animerade sverige 2 artiklar - Animation i Väst

det: ”Filmen, den är en lögn.”) Strukturen i filmen är direkt:
Huvudfiguren Jean-Paul vet inte vem han är och bestämmer sig
därför för att resa runt i världen för att söka sin identitet. (Det
visar sig att han är Louis Lumière, biofilmens meduppfinnare.)
Pärn använder Jean-Pauls resa till att analysera filmkonsten
och dess påverkan på vårt sätt att se på världen. Han hävdar
att våra idéer om nationaliteter och historia är filmkonstruktioner.
(Till exempel används sekvenser från Sergej Eisensteins
spelfilm Oktober ofta som dokumentärt material från ryska
revolutionen.) Under Jean-Pauls resor reduceras varje land till
en stereotyp – Italien är rödvin och maffian; Schweiz är gökur
och överlevnadsknivar.
Pärn förefaller att tycka att filmen har blivit så inrotad i våra
liv att vi ofta låter den ersätta vårt eget perspektiv på det förflutna.
På ett sätt är 1895 en antifilm. Den påminner oss om att
det fanns en tid då inga rörliga bildinspelningar existerade och
antyder kanske att en filmlös värld inte var något så dåligt trots
allt. I en värld utan filmer hade filmaficionados kanske sysselsatt
sig med något som hade gagnat mänskligheten bättre.
(Vid ett tillfälle får vi reda på att François Truffaut höll på att
uppfinna syntetiska regnmoln innan han blev filmkritiker och
regissör.) Som i alla Pärns filmer finns det självbiografiska element.
I 1895 tillkännager han sin egen delaktighet i att propagera
mot det ondskefulla inom filmen genom den figur som är
Louis bror Auguste Lumière, som försvinner i början av filmen
för att bli biolog (som Pärn själv) men återkommer mot slutet
för att uppfinna biofilmen tillsammans med Louis/Jean-Paul.
Pärn reducerar filmens roll som källa till allmänna minnesbilder
och använder den i stället till att utforska sina egna minnen
från både liv och filmer.
Night of the Carrots (1998) undersöker datorernas och
Internets inverkan på dagens samhälle, liksom kändiskulten.
18
Trianel (1982)
Historien följer en människomassa, ledd av huvudpersonen
Diego, som försöker ta sig in i en sjukhusliknande institution
kallad ”pgi”. Det är oklart varför dessa människor vill ta sig in
i pgi; men som berättarrösten säger: ”Att tävla var deras verkliga
mål, därför att så snart de kommit in skulle de bli sysslolösa.”
I vart och ett av pgi:s olika rum får vi möta en mängd
bisarra människor som bara vill fly. Varje patient har sin egen
dröm, som de snart upptäcker att de inte kan förverkliga eftersom
de bokstavligen blir uppkopplade i sina rum.
Att fly från pgi är bara möjligt under en natt när alla kaninerna
(som kontrollerar världen via sina datorer) förvandlas
till morötter. I motsats till de olycksbådande varningar för
katastrofer som utfärdades inför det nya millenniet, såg Pärn i
stället denna period under vilken han arbetade med Night of
the Carrots som en tid av tillfällig frihet. För en kväll, påstår
Pärn, kunde vi gå ut ur våra rum, bort från våra datorer och
omfamna den verkliga världen och med den även oss själva.
Pärn använder sina huvudfigurer i Night of the Carrots – var
och en baserad på en känd individ – för att undersöka kändiskulten.
Just när Internet erbjuder virtuell ömsesidig påverkan
och erfarenhet, finns det inget annat än ensamhet och längtan
innanför pgi:s skenbart glamorösa värld av berömmelse. Föga
förvånande är att samtidigt som filmen genljuder som en fabel
för vår tid om allas plikt, ekar den också av bittra sidor av
Pärns eget liv.
Om det skulle vara så att jag verkar lite partisk,
Pärnfantaster, så låt mig säga att jag tycker att Pärns senaste
film, Karl and Marilyn (2002), är hans sämsta. Det betyder
inte att det är en hemsk film, men dess historia om kändisskapets
frestelser och fallgropar (Karl förkastar berömmelsen så
att han kan vara en vanlig människa, medan Marilyn söker
kändisskap) saknar den komplexitet och de bottnar som vi