gullabo_tidningen_nr7-1

More documents

Recommendations

Info

Gullabo Tidningen, oktober ‘09 White Fight, The Comeback! - av Lena Persson Sommarsverige består av en uppsjö festivaler. Det är Hultsfredsfestival, Sweden Rock, Love and Peace – och ”Musik & Familjefest i Hembygdsparken” i Gullabo! För det var ett evenemang i bästa festivalanda, med bara en scen dock, men en välfylld sådan. Bakom arrangemanget stod Sionförsamlingen i Gullabo-Torsås. Det hade utlovats comeback av rockbandet White Fight efter 20 år! White Fight var under 80-talet ett kristet rockband, med allt vad det innebar; hockeyfrillor, stora glasögon, leopardmönstrade tights och pannband! Naturligtvis var man som gammal 80-talsrockare tvungen att undersöka detta närmare… Dagen började med att arrangörerna bjöd på mingelfika under två gigantiska tälttak. Utanför duggade regnet, himlen var svart men stämningen och fikat desto godare och varmare! Eftermiddagen och kvällen fortsatte med ett smörgåsbord av mesta man kan önska i musikväg. Det var gospel så tälttaken lyfte sig, det framfördes fiol- och pianomusik av Rebbecca Runesson och Evelina Seve, solosång av Claes Djurfelt och Zharlie och de rivigaste rocklåtar framförda av Nicky, Noah, Elias och Rebecca, körsång av Sions ungdomskör – mm mm mm… Det serverades nygrillade hamburgare av gigantiska mått och sen… minsann… Sen. Var. Det. Dags. White Fight! Presentationen av bandet gjordes med hjälp av en tillbakablick på bandets historia och med en inspelad video i form av ett nyhetsreportage i bästa buskisanda. Publiken, uppskattningsvis 130 personer, skrattade så tårarna rann. När vi alla lugnat ner oss någotsånär äntrade de scenen… Pelle Martinsson på gitarr, Gunnel Martinsson, synt, Mathz ”Sune” Runesson, sång och bas, Jan Arvidsson, trummor och Linda Runesson, sång. Och sen rockades det loss… Och då menar jag verkligen rockades loss. Det var fullt ös, publiken var med på noterna och klappade händer, den yngre delen av publiken gav järnet bredvid scenen och studsade som gummibollar. Ett par av bandmedlemmarna ville innan 12 spelningen hävda att nervositeten frodades, något som dock inte märktes under uppträdandet. Det såg ut som om allihop hade lika roligt som vi. Det var underhållande, det var bra. Jättebra! Personligen hade jag hade gärna sett att de hade spelat några låtar till, fyra låtar och ett par extranummer gav bara mersmak. Men man får väl leva på hoppet att de gör om det istället. White Fight startade 1985 och var ett band som ville visa att kombinationen kristen tro och tyngre rock fungerade utmärkt tillsammans. Man jobbade för att tvätta bort den negativa ”jävulsstämpel” som hårdrocken hade. Namnet White Fight syftade på att man slogs för det ljusa och musik och låttexterna skrevs av Mathz Runesson. Fram till 1989 uppträdde de bland annat på Cupolen i Torsås, på insamlingsgalor och fritidsgårdar mm och managern på den tiden hette David Kjellsson. Kvällens musikfest avslutades med det aningen mer ungdomliga bandet Capstone, lite av samma genre som White Fight men i moderna tappning skulle man kunna säga. Bandet är relativt nystartat och består av André Lundquist, sång, Jonathan Runesson på bas, Benjamin Jennersjö, gitarr, Johan Arvidsson, trummor. Capstone vann tävlingen Musik direkt och har bl a uppträtt på Kalmar Stadsfest under sommaren. André och Jonathan kan man för övrigt också se och höra lite här och där med sitt ordinarie band, Out of Silence. Därutöver var det lotteri, musik- och frågelek och några ord av pastor Stefan Lindgren. Familjen åkte hem efter sex timmar, och jag lovar – alla, oavsett ålder, var visserligen trötta men så nöjda så nöjda. Det var en upplevelse för hela familjen! Egentligen bjöd kvällen bara på en enda besvikelse… De leopardmönstrade tightsen och pannbanden uteblev… Men visst får vi se dem vid nästa uppträde?
13 Gullabo Tidningen, oktober ‘09 Halloween; var, när, hur och - framför allt – varför? - av Lena Persson Snart är det dags igen. Lysande pumpor med elaka grin, dödskalleljus, små söta barn förvandlade till skräckinjagande ”döingar” med blodbesudlade svärd i händerna… Och detta samtidigt som vi stillsamt borde fira minnet av våra bortgågna nära och kära, tända ljus på deras gravar och i lugn och ro få tänka på dem. Hur kunde det bli såhär? Låt oss försöka reda ut det hela lite grann och börja med att konstatera att nej – Halloween och Alla helgonahelgen är inte riktigt samma sak! Halloween har egentligen sitt ursprung på Irland, och anammades i USA genom den irländska invandringen på 1840-talet. Kelterna firade ursprungligen sitt nyår med en stor fest – Samhain – den 31 oktober varje år. Datumet betraktades vara den dag då sommaren tog slut och vintern började, och den natten var då de döda antogs återvända till jorden. Man tände eldar för att vägleda de döda och samtidigt skrämma bort häxor. Man ägnade sig åt skämt och upptåg för att ”pigga upp sig” inför den långa vinter som väntade. Man klädde ut sig och gick mellan husen och tiggde ihop mat till ett kalas, och fick man inget straffades värdfolket genom att man ”busade” med dem. Traditionen med ljus i pumpor kommer sig av sägnen att den osalige smeden Jack hällt glödande kol i sin rova för att lysa upp sin vandring på jorden. Jack släpptes inte in i himlen för att han var för ond, men han kom inte heller in i helvetet för att han överlistat Djävulen. Istället gick han då här på jorden med sin rova fylld med glöd… Med kristendomens införande och den katolska kyrkans växande började arbetet med att försöka kristna helgen och minska de keltiska gudarnas och andarnas kraft. År 731 införde därför katolska kyrkan All Saints day, Alla Helgons dag den 31 oktober. Men den nya helgdagen lyckades inte utrota det folkliga firandet. Ett nytt försök gjordes på 1000-talet genom att införa All Souls day, Alla själars dag, den 2 november, en dag då alla levande skulle be för de dödas själar. Kyrkan lyckades inte utplåna det hedniska firandet nu heller. Halloween fortsatte firas som en blandning av hednisk och kristen fest, och på det viset introducerades det alltså i USA 1840. I USA utvecklades traditionen till att bli en årlig barnmaskerad med ”bus eller godis”-tiggeri – lite att jämföra med våra svenska påskkärringar. Barnen går runt, utklädda och tigger godis hos grannarna. Man dekorerar sina hus och trädgårdar med lysande, grinande pumpor. I Sverige är Halloween en sed som började anammas under senare delen av 1990-talet. Det är främst barn och ungdomar som firar Halloween på dagis och fritids eller privata fester. Främst klär de ut sig till benrangel, häxor och spöken, temat är döden i olika former. Naturligtvis ligger en väldigt stor, medveten propaganda från handel och massmedia bakom vårt intresse för att fira Halloween här i Sverige. De har spunnit vidare på våra kunskaper om Halloween vi fått genom amerikanska TV-serier, filmer och internet, serietidningar o s v. Kritiken mot vårt svenska firande av Halloween är dock inte odelat positiv. Den har va- ”Kritiker har varit oroliga över att Halloween skulle ta över, men det verkar istället som effekten blivit den motsatta. ” rit ganska hård mot att man börjat ”tramsa” om döden istället för att vi antagit vårt stillsamma och allvarliga firande av Allahelgonahelgen. Kritiker har varit oroliga över att Halloween skulle ta över, men det verkar istället som effekten blivit den motsatta. Seden att tända ljus på våra gravar under Alla helgons dag har istället ökat. Förespråkarna för Halloweenfirandet säger å sin sida att det behövs något som lyser upp den helgfattiga hösten och menar också att det finns ett pedagogiskt värde att i förskolor och fritidshem ge barnen tillfälle att prata om döden. Att just Halloween blivit en ganska omdiskuterad företeelse i Sverige beror till stor del på att det uppfattas som utländskt och främmande och – inte minst – för att det infaller vid ”fel” tidpunkt. Sammanfattningsvis kan konstateras att Halloween är en ny tradiditon i Sverige med både religiösa och profana inslag. Lite som julen, där Jesus samsas med jultomten eller påsken, där Jesus samsas med påskkärringarna. Men seden att klä ut sig till oigenkännlighet och gå runt och skrämta och skrämmas är inte nytt för oss! Det har vi enligt skriftliga källor gjort sedan vikingatiden… Utmärkande för Norden har dock varit att upptågsmakeri varit förlagt kring jul. Julbocksupptåg, stjärngossespel och Knutsfirande har förekommit under mycket lång tid och gör i viss utsträckning än idag. I våra seders natur ligger att de ständigt förändras. När de inte längre fyller någon funktion försvinner de eller flyttas på. Vi håller idag på att skapa vårt eget Halloweenfirande. Hos oss är det huvudsakligen skräcktemat vi bygger på till skillnad från i USA där man klär ut sig till både sagofigurer, prinsessor, politiker eller benrangel, vampyrer och häxor. I Sverige infaller firandet vanligtvis på aftonen före Alla helgons dag, vilket kan vara allt mellan 31 oktober och 6 november. Halloweenfester här kan förekomma lite när som helst under oktober-november. I USA firar man alltid Halloween den 31 oktober. Uppenbarligen får man nog, oavsett vad man tycker om det, inse att Halloween kommit till Sverige för att stanna. Och det är väl alltid trevligt med en anledning till fest! Källor: Nordiska museet, Wikipeda, Sockrade hjärtan och godissugna spöken av Agneta Lilja
Page 1 and 2: I dettta numret: Gullabo G Tidninge
Page 3 and 4: 3 Gullabo Tidningen, oktober ‘09
Page 11: 11 Gullabo Tidningen, oktober ‘09

gullabo_tidningen_nr7-1

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?