Samverkan mellan polis, sjukvård, SOS Alarm och räddningstjänst ...

Sammanfattningsvis är vår tolkning av ansvarsfrågorna att:
• Grunden i relationen mellan sjukvård, polis och räddningstjänst vid
hot om suicid är att var och en rent juridiskt bedriver var sina
insatser som då är parallella till varandra.
• Polisen är den som i praktiken har initiativet till att skapa
förutsättningar för att samverkan kommer till stånd. Initiativet kan
bestå av att skapa en gemensam ledningsplats och att vara
”ordförande” när den gemensamma inriktningen klaras ut.
• Polisen ansvarar för att föra personen till sjukvårdsinrättning för
vårdintygsbedömning.
• Det är alltså inte möjligt att besluta om att inleda eller utföra
räddningsinsatser vid alla suicidlarm oavsett orsak, utan det måste
göras en individuell bedömning i varje enskilt fall med
iakttagande av de begränsningar som föreligger.
• Delar av en händelse kan uppfylla kriterierna för räddningstjänst
vilket innebär att åtgärder med hjälp av räddningstjänsten och dess
utrustning kan behöva vidtas.
• Räddningstjänsten bör ha ledningskapacitet på plats som kan göra
fortlöpande bedömningar av normativ karaktär för vad
räddningstjänsten ska bidra med för åtgärder.
• Socialtjänsten ska alltid larmas om det rör minderåriga, det vill säga
under 18 år.
• Sjukvården svarar för vårdintygsbedömning, vilket kan innebära att
personen tvångsvårdas efter ett suicidförsök.
• Vårdintygsbedömning kan bara göras efter en personlig
undersökning och den låter sig i praktiken bara göras på en lugn
plats vid denna typ av händelser.
• Ambulanssjukvården medverkar för att föra personen till en
vårdinrättning.
Om nöd uppkommer får räddningstjänstpersonal bruka viss form av våld för
att rädda liv, exempelvis hålla fast eller lyfta bort en person från ett farligt
läge enligt Brottsbalken kap 24 § 4.
28