Guide till Naturstigen i Bokedalen - Partille kommun

Guide till Naturstigen
i Bokedalen

Syftet med naturstigen är att presentera ett
stycke västsvensk natur och förhoppningsvis
samtidigt väcka vandrarens egna tankar om
natur och omvärld. Stigen är totalt 4,2 km
och markerad med små skyltar med boklöv.
Siffrorna i guiden motsvaras längs stigen
av numrerade fågelholkar och stolpar. De
numrerade holkarna är i första hand avsedda
som markörer av uppmärksammade objekt
och i andra hand även som möjliga boplatser
för häckande fåglar.
1. Naturstigen startar vid Linnekullen som har fått
sitt namn av att man här i solen tidigare blekte textilier
från linneväveriet vid Jonsereds fabrik. Linnekullen
var också platsen för jonseredsbornas sommarfester.
Ännu på 1980-talet fanns den gamla dansbanan kvar
och under 1990-talet hölls här årligen återkommande
välbesökta jazzkonserter med kända artister.
Robert Young, som var son till den skotske rättaren
på Jonsereds bruk i mitten på 1800-talet, har i ett brev
från 1928 gett en livfull skildring från sin barndom
i 1850-talets Jonsered, av naturen, av järnvägsinvigningen
den 1 december 1856 och av de populära midsommarfesterna
på Linnekullen. Han nämner också
några av dåtidens kändisar bland kungligheter och
författare, som på den tiden hade besökt Bokedalen.
2. Ekarna på Linnekullen är omkring 250–300 år
gamla. ”Tusenåriga ekar” finns knappast i vårt land.
Den största eken i Sverige växer i Rumskulla socken
i Småland och är omkring 900 år gammal. I Danmark
växer en ek som anses vara omkring 1800 år gammal
och därmed det äldsta trädet i Norden. Ekarna här är
så kallade solitärer, vilka fått sin knotiga form genom
att de växt upp fritt och ostörda utan konkurrens
i ett beteslandskap.
Människan har tydligen genom tiderna stått i ett
särskilt förhållande till eken. Dess tidiga betydelse
framgår bl a av att det forngrekiska språket hade ett
och samma ord för både ”ek” och ”träd”. Eken var
helt enkelt ”trädet” för de gamla grekerna. Ekollonen
har också varit en viktig föda för de flockar av
ollonsvin, som i gångna tider bökade upp marken
i de dåtida lövskogarna. Ett gammalt tyskt talesätt
säger, att ”på eken växer de bästa skinkorna”, och i
vårt land är det ännu enligt den unika och urgamla allemansrätten
därför förbjudet att plocka bland annat
just ekollon. Ekens virke och frukter har varit värdefulla
för människan.
Under de stora segelskeppens tid gick det åt mycket
ekvirke för skeppsbyggnad, vilket gjorde att eken
även fick militär betydelse och därmed ansågs vara
kronans egendom. Det var belagt med straff för menige
man att fälla ”kronans ekar”. Bönderna förbjöds
till och med att använda det sega och smidiga virket
från unga ekar för att t ex tillverka slagor för tröskningen.
I Öjersjö i Partille levde en gammal hantverkstradition
med marin anknytning kvar ända in på
1940-talet, där råvaran kom från ekskogen. Av unga
ekar tillverkades de ringar, som skulle hålla seglen
fästa vid masten på segelfartygen. Dessa så kallade
mastringar från Öjersjö var en viktig artikel, som salufördes
av skeppsfurnerare i Göteborg och var efterfrågade
av båtbyggare på västkusten.
Eken har stor ekologisk betydelse för många djurarters
överlevnad. Hundratals arter av insekter är beroende
av eken i sin livscykel. Tydliga exempel på
detta är bland annat de gallbildningar, som påträffas
på ekens blad under sensommaren och hösten. När
en insekt lägger ett ägg på undersidan av bladet, reagerar
eken genom
att bilda en vävnad
runt ägget. Inuti
denna vävnad
utvecklas sedan
larven skyddad
för yttre påverkan.
Ekens galläpplen
har dessutom en
högre koncentration
av garvsyra än de övriga cellerna i bladet och
kommer därför att lämnas kvar, även om resten av
lövmassan blir uppäten genom massinvasion av insekter.
Så finstämd är denna samverkan mellan träd
och insekt, att olika insekter stimulerar eken att bilda
olika och unika gallbildningar för respektive art, nå-

got som ofta kan ses på samma blad. Ett mycket talande
exempel på ett samspel i naturen där en växt
förmås att aktivt bidra till en djurarts överlevnad.
Exempel på genmanipulation?
3. Björk i ekstubbe. Näring, skydd och fortplantning
är tre viktiga förklaringar till att det biologiska livet i
form av växter och djur har kunnat hålla sig kvar på
planeten Jorden i miljontals år. Här ser vi ett exempel
på hur en björk har kunnat växa upp i skydd av
en gammal ekstubbe på en betesmark, där alla andra
björkplantor redan i späd ålder blivit uppätna av de
betande djuren. Det var för obekvämt för djuren att
även beta av den lilla björkplanta, som i början av
1970-talet hade rotat sig i denna stora ekstubbe. Den
uppmärksamme vandraren kan finna många andra
intressanta exempel på hur de tre livsfaktorerna näring,
skydd och fortplantning präglar livet i naturen.
4. På istidshavets botten. Under istiden pressades
jordskorpan ned av isens tyngd, i våra trakter ned till
cirka 95 meter under dagens nivå. Smältvattnet i den
glaciärälv, som var Säveåns föregångare, förde med
sig material uppifrån Västergötland, vilket sedimenterade
och byggde upp dalgången genom Partille.
När isen smälte bort för cirka 10 000 år sedan höjde
sig landet åter och havsstranden drog sig allt längre
västerut till sitt nuvarande läge. Den gamla isälven
övergick till att bli nutidens Säveån, vilken med sina
tillflöden eroderade sig ner genom sedimenten till sin
nuvarande nivå i dalgången.
När inlandsisen smält bort tog människan det torrlagda
landet i besittning, och lämningar från stenåldern
har påträffats bland annat vid Humlebadet vid
Aspen och i närheten av Jonsereds station, inte långt
väster om stigen. På berget mellan motorvägen, E20,
och Jonsereds samhälle finns en hällkista, vilken tyder
på att ganska många människor kan ha levt här i
förhistorisk tid. Kanske var de lockade av den lekande
laxen i Säveån. Laxfisket i Jonsered är känt sedan
långt tillbaka i historien. Dagens lax i Säveån anses
vara av samma stam, som den som en gång levde i ån
vid slutet av istiden –ett av de äldsta naturminnena i
Partille.
Alexander Keiller, en av grundläggarna av Jonsereds
bruk, var en entusiastisk laxfiskare och han lät i mitten
av 1800-talet konstruera en glasbur, med vilken
han kunde sänka sig ner under vattenytan och studera
laxens beteende under leken.
5. Fynd för slöjdare. Den stora utväxten på granstammen
kallas vril och orsakas av en störning i ett
kvistanlag, så att fibrerna
kommer att växa
till något som liknar
ett ”nystan”. Motsvarande
bildningar av
varierande storlek på
främst björk och asp
ger material för slöjd
av skålar, fat och kåsor.
Var förr av betydelse
för framställning
av hushållsartiklar. Ut-
nyttjas i dag särskilt
inom den samiska slöjden.
6. Högstubbe/”höghus”. Den biologiska mångfalden
i skogen förutsätter bland annat god tillgång
på död ved. Döda träd nyttjas av bakterier, svampar
(tickor), insekter och av hålbyggande fåglar. Insekterna
utgör en viktig del av födan för skogens fåglar.
Tidigare skogsbruk har medfört en kraftig minskning
av mängden död ved i skogen. I dagens skogsbruk
lämnar man kvar döda träd och dessutom kapas vissa
träd på hög höjd över marken till så kallade högstubbar,
som kan utnyttjas av vedlevande organismer och
därmed bidra till den biologiska mångfalden.
7. En återvinningsstation. Liv bygger på återvinning.
Dött organiskt material ger material till nya
livsformer. Av tradition använder vi de lätt negativt
laddade benämningarna ”förruttnelse” eller ”nedbrytning”
om denna process. Vad skulle det betyda
för vårt förhållande till naturen – och till samhället –
om vi i stället införde det numera aktuella begreppet
”återvinning” för denna övergång från död ved till
levande vävnad? Kanske skulle man därmed se ett
mera tydligt samband mellan det ”hållbara samhället”
och en ”hållbar natur”. Ett kullfallet träd, en så
kallad låga, invaderas med tiden av bakterier, svampar,
insekter och olika växter, vilka alla omvandlar
– återvinner – den döda veden till att bygga upp den
egna organismen.
Notera hur många olika arter av växter och djur,
som utnyttjar den här stubben och lågan. Två stycken
av död ved i skogen, som utnyttjas för att skapa nytt
liv. Naturens kretslopp bygger på ständig återvinning
av dött organiskt material.

8. Boken tillhör de så kallade ”ädla lövträden”. Den
största boken i vårt land återfinns vid Nääs slott i Floda.
Den har en omkrets av 7,45 meter och beräknas vara
cirka 400 år gammal. Orden ”bok” och ”bokstav” anses
komma av att våra förfäder ristade sina runor i ett
lämpligt stycke trä – nämligen en stav av bok, en bokstav.
Bokens knoppar sväller länge om våren och spricker
sedan så plötsligt, att en skog kan lövas från en dag till
en annan. Bladen bildar en nästan sammanhängande
horisontell yta på varje gren. Härigenom kan ljuset utnyttjas
maximalt, men det medför samtidigt en kraftig
beskuggning av marken. I bokskogen finner man därför
främst tidiga vårblommor, som hinner slå ut innan
boklöven spricker ut och därmed skapar bokskogens
gröna dunkel.
Bokskogen i Bokedalen har ett naturligt ursprung,
som är känt sedan 1600-talet. Området var ursprungligen
en betesmark, som kallades Hassleskogen, tydligen
på grund av riklig förekomst av hassel. Omkring
förra sekelskiftet växte även björk här, men genom
att man gynnat bokarna har dessa till slut kommit att
dominera helt. De äldsta träden är omkring 200 år
gamla.
I gamla tider hade bokens frukter betydelse som
svinföda. Djuren fick böka upp ollonen ur marken och
jorden blev därigenom bearbetad på ett sätt, som gynnade
bokskogens tillväxt och utveckling. Som tidigare
nämnts, är det ingen tillfällighet att vår urgamla allemansrätt
fortfarande talar om förbud mot att plocka
bokollon, ekollon och hasselnötter i markerna.
Herrgårdskulturen under medeltiden och renässansen
innebar bland annat en speciell form av svinavel,
som var gynnsam för bokskogarna. Kanhända är detta
en del av bakgrunden till att boken i dag räknas som
Danmarks nationalträd. Man kan anta att det är sådana
kulturyttringar, som också ligger till grund för att även
Jonsereds herrgård fick sin bokskog vid Bokedalen.
9. ”Nea och Axel, 1924”. Två namn ristade i barken
har lämnat ett fantasieggande minne av två unga (?)
människor, som vandrat längs stigen i Bokedalen för
länge sedan. Under vilka förhållanden levde de? Hur
gick det senare i livet för dem? Finns det ättlingar till
dem som lever i dag? Om man släpper loss fantasin
kan en hel levnadssaga vävas – utifrån två namn ristade
i barken på ett träd en vår för länge sen.
Axels ristning i barken ger också viss upplysning
om hur ett träd växer, och hur just denna bok utvecklats
under de gångna 80 åren. Bokstäverna har blivit
bredare men däremot inte högre. Detsamma gäller ramen
kring texten. Trädet tillväxer i grovlek alltefter-
som en ny årsring varje år bildas närmast under barken.
Längdtillväxten sker genom att nya toppskott
bildas varje år.
10. Stengärdsgården – vittnar om det skoglösa
landskapet. I mitten på 1800-talet var stora delar
av Bohuslän och Halland skoglösa på grund av
skogsavverkning och ett skogsbete, som förhindrade
återväxten. Delar av landskapet hade förvandlats
till ljunghedar av den typ, som man i dag kan se vid
Sandsjöbacka naturreservat söder om Kungsbacka.
Som en följd av skogbristen kom år 1734 en förordning,
som förbjöd bönderna att uppföra gärdsgårdar
av trä; inhägnader skulle göras av sten. På gamla
foton kan man ofta notera ett skogfattigt landskap i
bakgrunden.
Omkring förra sekelskiftet började man på privat
initiativ återplantera skog på de kala ljunghedarna i
Västsverige. Det kan sägas var upphovet till svensk
skogsvård och något av en dåtida miljörörelse. I Göteborg
bildades Skogssällskapet 1912 med uppgift
att åter beskoga de kala områdena. Både kvinnor och
barn deltog i planteringsarbetet. För skolorna anordnades
särskilda planteringsdagar, där klasserna inte
sällan tågade ut med svenska flaggan i spetsen. En
sentida parallell till den verksamheten är projektet
”Skogen i Skolan”, som sedan 30 år bedrivs i landets
skolor. Det ökade intresset för den svenska skogen
omkring förra sekelskiftet innebar, att kapital från
bland annat Göteborg verksamt bidrog till utvecklingen
av sågverksindustrin längs norrlandskusten.
11. Botanisk mångfald. Inom en radie av cirka 60
meter från denna plats växer de flesta av våra svenska
vilda lövträd: al, alm, ask, asp, apel, bok, björk,
ek, hägg, lind, lönn, oxel, rönn och sälg – eller tillsammans
14 trädslag. Lövträden här släpper igenom
mera ljus, än vad bokskogen gör, vilket också framgår
av den rikare växtligheten på marken.

12. Bakterie ger gröna höstlöv. På alens rötter lever
bakterier, som tar upp kväve direkt ur luften, vilket
gör att alen har god tillgång på detta mineral Den behöver
därför inte, som andra lövträd, dra in det kväverika
klorofyllet ur bladen, innan de fälls om hösten.
I de färgskiftningar, som en lövskog kan uppvisa
om hösten, är alens blad därför oförändrat gröna.
13. ”Gripsholm”. Här låg tidigare ett gammalt soldattorp,
som på 1830-talet brukades av Göteborgs
siste skarprättare (bödel) Magnus Grip. Platsen kalllas
sedan den tiden för Gripsholm. I den angränsande
Hassleskogen skar Grip de hasselkäppar, som han
använde för att i sin tjänstgöring verkställa utdömda
prygelstraff.
Byggnaderna revs på 1940-talet och de små åkerlapparna
planterades med gran. Ett buskage av apel
och syren antyder var bostadshuset en gång legat.
I söder ser man än i dag resterna av källaren, som
gav en jämn och låg temperatur för förvaring av mat.
Liknande byggnader av sten har även förekommit
som bostad för människor. Mellan sillperiodernas
växlande högkonjunkturer en gång i Bohuslän tvingades
många arbetslösa att bosätta sig i liknande så
kallade ”stenstugor” i det skogfattiga landskapet.
Det fanns inte tillräckligt med skog för att bygga hus
av trä. Exempel på sådana stenstugor kan man fortfarande
se bland annat i Svanesund på Orust och på
Södra Fjället öster om Ljungskile. En del av dessa
stenstugor var bebodda så sent som under andra
världskriget. En betydande del av jordens befolkning
bor på detta sätt än i våra dagar.
En sentida vandare kan dröja här en stund i begrundan
över förfädernas kamp för tillvaron. Hur
mycket sten innehåller stenröset, som stigen just passerade?
En imponerande mängd har förflyttats. Med
handkraft! Var hämtade man vatten till människor
och djur? Hur upplevde man det skoglösa landskapet
i höstens stormar och vinterns snöyra? Hur höll man
värmen i torpstugan? Ljung och torv var inte ovanligt
som bränsle på västkusten i gången tid.
Vilka tankar och drömmar kunde röra sig i sinnet
hos de barn och ungdomar, som växte upp på ett torp
som Gripsholm? En fantasieggande tanke kan vara
att jämföra denna torpmiljö med livsmiljön på Jonsereds
herrgård, en kilometer längre bort. Under vilka
skilda villkor levde man?
14. Granåker. Granskogen vid Gripsholm planterades
på 1940-talet på torpets små åkerlappar. Liknande
granplanteringar från den tiden är vanliga i
Västsverige. Här vid Gripsholm kan man fortfarande
se dikena mellan de olika odlingarna. Skogen är gallrad
några gånger och de träd som står kvar, kan med
tiden bilda en mäktig pelarsal. Granen släpper inte
igenom mycket ljus ner till marken, vilket gör att
markvegetationen här blir mycket fattig. Dessutom
har granen egenheten att ta till sig huvudparten av
den tillgängliga näringen, på andra växters bekostnad.
Marken under granarna ger därför ett mycket
magert intryck. Men jämför denna lokal med nästa
lokal, nr 15!
* OBS! Fornminne. Informationstavlan vid vägskälet
har uppgift om ett intressant gravfält från järnåldern
på höjden ungefär 100 meter norr om vägen.
15. En ny bokskog? Här stod tidigare en imponerande
pelarsal av mäktiga granar, som hade planterats
på gammal betesmark år 1922. I den svala halvskuggan
under träden förekom praktiskt taget bara
granbarr och enstaka mossor – nästan ingen annan
markvegetation. Marken i pelarsalen verkade i det
närmaste helt steril. Jämför med markvegetationen
på lokal 14.
En intressant naturlig förändring skulle dock inträffa.
Granen har ett ytligt rotsystem, vilket gör den
vindkänslig, och de höga 73-åriga träden fälldes alla
av en storm den 17 november 1995. Sedan allt det
fallna virket forslats bort gjorde hela området ett något
trist intryck av ett traditionellt kalhygge. Marken
mellan stubbarna var lika fri från vegetation, som pelarsalen
tidigare varit.
Naturen har emellertid sin gång. Redan nästa vegetationsperiod
började det spira så smått mellan
stubbarna, och på kort tid trängde en ny vegetation
av gräs, örter, buskar och träd upp ur den till synes
sterila marken. Frön, som legat i marken kanske mer
än 80 år under granbeståndet, väcktes till liv av den
nya värmen och ljuset och resultatet är den artrika
växtlighet, som ersatt den tidigare monokulturen av
gran.
På området har senare planterats bok under en
skärm av planterade björkar. När bokplantorna nått
lämplig ålder är det meningen att gallra ut björkarna,
så att en ny bokskog förhoppningsvis kan utvecklas
här i framtiden.
Vid avtagsvägen till torpet Freden:
16. Tålig blandskog. Artrikare än granplanteringen.
För mer än 70 år sedan bodde en skogsarbetare,
Karl Lindblom, på torpet Freden, som ligger cirka
500 meter nordost från denna lokal. Han planterade
ensam de mesta av dagens skogar kring Bokedalen.

Sedan röjde och gallrade han skogen fram till sin
pensionering 1956. Lindbloms skogsvård skapade
en stormtålig blandskog, vilken till exempel klarade
den svåra stormen 1969 utan större skador.
* OBS! Torpet Freden. Den som vill, kan här följa
skyltningen upp till torpet Freden och därifrån återknyta
kontakten med Naturstigen vid station nr 17.
17. Vid havsstranden. Vandringen upp mot lokal 17
på Lundsåsen kan ses som en vandring 10 000 år tillbaka
i tiden upp mot den havsstrand, som här mötte
Västerhavets vågor vid istidens slut. I våra trakter
anses den högsta kustlinjen (HK) efter istiden ha legat
ungefär 95 meter över havets nuvarande nivå, det
vill säga ungefär på den nivå där station 17 ligger.
Utsikten härifrån visar en tämligen jämn horisontlinje;
alla höjder är ungefär lika höga (så kallade
toppkonstans). Bergens toppar bildar en i det närmaste
jämn platå, ett så kallat peneplan, (”subkambriska
peneplanet”), som bland annat bildar botten
i Vänern och grunden för Masthuggskyrkan, för att
sedan sänka sig ner i havet bortom Vinga. Dalgångarna
i landskapet har bildats utifrån sprickor och förkastningar
i denna urbergsplatå. Kanske är det sådana
geologiska bildningar, som ursprungligen ligger
bakom namnet Partille, vilket i gamla tider skrevs
”Parthaella”, det vill säga ungefär ”Den kluvna hällen”
(jfr. eng. ”part” = rämna, gå itu).
När man beundrar utsikten från Lundsåsen är det
inte svårt att med fantasins hjälp föreställa sig vilken
nästan idyllisk livsmiljö, som den dåtida havsviken
vid Bokedalen kunde erbjuda de stenåldersmänniskor,
vilka efter istidens slut slog sig ner här och vars
arkeologiska lämningar påträffas i närheten av Jonsereds
station och vid Humlebadet i sjön Aspen..
18. Yggdrasil var namnet på den ask, som i den fornnordiska
mytologin famnade hela världen. Under
dess rötter satt de tre nornorna och vävde på livsväven,
människans öden. I dess krona satt korparna Hugin
och Munin, vilka flög vida omkring och lyssnade
och spanade in vad som hände i världen och sedan
rapporterade allt till den vise asaguden Oden. Hugin
var den som tänkte och Munin den som mindes. Uppenbarligen
kände våra förfäder redan på den tiden
till något som sentida forskning bekräftat, nämligen
att korpen är en av de mest intelligenta fåglarna och
att den till och med anses ha en antydan till språk.
Kanske var det här allt hände? Lunden här består
nämligen av askar, och berget intill kallas idag för
Korpeberget. Möjligen har det någon gång i tiden
kallats ”Ramberget”, där ”ram” är det urgamla namnet
för korp.
Askens blad och unga skott utnyttjades förr som
kreatursfoder. Än i dag kan man vid en del gamla
gårdar se grova knotiga askar, som beskurits, ”hamlats”,
vid gångna tiders lövtäkter.
Sluttningen upp mot nästa lokal markerar en åsbildning
från istiden, som en gång har dämt upp sjön
Aspen. Vid sjöns utlopp har Säveån brutit igenom
åsen och bildat strömmarna vid Jonsered. Denna ås
ingår i ett system av liknande bildningar, som inlandsisen
avsatt ett stycke in i landet längs Västkusten.
De har fått sin mest storslagna utformning vid
Fjärås Bräcka söder om Kungsbacka.
19. Rävahålan. Ett välförtjänt namn; flera omfattande
och djupa gryt finns i bergens branter, där räv
och grävling håller till. Dammen försåg en gång Jonsereds
herrgård med vatten till park- och trädgårdsanläggningarna.
Numera är det knipor, gräsänder,
grodor, salamandrar och otaliga småkryp, som uppskattar
denna vattensamling.
Här kan man också notera vilka dimensioner en
svensk tall kan uppnå, när den får utvecklas fritt, som
här i herrgårdsmiljö. Den tjocka barken gör att tal-

len är väl skyddad vid skogsbrand, vilket gör att den
kan uppnå aktningsvärd ålder. Den äldsta furan i vårt
land växer i Muddus nationalpark i Norrbotten och
har en ålder av över 700 år och har överlevt 4 skogsbränder.
Normalt blir den svenska furan 250–400 år
gammal. De största furorna kring Jonsereds herrgård
har uppskattats vara omkring 200 år gamla.
20. Sentida sällsynthet. Torrfuran är idag en sällsynthet
i den svenska skogen. Den har alltid varit
eftertraktad, eftersom den ger både torrt bränsle och
torrt virke. Men här i Jonsered har de fått stå kvar.
Enligt en gammal herrgårdstradition har träden i det
närmast omgivande parklandskapet runt Jonsereds
herrgård sparats för fri utveckling. Det förklarar förekomsten
av de stora furor, som ännu står kvar här
även efter den svåra stormen 1969.
I den ståtliga torrfuran vid station 20 kan man lägga
märke till, att fibrerna i veden går i det närmaste
spikrakt från roten till toppen, vilket gör veden mycket
lättkluven. Man kan även notera att hackspetten
sökt föda bland de insektslarver, som uppenbarligen
lever inne i veden. Livets återvinning av död ved till
levande organismer pågår. Av ekologiska skäl åligger
det dagens skogbruk att lämna kvar död ved i
skogen.
Här och i den närbelägna Humledalen öster om stigen
växte fram till stormen 1969 några av Sveriges
högsta granar, 44 meter. De äldsta träden hade uppnått
en ålder av 160–170 år och bildade under lång tid
en stämningsfull pelarsal, som Jonsereds bruk på alla
sätt vårdade. Därför kan vandraren i dag fortfarande
uppleva en syn som inte är så vanlig i de svenska
skogarna numera, nämligen några av de kvarvarande
gamla resliga furorna vid Jonsered.
21. Svårkluven sällsynthet. Ännu ett exempel på hur
bakterier, svampar och insekter återvinner död ved
för sin egen fortsatta levnad – till glädje för hackspetten.
I denna gamla fura kan man notera hur fibrerna
– i motsats till exemplet vid station 20 – går
i spiral längs hela stammen och likaså i grenarna.
Växtsättet gör trädet segt och motståndskraftigt mot
vind och snö och återfinns ofta i utsatta miljöer, som
i havsbandet och i fjällkanten. Men det är svårt att
klyva. Orsaken till det spiralvridna växtsättet är inte
tillfredsställande känd och utgör därmed en stimulerande
forskningsuppgift för den vetenskapligt intresserade.
22. Herrgårdsmiljö. Sista delen av naturstigen ger
exempel på det herrgårdslandskap, som utvecklats
kring Jonsereds herrgård. Från toppen av Linnekullen
kan man här få en samlad bild av herrgårdsmiljön:
herrgården med omgivande bostadshus och
ekonomibyggnader, mäktiga gärdsgårdar som inramar
åkermark och tillfartsvägar, öppna parkliknande
betesmarker, alléer och kantzoner beväxta med stora,
fritt utvecklade träd, ”sparbanksekar” och gammeltallar.
De omgivande skogsklädda kullarna kan
dessutom bidra med ett inslag av vildmark.
Oktober 2006
Lennart Rådström.

Partille kommun har med bidrag från
Länsstyrelsens naturvårdsenhet rustat
upp Bokedalens Naturstig.
Partille kommuns stadsbyggnadskontor
har samarbetat med barn- och
utbildningsförvaltningen, gymnasieförvaltningen,
kultur- och fritidsförvaltningen
samt Friluftsfrämjandet och
Jonsereds hembygdsförening. Även
Göteborgs universitet har deltagit i
vissa delar.
Läs mer på www.partille.se