Yttrande - Länsstyrelsen i Stockholms län - Länsstyrelserna

Ulla Huzell
08-785 44 39
YTTRANDE
Datum
2007-09-19
Finansdepartementet
103 33 Stockholm
Yttrande över Ansvarskommitténs slutbetänkande –
Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft
Länsstyrelsen i Stockholms län lämnar i det följande sina kommentarer med
anledning av Ansvarskommitténs slutbetänkande (SOU 2007:10).
1 (18)
Beteckning
300-2007-029217
Länsstyrelsens yttrande omfattar dels vissa övergripande kommentarer, dels
kommentarer till specifika förslag där Länsstyrelsen anser sig ha särskilda
erfarenheter att tillföra den fortsatta beredningsprocessen. Det gäller framför allt
betänkandets avsnitt Uppgifter med anknytning till regional utveckling, Staten och
En ny regional geografi. Länsstyrelsens yttrande inriktas särskilt på de statliga
frågorna och på spörsmål relaterade till Stockholmsområdets särskilda
utmaningar.
Länsstyrelsen avstår från att svara på de konkreta frågor som bifogats remisskrivelsen
för att i stället ge ett bidrag till den utvecklingsprocess som i praktiken
inletts redan innan remisstiden gått ut.
Sammanfattning
Länsstyrelsen i Stockholm delar Ansvarskommittens bedömning att Sverige
behöver en reform av den regionala strukturen. Den statliga regionala organisationen
är idag oacceptabelt splittrad samtidigt som de traditionella länen i många
fall inte framstår som ändamålsenliga för att möta en ny tids krav.
Länsstyrelsen delar däremot inte kommitténs sätt att närma sig frågorna om hur en
framtida regional struktur bör se ut. Enligt Länsstyrelsens mening är det – i
synnerhet för Stockholm-Mälardalen – den globala konkurrensförmågan, som
måste vara utgångspunkten för hur den regionala nivån bör organiseras. Regioner
bör kunna vara både mindre än 500 000 innevånare och större än 2 miljoner om
det gynnar utvecklingsförmågan. Att organisera regioner med utgångspunkt från
sjukvården eller existensen av universitet finner Länsstyrelsen bakvänt.
Trots dessa reservationer förordar Länsstyrelsen att en reformprocess nu inleds.
För Stockholms läns del bör samarbetet med övriga Mälardalen fördjupas på ett
sätt som kan leda till en formaliserad region.
Postadress Besöksadress Telefon Telefax E-post/webbplats
Länsstyrelsen
Box 22067
104 22 STOCKHOLM
Hantverkargatan 29 08-785 40 00 (vxl) (exp)
08-785 40 01 (vxl)
ins@ab.lst.se (exp)
www.ab.lst.se

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
Länsstyrelsen ser två huvuduppgifter för staten regionalt, uppgifter som i allt
väsentligt bör åläggas länsstyrelserna snarare än statliga regionala sektorsinstitutioner:
• Säkerställa att statens intentioner får genomslag regionalt. Det inrymmer
bland annat den tillsynsfunktion som kommittén anser ska vara en huvuduppgift
för länsstyrelserna.
• Säkerställa att statliga insatser kan medverka till att utvecklingen i
regionen främjas. Här torde bland annat den kunskapsinsamlande uppgiften
för länsstyrelserna som kommittén omnämner kunna ingå. Men det
krävs mer än så av statliga regionala insatser för att en dynamisk samhällsutveckling
ska kunna säkerställas.
En mer rationell regional struktur förutsätter bland annat att staten i regionerna
kan uppträda på ett mera samlat sätt än idag. Länsstyrelsen förordar att en process
inleds som siktar till att regionala statliga myndigheter inordnas i länsstyrelsen. En
sådan reform bör genomföras även om övriga förändringar av den regionala
strukturen kan komma att ske på ett annat sätt än kommittén föreslagit.
I fråga om tillsynen vill Länsstyrelsen gå längre än kommittén genom att ge
länsstyrelserna det samlade regionala ansvaret för den statliga tillsynen. Det
innebär att bland annat tillsynen av hälsovården bör föras in under länsstyrelserna.
En nära samverkan mellan staten regionalt och direktvalda organ är avgörande för
att på bästa sätt främja utvecklingsförmågan i olika delar av landet. Länsstyrelsen
understryker att det offentliga ansvaret för en dynamisk utveckling måste delas av
primärkommuner och direktvalda organ å ena sidan och staten i regionerna å den
andra. Länsstyrelsen menar att kommitténs förslag på denna punkt inte erbjuder
den ram som konstruktiva gemensamma regionala utvecklingsinsatser kräver.
Övergripande kommentarer
Sverige är en del av en alltmera global ekonomi. Det innebär radikalt nya förutsättningar
både för land och regioner. Konkurrensen är hårdare än någonsin
tidigare. Globaliseringens utmaningar måste, enligt Länsstyrelsens uppfattning, få
vara en avgörande utgångspunkt för överväganden om hur vårt land ska organiseras.
För Stockholmsregionen med landets huvudstad är denna utgångspunkt helt
avgörande.
Att Sverige – och Storstockholmsregionen – inte är optimalt organiserade är
uppenbart. Kommittén belyser förtjänstfullt detta med analyser kring alltifrån
Regeringskansliets bristande förmåga att göra helhetsbedömningar till den
regionala statliga splittringen och de ofta oklara relationerna mellan staten, de
2 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
direktvalda regionala organen och kommunerna. För Storstockholmsregionens del
har liknande iakttagelser gjorts i OECD-studien ”Territorial reviews Stockholm,
Sweden". Sverige behöver alltså en reform av den offentliga verksamhetens
struktur.
Kommittén har på ett ofta klargörande sätt illustrerat det offentliga Sveriges
strukturella brister. Med dessa illustrationer som utgångspunkt föreslår kommittén
en rad förändringar där de mest konkreta och omedelbara rör en ny regionindelning
och en förändrad relation mellan staten regionalt och de direktvalda så
kallade regionkommuner som föreslås ersätta de nuvarande landstingen.
Även om Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att det offentliga Sverige
behöver reformeras har Länsstyrelsen svårt att dela den stereotypa utgångspunkten
för kommitténs förslag. I stället för fixerade befolkningstal och tillgång
till sjukhus och universitet som avgörande regionala komponenter bör enligt
Länsstyrelsens mening de centrala och regionala strukturerna utgå från vad som är
nödvändigt för att maximera Sveriges internationella attraktions- och konkurrensförmåga.
Eller annorlunda uttryckt: Den regionala strukturen måste bygga på naturliga
utvecklingsmöjligheter och samband. Det innebär inte att Länsstyrelsen menar att
dagens struktur är ändamålsenlig eller att större regionala enheter inte skulle vara
bättre lämpade med de globala utmaningarna i åtanke än dagens 21 län. Problemet
är snarast att kommittén försöker lösa ett angeläget problem på ett sätt som framstår
som bakvänt.
Några ytterligare kommentarer till kommitténs kriterier för den tilltänkta regionala
indelningen kan belysa saken ytterligare. Kommitténs befolkningskriterier –
ingen region mindre än 500 000, ingen större än två miljoner – ger intryck av att
vara politiska snarare än rationella. Någorlunda lika stora regioner kan lättare
tänkas balansera varandra jämfört med en mer brokig regional mosaik, tycks vara
tanken.
En sådan lösning har emellertid ingenting med Sveriges konkurrenskraft att göra.
Vissa regioner kan förmodligen utvecklas bäst även med färre invånare än
500 000. För andra regioner är två miljoner invånare tvärtom en onaturlig och
kontraproduktiv begränsning.
Inom varje region, säger kommittén vidare, ska det finnas minst ett forskningstungt
universitet. Det antyder att kommittén ser universitetens utbildning och
forskning som någon form av regional angelägenhet.
Länsstyrelsen vill starkt varna för en sådan analys. Universitet är inte lokala eller
regionala utan nationella och internationella. Blotta misstanken att Sveriges
3 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
främsta lärosäten ska ses som en del av sex till nio regioner kan äventyra deras
internationella ställning. Återigen måste det sägas att ett sådant synsätt inte är
förenligt med Sveriges internationella ambitioner. När väl detta är sagt ska det
naturligtvis också påpekas att framstående universitet naturligtvis är en regional
tillgång, men just därför att de mäter och relaterar sig nationellt och internationellt.
Och så till sist – sjukvården. Grunderna i förslaget om ny regionindelning synes
främst ha sin utgångspunkt i vad som uppfattas vara sjukvårdens behov av
effektivitet och skalfördelar. Enligt Länsstyrelsens uppfattning är det emellertid
tveksamt om sjukvården på sikt överhuvudtaget kan ses som ett isolerat regionalt
ansvar. Snarare synes sjukvården omfatta allt från det mycket nära och decentraliserade
till det högspecialiserade nationella och internationella. Med ökade
möjligheter för patienterna att själva välja vårdgivare förefaller sjukvården i vart
fall inte given som regionalgeografisk utgångspunkt. Det ter sig alltså, enligt
Länsstyrelsens uppfattning, olämpligt att det regionala utvecklingsarbetet ska
organiseras utifrån sjukvårdens antagna behov.
Trots dessa invändningar mot kommitténs sätt att närma sig en ny regionindelning
vill Länsstyrelsen starkt förespråka att en reformprocess nu inleds. Utgångspunkten
för Stockholmsregionens del bör vara att denna vare sig är ändamålsenligt
organiserad eller storleksmässigt tillräckligt rustad för den nya globala omgivningen.
Länsstyrelsens uppfattning är att dagens Stockholmsregion är både för liten och
för splittrad för att kunna vara en jämbördig part gentemot andra storstadsregioner
i Europa och globalt. En process bör därför inledas med syftet att etablera ett
intensifierat samarbete i Mälardalen omfattande dagens Stockholms län samt hela
eller delar av Södermanlands, Västmanlands, Uppsala och Örebro län. Det
intensivare samarbetet bör kunna leda fram till en formaliserad regionbildning.
Som numera är fallet i det så kallade Mälardalsrådet kan det övervägas om inte
också Norrköping- och Linköpingsområdena kan knytas närmare till ett sådant
förstärkt samarbete i Mälardalen.
Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att staten i regionen måste uppträda
sammanhållet för att på ett ändamålsenligt sätt kunna samspela med ett direktvalt
regionalt organ. Avgörande uppgifter för regionens båda parter är att gemensamt
säkerställa konkurrensförmågan, inte minst när det gäller infrastruktur och
arbetsmarknadens utveckling. Med reservation för sjukvårdens organisation – som
Länsstyrelsen inte har möjlighet att närmare bedöma – är kommitténs strävan efter
en tydligare rollfördelning mellan regionkommunen och staten regionalt lovvärd,
även om Länsstyrelsen uppfattar kommitténs syn på delar av den statliga
regionala nivåns uppgifter som alltför passiv.
4 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
Länsstyrelsen ser två huvuduppgifter för staten regionalt, uppgifter som i allt
väsentligt bör åläggas länsstyrelserna snarare än statliga regionala sektorsinstitutioner:
• Säkerställa att statens intentioner får genomslag regionalt. Det inrymmer bland
annat den tillsynsfunktion som kommittén anser ska vara en huvuduppgift för
länsstyrelserna.
• Säkerställa att statliga insatser kan medverka till att utvecklingen i regionen
främjas. Här torde bland annat den kunskapsinsamlande uppgiften för
länsstyrelserna som kommittén omnämner kunna ingå. Men det krävs mer än
så av statliga regionala insatser för att en dynamisk samhällsutveckling ska
kunna säkerställas.
Länsstyrelsen kommenterar i det följande dessa uppgifter, men vill redan här om
utvecklingsfrågorna påpeka att det är väsentligt att dessa ses just som ett
gemensamt ansvar för länsstyrelsen och en ny folkvald församling på regional
nivå. Det så kallade regionala utvecklingsansvaret är bara en del av denna uppgift.
Att regionkommunen och länsstyrelsen, men också andra statliga institutioner, har
centrala roller för att främja regionens utveckling är uppenbart. Inte minst i en
region som Stockholm-Mälardalen spelar en lång rad statliga myndigheter och
insatser en avgörande roll för utvecklingen.
Om länsstyrelsen, i enlighet med kommitténs förslag, ges en samordnande roll för
den statliga verksamheten i regionen kan det konstruktiva partsförhållande mellan
staten och direktvalda regionala organ skapas som kan gynna en eftersträvad
regional utveckling. Detta ansvar måste emellertid kunna utövas på ett praktiskt
sätt om den eftersträvade partsrelationen till de direktvalda regionala organen ska
kunna utvecklas på ett dynamiskt sätt.
Av vad som framkommit sedan kommitténs förslag avlämnades förefaller det som
om regeringen inte avser att förverkliga kommitténs förslag på det sätt som framgår
av betänkandet. Enligt Länsstyrelsens mening måste emellertid effektiviseringar
inom staten, vid sidan av frågor som är kopplade till införandet av ny
regionindelning och nya direktvalda organ, genomföras oberoende av hur, och
med vilken tidplan, regionfrågan i övrigt behandlas. Den statliga regionala
organisationen är idag oacceptabelt splittrad.
I en situation där en ny regionindelning i hela landet enligt utredningens förslag
inte genomförs skall, enligt vad som sagts, en angelägen förstärkning av det
regionala samarbetet utvecklas med utgångspunkt från de önskemål och behov
som artikuleras i olika delar av landet. Det gäller också Stockholm-Mälarregionen.
Länsstyrelsen understryker att det i denna region redan finns en rad frågor
där samarbete över länsgränserna pågår. Frågor som har en regional räckvidd är
till exempel infrastruktur, boende och arbetsmarknad, viss utbildning, integration,
5 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
vattenplanering samt krisberedskap och räddningstjänst. Denna samverkan bör nu
förtydligas och utvecklas på ett sådant sätt som kan leda fram till en formaliserad
region.
Ett sådant tillvägagångssätt, i Stockholm och på andra håll, kan lägga en grund för
en regional indelning som växer fram underifrån och är väl politiskt förankrad. En
fortsatt utmaning ligger naturligtvis i att, trots varierande regionala förutsättningar,
kunna garantera medborgarna likvärdig välfärd oavsett vilken region man
tillhör.
Staten
Regional samordning av statliga intressen
Sverige är av tradition en enhetsstat, men med ett starkt lokalt självstyre.
Länsstyrelsen ska tillse att nationellt fattade beslut och värderingar får genomslag
i hela landet och samordna statliga intressen och insatser. Den senare uppgiften är
dock starkt försvagad genom en alltmer fragmentiserad statlig administration på
regional nivå.
Länsstyrelsen delar kommitténs bedömning att staten behöver uppträda mer
samordnat på regional nivå. För att balansera sektoriella intressen behövs ett
territoriellt och tvärsektoriellt perspektiv. De statliga sektorsmyndigheterna
företräder med rätta sina sektorsintressen som emellertid måste samordnas när
dessa ska möta andra regionala intressen.
Länsstyrelsens roll idag som samordnare är skiftande beroende på fråga, sektor
och lagstiftning. I exempelvis plan- och byggprocessen har länsstyrelsen en
mycket tydlig samordnande roll med avvägning av skilda intressen. Det är tydligt
var ansvaret ligger för att såväl medborgare som kommuner ska kunna utkräva
ansvar. I andra frågor är rollen inte lika tydlig.
Det ska understrykas att en samordningsroll inte nödvändigtvis kräver att
länsstyrelsen i sin myndighetsroll avväger och fattar beslut i enskilda ärenden.
Det kan finnas andra samarbetsformer som bidrar till en effektiv koordinering av
insatser/verksamheter. Det kan i en enkel form handla om att se till att alla
berörda statliga parter får möjlighet att komma till tals i en viss fråga. Det kan
vidare handla om att genom en god överblick över statliga aktörer i länet uppmärksamma
dessa på eventuella motstridigheter i deras ageranden. Länsstyrelsen
kan också ta initiativ till att arenor skapas för gemensamma diskussioner mellan
olika aktörer.
Länsstyrelsen anser, trots det som sagts, att strävan ska vara att samla merparten
av statliga regionala myndigheter i länsstyrelserna. Att ge länsstyrelserna en
koordinerande roll kan vara ett första steg i en sådan utveckling. Det skulle bland
6 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
annat underlätta för staten att agera samstämmigt, något som ofta efterfrågas inte
minst av kommunala företrädare.
Fördelen med en samlad stat kan uppnås även med en flexibel geografisk lokalisering.
I ett till ytan stort län eller region kan det vara motiverat med decentraliserade
kontor för verksamheter som ställer krav på lokalkännedom eller med många
medborgarkontakter som inte kan klaras av skriftligt eller per telefon. Det bör
också vara möjligt att lokalisera olika funktioner inom länsstyrelsen till olika
geografiska platser.
Kommittén föreslår att statliga sektorsmyndigheter som regel ska följa läns- och
regionindelningen. Länsstyrelsen anser att en gemensam regionindelning för
statliga myndigheter är en viktig del i utvecklingen mot en samlad stat på regional
nivå.
I avvaktan på en gemensam regionindelning för samtliga statliga regionala
myndigheter bör krav ställas på myndigheter med avvikande regionindelning att
redovisningar och statistiskt material länsanpassas och att särskilda kontaktpersoner
ställs till länsstyrelsens förfogande.
För att staten ska kunna vara en aktiv och trovärdig part i det regionala utvecklingsarbetet
krävs en samlad statlig syn på förutsättningar och utvecklingsmöjligheter
i länen. Redan idag finns via förordningen om regionala utvecklingsprogram
(RUP) möjligheter för länsstyrelserna att begära in material från sektorsmyndigheterna
som beskriver hur de bidragit i den regionala utvecklingen. Med
en tydlig roll för länsstyrelserna att vara en samlande statlig regional myndighet
kan relationen till den regionala utvecklingsplaneringen komma till tydligare
uttryck i syfte att uppnå högre effektivitet och tydlighet för medborgare,
kommuner, näringsliv med flera.
Länsstyrelsen föreslår att en process inleds som siktar till att regionala statliga
myndigheter successivt inordnas i länsstyrelserna och att, som ett första steg,
länsstyrelsens samordning/koordinering av statliga myndigheter stärks genom att
det framgår av sektorsmyndigheternas instruktioner:
- att myndigheterna vid anmodan från länsstyrelsen ska lämna underlag kring
olika företeelser inom länet
- att myndigheterna ska delta i samordningsinsatser som initieras av länsstyrelsen
Regeringskansliet
Kommittén återkommer flera gånger till att förslagen om en tydligare statlig
regional roll också kräver en omorganisering av Regeringskansliet. Länsstyrelsen
delar kommitténs uppfattning. Regeringens relation till länsstyrelserna är i dag
7 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
starkt sektoriserad vilket minskar länsstyrelsernas möjligheter att bedriva ett
effektivt arbete och bidra till en långsiktigt god samhällsutveckling.
För att länsstyrelserna ska kunna fungera som regeringens samlade myndighet i
regionerna är det viktigt med samlade direktiv från regeringen och Regeringskansliet.
I dag har nästan alla departement frågor inom sina områden som berör
länsstyrelserna. Samtidigt kan Länsstyrelsen konstatera att kunskapen om
länsstyrelsernas verksamhet och bredden i uppdraget är bristfällig inom
departementen.
Det är enligt Länsstyrelsens uppfattning angeläget att det inom Regeringskansliet
skapas ett ökat utrymme för tvärsektoriell beredning av frågor med regionala
konsekvenser.
Länsstyrelsen föreslår att det på hög nivå inom Regeringskansliet bildas en
interdepartemental beredningsorganisation som får i uppdrag att bereda ärenden
som rör statens regionala agerande. Organisationen ska svara för en kontinuerlig
och samlad relation till bland annat länsstyrelserna.
Kunskapsutveckling med mera
Kommittén föreslår att Länsstyrelserna ska ta fram regionala kunskapsunderlag
strikt prioriterade utifrån vad regeringen anser vara angeläget.
Länsstyrelsens många verksamhetsområden ger goda möjligheter att skildra de
regionala förhållandena och ställa samman dessa i samlade kunskapsunderlag.
Länsstyrelsens erfarenhet är att sådant kunskapsunderlag kan tjäna det dubbla
syftet att både ge regeringen en redovisning av läget i länet och att ge
kommunerna och andra aktörer ett statligt regionalt perspektiv på olika frågor
de berörs av.
Den föreslagna kunskapsredovisningen tjänar syftet att ge regeringen en god
grund för sina ställningstaganden. Redovisningen tjänar emellertid också syftet att
vara en bas för staten regionalt i mötet med kommuner och direktvalda regionala
organ.
Enligt Länsstyrelsens mening är det emellertid av vikt att kunskapsunderlagen inte
begränsas till regeringens strikta anspråk. Denna hållning ska ses tillsammans
med Länsstyrelsens förord för en mera proaktiv utvecklingsroll för länsstyrelserna
än den som kommittén förefaller att rekommendera. Om kommitténs förslag om
en renodling och, som det kan tolkas, begränsning av länsstyrelsens verksamhet
till myndighetsuppgifter, genomförs minskar betydelsen av länsstyrelsens roll som
samordnare, initiativtagare och proaktiv aktör, vilket skulle skada den dialog som
det förefaller att kommittén ändå förordar. Dessutom skulle den föreslagna
8 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
begränsningen av länsstyrelsernas roll paradoxalt nog begränsa möjligheterna att
framställa det efterfrågade kunskapsunderlaget. Länsstyrelsen återkommer till
dessa frågor i det följande.
Länsstyrelsen anser härutöver att förutsättningen för att kunskapsunderlagen ska
tas tillvara är att det finns en stark mottagningskapacitet i Regeringskansliet,
vilket kräver en tydlig beställare och mottagare. Det behövs också en tät och nära
dialog mellan Regeringskansliet och länsstyrelsen.
Länsstyrelsen föreslår:
- att länsstyrelsen behåller skyldigheten att ta egna initiativ för att främja
respektive regions utveckling och uppmärksamma regeringen på företeelser som
är av vikt för regeringens arbete
- att den tidigare föreslagna beredningsorganisationen inom Regeringskansliet ska
utgöra beställare och mottagare av specificerade kunskapsunderlag i tät dialog
med länsstyrelserna
- att länsstyrelserna tilldelas resurser för att samla in, sammanställa, analysera och
kommunicera kunskapsunderlagen.
Långsiktighet i arbetet är en förutsättning för varaktiga resultat och kostnadseffektivitet.
Länsstyrelsen anser att de många uppdrag, som ges via regleringsbrevet
från olika departement, ofta bidrar till ett sektorstänkande som minskar
länsstyrelsens möjligheter att bedriva ett effektivt arbete baserat på långsiktighet
och hållbar utveckling.
Instruktionen bör utgöra det huvudsakliga styrinstrumentet för länsstyrelsens
verksamhet. Vid uppföljning av länsstyrelsens resultat bör uppdragsgivaren,
Regeringskansliet, utgå mer från att löpande uppgifter fullföljs i enlighet med
instruktionen, så att särskilda uppdrag och avrapporteringar kan begränsas i
omfattning. Det är också viktigt att särskilda uppdrag formuleras i dialog med
länsstyrelserna.
Styrningen av länsstyrelsens arbete bör i huvudsak komma till uttryck i
länsstyrelseinstruktionen. Länsstyrelsen föreslår att särskilda uppdrag i
regleringsbrev, eller i annan form, begränsas och att de uppdrag som ges
samordnas av den ovan nämnda beredningsorganisationen inom
Regeringskansliet.
Tillsyn
Samordning av den statliga tillsynen
Länsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag att länsstyrelsen görs till statens
samlade tillsynsorgan i regionen. Om man, som kommittén, förordar en
9 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
samordning av tillsynen genom att vissa myndigheters regionala
tillsynsverksamhet samlokaliseras hos länsstyrelsen anser Länsstyrelsen det mera
logiskt att ta steget fullt ut och inordna dessa tillsynsverksamheter i länsstyrelsen.
En sådan reform är helt i enlighet med strävan att samla staten på regional nivå (se
vidare avsnittet ”Regional samordning av statliga intressen”). Den föreslagna
samordningen kan emellertid vara ett första steg i en process med avsikt att samla
statens tillsyn på regional nivå. För att samordningsrollen inte ska bli för svag bör
länsstyrelserna ges ett tydligt mandat att styra, samordna och planera tillsynen i
regionen. Det skulle gynna såväl medborgare som verksamhetsutövare. Samlokalisering
utan tydligt mandat riskerar däremot att skapa en skenorganisation.
Länsstyrelsens hållning innebär att länsstyrelsernas tillsynsuppdrag på sikt
utvecklas till att omfatta all statlig regional tillsynsverksamhet. Det bör vidare
övervägas att, vid sidan om den ovan nämnda vidgade samordningsrollen, i det
första steget, utöka länsstyrelsernas uppdrag till att också omfatta hälso- och
sjukvård. Idag riskerar till exempel personer med behov av vård och omsorg att
drabbas av de gråzoner som finns mellan olika myndigheters ansvarsområden.
Här är det angeläget att tillsynen utifrån ett medborgarperspektiv förstärks för att
överbrygga de olika lagstiftningarna (hälso- och sjukvård respektive socialtjänst)
för att säkra rättssäkerheten. Länsstyrelsen vill understryka vikten av att de sociala
perspektiven värnas i tillsynen.
Kommittén anser att länsstyrelsen är lämplig att styra, samordna och planera
tillsynen även inom områden som idag inte omfattas av länsstyrelsens tillsyn.
Kommittén ger emellertid inte länsstyrelsen något utökat ansvar utan hänvisar till
utredningen om tillsynen av hälso- och sjukvården där man dock argumenterar för
att tillsynen av socialtjänsten och hälso- och sjukvården bör utföras av en, för
detta ändamål, nyinrättad myndighet. Detta skulle, enligt Länsstyrelsens
uppfattning, innebära att länsstyrelserna fråntas en stor tillsynsuppgift, vilket
rimmar dåligt med rollen som länets samlade tillsynsorgan.
Genom att samla tillsynskompetensen hos länsstyrelserna kan dessa lättare förse
regeringen med kunskapsunderlag som kan belysa medborgarnas samlade
situation i enlighet med kommitténs förslag. Den metodutveckling som möjliggörs
i mötet mellan flera olika sakområden, överblicken och mandatet att planera över
fler sakområden kan bidra till en kvalitetshöjning av tillsynsverksamheten och
dessutom till administrativa besparingar.
Idag fungerar samordning och samverkan mellan och inom många tillsynsmyndigheter
bristfälligt, vilket leder till att tillsynen varierar mellan olika delar av
landet samt att staten uppfattas som splittrad. Förutom att detta leder till ett
ineffektivt utnyttjande av statens resurser finns även risk för att olika sektorsmyndigheter
motverkar varandra. Genom att lägga det samlade ansvaret för den
statliga tillsynen på länsstyrelserna kan avvägningar göras inom myndigheten,
10 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
vilket ger tydlighet gentemot medborgare och verksamhetsutövare. Uppdraget bör
genomföras i nära dialog med kommunerna.
Ambitionen att förstärka länsstyrelsens roll som samordnare av statliga myndigheter
på regional nivå riskerar att motverkas av tillkomsten av en tillsynsdelegation.
Framför allt ifrågasätter Länsstyrelsen om det i delegationen kommer att
finnas den kunskap inom sakområdena som krävs för att kunna göra välavvägda
prioriteringar mellan olika tillsynsinsatser samt identifiera och lösa eventuella
konflikter mellan regelverken.
Länsstyrelserna föreslår att all statlig regional tillsyn inordnas i länsstyrelserna
och avstyrker därmed förslaget om en särskild tillsynsdelegation.
Som ett första steg bör länsstyrelserna ges ett tydligt mandat att styra, samordna
och planera tillsynen i regionen. Detta bör regleras i länsstyrelsens och respektive
sektorsmyndigheters tillsynslagstiftningar och myndighetsinstruktioner.
Det bör vidare övervägas att samtidigt utöka länsstyrelsens tillsyn till att omfatta
hela det kommunala socialtjänst- och hälso- och sjukvårdsuppdraget.
Tillsyn – ett statligt ansvar
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att den offentliga tillsynen i princip ska vara ett
statligt ansvar. Ett förstatligande av den kommunala tillsynen kommer dock i
vissa fall att påverka kommunernas förmåga att hantera andra näraliggande
myndighetsuppgifter, inte minst kompetensmässigt. En förändring i denna
riktning bör därför föregås av en särskild prövning för varje tillsynsområde.
Utöver rättssäkerhets-, resurs- och kompetensfrågor bör en sådan prövning även
beakta behovet av närhet till tillsynsobjekten och att syftet med tillsynen uppfylls.
I vissa fall kommer det inte att vara möjligt att staten handhar hela den idag lokala
tillsynen. Länsstyrelsen anser dock att principen om att tillsyn ska vara ett statligt
ansvar väger tungt. I de fall där tillsyn överlåts till kommunen är det därför viktigt
att staten bedriver tillsyn över kommunens tillsyn för att kunna garantera en
nationellt likvärdig välfärd.
Kommitténs förslag att möjliggöra för länsstyrelsen att överlåta avgränsade
tillsynsuppgifter till enskilda kommuner tillstyrks. Det är dock viktigt att klargöra
på vilka grunder delegering får ske och statens roll i sammanhanget för att kunna
garantera en rättssäker och likvärdig tillsyn i hela landet.
11 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
Länsstyrelsen föreslår att regeringen utreder vidare på vilka grunder tillsynsansvaret
ska kunna delegeras till kommunen, vilken roll staten ska spela vid
delegation samt på vilka grunder eventuella återkallanden av delegation ska kunna
göras.
En effektiv tillsyn
Kommittén har anammat Tillsynsutredningens snäva tillsynsdefinition som
innehåller enbart granskande insatser och åtgärder för att åstadkomma rättelse.
Det innebär att kunskapsförmedling och rådgivning avskiljs från tillsyn.
Länsstyrelsen vill understryka värdet av att kunskapsöverföring och information
kombineras med tillsyn. En effektiv tillsyn kräver dialog och den som utövar
tillsyn bör ha kunskap om verksamhetens innehåll och förutsättningar för att
kunna situationsanpassa tillsynen.
Information/kunskapsöverföring om regelverk, var information kan sökas,
allmänna exempel etcetera är fruktbart att kombinera med tillsyn då det kan öka
tillsynens effekter och även minska behovet av tillsyn. De olika insatserna
kompletterar varandra, vilket på ett resurseffektivt sätt leder till ökad måluppfyllelse.
Länsstyrelsen anser att kommitténs strävan att renodla tillsynsuppdraget riskerar
att motverka syftet med tillsynen. Tillsyn är ett viktigt redskap i arbetet för
rättssäkerhet, hållbar utveckling och för att föra ut den nationella politiken. Det är
viktigt att syftet med tillsynen får styra organiseringen så att tillsynen blir så
ändamålsenlig som möjligt.
Länsstyrelsen vill understryka att en effektiv tillsyn kräver såväl förebyggande
som granskande insatser. Insatserna har en stark koppling till varandra både vad
gäller kunskaper och metoder. Tillsynen indikerar var behov av förebyggande
insatser finns, samtidigt som förebyggande insatser på sikt kan minska behovet av
tillsyn. Förebyggande och granskande insatser bör således behållas inom en och
samma organisation, och inte skiljas åt. Det är däremot olämpligt att
tillsynsmyndigheten ger råd i form av direktiv om en konkret lösning eller
tillvägagångssätt i ett enskilt fall.
Länsstyrelsen vill understryka att en effektiv tillsyn, som syftar till att nationella
mål får genomslag, kräver såväl förebyggande som granskande insatser.
Länsstyrelsen föreslår att länsstyrelsen, parallellt med tillsynen, ges mandat och
resurser att arbeta förebyggande genom information och kunskapsförmedling för
att granskning och ingripande ska få avsedd effekt.
12 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Relationen regionkommunen - staten
Beteckning
300-2007-029217
Regional utveckling
Kommittén föreslår en renodling av den offentliga sektorns verksamhet regionalt
genom en uppdelning i en myndighetsdel och en utvecklingsdel. Regionkommunen
tilldelas utvecklingsuppdraget och länsstyrelsen myndighetsuppdraget. Ur ett
strikt pedagogiskt perspektiv kan en sådan uppdelning te sig naturlig. Samtidigt
kommer staten alltid att ha betydelse också för regional utveckling och ansvaret
för att nationella intressen tas tillvara.
Länsstyrelsen vill understryka att utveckling uppstår ur samspelet mellan många
aktörer. Länsstyrelsen delar därför inte kommitténs uppfattning att ett direktvalt
regionalt organ kan ges ett odelat ansvar för den regionala utvecklingen och
därmed det, för Stockholms del, blygsamma regionala utvecklingsanslaget. Istället
förordar Länsstyrelsen att former skapas där direktvalda regionala organ och
staten genom länsstyrelserna kan ta det ofrånkomliga gemensamma ansvaret för
hur regionen utvecklas.
Att ett sådant förhållningssätt är nödvändigt utgår från iakttagelsen av hur
utveckling kommer till stånd. I Stockholms län har landstinget de facto ett
huvudansvar för den fysiska utvecklingsplaneringen. I denna inordnar
Länsstyrelsen också den statliga regionala utvecklingsplaneringen. För
utvecklingen har emellertid också en rad rent statliga insatser och institutioner
avgörande betydelse. Det gäller allt från statliga beslut av allehanda slag till
innovationspolitiken och universitetens utveckling. Det är av stor vikt att de
direktvalda regionala intressenterna och de statliga insatserna kan förenas i
konstruktiva insatser.
Att såväl statliga som regionala insatser behövs för en framgångsrik utveckling är
särskilt tydligt i Stockholmsregionen. När frågan om bildandet av ett kommunalt
samverkansorgan diskuterades tidigare i Stockholms län var de regionala parterna
(Kommunförbundet Stockholms Län, Landstinget och Länsstyrelsen) eniga om att
staten behövde behålla personal och utvecklingsresurser för att samarbetet skulle
fungera bra. Detta är enligt Länsstyrelsens mening alltjämt av avgörande
betydelse för statens möjligheter att aktivt ingå i det komplexa samspel som
kännetecknar utvecklingspolitiken.
Vidare förhåller det sig så att utvecklingsarbetet ingår som en del av ett effektivt
och ändamålsenligt myndighetsarbete. Kedjan av arbetsuppgifter – bygga upp och
förmedla kunskaper – samordna, inrikta, utveckla – besluta i enskilda ärenden –
utöva tillsyn, följa upp och utvärdera och – i vissa fall sköta och förvalta, är en
helhet där delarna inte kan frikopplas från varandra. Om den renodling kommittén
föreslår genomförs riskerar växelverkan mellan å ena sidan myndighetsuppgifter
och kunskapsunderlag och å andra sidan utveckling att gå förlorad.
13 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
För att säkerställa att nationella insatser ska kunna bidra till den regionala
utvecklingen anser Länsstyrelsen att arbetet för regional utveckling måste ske i
samverkan mellan staten och direktvalda regionorgan.
Inom natur- och kulturmiljöområdet föreslås ändringar i ansvarsfördelningen
mellan stat och regionkommun. Förslaget innebär en uppsplittring av
verksamheterna. Detta görs utan någon närmare analys av vilka brister som finns
idag, hur förslagen bidrar till att förbättra dessa och på vilket sätt effektiviteten
och miljönyttan ökar.
Förslaget att överföra delar av kulturmiljövårdsanslaget till regionkommunen med
motivet att kulturmiljön och dess medel kan ses som en resurs för den regionala
utvecklingen innebär att ett regionalt organ ska genomföra den statliga politiken.
Länsstyrelsen anser detta olämpligt. Statliga medel som tydligt är avsedda att
genomföra den nationella politiken bör även i fortsättningen vara ett ansvar för
statliga organ.
Detsamma gäller förslaget att regionkommuner ska ha ett avgörande inflytande på
vilka områden som ska skyddas som natur- eller kulturreservat. Urvalet av
områden att skydda är ett viktigt led i att genomföra den nationella miljöpolitiken,
bland annat att säkerställa den biologiska mångfalden. Länsstyrelsen har
naturligen en central roll i detta arbete. I Stockholms län sker detta sedan länge i
nära samråd med region och kommuner, bland annat inom ramen för regionplaneringen.
När det gäller det statliga så kallade miljömålsuppdraget vill Länsstyrelsen
understryka vikten av att hålla ihop hela kedjan, från mål, indikatorer och åtgärder
till uppföljning och utvärdering. För att stärka samordningen och enhetligheten i
det samlade miljömålssystemet bör huvudansvaret för uppdraget ligga kvar på
länsstyrelserna. Även en effektiv samordning med den regionala miljöövervakningen,
som länsstyrelserna svarar för, talar för detta. Samtidigt ska det understrykas
att region- och primärkommuner har en viktig roll i miljömålsarbetet
genom den regionala planeringen och för att genomföra åtgärder.
Kommittén synes för övrigt förbise att primärkommunerna redan har en viktig roll
i natur- och kulturmiljövårdsarbetet. Kommunerna kan bilda natur- eller kulturreservat
och många kommuner ansvarar för tätortsnära reservat där rekreation,
friluftsliv och folkhälsa är viktiga syften.
Kommittén föreslår vidare att ansvaret för skötseln av naturskyddade områden
och kulturreservat överförs till regionkommunerna. Erfarenheter från tidigare
perioder, när ansvaret för skydd och skötsel varit åtskilda, har inte varit goda. För
14 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
övrigt vill Länsstyrelsen framhålla den allmänna ambitionen att det i första hand
är markägarna som ska utföra det praktiska skötselarbetet. Detta är inte minst
viktigt för att lokal kunskap ska kunna tas tillvara och för att skapa arbete på
landsbygden. För övrigt är staten genom Naturvårdsverket en av landets största
markägare. Att överlåta ansvaret för skötsel till en regionkommun framstår
därmed som olämpligt och saknar motiv i kommitténs analys.
När det gäller frågan om kompetens förutsätter kommittén att särskild specialistkompetens
kan tillhandahållas av de centrala sektorsmyndigheterna, till exempel
Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet. Länsstyrelsen vill framhålla att flera
sakområden, inte minst kulturmiljövården, i hög grad måste förlita sig på
specialistkompetens på landets länsstyrelser. Länsstyrelsen befarar att kommitténs
förslag riskerar att försvaga denna specialistkompetens, som svårligen till fullo
kan ersättas på central nivå.
Samspel mellan stat och regionkommun
Kommitténs förslag till hur de statliga insatserna konkret ska möta de regionala
och kommunala är nationella samråd mellan stat, regionkommuner och
kommuner. Samråden på nationell nivå avses i huvudsak inriktade på ekonomiska
förutsättningar och strukturella frågor. Formerna för länsstyrelsens och de
direktvalda organens samspel på den regionala nivån är i kommitténs framställning
otydliga. Länsstyrelsen vill understryka att samrådet regionalt, där det
finns kunskap om respektive regions villkor, är av avgörande betydelse för
regionernas och landets samlade utveckling.
Den komplexa storstadsmiljön med ett stort antal aktörer, komplicerade
genomförandeprocesser och breda kontaktytor medför att konflikter av olika slag
lätt uppstår på den regionala arenan mellan regionkommunen och staten. På den
regionala nivån föreslår kommittén ingen reglerad ordning för samråd och
samverkan även om betydelsen av fungerande former för samspel lyfts fram.
Länsstyrelsen anser, som redan nämnts ovan, att kommittén inte tillräckligt väl
klargjort statens roll på den regionala nivån som avgörande i många konkreta
frågor och intressekonflikter. Den roll som länsstyrelsen har i planer enligt plan-
och bygglagen (PBL) genom att bevaka riksintressen, mellankommunala frågor,
hälsa och säkerhet samt miljökvalitetsnormer utövas i dag i reglerade former.
Inom andra områden är formerna för samverkan inte reglerade, men har uppstått
ur ett behov av att åstadkomma samlade regionala och statliga åtgärder. Exemplen
understryker behovet av ytterligare analys kring frågorna om samspelet mellan de
olika regionala företrädarna.
Länsstyrelsen föreslår att samråd i reglerade former införs för samverkan och
samråd mellan regionkommunen och staten, representerad av länsstyrelsen.
15 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
RUP ett strategiskt dokument
Enligt kommitténs förslag ställs flera nya krav på det regionala utvecklingsprogrammets
(RUP) innehåll. Det gäller till exempel att geografiska regionintressen
och regiontrafikplanen ska ingå.
Situationen i Stockholms län är speciell genom att Landstinget också är regionplaneorgan.
Regionplanen regleras enligt plan- och bygglagen (PBL).
Länsstyrelsen har idag det formella ansvaret för det regionala utvecklingsprogrammet.
Landstinget och Länsstyrelsen är emellertid överens om att den
regionala utvecklingsplanen (RUFS) bör utformas så att den även utgör länets
RUP. Syftet med att integrera det regionala utvecklingsprogrammet i regionplaneringen
är att – i en samlad process – få fram ett övergripande mål- och
strategidokument för länet kring utvecklingsfrågor och geografiska aspekter.
Kommitténs förslag om att föra in geografiska regionintressen i RUP-förordningen
samtidigt som geografiska intressen kan pekas ut via lagstiftning (plan-
och bygglagen och miljöbalken) medför att det, enligt Länsstyrelsens uppfattning,
blir oklart vilken status de olika intressena har och hur de förhåller sig till
varandra. Det gäller särskilt vid prövning av olika ärenden. Redan idag är
prövningar enligt de nämnda lagarna komplicerade och brister finns i lagarnas
inbördes samordning. Att i detta komplexa sammanhang föra in ytterligare ett
osäkerhetsmoment, utan en närmare belysning av effekterna riskerar att förlänga
prövningsprocesserna. Om geografiska regionintressen införs i RUP riskerar det
sammanfattningsvis att bli otydligt och oöverskådligt för alla parter, såväl statliga
aktörer och kommuner som medborgare.
Länsstyrelsen anser att RUP bör behålla sin karaktär av vägledning för många
skilda processer, till exempel den kommunala översiktsplaneringen, infrastrukturplaneringen,
tillväxtprogram m.m. istället för att överta sådana uppgifter.
Länsstyrelsen anser att något nytt begrepp geografiska regionintressen inte ska
införas utan att konsekvenserna blivit närmare belysta.
Mot en sammanhållen region i Mälardalen
Sett till ytan tillhör Sverige ett av EU:s största länder. Inom landets gränser döljer
sig ett mångskiftande landskap som omfattar såväl storstads- som glesbygdsregioner.
En regions utmaningar och möjligheter är i stor utsträckning beroende
av dessa karaktärsdrag och problembilden kan därför vara väsensskild mellan
olika landsändar.
En ny regionindelning bör ha sin utgångspunkt i varje regions unika förutsättningar
att möta de utmaningar som den ställs inför. Utvecklingsmöjligheter, inte
16 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
minst av arbetsmarknaden, och naturliga samband bör vara vägledande för hur
regioner byggs.
Kommittén gör bedömningen att mycket talar för att Mälardalen hålls samman
men att antalet invånare talar emot. Länsstyrelsen vill för sin del framhålla att en
Mälardalsregion med cirka tre miljoner invånare i ett internationellt perspektiv
inte är stor för att vara en huvudstadsregion. Det är Länsstyrelsens uppfattning att
fixerade tal för hur stor, eller hur liten, en region får vara är en dålig utgångspunkt
för ett utvecklat regionalt samarbete.
Mälardalen är en region med snabb utveckling inom många områden. För att lösa
de komplexa problem som kommuner, nuvarande län och landsting ställs inför
behöver aktörerna i Mälardalen samverka mera. Arbetsmarknad, bostäder, viss
utbildning, transportinfrastruktur, service samt krisberedskap och räddningstjänst
är exempel på områden där det är funktionellt för såväl medborgare som
näringsliv att öka samarbetet. Ett förstärkt samarbete gör hela regionen mera
attraktiv för människor och företag.
Ur ett medborgarperspektiv är det viktigt att administrativa gränser inte försvårar
vardagslivet. Arbetspendling kräver en väl fungerande och smidig regional
kollektivtrafik. I många sammanhang underlättas vardagen också om det är
möjligt att få tillgång till samhällsservice både på hemorten och på arbetsorten.
Som en del i det expansiva Östersjöområdet har Mälardalsregionen goda
förutsättningar att bli ett av Europas viktigaste tillväxtområden. I konkurrensen
med andra storstadsregioner om investeringar och företagsetableringar med mera
är storleken på en sammanhållen Mälardalsregion en konkurrensfördel. Som
motor i svensk ekonomi är Sveriges regioner till stor del beroende av huvudstadsregionens
utveckling. En stärkt Mälardalsregion med bättre tillväxtförutsättningar
är därför ett intresse som inte begränsas till denna region utan som berör och
påverkar hela Sverige.
För att möta den internationella konkurrensen och lösa de komplexa problem som
en storstadsregion ställs inför föreslår Länsstyrelsen att förutsättningar skapas för
en utveckling av Mälardalen som kan leda fram till en sammanhållen region.
Det fortsatta arbetet
Länsstyrelsen anser att kommitténs betänkande innehåller väsentliga delar att
överväga även om förslaget om en framtida regionindelning inte fullföljs helt
enligt den beskrivna modellen. Det kan handla dels om att länen inleder en
regional diskussion med syftet att undersöka möjligheterna att initiera nya och
stärka befintliga områden kring vilket samarbete kan bedrivas, dels om att i olika
17 (18)

YTTRANDE
Datum
2007-09-12
Beteckning
300-2007-029217
avseenden genomföra förändringar i syfte att effektivisera den statliga organisationen.
Inom Stockholm-Mälarregionen finns en rad frågor som behöver lösas utifrån ett
större regionalt perspektiv och där åtskilligt samarbete över länsgränserna redan
pågår i olika former. Det är av vikt att detta samarbete fördjupas som en del av en
process i riktning mot en sammanhållen region. Enligt Länsstyrelsens uppfattning
skulle ett sådant arbetssätt vara ett uttryck för att samarbetsformer och organisationsförändringar
på regional nivå både får styras av ett underifrånperspektiv och
för att förändringar behöver växa fram i en successiv process. Länsstyrelsen
bedömer att tillvägagångssättet skapar goda förutsättningar för en hållbar politisk
förankring samtidigt som slutresultatet kan bli en samlad region som är väl
anpassad till Stockholmsregionens utmaningar. Länsstyrelsen välkomnar att
regeringen har utsett en förhandlingsman som på uppdrag av länen kan bistå länen
i den fortsatta regionindelningsprocessen.
I denna process är det väsentligt att Stockholms roll i ett bredare regionalt
samarbete analyseras särskilt. Huvudstaden har uppenbart särskilda kännetecken
och villkor som kommittén inte behandlat eftersom tvåmiljonersbegränsningen
placerade Stockholms län utanför kommitténs bedömningar om nya regionala
relationer.
Härutöver vill Länsstyrelsen framhålla att det finns frågor som fullt ut ligger inom
statens ansvar att hantera och där effektiviseringar bör kunna genomföras
oberoende av hur, och med vilken tidplan, de nämnda diskussionerna kommer att
föras. En del i ett sådant arbete kan vara, som Koncentrationsutredningen föreslår,
att samla verksamheter som till exempel inte kräver lokal förankring, till ett fåtal
länsstyrelser. Det är av strategisk vikt att staten visar handlingskraft och fattar
beslut inom områden där statens har ett suveränt ansvar.
I beredningen av detta ärende har ledamöterna i Länsstyrelsens styrelse beretts
möjlighet att lämna synpunkter.
Beslut i detta ärende har fattats av landshövding Per Unckel. I den slutliga
handläggningen har deltagit länsöverdirektör Bo Hansson, utvecklingsdirektör
Kjell Haglund, socialdirektör AnneMarie Danon, försvarsdirektör Stefan Dellså,
ekonomidirektör Elisabeth Grahn, miljö- och planeringsdirektör Lars Nyberg,
förvaltningsdirektör Rutger Öijerholm samt Ulla Huzell, föredragande.
Per Unckel
Ulla Huzell
18 (18)