gullabo_tidningen_nr7-1

Gullabo Tidningen, oktober ‘09
fortsättning av sida 10 >
Transporter
Ännu i början av 1930-talet kördes
allt timmer fram till sågen
med häst som dragare. En del
bönder hade parhästar framför
virkeslassen. Omkring mitten
på 30-talet började lastbilar ta
över, även om hästfororna ännu
i slutet på 40-talet sågs emellanåt
med sina lass på väg till G.C:s
såg. Harry Erikssons åkeri körde
en hel del timmer till sågen ända
tills Gottfrid Carlsson skaffade
egna lastbilar efter andra världskrigets
slut.
Från sågbock och bågsåg till
el-drivna maskiner
Under hela 1930- , 1940- och
1950-talen stod brädgårdsområdet
fullt av vällagda virkestravar,
så kallade ” stabbar”, när
sågningen var över för säsongen.
Att vara stabbläggare var ett
prestigefyllt jobb som inte vem
som helst klarade av. Det råa
virket var tungt och bars på axeln
upp på de allt högre travarna
via trappsteg av utstickande
plankor som bärarna lade ut eftersom
upplaget steg i höjden.
Egentligen ett livsfarligt jobb
som säkerligen skördat åtskilliga
offer vid sågar världen över.
Numera hanteras allt virke helt
maskinmässigt.
Ytveden kapades och travades
under många år av Hugo Johansson,
en fd. rallare som blev kvar
i Gullabo när järnvägen blev
klar 1917. Han bodde med hustru
och dotter bara ett par hundra
meter från sin arbetsplats. Hans
”maskinpark” bestod av en sågbock
och en bågsåg. I alla väder
året runt stod han där och stretade
med de till synes outömliga
ytvedshögarna. Efter hans frånfälle
fick visst hans efterträdare
en elkapklinga, om jag inte är
felunderrättad.
Under sommarmånaderna halverades
arbetsstyrkan numerärt.
Plank och bräder hyvlades,
längdjusterades och lades in i
virkesskjulen. En del ”bondsågning”
förekom och takspån hyvlades
åt bönder och husägare
som hade behov av detta.
Sågmästare var bl a Arvid Jonsson,
Gullaboås. Siste man med
denna befattning var Sigfrid
Svensson, Blomstermåla. Som
försågare kan nämnas Karl Fagerström,
Glosebo och Albin
Petersson, Blomstermåla.
Tragisk olyckshändelse
1965 inträffade en tragisk dödsolycka
på sågplanen. Albert
Svensson, Glosebo, körde en av
G.C:s lastbilar. Vid lossning av
ett timmerlass vid stockintaget
framför sågbänken råkade han
få en tung stock över bröstkorgen.
Han avled i ambulansen
innan han kom under vård.
Gottfrid Carlsson var vid denna
tid 78 år och drev rörelsen
som vanligt, även om åren tagit
ut sin rätt på ett märkbart sätt.
Dödsolyckan tog honom hårt
och året efter insomnade han
själv på soffan i sitt lilla kontor.
Han skulle bara vila sig lite, lär
han ha sagt till hustrun Nanny.
En lång och betydelsefull epok i
bygdens historia var över.
Betydelsefull man
Gottfrid Carlsson var under
många år en person att räkna
med så länge Gullabo var en
egen kommun. Han var högerman,
med i kommunstyret, där
hans ord alltid vägde tungt. Han
var även med i skytteföreningen.
Under mellankrigsåren gav
hans sågverksrörelse arbete och
försörjningsmöjligheter för ett
tiotal familjer i bygden.
Sågen
Det fanns ju ett sågverk här hemma i byn
med ångkraft och cirkelklinga.
Mot nutida stordrift och datateknik
var rörelsen blygsam och ringa.
Dock gav den bärgning åt tio man
och ägaren ansågs förmögen.
På virkesupplaget stod staplarna tätt
och väldig var ytvedshögen.
Och bönderna kom med timmerlass
dragna av svettiga kampar.
Carlsson stod där med tumstock i hand
och toppmätte stockar och klampar.
Notan blev klar efter någon minut
och bonden fick pengar i näven.
Inte så mycket, men rakt och rejält
och han kunde få förskott även.
Om han se´n stack in till handlar´n en stund
må ingen förtänka och klandra.
Dels var han snuslös, och märren var trött
och folk hade tid med varandra.
Men åren har gått, det är längese´n dess,
växlat har vindar och väder.
Sågplatsen är sedan många år
bebyggd med servicebostäder!
VELO
14