Jan Eliasson - MiG

Jan Eliasson
Den sjuttonde september, på Jan Eliassons
födelsedag, förlorade socialdemokraterna
valet. En knapp vecka innan,
den 11 september, tog förordnandet i
FN slut. Nu kommer Jan Eliasson att
ägna hösten åt att bygga upp kropp och
själ och fundera över vad han har gjort
och vill göra framöver.
Vilar upp sig gör han gärna på sin gård
på Gotland där han röjer i skogen och
bygger en stenmur, läser böcker och skriver
dagbok. Han vill också få tid för
konst och musik.
– Det är perfekt avkoppling med lite
kroppsarbete. Jag spelar också gärna tennis
med min fru, Kerstin, berättar Jan
Eliasson.
När flyttlasset från USA anlänt till hemmet
i Stocksund, i närheten av Danderyd
och två års långpendlande över Atlanten
är slut, blir det förstås mer tid att umgås
med familjen. Men efter några månader
av kontemplation, väntar nya uppdrag.
Erbjudanden har han fått flera. Även om
Jan Eliasson inte har bestämt sig och är
lite hemlighetsfull angående erbjudandenas
karaktär, kan han avslöja lite grand:
– Jag har fått erbjudanden om att arbeta
som gästprofessor både i Sverige och
utomlands och det finns även med diskussioner
om uppdrag av diplomatisk
karaktär. Jag har i alla fall inga planer på
att sluta jobba. Utrikespolitik är som en
drog för mig.
DIPLOMATISKT ARV ATT FÖRVALTA
Många olyckskorpar förutspådde att Jan
Eliasson, med sin tunga post i FN,
endast skulle kunna sköta utrikesministerposten
med vänsterhanden. Men utrikesdepartementet,
som fått mycket
negativ press på senare år, hamnade i
stället i media i positiva sammanhang.
Jan Eliasson är särskilt nöjd med att UD
lyckades få hem 8 400 svenska medborgare
på rekordtid. Detta fick de mycket
beröm för även internationellt. Extra
roligt tycker han att responsen varit från
de många nya svenskar med libanesisk
bakgrund som han mött under valrörelsen.
8
– De sa att de verkligen kände sig som
svenskar, vilket gjorde mig oerhört glad,
säger han.
Jan Eliasson är också mycket nöjd med
konferensen om stöd till Libanon där de
deltagande länderna fick ihop 940 miljoner
dollar. Dessutom har han drivit på
att EU ska engagera sig i Gaza och Libanon
och arbetat för att åter sätta svensk
diplomati på kartan. Han tycker att arvet
efter Dag Hammarsköld och Olof Palme
förpliktigar till ett engagemang utanför
landets gränser.
Under hans tid som ordförande i FN:s
generalförsamling är det tre saker han är
särskilt stolt över. FN har skapat en
Fredsbyggnadskommission, vilken har
till syfte att FN inte ska lämna krigsdrabbade
länder i sticket, utan arbeta för
en varaktig fred och en återuppbyggnad
av länderna. FN har också skapat ett nytt
råd för mänskliga rättigheter. Och det
tredje är att FN den åttonde september
antog en strategi för kampen mot terrorism.
LÄNGTAN EFTER ATT FÅ SE VÄRLDEN
Jan Eliasson är född och uppvuxen i
Kålltorp, i en familj med arbetarbakgrund.
Han fick ofta följa med sin far på
demonstrationståg och blev tidigt en
övertygad socialdemokrat. Ändå är hans
karriär inom utrikespolitiken långt ifrån
någon slump. Han berättar att han är en
typisk tävlingsmänniska och valde
utbildningar som ansågs särskilt svåra.
Han läste Latinlinjen på Hvitfeldtska
gymnasiet. 1957-58 åkte han som utbytesstudent
till USA, eftersom han vill
komma ut i världen. Längtan efter horisonten
och nya vyer fick honom sedan
att utbilda sig på sjökrigsskolan. I flottan
fick han på sin 21-årsdag, den 17 september
1961, beskedet om Dag Hammarskölds
död. Han hade tagit starkt
intryck av Dag Hammarsköld och kände
att diplomati var någonting han verkligen
skulle vilja satsa på. Efter en civilekonomutbildning
på Handels i Göteborg,
gick flyttlasset 1965 till Stockholm
och utrikesdepartementet.
– För mig är det viktigt att ha både rötter
och vingar, förklarar Jan Eliasson.
Vingarna, det är friheten att se sig om i
världen. Rötterna, det är ursprunget man
gärna återvänder till. Även om det är 41
år sedan han flyttade från Göteborg
kommer han gärna hit för att hälsa på
släkt och vänner.
– Jag älskar att vara i Göteborg, förklarar
Jan Eliasson och räknar entusiastiskt
upp en lång rad vänner som han gärna
besöker, förutom sin bror, Roger Holtback,
och hans familj.
GOTT OM STOFF TILL MEMOARER
I ungdomen spelade han fotboll i Gais
pojklag och, handboll i Redbergslid.
Somrarna har han tillbringat på Marstrand
i ett hyrt hus, innan han skaffade
sig sommarstället på Gotland.
Många fina minnen har han från åren i
Göteborg, till exempel Gustav Adolfbakelser
på Bräutigams och lördagsskolan
med fika på Palais. Han saknar hamnen,
så som den var förr. Det doftar inte
längre om Göteborgs hamn, som nu
mest består av containrar. Under skoltiden
extraknäckte han med att lossa
bananer och kaffe och andra långväga
laster. Efter utbytesåret i USA arbetade
han också som guide för amerikanska
turister i Göteborg. När de anlände med
båtarna Gripsholm och Stockholm möttes
de av orkestermusik, pompa och ståt.
Med ett så händelserikt liv bakom sig har
Jan Eliasson fått många förfrågningar om
att skriva sina memoarer. Och någon
form av bok blir det säkert, men kanske
inga typiska memoarer. Han vill ta upp
olika teman med en personlig infallsvinkel,
såsom tiden med Olof Palme och
förhandlingarna mellan Iran och Irak,
FN-tiden och åren som USA-ambassadör.
Någon spökskrivare kommer det
inte att bli fråga om.
– Jag älskar att skriva. Mitt yrke är ju att
hantera ordet, både det skrivna och det
talade. Diplomati är kommunikation
helt enkelt.
text: Petra Hansson bild: Kamerareportage