1 - ATL

Räkna inte ut Köpenhamn LEDAREN
Redan innan klimatmötet i Köpenhamn var över dömdes det ut som ett misslyckande. I bästa fall
är det en förhastad slutsats.
Rysaren fortsätter med nya möten. Och kanske blir skogen det bestående minnet från Köpenhamn.
Det är i så fall inget dåligt eftermäle. Om den spirande insikten (eller kanske snarare plantan) får
växa vidare kan det bli något riktigt bra.
Nu gäller det att skogen hamnar rätt, när den väl finns på dagordningen. Annars kan det gå illa.
DET VAR ETT fascinerande myller av världsledare, miljögrupper och journalister på en och samma
plats. Världen verkade både stor och liten på samma gång.
Att över huvud taget komma samman, bli någorlunda överens om problemen och enas om målen är
trots allt en prestation.
I brist på bindande åtaganden om att dra ner utsläppen blev skogen det mest konkreta.
Det handlar om att ge pengar till utvecklingsländerna för att hindra avskogningen, som i sin tur
bidrar till nästan en femtedel av växthuseffekten.
Här enades nyckelländerna om en delsumma (3,5 miljarder dollar) till det så kallade REDD-programmet.
Mötet enades också om ett större mål (30 miljarder dollar inom tre år).
Nu räcker det inte bara med att bevara skog, nyttan blir störst om den också brukas förnuftigt.
INSIKTEN OM ATT MAN både kan avverka skog och samtidigt öka skogstillgångarna saknas på
många håll i världen.
Här har de nordiska länderna mycket att bidra med, både för klimatets och för vår egen skull. Om
inte den insikten finns kan det leda till konstiga internationella avtal som i sin tur leder till restriktioner
i skogsbruket.
Därför finns det fog för att engagera sig i de här frågorna.
DET FINNS FÖRSTÅS anledning att vara ödmjuk. I skogliga sammanhang är det inte så
många årsringar sedan också Sverige avskogades. Det var ont om ved och i delar av södra
Sverige nödgades drängarna sova i oeldade hus året om.
Långt in på slutet av 1800-talet var en tredjedel av Halland betade ljunghedar,
ungefär som de hårt betade kullarna runt Medelhavet.
En av de som bidrog till att vända utvecklingen var jägmästare Eugen Holmberg.
Han konstaterade att avskogningen måste bemötas med ”upplysningens
fackla”:
”Först då skall intresset för skogens kultur och vård väckas till allmänt liv
och krönas med framgång, samt vårt öde ljungbeväxta berg åter ikläda sig
den grönskande dräkten ”fattigmans tröja” vilken fordom av vinstbegäret,
elden, sorglösheten och okunnigheten avklätts densamma”.
RESTEN ÄR, som man brukar säga, historia. Och den tål att upprepas
i ett mycket större sammanhang.
Det nordiska skogsbruket har mycket att erbjuda i form av erfarenhet,
kunnande och teknik. Här finns också affärschanser, förutsatt att man
hänger med i svängarna. Ibland är det lite si och så med den saken. (Det
skulle behövas någon form av gemensam satsning eller program för att
hjälpa små och medelstora företag ut i världen).
Medlen kan variera, men i grunden har skogen förutsättningar att bli
en positiv drivkraft i klimatfrågan.
Köpenhamn var en
bit på vägen, nu gäller det
att gå vidare.
VI SKOGSÄGARE 1/10
Pär Fornling, Chefredaktör