Ny litteratur - 1.4.2009 til 31.8.2009

Ny litteratur
Fra 1. april 2009 til 31. august 2009
Ny Litteratur
Sverige
Gustaf Sjöberg
Tvångsinlösen
Jure Förlag AB, Stockholm 2007
ISBN 978-91-7223-293-8, 504 s.
Tvångsinlösen av minoritetsaktier har i
Sverige länge varit ett rättsområde som
utvecklats i frihet, och rättsbildningen har
också blivit något vildvuxen. Eftersom
tvisterna obligatoriskt skall avgöras genom
skiljedomar som sällan överklagats och lagstiftningen
på området varit ytterst fragmentarisk,
har det inte varit så lätt att på
förhand uttala sig om vad gällande rätt
innebär.
Detta gäller särskilt som den juridiska
litteraturen på området har varit minimal.
Bortsett från ett par tidskrifts- och festskriftsuppsatser
har man varit hänvisad till
Gunnar Flodhammars bok från 1980,
Företagsvärdering och tvångsinlösen, som
dock behandlar ämnet från ganska speciella
utgångspunkter och dessutom numera har
blivit helt föråldrad.
Läget är numera förändrat dels genom
Högsta domstolens två s.k. Balken-domar
(NJA 1992 s 872 och NJA 1996 s 293),
dels genom den nya aktiebolagslagen som i
något modifierad form upphöjt principerna
från de nämnda domarna till lag och
dessutom väsentligt kompletterat regleringen
på området. Fortfarande finns det
emellertid många luckor och oklarheter i
lagstiftningen.
Ämnet har således ropat efter en
ordentlig monografi, och en sådan har nu
kommit genom Gustaf Sjöbergs doktorsavhandling
Tvångsinlösen. Det skall genast
sägas att detta är ett synnerligen gediget
verk och av det största intresse för alla som
i sin verksamhet kommer i kontakt med
detta speciella rättsområde.
Boken består av tre delar. Första delen –
Ekonomisk och komparativ del – sätter in
reglerna om tvångsinlösen i sitt sammanhang
från aktiebolagsrättsliga, ekonomiska
och komparativa synpunkter.
Den andra delen är dogmatisk och
handlar om gällande rätt. Förf:n har i detta
avsnitt analyserat lagreglerna och deras
motiv samt ett mycket stort antal skiljedomar.
På detta område förhåller det sig så
att praktiskt taget samtliga skiljedomar så
småningom blir offentliga, åtminstone när
det gäller bolag med spritt ägande. Eftersom
man sällan eller aldrig får tag på alla
minoritetsaktieägare nedsätts nämligen ofta
delar av lösenbeloppet hos länsstyrelsen
enligt lagen (1927:56) om nedsättning av
pengar hos myndighet, och där blir
skiljedomarna allmänt tillgängliga. Förf:n
förefaller att ha haft tillgång till praktiskt
taget alla skiljedomar från den tid som
undersökningen omfattar, och den överblick
han härigenom har erhållit över rättsområdet
är unik. Många som verkat som
skiljemän på området får med en skräckblandad
rörelse se sina gamla formuleringar
i tryck.
NTS 2009:3 25

Förf:ns analyser är genomgående
skarpsinniga och träffande. Inte minst har
jag fäst mig vid hans kommentarer till
Balken-domarna och till den senare lagreglering
som huvudsakligen bygger på dessa
domar. Man kunde läsa de båda Balkendomarna
på det sättet att den noterade
aktiekursen dagen för inlösenförfarandets
påkallande normalt skulle vara avgörande
för lösenbeloppet. Vid den tidpunkten förhåller
det sig emellertid normalt så att
majoritetsägaren har meddelat att 90procentgränsen
uppnåtts och att aktiemarknaden
räknar med att tvångsinlösen kommer
att begäras. Börskursen grundar sig då
på en spekulation i skiljenämndens kommande
avgörande och det blir då något av
ett cirkelresonemang att lägga denna kurs
till grund för lösenbeloppet. Som förf:n påvisar
(s. 368) hänger därför HD:s allmänna
diskussion i NJA 1996 s 293 om börskursens
relevans för att fastställa lösenbelopp
delvis i luften.
I 2005 års aktiebolagslag har principerna
i Balken-domarna dock något modifierats
med anledning av kritik som i skilda
sammanhang kommit till uttryck (se prop.
2004/05:85 bl a s 451 f). Vad man liksom
förf:n kan reagera mot är de paralleller som
i lagmotiven görs till värdering vid expropriation.
Vid värderingar av sistnämnda
slag är det en grundregel att värderingen
skall göras utan hänsynstagande till expropriationstillståndet.
I tvångsinlösenfallen är det uppnåendet
av 90-procentsgränsen som motsvarar expropriationstillståndet,
och denna omständighet
tillåts som förf:n framhåller (s. 386)
slå igenom fullt ut vid en värdering som
görs i enlighet med lagens regler.
Förf:n har många kloka synpunkter på
lämpliga ändringar i bestämmelserna om
tvångsinlösen. Jag skall här i all korthet
beröra några av dem.
26
Ny Litteratur
Ett förslag som ägnas förvånande stort
utrymme (bl.a. s. 455 ff.) går ut på att man
för att komma i lösenställning måste inte
bara vara ägare av mer än nio tiondelar av
aktierna i målbolaget utan även registrerad i
aktieboken för detta innehav. En sådan
regel skulle naturligtvis vara möjlig, även
om aktieboken primärt reglerar förhållandet
mellan aktieägarna och bolaget och inte
förhållandet mellan aktieägarna inbördes.
Jag känner dock inte till att det i praktiken
har förekommit några nämnvärda problem
som skulle ha lösts genom en regel av
angivet slag och är något tveksam till
förf:ns resonemang i den här delen vilka
delvis framstår som väl teoretiska.
Den s.k. särregeln i 22 kap. 2 § fjärde
stycket aktiebolagslagen innebär som bekant
att, när ett yrkande om tvångsinlösen
av aktie har föregåtts av ett offentligt
erbjudande att förvärva samtliga aktier som
budgivaren inte redan innehar och detta
erbjudande har antagits av ägare till mer än
nio tiondelar av de aktier som erbjudandet
avser, lösenbeloppet skall motsvara det
erbjudna vederlaget, om inte särskilda skäl
motiverar något annat.
Förf:n påvisar att problem kan uppstå
om samma ägarintressen kontrollerar såväl
budgivaren som stora delar av ägandet i
målbolaget. Han anvisar (s. 417 ff. och 465)
två alternativa lösningar på problemet:
antingen bör ett sådant förhållande beroende
på omständigheterna kunna anses utgöra
särskilda skäl att frångå särregeln eller
också bör lagstiftaren föreskriva att de
accepter som skall medräknas, när man
bedömer om förutsättningarna för särregeln
är för handen, måste komma från investerare
som är oberoende av budgivaren.
Problemet är i högsta grad en realitet,
men för min del anser jag, möjligen till
skillnad från förf:n, den förra lösningen
klart överlägsen den senare. Att i ett skiljeförfarande
reda ut de olika minoritetsaktie-

ägarnas relationer till budgivaren torde
innebära en oöverstiglig uppgift. Hur skall
man t.ex. se på de anställda, som ofta är
aktieägare?
Förf:n är kritisk mot rådande praxis i
vad den innebär att värden som tillfaller
minoritetsaktieägarna under skiljeförfarandet
skall avräknas från lösenbelopp eller
ränta. Fall av detta slag komplicerar otvivelaktigt
värderingarna. Ibland måste emellertid
av skatteskäl eller av andra orsaker
minoritetsaktieägarna erhålla utdelning i
kontanter eller sakvärden, och det skulle i
sådana fall kunna synas innebära en dubbelbetalning,
om man vid bestämmandet av
lösenbeloppet skall bortse från att sådana
värden tillfallit minoritetsaktieägarna.
I Sverige skall ett inlösenmål alltid
prövas av skiljenämnd som första instans,
men talan mot skiljenämndens beslut kan
föras i tingsrätt och målet överklagas ända
upp till Högsta domstolen. Förf:n vill
avskaffa den obligatoriska skiljenämndsprövningen
i första instans och anför i och
för sig mycket goda skäl för denna ståndpunkt.
De som framför allt skulle vinna på
en annan ordning är väl sådana bolag som
yrkar inlösen, eftersom det är dessa som
tvingas att betala skiljenämndskostnaderna,
men från det hållet lär man inte alls ha
något önskemål om ändring. Jag har svårt
att se att det står något allmänt intresse på
spel i nu aktuellt hänseende. Men naturligtvis
skulle det vara fullt möjligt att föra
över förstainstansprövningen till tingsrätt,
åtminstone om man låter någon tingsrätt
fungera som specialdomstol på området.
Förf:ns framställning är genomgående
klar och logisk och analyserna energiska
och väl bearbetade. Det är särskilt i andra
delen ett rent nöje att följa framställningen,
trots att ämnet rör en speciell materia som
erfarenhetsmässigt inte alla finner fängslande.
Arbetet kommer utan allt tvivel att
ha stor praktisk betydelse, och förf:n måste
varmt gratuleras till att ha fört det säkerligen
mödosamma arbetet i hamn.
Johan Munck
Rolf Dotevall
Bolagsledningens skadeståndsansvar
andra upplagan, Stockholm 2008
I förordet till den andra upplagan av boken
påpekar Rolf Dotevall att så betydande förändringar
har skett av den aktiebolagsrättsliga
lagstiftningen att denna till stora
delar är nyskriven. Även i övrigt finns ytterligare
ett intressant påpekande i förordet,
nämligen att rättsutvecklingen varit särskilt
intensiv i amerikansk rätt när det gäller
bolagsledningen ansvar. Redan i inledningen
till boken förs dessa tankegångar vidare
genom påpekandet att ämnet »varit föremål
för stort intresse i såväl Europa som USA«
och att detta motiverar det starka komparativa
inslaget i framställningen.
Jag delar helt Dotevalls metodmässiga
utgångspunkter för framställningen då användandet
av utländskt material just stärker
den samlade erfarenhet som kan läggas till
grund för rättsligt beslutsfattande och därmed
även möjligheten att nå lämpliga lösningar
då ansvarsfrågorna skall avgöras i
svensk rätt. En reflektion man emellertid
gör när man läser Dotevall är hur obetydlig
den svenska praxis är som skulle kunna ge
vägledning.
Medan vi har ganska gott om avgöranden
vad gäller konsulters professionsansvar
och revisorers ansvar finns föga vägledning
att få hur man skall bedöma bolagsledningars
skadeståndsansvar. 1 Själv driver jag
1. Det kan dock noteras att Högsta domstolen
avgjorde två skadeståndsrättsliga specialfrågor
om styrkelsesansvar den 5 maj 2009. Vad gäller
de store huvudfrågorna – som ofta präglas
NTS 2009:3 27

numera gärna den tesen att det ofta saknas
incitament att driva skadeståndsansvar mot
dessa grupper och att vissa till och med synes
leva i föreställ-ningen att den viktigaste
culpanormen i sådana fall; vad som i angloamerikansk
rätt brukar kallas »the businessjudgment
rule«, skulle sakna relevans i
svensk rätt. Några sådana synsätt finns
emellertid inget stöd för hos Dotevall och
man kan blott önska att de intressanta
frågor som här diskuteras blev föremål för
domstolarnas analys. Att avsaknaden av
praxis i svensk rätt skulle tyda på att sådana
beteenden som ger upphov till rättspraxis i
utländsk rätt skulle kunna antas saknas i
svenskt näringsliv är knappast en hållbar
hypotes. Empiriska studier skulle här kunna
ge vägledning men dessa saknas ofta i
svensk rätt där rättssociologin inte intresserat
sig för den kommersiella rätten.
Dotevall inleder sin framställning med
en genomgång av harmoniseringsarbetet inom
EU på bolagsrättens område samt även
de rättsfall från EG-domstolen som påverkat
bolagsrättens område. Dotevall behandlar
därefter översiktligt den formella organisationen
av bolagsledningen och bolagsstämmans
förvaltningskompetens varefter
framställningen övergår i en mer systematisk
beskrivning av skadeståndsansvaret. I
det avsnittet koncentreras framställningen
på principerna för culpabedömningen.
Avsaknaden av rättspraxis på området
gör framställningen med nödvändighet
översiktig och deskriptiv och svårigheterna
att tränga djupare in i culpanormens verkliga
innebörd när praxis saknas kan inte
medföra kritik mot författaren. Möjligen ser
man här att författaren mer är intresserad av
bolagsrättens regler än skadeståndsrättens
motsvarande normer. Det hade kanske gått
att tränga djupare in i relevanta culpabe-
28
av olika synsätt – saknas märkligt nog ofta
vägledande praxis.
Ny Litteratur
dömningar genom analys av annan rättspraxis,
men framställningens format och
syfte passar inte in för en sådan djuplodande
analys.
I bokens fjärde avsnitt går författaren
igenom ansvaret mot bolaget där just den
viktiga »business judgment rule« blir föremål
för en inträngande analys utifrån amerikansk
rättspraxis där det påpekas att fokus i
ansvarsbedömningen ligger i själva beslutsprocessen
och det inskärps att styrelsen
skall skaffa sig tillräckligt beslutsunderlag
samt omsorgsfullt sätta sig in i detta. Det
konstateras att regeln kan beskrivas som ett
verktyg med vilket domstolarna kan begränsa
ansvaret för bolagsledningen inom
vissa ramar.
Efter den översiktiga komparativa genomgången
övergår författaren till att behandla
frågan om styrelsens och vd:s förvaltningskompetens.
Även här behandlas –
men nu ur ett svenskt perspektiv – betydelsen
av »the business judgment rule«
Här konstateras att ansvar för misslyckade
affärer normalt inte blir aktuellt, men författaren
för enligt mitt förmenande in några
mindre relevanta argument. Det faktum att
en domstol »i allmänhet inte har den insikt
som krävs för att avgöra på vilket sätt
bolagets affärsverksamhet bör bedrivas« är
inget som utmärker culpabedömningen vid
just frågan om bolagsledningens ansvar och
inte något som medför att ansvaret skall
vara lindrigare.
Professionsansvar – och till denna grupp
i vid bemärkelse – måste även bolagsledningens
ansvar räknas, oaktat det är fråga
om en väldigt speciell form av professionsansvar,
kan alltid vara svårhanterat. Argumentet
att juristdomare saknar kompetens
att på egen hand »överpröva« om någon
åsidosatt kravet på yrkesskicklighet används
ofta av företrädare för alla möjliga
yrkesgrupper.

Särskilt företrädare för den medicinska
professionen tycks vara benägna att avvisa
s.k. medical responsability för läkare, men
även revisorer, datakonsulter och tekniska
experter vädrar ofta argumentet. Det är alltid
svårt för en domstol att göra kvalificerade
culpabedömningar, men där måste
gälla att det åvilar parterna att genom
utredningar påvisa culpanormens konkreta
innehåll och även expertutsagor som visar
vilken standard som skall gälla i ett visst
fall. Sammanvägningen av dessa argument
är den juridiska professionens egen specialkompetens.
Emellertid är det kanske just i genomgången
av »the business judgement rule«
som Dotevalls undersökning är som mest
intressant. Han visar när det är möjligt –
och därmed även när det inte är möjligt –
för styrelseledamoten att söka skydd bakom
denna regel för att undgå ansvar t.ex. vid
riskfyllda transaktioner. Här får man inte
falla undan för sådana önskemål som professionsutövare
som åtnjuter hög samhällelig
prestige ofta synes åberopa, nämligen
domarnas oförmåga att »förstå« verksamhetsbetingelserna
och därmed – underförstått
– att de borde avstå från ansvarsgrundande
ställningstaganden.
Lojalitetspliktsfrågor behandlas i tre
avsnitt och frågan om styrelseledamots och
vd:s lojalitetsplikt innefattar också särskilt
intressanta analyser och det är där som
Dotevall tränger djupast in i ett numera
mycket ofta uppmärksammat problemområde.
Framställningen avslutas med den svåra
frågan om ansvar mot tredje man. Här ryms
några av den moderna skadeståndsrättens
svåraste frågor och det är naturligtvis ogörligt
att i en översiktlig framställning om
bolagsledningens skadeståndsansvar tränga
så djupt in i materien som kunde krävas för
att ge en helt rättvisande bild av rättsläget,
särskilt som Dotevall även här har ambitio-
nen att tillhandahålla komparativa utblickar
parallellt med den svenska diskussionen.
Rent allmän ger dock Dotevall enligt mitt
förmenade en rättvis bild av diskussionen.
Jag vill här särskilt betona Dotevalls påpekanden
om svårigheterna att med traditionell
adekvanstest lösa frågor om s.k. masskadeståndsansvar.
Dotevall distanserar sig
också tydligt från en del överdrifter i den
pågående debatten.
Det ämne som Dotevall valt är så till
vida gränsöverskridande som att det innefattar
såväl skadeståndsrättsliga som bolagsrättsliga
specialfrågor. En sådan framställning
blir till sin natur av nödvändighet
ofta en kompromiss mellan de två disciplinerna.
Från mitt perspektiv – som är det
skadeståndsrättsliga – klarar Dotevall väl
denna uppgift och motverkar därmed en hel
del bolagsrättsliga vanföreställningar om att
bolagsrätten skulle leva sitt eget liv som
ibland frodas inom denna disciplin.
Sammanfattningsvis utgör »Bolagsledningens
skadeståndsansvar« en trevlig introduktion
till ett svårt rättsområde som
märkligt nog i praxis alltför lite uppmärksammats
trots dess stora samhälleliga betydelse
i en marknadsekonomi där preventiva
incitament mot vårdslöst risktagande
inte uppskattas av aktörerna själva. Behovet
av ett paradigmskifte som det brukar heta i
högtidliga sammanhang, är här stort och
juristernas behov och önskemål av att fördjupad
regelanalys skall ges ökad prioritet
är inte sällan något som marknadens företrädare
besvarat med freudianska förträngningsmekanismer...
Ansvarsanalyser kan inte förhindra finanskriser
men de kanske kan bidra till att
benägenheten att ta risker något hämmas.
Den som önskar sätta sig in i sådana frågor
har i Do-tevalls framställning en lättillgänglig
översikt vars läsekrets borde omfatta
fler än advokater som avser att inleda
NTS 2009:3 29

tvister och borde kanske rentav läsas av
marknadsaktörerna själva.
Jan Kleineman
Norge
Tore Bråthen:
Styremedlem og aksjonær
Fagbokforlaget 2009
ISBN 82-450-0802-9
295 sider inkl. registre
Boken er er en utvidelse og oppdatert
utgave av første utgave som kom i 2004.
Den nye boken er ajourført og utvidet med
ca 20 kapitler. Boken er delt i fire deler.
Den første delen inneholder en generell innledning
med fire artikler. Deretter kommer
14 artikler under overskriften »Aksjonærer«.
Bokens tredje del omhandler »Styremedlemmer«
og inneholder 12 artikler. Den
avsluttende delen med 23 artikler om
»andre juridiske emner« spenner over temaer
som lederlønninger, ansvar for søsterselskaps
gjeld, foretaksnavn ved fusjon og
30
Ny Litteratur
nye europeiske selskapsformer. Artiklene er
gjennomgående lett forståelige og dermed
godt tilgjengelig for personer uten juridisk
spesialkompetanse. Artiklene innledes med
en kort presentasjon av aktuelle tilfeller fra
næringslivet. På denne måten blir artiklenes
innhold satt i et større perspektiv og den
juridiske teorien blir mer »levende«. Artiklene
er korte, men forfatteren klarer likevel
å gi en god oversikt over rettskildene og
relevante problemstillinger ved de ulike
emnene. Boken er dermed også godt egnet
som et oppslagsverk og middel for en rask
oppfriskning av sentrale deler av selskapsretten,
herunder emner som blant annet
krav til styremedlemmer, konserninterne
transaksjoner, tvangsinnløsning av aksjonærminoritet
m.v., for personer med
juridisk bakgrunn.
Marit Wenda Kjørsvik

NTS 2009:3 31