Kap 8 Åskär på Torsö - Vänermuseet

Fiskeplatser
Av ortnamnen att döma har större delen av Torsö och
de andra öarna runt om goda fiskevatten och platser,
notvarp och annat, som ger belägg för citaten ovan.
Skulle man gå vidare öppnar sig en hel värld av namn
med anknytning till olika fiskarter och andra fiskeredskap
än de uppräknade i kapitel 4, Platsen, namnet och
historien. Men det för oss för långt för denna artikel så
vi tar inte upp mer än några lokala exempel. Mäleviken
och Märdaviken är platser i Brommösund, på Torsö,
och på Brommö; av de dialektala orden `mäle´ och
`märde´ = fiskemjärde, det redskap man fångade agn
och småfisk med, en helt avgörande förutsättning för
till exempel långrevsfiske. 3
Liksom på ett par andra platser i fiskeområdet i
södra Vänern fanns förr grunda områden, som översvämmades
mer eller mindre varje år. Stora delar av
vänerstränderna vallades in och dränerades för odling.
Ett sådant ställe är det grunda sund som tidigare fanns
mellan Torsö och Fågelö, vilket kan jämföras med det
som förr löpte från Otterstad till Spiken. På Torsö
ligger utmed det gamla sundet flera gravfält, huvudsakligen
på Torsösidan. Fornlämningarna är knutna
till den tidiga bebyggelsen intill; Nolby, Hässlestad,
Bölstad och Skeberga. Boda på Västersidan är ett ortnamn
med lång kontinuitet. Det är ett Bod-namn (se
kapitel 4, Platsen, namnet och historien), vilket visar
på en tidig bosättning med anknytning till vattnet.
Notakullsbacken, ett notvarp vid Bodaviken var byns
gemensamma fiskeplats. Fornlämningarna vid Boda
representerar ett flertal gravtyper, bland annat ligger
där två högar; Kung Inges hög och Folkeshögen. 3
Preciseringen av 1950 års fiskelag visar hur viktigt
fisket med landnot varit på Torsö och de andra öarna
som hör till socknen: ”… där sådant fiske oklandrat
och efter gammal sed hittills fritt bedrivits.” 4
Inom Torsö, Sunnersberg och Otterstads sn är fiske
med finmaskad not tillåtet hela året i sådana notvarp,
som särskilt ha frigivits för fångst av siklöja (sil). Här
122
räknas de olika dragplatserna upp och antalet varp
som fanns vid varje. I Djurö skärgård: Fyrbergen, 2.
Såthålan, 2. Långön, 1. På Brommö: Knipbergen, 2.
Annekulten och Rykenhamn, 2. Borhallsudde och
Ljusstenarna, 2. På Kalvöarna: Lindön och Gavleudde,
3. Slutligen på själva Torsö: Kilmareudde och
Ensholmen, 1. 4
Speciellt för siklöjan är de lokala namnen. På och
runt Torsö kallas den ”löga” och på Kålland och Kållandsö
säger man sil.
Djurö
Vi ser att flest varp inte fanns på den stora Torsön utan
på det avlägsna Djurö och på Brommö. Djurö ligger
långt från alla andra landområden i Vänern och fisket
har varit så rikt att man trotsat avstånd och umbäranden
för att få goda fångster. Namnet Matkistan syftar
med säkerhet på att man vid platsen, en av holmarna
Gisselungarna i Djuröarkipelagens södra del, fick
mycket goda fångster. Jämför Mathallen, en holme
norr om Spiken på Kållandsö.
I en skildring från Djurö år 1899, i samband med
Fiskeriverkets fiskeriundersökningar, följer en tjänsteman
en av fiskarna på Dillö, Per Larsson, när denne
skall vittja sina fetsiksnät vid Djurö. Näten stod i djuprännan
väster om Gisslan, där det är 50–60 meter
djupt. De 32 näten hade stått därute i åtta dagar och
förutom några lakar blev bytet denna gång 36 stycken
fetsikar, mellan 23 och 52 centimeter långa. Innan de
lämnade Djurö, berättar tjänstemannen, fotograferade
han notboden på Djurö. Tyvärr har vi ännu inte
lyckats återfinna bilderna tagna under expeditionen
1899–1900. 5
Djurö får fast befolkning under 1500-talet, då
kronan blir första kända ägare. Djurös jordnatur 1565
var 1 kronofiske och senare 1 skattefiske (jordnatur
betecknar ägande och taxering). Här finns befolkning
i perioder fram till att första fyren byggs 1874. Den
blir sedan permanent i nästan 100 år. Kalvöarna liknar