlitlig upplösning
av infrageneriska förhållanden under
subgenus-nivån (sensu Romagnesi 1967, Heilmann-Clausen
m.fl. 1998).
Fortsatta studier
Åtminstone en tredjedel av de cirka 235
Russulaceae-arterna som förekommer i Sverige
är sällsynta, taxonomiskt problematiska eller
svåra att dela upp antingen morfologiskt eller
molekylärt. Därför återstår många problem.
Djupstudier av några grupper, t. ex. R. griseagruppen
är på gång. Andra studier, t. ex. i R.
xerampelina-gruppen har av olika skäl fått
minimeras. Även sökandet efter andra genregioner
som skulle kunna förbättra upplösningen
hos ITS-sekvenserna har fått skjutas på framtiden.
Dessa studier visade lovande resultat efter
en lång "torrperiod" men efterhand blev det
uppenbart att tiden inte skulle vara tillräcklig
för att till fullo utveckla och tillämpa en ny genmarkör.
Tack
Detta projekt har finansierats av Artdatabanken
och det Svenska Artprojektet. En studie av
detta slag är beroende av färskt analysmaterial.
Framför allt har min kollega Andy Taylor bidragit
till projektet med insamlingar, bestämningar
och diskussioner. Många svenska mykologer
har också bidragit med material. I synnerhet
har Birgitta Wasstorps hjälp och erfarenhet varit
absolut oundgänglig. Jag skulle också vilja
tacka Irene Andersson, Stig Jacobsson, Håkan
Lindström, Svengunnar Ryman, Hans-Göran
Toresson och Juan Santos för deras bidrag.
Dessutom är jag tacksam till en stor del av
"Who is who" i europeisk mykologi för lån och
gåvor, t. ex.. Maria Teresa Basso, Henry Beker,
Torbjørn Borgen, Bart Buyck, Guiseppe
Donelli, Ernest Emmet, Marco Floriani, Werner
Jurkeit, Pierre-Arthure Moreau, Annemieke
Verbeken, Ruben Walleyn, Jan Vesterholt och
andra som också skulle kunna nämnas här. Flera
herbarier tackas också för att ha bidragit med
material eller annan hjälp, t. ex. herbarierna i
Bryssel, Köpenhamn, Gent, Göteborg, Paris
och Uppsala.
20 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 26:1 (2005)