Klimatkonferensen - Digitalboken

Det hela lät i och för sig trovärdigt, men Henning undrade om det verkligen kunde vara sant. Varför
hade ryssarna då sett till att informera media om CIA:s inblandning? Men Henning låtsades inte om
sina tankar.
- Vad synd, sa han. Jag som hade hoppats att vi skulle kunna gå vidare tillsammans.
- Så du tyckte att medierapporteringen om ert samarbete med CIA inte var tillräcklig?
Nu vill du ha en repris men med oss istället för CIA i huvudrollen, skämtade Boris.
- Nej. Men jag vill komma till botten med det hela, och i jakten på information är jag
beredd att pröva alla tänkbara och otänkbara grepp. Om du har något av värde på kornet, så
är jag tacksam om du informerar mig.
Boris funderade en stund.
- Vore jag du skulle jag gå igenom vilka amerikaner som kommit in i landet i samband
med konferensen och som nu har lämnat landet. Jag skulle kunna tänka mig att du hittar
terroristerna bland dem.
- Inget annat?
- Nej. Vad har du att ge mig?
- Säger dig namnet William Zanzinger något?
Återigen blev Boris tyst.
- Det låter som det skulle kunna vara en amerikan.
- Inget annat?
- Nej. Men jag är som sagt färdig i Köpenhamn. Angenämt att ses.
Att Boris Petrov var klar med sitt uppdrag i Köpenhamn var sant. Däremot var han inte färdig med
fallet som sådant. Men hans nya destination var New York. På plats i det stora äpplet två dagar
senare kallade han genast till ett informationsmöte med de ryska säkerhetspoliser som redan fanns i
staden. De hade följt Jane Johnsons aktivitet minutiöst och hade att meddela att hon haft ett par
telefonsamtal med William Zanzinger, och tydligen gjort upp om att besöka honom i Michigan till
helgen. Boris övervägde om man redan nu skulle ge sig på att kidnappa Jane, för att få ur henne vad
hon visste. Men det var ett riskabelt företag, och om mötet med Zanzinger gav ytterligare
information var det kanske ett bättre första drag att låta henne genomföra det.
Även Anne hade lyckats bra i sina efterspaningar. Att utverka två veckors semester hade inte varit
några problem. Frågan var bara om det skulle räcka. På fredagseftermiddagen skulle Jane flyga till
Michigan, och Anne såg till att boka in sig på samma flyg som henne. Om inte det gav något skulle
hon ha ytterligare en vecka på sig. Hon hade bestämt sig för att ge upp alltihop efter den veckan.
Oavsett om hon lyckades med sitt uppdrag eller inte skulle hon därefter be Henning att få komma
till Köpenhamn för normal tjänstgöring. Om han vägrade det skulle hon gå tillbaka till sitt arbete på
CIA och glömma att hon någonsin hade träffat Henning Sörensen. Hon slets verkligen mellan en
önskan att hon aldrig hade träffat honom, och en längtan att snart få se honom igen. Den enda
kontakt hon tagit med honom sedan hon kom till New York var att skicka ett kodat mail om att
prinsessan skulle sväva till prinsen på fredag och att hon flög som en fågel i spåren. Skulle det
slumpa sig att någon säkerhetspolis läste det mailet blev den väl inte klokare av det.
Anne arbetade hårt under veckan och insåg snart vad som skulle hända i Michigan. Det var inte bara