Berwald 030314 - Sveriges Radio

Jean Sibelius
Pelléas och Mélisande
Maurice Maeterlinck (1862-1949)
var flamländsk pjäsförfattare som
lästes flitigt framför allt i England,
Tyskland och Skandinavien. 1911 fick
han Nobelpriset och han betraktades
av många som sin tids största pjäsförfattare.
I Frankrike, där han bodde,
blev han dock aldrig riktigt populär,
kanske beroende på att han envist höll
fast vid sitt belgiska ursprung. Han
skrev symbolistiska dramer, med stiliserade
människor och berättelser fulla
av stämningar och antydanden, snarare
än egentliga händelser.
Pelléas och Mélisande hade premiär
1893. Pjäsen utspelar sig i ett
mystiskt Allemonde, en sagovärld där
de tre huvudpersonerna befinner sig
utan att man får veta varifrån de
kommit eller särskilt mycket om vilka
de är. Den yttre handlingen är enkel:
Prins Golaud hittar den unga Mélisande
i skogen där hon sitter och
gråter vid en källa. Han tar henne med
sig och gifter sig med henne. Men
när prinsens yngre bror Pelléas
ser Mélisande kamma håret, blir
han förälskad i henne – och hon
i honom. Svartsjukedramat är ett
faktum. Golaud ser hur Pélleas och
Mélisande kysser varandra och dödar
Pélleas. Därefter försöker han ta sitt
eget liv, men misslyckas. Det hela
slutar med att Mélisande föder en
dotter – och dör.
Dramat handlar alltså om kärlek,
svartsjuka och död, men det mesta är
antytt och underförstått. Stämningen
är säreget hemlighetsfull och full av
mystik och aningar.
Flera tonsättare har lockats att
göra musik av Pelléas och Mélisande.
Debussy tog i sin opera fasta på det
stillsamma tempot, pauserna och tystnaden
i berättelsen, vilket förstärker
känslan av mångtydighet och ickehandling.
Arnold Schönbergs orkesterverk
har lyft fram den spöklika,
skrämmande sidan av berättelsen och
skapar stämningar som bitvis för tankarna
till Edgar Allan Poes spökhistorier.
Gabriel Faurés teatermusik är
vemodigt romantisk och fokuserar på
kärleken.
Jean Sibelius använder en mycket
mindre orkester än de andra och får
fram en luftighet och ett ljus som de
andra tonsättningarna saknar. Sibelius
ser i Pelléas och Mélisande framför
allt ett legendspel. Han målar upp
gestalter, träd och slottsgemak som
på flamländska gobelänger. Samtidigt
finns de dova och mystiska stämningarna
där.
Att Sibelius alls kom att skriva
musik för teater berodde på att han
ofta umgicks med medlemmarna i
Euterpe, en grupp bestående av pjäs-
7