Klimatkonferensen - Digitalboken

- Det kan jag inte säga. Men det kommer att bli ett stort mediedrev mot er. Jag är övertygad
om att ni kommer att pekas ut som mördare.
- Det har rest hit folk från hela Europa. Att få dem att avstå ifrån det de har kommit hit för
att göra blir ganska svårt. Får jag ringa och rådgöra med några vänner?
Henning tittade besvärat ner i golvet. Han insåg att hans samtal med Louisa var ett klart övertramp,
eller i alla fall skulle uppfattas så av amerikanerna.
- Vi måste nog tänka över situationen i lugn och ro båda två, svarade Henning långsamt.
Du är inte anhållen av dansk polis i första hand, men vi svarar för bevakningen av dig. Jag
har nog sagt för mycket, och är tacksam om du inte för det vidare. Om du känner att du vill
försöka avblåsa demonstrationerna får du ringa. Men ett allmänt resonerande med andra
leder ofelbart till ryktesspridningar. Du kan väl fundera på det, så kommer jag tillbaka till
dig om en stund.
Henning lämnade cellen och tog hissen upp från häktet. Som barn hade han en gång fastnat i en hiss
och blivit sittande flera timmar innan felet gick att avhjälpa. Sedan dess kände han alltid ett visst
obehag när han åkte hiss, och för att hantera känslorna försökte han tänka på något annat. Men den
här gången blev det inte just några mer angenäma tankar. Istället började han grubbla över varför
han aldrig slutade försätta sig i problematiska situationer genom att prata först och tänka sedan. Om
det han sagt till Louisa kom ut hade han försatt sig i en mycket svår situation. Och det var inte
första gången han befann sig ute på gungfly på grund av att han pratade om saker utan att först ha
funderat över konsekvenserna. Varje gång bestämde han sig för att sluta improvisera så mycket, inte
både vilja äta kakan och ha den kvar. Men det tycktes som om han med åren istället improviserade
mer och mer. Kanske för att han i praktiken så många gånger hade lyckats med konststycket att
faktiskt både äta kakan och ha den kvar. Hissen var framme och någon mer tid att fundera över den
diskussion han inlett med Louisa Westin blev det inte. Sören Sarvig kom genast fram till honom för
att berätta att ännu en delegat hade påträffats mördad. Nu var det uppenbart att det inte handlade om
slumpmässiga dåd, utan om politiska mord.
Plenardiskussionen under eftermiddagen hade varit dramatisk. Jane Johnson hade hållit ett
anförande där huvudpoängen var att klimatet ständigt förändrades av helt naturliga orsaker. Hon
menade att den ökning av medeltemperaturen som nu så tydligt gick att visa inte var unik, utan att
det tvärt om gått att påvisa att liknande förändringar skett många gånger under världshistorien.
Hennes slutsats var att det vore vansinne att på fullständigt ovetenskapliga grunder vidta
panikåtgärder som skulle resultera i sänkt välfärd. USA kunde därför inte på några villkor ställa sig
bakom juridiskt bindande beslut om sänkta koldioxidutsläpp. Flera av de åskådare som fanns vid
monitorer i seminarierummen visade öppet sin avsky mot Johnsons åsikter, och några blev
tillrättavisade av ordningsvakter. Ett par yngre killar kördes till och med ut. Känsloyttringar fick
absolut inte förekomma hos publiken! Inne i kongresshallen ville flera delegater bemöta Johnsons
inlägg, och mötesordföranden fick anstränga sig för att hålla ordning på konferensdeltagarna. För
egen del lämnade Jane Johnson mötet omedelbart efter att hon hade avslutat sitt anförande. Hon
hade sagt det hon skulle säga och demonstrerade att hon inte var öppen för vidare diskussion.
Hennes chaufför hjälpte henne till bilen, tillsammans med två livvakter, för en snabb transport
tillbaka till hotellet. Livvakterna följde med henne upp i hissen, men hon bad dem att vänta ute i
korridoren. Samtidigt som hon kom in i hotellrummet blev hon varse att en man satt på hennes
säng.