Inför Köpenhamn: - Föreningen Norden

LEd a r E
Spindelnätsnordism
Nestorn inom nordisk säkerhetspolitik och Föreningen Nordens tidigare hedersledamot, professor
Nils Andrén, myntade på 1960-talet begreppet ”spindelnätsnordism”.
Nils Andrén liknade det nordiska samarbetet vid ett nätverk,
en spindelväv som existerar genom ett otal relationer på
alla nivåer i samhället – från rent privata, över organisationer,
förvaltningar, till centrala ämbetsverk och regeringar – som
i sin tur kan liknas vid trådar som binder samman samhällen.
Idéer och beslut inom det nordiska samarbetet har ofta
utgått från en tunn, men seg tråd över nationsgränserna. Ofta
är det en ung människa, som tack vare ett stipendium, tillbringat
en tid i grannlandet, blivit fängslad av det och senare
i livet fått tillfälle att utveckla eller främja kontakterna. Det
har ofta varit en liten summa som gjort det möjligt att fullfölja
en idé. Men betydelsen av erfarenheten, avkastningen av
summan, framträder kanske först långt senare.
Eller så har den första tråden i kontakterna tillkommit
genom ett teatergästspel, en skolresa, sommarjobb och vänortsmöten.
Raden av exempel skulle kunna göras hur lång
som helst. Genom återbesök och löpande kontakter har trådarna
utvecklats till band och blivit allt starkare under åren.
Det är detta som Nils Andrén kallade för spindelnätsnordism.
Och den nordismen är en stor resurs för det nordiska
samarbetet. Det är en dold tillgång i det nordiska samarbetets
årliga bokslut. En tillgång som inte är bokförd till sitt egentliga
marknadsvärde.
Det nordiska samarbetet är uppbyggt underifrån genom
ganska små bidrag från exempelvis kommunala vänortsanslag,
från Nordiska kulturfonden samt de bilaterala fonderna i
Norden. Och där Föreningen Norden ofta har varit den spindel
som har spunnit nätet. Detta långt innan nätverksbildande
var ett modeord.
Tålmodigt, konsekvent och utan glamour, likt ett grått
och nästan osynligt spindelnät, har Föreningen Norden under
90 år stimulerat till olika kontakter och utbyten som bundit
samman länderna. Detta har ofta skett i det tysta, i skuggan
av den verksamhet som Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet
har haft. Det påbörjades långt innan de två ”råden”
bildades och det har skett i tider då det nordiska samarbetet
har varit långt ifrån en självklarhet.
4 | NORDENS tIDNINg Nr4 >2009
Den arbetsmetod som Föreningen Norden och fonderna har
utvecklat, det som Nils Andrén kallade spindelnätsnordism,
borde överföras i allt större omfattning på dagens Östersjösamarbete
och EU-samarbetet. En viktig erfarenhet i det
sammanhanget är dock att ett samarbete inte uppstår av sig
självt. Det krävs smörjmedel, små summor för stipendier och
utbyten. Det krävs någon som koordinerar och stimulerar samarbetet.
Och det kan inte göras som ett tidsbegränsat projekt!
Om Föreningen Norden hade bildats i dagens projektsamhälle
där en verksamhet helst inte skall pågå längre än tre år, för
att sedan förutsattas stå på egna ben, eller där återkommande
arrangemang inte prioriteras för att de redan har genomförts
en gång tidigare, hade förmodligen inte dagens nordiska samarbete
existerat.
Eftersom vi vet att Europa kännetecknas av historiens
återkomst, som Sven Tägil, professor i konfliktforskning en
gång uttryckte det, så är det för mig en gåta att de nordiska
regeringarna och parlamenten, Nordiska rådet och Nordiska
ministerrådet, inte mer aktivt arbetar för att överföra vår nordiska
erfarenhet av mellanfolkligt samarbete till Östersjön,
Barentsregionen och andra delar av Europa. Och till världen i
övrigt där så är önskvärt.
När EU nu är i färd med att anta en ny Östersjöstrategi
skulle det kännas tryggt om den hade inslag av ”spindelnätsnordism”.
Då skapas reella förutsättningar för att dagens
samexistens runt Östersjön kan fortsätta, att återkomsten av
krig och konflikter kan förhindras. För det är så enkelt som
den norska statsministern Mowinckel uttrycket det i början
av 1920-talet när Föreningen Norden bildades: Kjennskap gir
vennskap!
Mats Wallenius
Generalsekreterare
Föreningen Norden i Sverige