Guide till Naturstigen i Bokedalen - Partille kommun
Guide till Naturstigen i Bokedalen - Partille kommun
Guide till Naturstigen i Bokedalen - Partille kommun
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Syftet med naturstigen är att presentera ett<br />
stycke västsvensk natur och förhoppningsvis<br />
samtidigt väcka vandrarens egna tankar om<br />
natur och omvärld. Stigen är totalt 4,2 km<br />
och markerad med små skyltar med boklöv.<br />
Siffrorna i guiden motsvaras längs stigen<br />
av numrerade fågelholkar och stolpar. De<br />
numrerade holkarna är i första hand avsedda<br />
som markörer av uppmärksammade objekt<br />
och i andra hand även som möjliga boplatser<br />
för häckande fåglar.<br />
1. <strong>Naturstigen</strong> startar vid Linnekullen som har fått<br />
sitt namn av att man här i solen tidigare blekte textilier<br />
från linneväveriet vid Jonsereds fabrik. Linnekullen<br />
var också platsen för jonseredsbornas sommarfester.<br />
Ännu på 1980-talet fanns den gamla dansbanan kvar<br />
och under 1990-talet hölls här årligen återkommande<br />
välbesökta jazzkonserter med kända artister.<br />
Robert Young, som var son <strong>till</strong> den skotske rättaren<br />
på Jonsereds bruk i mitten på 1800-talet, har i ett brev<br />
från 1928 gett en livfull skildring från sin barndom<br />
i 1850-talets Jonsered, av naturen, av järnvägsinvigningen<br />
den 1 december 1856 och av de populära midsommarfesterna<br />
på Linnekullen. Han nämner också<br />
några av dåtidens kändisar bland kungligheter och<br />
författare, som på den tiden hade besökt <strong>Bokedalen</strong>.<br />
2. Ekarna på Linnekullen är omkring 250–300 år<br />
gamla. ”Tusenåriga ekar” finns knappast i vårt land.<br />
Den största eken i Sverige växer i Rumskulla socken<br />
i Småland och är omkring 900 år gammal. I Danmark<br />
växer en ek som anses vara omkring 1800 år gammal<br />
och därmed det äldsta trädet i Norden. Ekarna här är<br />
så kallade solitärer, vilka fått sin knotiga form genom<br />
att de växt upp fritt och ostörda utan konkurrens<br />
i ett beteslandskap.<br />
Människan har tydligen genom tiderna stått i ett<br />
särskilt förhållande <strong>till</strong> eken. Dess tidiga betydelse<br />
framgår bl a av att det forngrekiska språket hade ett<br />
och samma ord för både ”ek” och ”träd”. Eken var<br />
helt enkelt ”trädet” för de gamla grekerna. Ekollonen<br />
har också varit en viktig föda för de flockar av<br />
ollonsvin, som i gångna tider bökade upp marken<br />
i de dåtida lövskogarna. Ett gammalt tyskt talesätt<br />
säger, att ”på eken växer de bästa skinkorna”, och i<br />
vårt land är det ännu enligt den unika och urgamla allemansrätten<br />
därför förbjudet att plocka bland annat<br />
just ekollon. Ekens virke och frukter har varit värdefulla<br />
för människan.<br />
Under de stora segelskeppens tid gick det åt mycket<br />
ekvirke för skeppsbyggnad, vilket gjorde att eken<br />
även fick militär betydelse och därmed ansågs vara<br />
kronans egendom. Det var belagt med straff för menige<br />
man att fälla ”kronans ekar”. Bönderna förbjöds<br />
<strong>till</strong> och med att använda det sega och smidiga virket<br />
från unga ekar för att t ex <strong>till</strong>verka slagor för tröskningen.<br />
I Öjersjö i Par<strong>till</strong>e levde en gammal hantverkstradition<br />
med marin anknytning kvar ända in på<br />
1940-talet, där råvaran kom från ekskogen. Av unga<br />
ekar <strong>till</strong>verkades de ringar, som skulle hålla seglen<br />
fästa vid masten på segelfartygen. Dessa så kallade<br />
mastringar från Öjersjö var en viktig artikel, som salufördes<br />
av skeppsfurnerare i Göteborg och var efterfrågade<br />
av båtbyggare på västkusten.<br />
Eken har stor ekologisk betydelse för många djurarters<br />
överlevnad. Hundratals arter av insekter är beroende<br />
av eken i sin livscykel. Tydliga exempel på<br />
detta är bland annat de gallbildningar, som påträffas<br />
på ekens blad under sensommaren och hösten. När<br />
en insekt lägger ett ägg på undersidan av bladet, reagerar<br />
eken genom<br />
att bilda en vävnad<br />
runt ägget. Inuti<br />
denna vävnad<br />
utvecklas sedan<br />
larven skyddad<br />
för yttre påverkan.<br />
Ekens galläpplen<br />
har dessutom en<br />
högre koncentration<br />
av garvsyra än de övriga cellerna i bladet och<br />
kommer därför att lämnas kvar, även om resten av<br />
lövmassan blir uppäten genom massinvasion av insekter.<br />
Så finstämd är denna samverkan mellan träd<br />
och insekt, att olika insekter stimulerar eken att bilda<br />
olika och unika gallbildningar för respektive art, nå-