Berwald 030314 - Sveriges Radio

More documents

Recommendations

Info

Felix Mendelssohn Violinkonsert e-moll op 64 vara briljant, men hur skall en som jag lyckas med något sådant?” Mendelssohn förde ett hektiskt liv. Plikterna hemma i Leipzig och som efterfrågad dirigent och pianist på olika håll i Europa gjorde att projektet hela tiden drog ut på tiden. I början av 1840-talet var han dessutom i flera år verksam som körledare och dirigent för symfonikonserterna i Berlin. Men i hans tankar var verket hela tiden aktuellt. Av korrespondensen med David framgår hur det steg för steg växte fram. Gång efter annan förhörde sig Mendelssohn med denne i violintekniska frågor. Trots den av David önskade briljansen ville han inte skriva ekvilibristiskt à la Paganini. Virtuoseri för dess egen skull hade han inget till övers för. Musiken måste födas ur instrumentets specifika klang och sjungande natur, ansåg han och bad ständigt sin vän kontrollera att varje fras låg bra till för en violinist (hans eget instrument var ju pianot). Att spela stämman måste kännas naturligt, det fick inte vara en kamp. Typiskt nog utnyttjade han inte heller första satsens solokadens (ovanligt nog förlagd till mitten istället för till slutet) för speltekniska konstgrepp utan som en integrerad del av det musikaliska flödet. Först sommaren 1844, under en återhämtningsperiod med familjen efter en rad ansträngande konserter i London, fick han tid att fullborda verket. Slutstrecket drogs i september, men i ytterligare flera månader fortsatte han att rådgöra med David om olika detaljer. Det han lämnade till tryckning måste vara så fulländat som han överhuvud taget förmådde (Italienska symfonin publicerades av den anledningen först efter hans död). I mars året därpå skedde uruppförandet i Leipzig med David som solist. Mendelssohn hade varit tvungen att resa bort för att vila. Dirigent var istället Niels W Gade, den danske komponisten som med tiden skulle bli hans efterträdare som Gewandhauskapellmästare. David rapporterade att ”verket hade utomordentlig framgång, det förklarades samfällt som en av de vackraste kompositionerna i sitt slag”. Sven Kruckenberg 10
Arnold Schönberg Pelléas och Mélisande Schönberg var 27 år och kämpade för sin tillvaro som tonsättare. Hjälpligt kunde han försörja sig med att orkestrera andra kompositörers operetter, men med hans eget komponerande gick det trögt. Han började fundera på att lämna Wien och när ett cabaretsällskap från Berlin dök upp på turné och visade intresse för hans cabaretsånger, tog han chansen och följde dem tillbaks till Berlin. Det fanns också ett annat skäl för att lämna Wien. Schönberg var förlovad med Mathilde Zemlinsky, syster till läraren och vännen Alexander von Zemlinsky. Mathilde var höggravid. Om de flyttade skulle de både undvika skandal i Wien och säkra försörjningen av den lilla familjen. Arbetet som musikaliskt ansvarig för cabaret-sällskapet blev inte så lönande som Schönberg hoppats. Inte heller konstnärligt särskilt stimulerande. Schönberg fick dirigera, skriva populära melodier och – än en gång – arrangera och orkestrera andras musik. Den mest framstående tonsättaren i Berlin vid den här tiden var Richard Strauss. 1902 träffades de och Strauss tog sig an Schönberg genom att ordna stipendier och extrajobb åt honom, bl.a. som notkopist. Ett av de uppdrag Schönberg fick var att skriva ut stämmor till Strauss nya kantat Taillefer. Det var också Richard Strauss som satte Maeterlincks pjäs Pelléas och Mélisande i händerna på Schönberg och rekommenderade honom att tonsätta den. Ingen av dem lär ha varit medvetna om att Debussy skrivit en opera på samma text, som just haft premiär i Paris. Pelléas och Mélisande är Schönbergs första, längsta och mest ambitiösa orkesterverk, skrivet 1901-1902 under samma period som Verklärte Nacht och Gurrelieder. Det är ett senromantiskt verk starkt influerad av Wagner och Richard Strauss, och det skulle dröja nästan 20 år innan Schönberg presenterade sin tolvtonsteknik. Schönbergs ambition var att ”avspegla varje detalj av dramat, med endast några få uteslutningar och ändringar i scenföljden”. Verket är i 17 korta sektioner som i sin tur går att indela i fyra större huvudgrupper, ungefär motsvarande satserna i en traditionell symfoni. Men gränserna och kontrasterna är svaga och musiken kan lätt uppfattas som ett enda stort klangflöde. Några hållpunkter kan ändå urskiljas: 11
Page 1 and 2: Vårserien Berwaldhallen fredag 14
Page 3 and 4: Leif Segerstam Dirigent Leif Segers
Page 5 and 6: Jean Sibelius Pelléas och Mélisan
Page 7: Felix Mendelssohn Violinkonsert e-m
Page 11 and 12: Sveriges Radios Symfoniorkester Ork

Berwald 030314 - Sveriges Radio

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?