animerade sverige 2 artiklar - Animation i Väst

Kirikou och den elaka häxan (1998) Michel Ocelot (Frankrike)
Två av hans medarbetare var Mohamed ”Maz” Mazari och
Menouar ”Slim” Merabtene, filmskapare och serietecknare.
Mazari regisserade Mariage (1966), och Sim Le magicien (1965).
En annan algerier värd att nämnas är Mohamed Toufik Lebcir,
skapare av Rami (1991), baserad på Tusen och en natt, och
Atakor (1993), pilotavsnitt för en serie med samma namn.
”Vad är typiskt för den afrikanska animerade filmen?”
Låt oss nu pröva att byta synvinkel med 180 grader. Vi överger
helt kvalitetskonceptet och tänker strikt ekonomiskt.
Historien följer sällan förutsägbara regler, och det finns
ingen anledning att tro att den afrikanska animationen skulle
vara något undantag.
Ett exempel kan hjälpa oss i resonemanget. Sydkorea var,
fram till för en femton år sedan, uteslutande Landet med
arbetskraft. Den som ville göra animerad film organiserade
själv alla de kreativa faserna men överlät det rena utförandet
till koreanerna, som arbetade mycket disciplinerat och till
mycket låg kostnad. I dag däremot kommer Korea på tredje
plats, efter usa och Japan och före Frankrike, bland länder
med inhemsk produktion av tv-serier, kort- och långfilmer.
Om ytterligare femton år vet vi inte vad som kan ha blivit
av det redan idag framgångsrika Egypten, Senegal,
Sydafrikanska republiken, där produktionsbolag inriktade på
tv-serier växer fram i hög takt, Elfenbenskusten och
Zimbabwe. Kommer de att ha utvecklat, som Jean-Claude
Matumweni Mwakala säger, ”en välmående filmkonst med
kvalitet genom investeringar i denna sektor”? Kommer de att
ha en animationsfilmindustri som är strukturerad, aggressiv
och konkurrenskraftig på den globala spelplanen, såsom den
koreanska idag? Och om så är, hur kommer deras agerande att
se ut i ljuset av begrepp som Masscult och Midcult (enligt
Dwight Macdonald)?
Mitt svar, så långt jag kan tillåta mig att ha en åsikt (jag döljer
inte att jag tror mer på fristående konstnärliga filmer än tvserier)
är att detta kommer att bli det ögonblick då man effektivt
kan ge ett svar på den ofta ställda och oundvikliga – liksom
meningslösa – frågan: ”Vad är typiskt för den afrikanska
animerade filmen?”
En cowboy i Boston eller Manhattan var på 1800- och 1900talen
liksom idag lika exotisk där som i Berlin eller Manila,
trots att western är något ”typiskt” amerikanskt. En gigantisk
robot i Tokyo går att återfinna endast i leksaksaffärer, även om
den animerade rymdhistorien Goldorak är ”typiskt” japansk.
Mentaliteten i de romerska kvarteren Trastevere är omöjlig att
förstå för italienare från Udine eller Cagliari; men komedier
med Alberto Sordi och Nino Manfredi (skådespelare från trakten
av Rom) är ”typiskt” italienska.
Vad jag försöker säga är att filmen och televisionen till sin
innersta natur skiljer sig från folklore, liksom också från den
nationella och lokala traditionen, hur gammal eller ny den än
må vara. Det är till exempel faktiskt så att ingen italienare
lyckats göra en bra film om den helitalienska Pinocchio.
Filmen och televisionen skapar sina egna mytologier (däri är
de självgenererande). Och det är dessa mytologier som blir
nationella kännetecken.
Alltså kan vi säga att de animerade filmer som görs av skapare
inom Highcult visserligen representerar den afrikanska
själen, men bearbetad av dessa skapare så att den representerar
just dem och inget annat; så att det ”typiskt” afrikanska i deras
filmer framför allt är ljudspåret som bygger på en musik som
utvecklats under tusentals år, på språk som jämt existerat,
accenter i sättet att uttala franska eller engelska som inte
behövde uppfinnas.
En kommersiell produkt däremot, med kraft att konkurrera
på lika villkor på den globala arenan för showbusiness,
kommer att bli ett kännetecken och banér för hela kontinenten,
eller åtminstone för det land som lanserar den.
För att åstadkomma detta bör man uppfinna en stil utan
föregångare, vare sig beträffande berättarstil eller livssyn; dessutom
bör man, för att försäkra sig om publiken, se till att
man har instrument av samma kaliber som de starkaste konkurrenterna.
Detta gäller för japanerna, som sedan 60-talet
kommit med sina animerade tv-serier.
Detta banér kommer att stå för ytterligare en uppfattning
som tar plats bland många andra, allmänt kända uppfattningar,
i väntan på att historien följer en annan av det oförutsägbaras
regler.
(Från italienska av Danilo Giannini.)
Giannalberto Bendazzi är världens ledande animationshistoriker, bland annat
känd för sin bok ”Cartoons: One hundred years of cinema animation”.
29