Inför Köpenhamn: - Föreningen Norden

tuu L I k k I – S v E n S k f I n n E oc h BI S k o p mE d un d E r I f r å n p E r S p E k t I v
influenser utifrån hon attraherades av.
-Jag var på ett väckelsemöte i fjortonårsåldern. Där sa
de att om man knackar på dörren så skulle den öppnas.
Och jag tänkte att ”nu knackar jag!”!
Hennes första tjänst som färdig präst var i Trelleborg.
Där arbetade många finnar på gummifarbiken och
Tuulikki såg bland annat som sin uppgift att försöka förbättra
deras villkor och hjälpa till med språket. De flesta
kom från finska Lappland och många av dem hade svårt
att anpassa sig.
-Det fanns ju ingen skog! En berättade hur chockad
han blivit när han inte lyckades släcka belysningen i
trappan i det hyreshus han bodde i. Han hade bott i en
stuga på landet och aldrig sett något liknande.
En del av de finska arbetarna mådde väldigt dåligt.
De bodde i ungkarlsbaracker och alkoholismen var
utbredd, men många fick möjligheter de aldrig skulle
ha fått hemma. Flera började studera och skaffade sig
utbildningar i vuxen ålder, minns Tuulikki.
-Det var en sådan utmaning! En del gick under och
en del fick nya krafter. När man överskrider gränser,
och det är ingen liten gräns att flytta mellan två länder
som är så pass olika som Finland och Sverige är, kan det
hända att man får mod och krafter att överskrida andra
gränser. Jag tror själv att om jag hade stannat i Finland
hade jag till exempel aldrig disputerat. Jag kommer från
en familj utan akademisk bakgrund. Emigrationen har
varit en bra sak även om den har var dyrköpt. Så med
facit i handen är den nog positiv både för mig och för de
flesta av de finska arbetarna i Trelleborg.
Tuulikki känner sig varken svensk eller finsk, men
väl som en sverigefinne. Med det menar hon att hon har
finska värderingar djupt i ryggmärgen samtidigt som
hon lever i ett land som där människorna inte riktigt har
samma värderingar.
-Då är man inte riktigt svensk och bara jag öppnar
munnen så hör dessutom alla att jag inte är svensk.
Trots det vet hon att hon i vissa kretsar betraktas mer
eller mindre som en fosterlandsförrädare, för att hon
inte pratade finska med sina barn när de var små, ”att jag
inte förde det finska arvet vidare”.
Det var ett beslut hon tog tillsammans med min man,
som är svensk.
-Vi ville leva i ett jämlikt förhållande. Han kände
sig lite utanför eftersom jag som mamma stod närmare
barnen när de var riktigt små. Skulle jag och barnen
dessutom haft ett ”hemligt” språk hade han känt sig
ännu mer utanför.
34 | NORDENS tIDNINg Nr4 >2009
Det har hänt att hon ångrat att hon inte gav sina barn
det finska språket, men Tuulikki Koivunen Bylund är
inte den som blickar tillbaka särskilt ofta.
-I den situationen jag befann mig i hade jag väldigt
svårt att göra på något annat sätt.
Sedan bara några dagar är hon alltså biskop i
Härnösands stift. Än så länge har kanske inte västernorrlänningarna
märkt så mycket av det. En bit in i nästa år
är hon bokad för olika besök i det stora stiftet där hon
mer ska lyssna på vad människorna har för problem,
och vilka förväntningar de har på kyrkan, än att prata
och tala om vad hon vill göra.
-Jag kommer inte som en stjärna från himlen och proklamerar
mitt budskap. Det, mitt budskap, ska komma i
form av ett herdabrev ungefär till nästa jul.
Men en viktig uppgift, som den nya biskopen ser det,
är att se till att Härnösands stift även fortsättningsvis