Parallellimport och konsumtion av varumÃ¤rkesrÃ¤tten - Juridicum ...

JURIDISKA INSTITUTIONEN 

Stockholms universitet 

Parallellimport och konsumtion 

av varumärkesrätten 

- en analys av varumärkesinnehavarens 

möjligheter att förhindra parallellimport 

Pia Järvengren 

Examensarbete med praktik i Europarätt, 22,5 hp 

Examinator: Ulf Bernitz 

Stockholm, Vårterminen 2012

1  Inledning ............................................................................................................................ 5  

1.1  Bakgrund..................................................................................................................................5  

1.2  Syfte ...........................................................................................................................................6  

1.3  Avgränsning.............................................................................................................................7  

1.4  Metod ........................................................................................................................................7  

1.5  Disposition................................................................................................................................8  

2  Allmänt om parallellimport........................................................................................... 9  

3  Den varumärkesrättsliga konsumtionen av varumärkesinnehavarens 

ensamrätt................................................................................................................................11  

3.1  Inledande frågeställningar ................................................................................................11  

3.2  Rättslig bakgrund................................................................................................................11  

3.3  Konsumtionens territoriella avgränsning ......................................................................13  

3.3.1  Inledande kommentarer..............................................................................................................13  

3.3.2  Allmänt ............................................................................................................................................13  

3.3.3  Regional konsumtion ..................................................................................................................14  

3.3.4  Avslutande kommentarer...........................................................................................................15  

3.4  Konsumtionens inträde ......................................................................................................16  

3.4.1  Varubegreppet ...............................................................................................................................16  

3.4.1.1  Inledande kommentarer......................................................................................................................16  

3.4.1.2  Konsumtion för enskilda exemplar ................................................................................................16  

3.4.1.3  Avslutande kommentarer...................................................................................................................17  

3.4.2  Begreppet ”förts ut på marknaden”........................................................................................17  


3.4.2.2  Omständigheterna i mål C-16/03 Peak Holding ........................................................................17  

3.4.2.3  Produktion, lagerhållning och import............................................................................................18  

3.4.2.4  Marknadsföring och försäljning......................................................................................................18  


3.4.3  Samtyckesbegreppet....................................................................................................................20  


3.4.3.2  Utryckligt eller underförstått samtycke ........................................................................................21  

3.4.3.3  Vem är behörig att ge samtycke?....................................................................................................22  


4  Varumärkesinnehavares rätt att motsätta sig vidareförsäljning efter att 

varorna släppts ut inom EES.............................................................................................23  


1

4.2  Rättslig bakgrund................................................................................................................23  

4.3  Ompaketering.......................................................................................................................24  

4.3.1  Allmänt ............................................................................................................................................24  

4.3.2  Förutsättningar för ompaketering ...........................................................................................26  


4.3.2.2  Villkor......................................................................................................................................................26  


4.3.3  Konstlad avskärmning av marknaderna inom EES ..........................................................28  


4.3.3.2  Effektiv tillgång till marknaden i importlandet..........................................................................28  


4.3.4  Inverkan på varans ursprungliga kvalitet .............................................................................31  


4.3.4.2  Vad utgör inverkan på varans ursprungliga kvalitet? ..............................................................31  


4.3.5  Krav på angivelse på den ompaketerade varan ..................................................................32  


4.3.5.2  Hur ska angivelsen se ut och vem ska anges som ompaketerare? .......................................33  


4.3.6  Skada på varumärkets anseende..............................................................................................34  


4.3.6.2  Vad innebär skada på varumärkets anseende? ...........................................................................34  


4.3.7  Krav på underrättelse till varumärkesinnehavaren............................................................35  


4.3.7.2  Hur ska varumärkesinnehavaren underrättas om ompaketeringen?....................................35  


4.3.8  Principernas tillämplighet på olika typer av varor ............................................................36  

4.3.8.1  Inledning .................................................................................................................................................36  

4.3.8.2  Vilken omfattning har den praxis EUD utarbetat för ompaketering av läkemedel?......36  


4.4  Förhållanden vid fortsatt marknadsföring av en varumärkesskyddad vara genom 

reklam och försäljning..................................................................................................................38  

4.4.1  Inledande kommentarer.........................................................................................................38  

4.4.2  Skada på varumärkets anseende.........................................................................................38  

4.4.3  Avslutande kommentarer ......................................................................................................41  

5  Varumärkets anseende .................................................................................................43  

5.1  Inledande kommentarer.....................................................................................................43  

2

5.2  Anseendeskydd.....................................................................................................................43  

5.3  Avslutande kommentarer ..................................................................................................45  

6  Bevisbörda .......................................................................................................................46  


6.2  Bevisbörda vid varumärkesrättslig konsumtion ..........................................................46  


6.2.2  Bevisbördans placering ..............................................................................................................46  


6.3  Bevisbörda vid varumärkesintrång genom vidareförsäljning av märkesskyddade 

varor som satts i omlopp på marknaden inom EES ..............................................................48  


6.3.2  Bevisbördans placering ..............................................................................................................48  


7  Konklusion och avslutning...........................................................................................51  

8  Källförteckning...............................................................................................................52  

8.1  Offentligt tryck.....................................................................................................................52  

8.2  Litteratur...............................................................................................................................52  

8.3  Periodika ...............................................................................................................................53  

8.4  Generaladvokatens förslag till avgörande .....................................................................54  

8.5  Praxis......................................................................................................................................54  

3

Förkortningar och förklaringar 

EES 

EUD 

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 

EU-domstolen 

EUF-fördraget Fördraget om Europeiska unionens 

funktionssätt 

Första varumärkesdirektivet Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 

december 1988 om tillnärmningen av 

medlemsstaternas varumärkeslagar 

Varumärkesdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 

2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen 

av medlemsstaternas 

varumärkeslagar 

VML Varumärkeslagen (2010:1877) 

Med medlemsstat avses land inom EES 

Med inommärkeskonkurrens avses konkurrens som uppstår mellan olika återförsäljare 

eller distributörer av samma märkesvara, d.v.s. när aktörerna använder sig av samma 

varumärke. 

Med mellanmärkeskonkurrens avses konkurrens som uppstår mellan olika återförsäljare 

eller distributörer av likartade märkesvaror, d.v.s. när aktörerna använder sig av olika 

varumärken. 

Med tredje land avses land utanför EES-området 

Med tredje man avses annan än varumärkesinnehavaren eller någon som inte har någon 

ekonomisk länk med varumärkesinnehavaren 

4

1 Inledning 

1.1 Bakgrund 

Ett varumärke kan representera ett stort ekonomiskt värde och kan även ha en viktig 

kommersiell betydelse. På grund av detta har varumärkesinnehavaren ofta ett intresse av 

att kunna kontrollera sitt varumärke. Vid sidan av vanliga kopior av, och snyltningar på, 

varumärket kan varumärkesinnehavare råka ut för parallellimport av sina varor. 

Parallellimport innebär att varumärkesskyddade produkter köps in eller importeras för 

kommersiell vidareförsäljning utanför innehavarens distributionsnätverk. En varumärkesinnehavares 

märkta varor säljs ofta till olika priser i olika länder. Detta beror på 

att köpkraften hos kunderna varierar mellan olika länder. Parallellimportörer kan därför 

tjäna pengar på att importera varor från lågprisländer för att sedan sälja dessa i länder 

där priserna är högre. Parallellhandel kan ske både inom ett och samma land och genom 

gränsöverskridande transaktioner, men i och med Första Varumärkesdirektivet så 

omfattas nu även den interna situationen av europarätten. Det avgörande kriteriet är som 

sagt att det sker utanför varumärkesinnehavarens distributionsnätverk och inte att det 

måste ske mellan olika länder. Parallellimporten bidrar till att generellt sänka prisnivåerna 

för konsumenter, vilket bl.a. leder till förlorade inkomster för varumärkesinnehavaren. 

Ett grundläggande syfte inom EES är att åstadkomma fri rörlighet och 

konkurrens över gränserna för varor och tjänster. För att uppnå detta måste parallellimport 

tillåtas inom EES. Det är viktigt att hitta en balans mellan skyddet för den fria 

rörligheten av varor och varumärkesinnehavarens varumärkesrättigheter. 

Varumärkesrätten innebär att varumärkesinnehavaren har en ensamrätt att använda sitt 

varumärke i näringsverksamhet. Varumärkesrätten inskränks dock på så sätt att ensamrätten 

till märkta varor konsumeras när dessa förs ut på marknaden med varumärkesinnehavarens 

samtycke. De märkta varorna kan därefter säljas vidare utan hinder av 

varumärkesrätten. Varumärkesinnehavaren förlorar därmed sina möjligheter att styra 

över vidareförsäljning av dessa märkta varor. Den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen 

är problematisk, eftersom att handeln med varor är global medan de 

varumärkesrättsliga skydden är territoriellt begränsade. 

Inom EES-området tillämpas numera principen om regional konsumtion. Det innebär att 

möjligheten till att parallellimportera varor försedda med skyddat varumärke begränsas 

5

till varor som förts ut på marknaden inom EES. Import från länder utanför EES kan 

däremot stoppas med stöd av en europeisk eller nationell varumärkesrättighet. När en 

vara har förts ut på marknaden inom EES med varumärkesinnehavarens samtycke är det 

fritt fram för parallellimportörer att sälja vidare dessa varor antingen inom samma land 

eller till andra länder inom EES. 

Det finns ett undantag från den till synes absoluta konsumtionen. Om varornas skick 

förändrats eller försämrats sedan de förts ut på marknaden eller om det finns någon 

annan skälig grund för innehavaren att motsätta sig användningen, så har en varumärkesinnehavare 

rätt att stoppa vidareförsäljning av varan. Skälig grund kan enligt 

varumärkesrätten exempelvis utgöras av att varumärkets anseende skadas av en parallellimportörs 

användning av varumärket. 

För att förstå vad parallellimport innebär för en varumärkesinnehavare, så är det viktigt 

att klargöra att det finns en skillnad mellan s.k. inommärkeskonkurrens och s.k. 

mellanmärkeskonkurrens. Parallellimport innebär att en inommärkeskonkurrens 

uppstår. Men på sikt kan detta medföra att även varumärkets konkurrenskraft gentemot 

andra varumärken undermineras till följd av att varumärkets anseende skadats. 

Parallellhandel kan på så sätt påverka den redan befintliga mellanmärkeskonkurrensen. 

Inommärkeskonkurrens måste balanseras mot mellanmärkeskonkurrens och balanspunkten 

för detta är det ovan nämnda undantaget från varumärkesrättslig konsumtion. 

Varumärkesinnehavarens rättigheter måste vägas mot skyddet för den fria rörligheten av 

varor. 

1.2 Syfte 

Syftet med denna uppsats är att utreda när och hur konsumtion av varumärkesrätten 

inträder enligt svensk rätt. Syftet är vidare att utreda hur konsumtion förhåller sig till 

varumärkesinnehavarens rättigheter, d.v.s. under vilka omständigheter parallellimport 

kan stoppas samt under vilka förutsättningar vidareförsäljning av en skyddad vara kan 

förhindras när den väl förts ut på marknaden. Uppsatsen syftar även till att utreda hur ett 

varumärke påverkas av parallellimport och vad parallellimporten kan få för effekter på 

ett varumärkes anseende. Slutligen syftar uppsatsen till att utreda vem som har bevisbördan, 

dels för att konsumtionskriterierna är uppfyllda eller inte, dels för att vidareförsäljning 

ska vara tillåten eller inte. 

6

1.3 Avgränsning 

Uppsatsen rör konsumtion av varumärkesrätten ur ett svenskt perspektiv, d.v.s. i 

förhållande till svensk rätt, såsom den harmoniserats genom EUD:s tolkning av 

Varumärkesdirektivet i förhandsavgöranden. Det får till följd att ett stort antal rättsfall 

från EUD kommer att behandlas i uppsatsen, då dessa har stor betydelse för hur svensk 

rätt ska tolkas. Uppsatsen avgränsas till att behandla den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen 

i 1 kap. 12 § VML (artikel 7 Varumärkesdirektivet). Varumärkesinnehavarens 

skyddsomfattning stödjer sig på 1 kap 10 § VML (artikel 5 Varumärkesdirektivet). 

Skyddets omfattning kommer därför också att beröras i samband med 1 kap. 

12 § VML. 

Den fria rörligheten av varor i artikel 36 EUF-fördraget är i vissa fall sammanlänkad 

med artikel 7 Varumärkesdirektivet och kommer därför till viss del att beröras. 1 Frågor 

om import av s.k. piratkopior kommer inte att tas upp. Detta eftersom att någon 

konsumtion av varumärkesrätten då inte kan uppstå. Vid parallellimport aktualiseras 

även konkurrensrättsliga frågor. Dessa frågor kommer inte att behandlas närmare i 

denna uppsats. Vid parallellimport kan även internationell privaträtt och marknadsrätt 

aktualiseras, men denna uppsats berör inte heller sådana frågeställningar. Eventuella 

avtalsrättsliga frågor mellan producent och distributör kommer heller inte närmare att 

behandlas. 

1.4 Metod 

Uppsatsen följer en rättsdogmatisk metod. Det innebär att relevanta rättskällor har 

studerats och analyserats i syfte att tolka och systematisera gällande rätt. För att utreda 

de legala grunderna för parallellhandel har förarbeten, författningar, EU-direktiv, 

juridisk doktrin, svenska rättsfall och förhandsavgöranden från EUD studerats och 

analyserats. Stor tyngd har lagts vid förhandsavgöranden från EUD. 

1 

Se angående detta de förenade målen Bristol-Myers Squibb mot Paranova A/S (C-427/93) och C. H. 

Boehringer Sohn, Boehringer Ingelheim KG och Boehringer Ingelheim A/S mot Paranova A/S (C- 

429/93) och Bayer Aktiengesellschaft och Bayer Danmark A/S mot Paranova A/S (C-436/93), 11 juli 

1996, REG 1996 s. 1-3457 (De förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb 

m.fl.”) p. 40. 

7

1.5 Disposition 

Under avsnitt 2 beskrivs allmänt vad parallellimport är. I avsnitt 3 utreds konsumtionsprincipen 

och dess territoriella avgränsning. Avsnittet innehåller en redogörelse för de 

olika rekvisit som ska vara uppfyllda för att konsumtion ska inträda. Avsnittet inleds 

med en redogörelse för vad konsumtion rättsligt sett grundar sig på. Därefter följer en 

redogörelse och analys av begreppet ”förts ut på marknaden” och samtyckesbegreppet, 

som främst grundar sig på praxis från EUD. 

I avsnitt 4 utreds i vilka fall varumärkesinnehavaren har rätt att motsätta sig vidareförsäljning 

av varor försedda med varumärken efter att de varumärkesrättsligt har 

konsumerats. Inledningsvis följer en redogörelse för vad ett sådant motsättande av en 

varumärkesinnehavare rättsligt sett grundar sig på. Normalt sett har varumärkesinnehavaren 

en s.k. märkningsexklusivitet, vilket behandlas under avsnittet. Under 

avsnittet utreds även under vilka förutsättningar en parallellimportör tillåts paketera om 

en vara. De förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en varumärkesinnehavare ska 

kunna motsätta sig ompaketering av varor analyseras utifrån praxis från EUD. Vidare 

utreds om och i så fall hur marknadsföring av en vara, som satts i omlopp på marknaden 

och därmed varumärkesrättsligt konsumerats, får genomföras. Under avsnittet utreds 

även vad som innebär skada på ett varumärkes anseende och vad som utgör förändrad 

kvalitet samt hur dessa två frågor förhåller sig till varandra. Avsnitt 5 behandlar hur ett 

varumärkes anseende påverkas av parallellimport. Under avsnitt 6 utreds vem som har 

bevisbördan för att konsumtion inträtt eller inte. Det utreds även vem som har att bevisa 

eller motbevisa att ett varumärkes anseende skadats eller att en varas kvalitet förändrats 

eller försämrats. Löpande under avsnitt 3, 4, 5 och 6 under ”avslutande kommentarer” 

följer redogörelser för författarens egna slutsatser och kommentarer. 

Avsnitt 7 innehåller en övergripande slutsats innehållande en redogörelse kring hur 

konsumtionsprincipen kan komma att utvecklas i framtiden och vad det i sin tur kan få 

för konsekvenser. 

8

2 Allmänt om parallellimport 

Från ett juridiskt perspektiv grundar sig parallellimport på bestämmelsen om 

konsumtion av ensamrätten, 1 kap. 12 § VML (artikel 7 i Varumärkesdirektivet). 

Anledningen till att en varumärkesinnehavare kan motsätta sig parallellimport är att 

denne innehar rättigheterna till ett varumärke i en viss medlemsstat. Det är viktigt att 

klargöra att det är fråga om parallellimport i kommersiellt syfte. Inget hindrar en 

privatperson ifrån att bedriva privatimport inom tillåtna ramar. 2 

Parallellhandel innebär att varumärkesskyddade produkter importeras för kommersiell 

vidareförsäljning vid sidan av de ordinarie försäljningskanalerna. 3 Normalt sett köper en 

parallellimportör upp en vara försedd med ett varumärke i ett land, för att sedan 

vidareförsälja denna i ett annat land där tillverkaren redan marknadsför varan. 4 

Parallellhandel kan också ske vid sidan av de ordinarie försäljningskanalerna inom ett 

och samma land. Det kan även ske inom skilda varuområden, såsom inom handel med 

kläder, skor, kapitalvaror, bilar och läkemedel o.s.v. 5 

Utöver de legala förutsättningar som krävs för att en varumärkesinnehavare inte ska 

kunna motsätta sig parallellimport, måste vissa andra förutsättningar vara uppfyllda. 

Dessa är huvudsakligen av kommersiell natur. Normalt sett är en av dessa att man har 

att göra med ett internationellt välkänt varumärke, ofta förknippat med höga priser och 

status. 6 En annan förutsättning är att det ska föreligga prisskillnader, vilka kan uppstå 

mellan länder. Dessa prisskillnader beror på att köpkraften är olika stark i olika länder. 

En parallellimportör köper varor från länder där priserna är låga och säljer dessa i länder 

där priserna är höga. 7 Om det inte finns någon prisskillnad, så finns det inte heller 

någon möjlighet för en parallellimportör att göra någon vinst. 8 

2 Se Lidgard, Hans Henrik, Parallellhandel – konsumtion av immaterialrätt i Europa och USA, 1 uppl., 

Norstedts Juridik (”Lidgard, Parallellhandel”) 2002, s. 137. 

3 Se Konkurrensverket; Parallellimport till Sverige – effekter av Silhouette-domen, Konkurrensverkets 

rapportserie 1999:1, Nyköping, 1999, (Konkurrensverkets rapport) s. 9. 

4 Hays, Thomas, Parallel Importation under European Union Law, London, 2004 (”Hays”), s. 1f. 

5 Konkurrensverkets rapport s. 7. 

6 Konkurrensverkets rapport s. 27. 

7 Grassie, Gill, Parallel imports and trade marks: where are we?: (part 1). European intellectual property 

review. 2006(28):9, s. 474. 

8 Hays, s 3 ff. 

9

För en varumärkesinnehavare gäller det att skaffa sig ett kännetecken, som en 

konsument vill identifiera sig med. Ofta köper en konsument en märkesvara för att på så 

sätt förknippas med en viss image eller livsstil. Faktorer som kvalitet och pris kan då få 

en minskad betydelse. 9 Parallellhandeln leder som sagt till att priser på märkesvaror 

pressas ner och det kan få negativa konsekvenser för ett varumärkes anseende. Varumärkesinnehavare 

lägger även ofta ner stora resurser på marknadsföring. Genom 

parallellimport kan parallellimportörer dra nytta av detta utan att själva behöva stå för 

kostnaden. 

9 Lidgard, Parallellhandel s. 17-18. 

10

3 Den varumärkesrättsliga konsumtionen av varumärkesinnehavarens 

ensamrätt 

3.1 Inledande frågeställningar 

I detta avsnitt behandlas frågan om när den varumärkesrättsliga konsumtionen av en 

märkt vara inträder och vilka rekvisit som ska vara uppfyllda. Det är först och främst av 

vikt att beskriva vilken territoriell avgränsning den varumärkesrättsliga konsumtionen 

har. För att en märkt vara ska kunna parallellimporteras från ett tredje land krävs att 

varan förs ut på marknaden med varumärkesinnehavarens samtycke. Vad innebär då 

detta? För att kunna utreda den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen måste tillämpliga 

rättsliga bestämmelser presenteras. Dessa bestämmelser kommer att tolkas med 

hjälp av doktrin och praxis, främst från EUD. 

3.2 Rättslig bakgrund 

För att någon konsumtion av en varumärkesrättighet över huvudtaget ska uppstå krävs 

att det föreligger en varumärkesrättighet. I annat fall uppstår inga varumärkesrättsliga 

problem vid import från andra länder. Det finns då ingen varumärkesrättighet, som kan 

förhindra import. Ensamrätten som tillkommer varumärkesinnehavaren beskrivs i 1 kap. 

10 § VML (artikel 5 Varumärkesdirektivet). Ensamrätten innebär att ingen annan än 

varumärkesinnehavaren i näringsverksamhet får använda varumärket. Ensamrätten kan 

uppkomma antingen genom registrering, 1 kap. 6 § VML, eller genom inarbetning, 1 

kap. 7 § VML. Enligt 1 kap. 4 § VML ska ett varumärke kunna återges grafiskt och ha 

särskiljningsförmåga. Den som bryter mot en varumärkesinnehavares ensamrätt i 1 kap. 

10 § VML begår varumärkesintrång och riskerar straffrättsliga eller civilrättsliga sanktioner. 

I 1 kap. 10 § 2 st. VML (artikel 5.3 Varumärkesdirektivet) stadgas en rätt för 

varumärkesinnehavaren att förhindra tredje man att sälja, marknadsföra, importera eller 

exportera varumärkesskyddade varor. 

Av 1 kap. 12 § 1 st. VML (artikel 7.1 i Varumärkesdirektivet) framgår att ensamrätten 

till ett varumärke inte hindrar att annan än innehavaren använder varumärket för varor 

som förts ut på marknaden inom EES med varumärkesinnehavarens samtycke. Med 

begreppet konsumtion av en varumärkesrättighet menas att ensamrätten upphör att gälla 

för de varor, som förts ut på marknaden med varumärkesinnehavarens samtycke. Varu- 

11

märkesinnehavaren kan då inte längre motsätta sig tredje mans användning av varumärkesinnehavarens 

varumärke. 10 Bestämmelsen innebär en inskränkning i varumärkesinnehavarens 

ensamrätt. Konsumtionsbestämmelsen i 1 kap. 12 § VML omfattar både 

inarbetade och registrerade varumärken. Bestämmelsen har därmed fått en större 

räckvidd än den i Varumärkesdirektivet, som endast omfattar registrerade varumärken. 11 

Effekten av konsumtionsprincipen är exempelvis att varor kan säljas vidare under sitt 

ursprungliga varumärke av en fristående näringsidkare. Varan kan alltså säljas vidare 

utan hinder av varumärkesrätten. 12 En parallellimportör har på så sätt rätt att använda 

varumärket och kommersialisera varorna. 13 Det innebär exempelvis att varumärket ska 

kunna användas i reklam för varan. 14 Om ingen annan än varumärkesinnehavaren skulle 

kunna använda varumärket på detta sätt skulle konsumtionsregeln undermineras. 15 Det 

finns dock vissa begränsningar av denna rätt. 16 

Konsumtion kan endast inträda om det rör sig om en vara som är korrekt märkt av 

varumärkesinnehavaren. Det är alltså endast fråga om äkta varor. Vid märkesförfalskning 

har varumärkesinnehavaren alltid rätt att ingripa. 17 

Det är viktigt att understryka att det inte rör sig om ett förbud mot parallellimport från 

ett land utanför EES-området. Det är upp till varumärkesinnehavaren själv att antingen 

agera och hävda sin ensamrätt eller att låta importen fortgå. 18 

För förståelsen av 1 kap. 12 § 1 st. VML (artikel 7.1 Varumärkesdirektivet) krävs en 

utredning av vad begreppet ”förts ut på marknaden” och vad samtyckesbegreppet 

innebär. Först och främst är det viktigt att utreda vilken omfattning den varumärkesrättsliga 

konsumtionsprincipen har, d.v.s. var uppstår konsumtionen av ensamrätten. Det 

är också av stor betydelse att utreda om begreppet ”varor” i bestämmelsen innebär att 

10 Bernitz, Ulf, Sverige, EU och parallellimporten, Europarättslig tidskrift, 1999(2) (”Bernitz, Sverige, 

EU och parallellimporten”) s. 10. 

11 Se proposition 1999/2000:93 Ändringar i varumärkeslagen s. 18. 

12 Bernitz, Ulf, Karnell, Gunnar, Pehrson, Lars, Sandgren, Claes, Immaterialrätt och otillbörlig 

konkurrens: [upphovsrätt, patent, mönster, varumärken, namn, firma, otillbörlig konkurrens], 11., omarb. 

uppl., Jure, Stockholm, 2009 (Bernitz m.fl.) s. 267. 

13 Seville, Catherine, EU intellectual property law and policy, Edward Elgar, Cheltenham, 2009 

(”Seville”) s. 352. 

14 Mål C-337/95, Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV mot Evora BV, 4 november 

1997, REG 1997 s. 1-6013 (”mål C-337/95 Dior”) p. 48. 

15 Seville, Catherine, EU intellectual property law and policy, Edward Elgar, Cheltenham, 2009 s. 352 

16 Se angående dessa begränsningar under avsnitt 4. 

17 Bernitz, Ulf, Sverige, EU och parallellimporten s. 10. 

18 Löfgren, Krister Parallellimport: Kringskurna importörer, Brand news, 2003(14):05, s. 9. 

12

endast exemplar av varor omfattas av varumärkesrättslig konsumtion eller om alla 

identiska varor av samma varumärke omfattas. Det är i sammanhanget även av stor vikt 

vem som har bevisbördan för att konsumtion skett eller inte (se avsnitt 6.2). 

Varumärkesdirektivet, som har harmoniserat medlemsländernas varumärkeslagar, har 

implementerats i svensk rätt och 1 kap. 12 § 1 st. VML har sin motsvarighet i artikel 7.1 

Varumärkesdirektivet. Det är därför av vikt att söka ledning i praxis från EUD om hur 

1 kap. 12 § 1 st. VML ska tolkas. De EU-rättsliga reglerna tillerkänns företräde framför 

nationell rätt och det är på EU-nivå rättutvecklingen inom området till största del sker. 

Det ska tilläggas att EUD har klargjort att tillämpliga nationella bestämmelser om 

möjligt ska tolkas mot bakgrund av Första Varumärkesdirektivet. 19 Det följer av EUD:s 

rättspraxis att artiklarna 5–7 i första Varumärkesdirektivet medförde en fullständig 

harmonisering av bestämmelserna rörande de rättigheter som är knutna till ett varumärke 

och att artiklarna innehåller definitioner av de rättigheter som tillkommer varumärkesinnehavarna 

inom EU. 20 

3.3 Konsumtionens territoriella avgränsning 

3.3.1 Inledande kommentarer 

En viktig faktor vid varumärkesrättslig konsumtion är vilken räckvidd den har. För att 

få ett grepp om den varumärkesrättsliga konsumtionens omfattning måste man veta om 

konsumtionsprincipen är global, regional eller kanske endast nationell. Det är en stor 

skillnad mellan om varumärkesrättslig konsumtion inträder i Sverige, inom EES eller i 

hela världen. Det gäller därför för en varumärkesinnehavare att noga planera hur denne 

distribuerar sina varor försedda med sitt varumärke. 

3.3.2 Allmänt 

Den geografiska räckvidden av varumärkesrättslig konsumtion har varit en omdiskuterad 

fråga runt om i världen. Tre olika möjliga huvudprinciper har kunnat 

urskiljas, vilka är global konsumtion, regional konsumtion och nationell konsumtion. 

Global konsumtion innebär att konsumtion inträder i alla länder där 

19 

Mål C- 63/97, Bayerische Motorenwerke AG (BMW) och BMW Nederland BV mot Ronald Karel 

Deenik, REG 1999, s. 1-905, (mål C- 63/97 BMW) p. 22-24. 

20 Mål C-127/09, Coty Prestige Lancaster Group Gmbh mot Simex Trading AG, 3 juni 2010, REU 2010, 

s. I-0000, punkt 27 och där angiven praxis. 

13

immaterialrättigheten är skyddad. Regional konsumtion innebär att konsumtion endast 

inträder i länder inom en viss region, exempelvis inom EU eller EES. Nationell 

konsumtion innebär att konsumtion endast inträder i just det land där produkten släppts 

ut på marknaden. 21 

Vid tillkomsten av 1960 års varumärkeslag tillämpade Sverige nationell konsumtion. 22 

Sverige övergick efter en tid till att tillämpa global konsumtion. 23 Varumärkesrätten 

konsumerades då i och med att en vara förs ut på marknaden var som helst i välden. 24 I 

och med mål C-355/96 Silhouette International 25 klargjordes frågan om konsumtionens 

territoriella räckvidd. Det stod efter den domen klart att det är regional (EES-vid) 

konsumtion som gäller. 

3.3.3 Regional konsumtion 

Regional konsumtion innebär alltså att varumärkesrätten endast konsumeras inom ett 

visst område. I mål C-355/96 Silhouette International 26 uppkom frågan om konsumtionsprincipens 

territoriella räckvidd. Målet gällde en österrikisk lågpriskedja vid namn 

Hartlauer, som köpt ett parti glasögonbågar av märket Silhouette från ett bolag i 

Bulgarien (Bulgarien var vid tiden för tvisten inte medlem av EU eller EES). Bolaget i 

Bulgarien hade i sin tur köpt bågarna från tillverkaren och varumärkesinnehavaren 

Silhouette International i Österrike. Silhouette påstod att försäljningen till det bulgariska 

bolaget hade villkorats med att bågarna inte fick säljas tillbaka till Österrike. 

Silhouette International väckte talan mot Hartlauer om varumärkesintrång. Med 

anledning av detta ställde den österrikiska domstolen bl.a. följande fråga till EUD: 

”Skall artikel 7.1 […] tolkas så, att varumärket ger innehavaren rätt att förbjuda tredje 

man att använda varumärket för varor som har förts ut på marknaden under detta 

varumärke i en stat som inte är fördragsslutande stat?” 27 

EUD besvarade frågan enligt följande: ”[…] artikel 7 […] hindrar nationella regler 

enligt vilka de rättigheter som är knutna till ett varumärke ska anses konsumerade i 

21 Bernitz m.fl. s. 25. 

22 Se bl.a. NJA 1960 s 457. 

23 NJA 1967 s 458. 

24 SOU 1999:19, Artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv, Ändringar i varumärkeslagen s.29. 

25 Mål C-355/96, Silhouette International Schmied GmbH & Co. KG mot Hartlauer Handelsgesellschaft 

mbH, 16 juli 1998, REG 1998, s. I-4799 (”mål C‐355/96 Silhouette International”). 

26 Id. 

27 Id. p. 14. 

14

fråga om varor som under detta märke har förts ut på marknaden utanför EES av 

varumärkesinnehavaren eller med hans samtycke.” 28 

Enligt EUD skulle en annan tolkning strida mot det Första Varumärkesdirektivets syfte. 

Direktivet har tillskapats för att underlätta den fria rörelsen av varor och tjänster på den 

inre marknaden. Enligt EUD är det därför nödvändigt att registrerade varumärken får 

samma skydd i alla medlemsstater. Mod bakgrund av detta fastställdes att direktivet 

medför en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler för varumärken. 

Följden av detta resonemang är att medlemsstaterna genom direktivet är förpliktade att 

tillämpa principen om regional (EES-vid) konsumtion av varumärkesrättigheter. 

Enligt svensk praxis rådde som sagt tidigare en osäkerhet om artikel 7.1 Varumärkesdirektivet 

innebar global konsumtion eller inte. I RH 2003:2 vann en parallellimportör 

och Coop mot Levi Strauss, men det konstaterades i domen att parallellimport var 

begränsad till EES-området mot bakgrund av mål C-355/96 Silhouette International 29 . 

Enligt EU-rätten borde principen ha gällt från den dag då Första Varumärkesdirektivet 

skulle ha implementerats, d.v.s. från den 31 december 1992. Mål C-355/96 Silhouette 

International 30 innebär därför endast ett förtydligande om hur artikel 7 Varumärkesdirektivet 

ska tolkas. 1 juli 2000 infördes en bestämmelse om s.k. regional (EES-vid) 

konsumtion av varumärkesrätten i svensk lag. 

3.3.4 Avslutande kommentarer 

Det råder numera alltså ingen tvekan om att regional (EES-vid) konsumtion gäller i 

medlemsstaterna. Det innebär att parallellimportörer är förhindrade att ta in varor från 

tredje land utan att riskera att drabbas av rättsliga påföljder. Inget hindrar dock 

parallellimportörer från att importera varor från andra medlemsländer. 

28 Supra not 25 p. 31. 

29 Id. 

30 Id. 

15

3.4 Konsumtionens inträde 

3.4.1 Varubegreppet 

3.4.1.1 Inledande kommentarer 

För förståelsen av artikel 7.1 Varumärkesdirektivet är det viktigt att utreda vad 

begreppet ”vara” innebär. Det är inte fråga om att tolka huruvida begreppet ”vara” omfattar 

fysiska varor, tjänster etc. Istället är det fråga om begreppet ”vara” endast omfattar 

fysiska exemplar av en produkt eller om alla identiska varor av samma varumärke 

omfattas? Detta har betydelse för den varumärkesrättsliga konsumtionens omfattning. 

3.4.1.2 Konsumtion för enskilda exemplar 

I mål C-173/98 Sebago 31 tog EUD upp denna fråga till prövning. Sebago är ett 

amerikanskt företag som säljer skor under de registrerade varumärkena ”Sebago” och 

”Dockside”. I Benelux skedde försäljningen genom en exklusiv återförsäljare vid namn 

Ancienne Maison Dubois et Fils SA. En belgisk varukedja, G-B Unic, hade köpt in ett 

parti Docksideskor genom en parallellimportör. Parallellimportören hade i sin tur köpt 

dessa av Sebagos licenstillverkare i El Salvador. Sebago hade inte gett tillstånd till att 

exportera skorna från El Salvador till Europa. Sebago och dess återförsäljare stämde 

därför G-B Unic för varumärkesintrång. Identiska varor av samma varumärke såldes 

både i El Salvador och i Belgien. En av frågorna som uppkom var just om endast 

fysiska exemplar av en produkt omfattas eller om alla identiska varor av samma 

varumärke omfattas. 

EUD uttalade att artikel 7.1 inte ger något direkt svar på frågan om det ska föreligga 

samtycke för varje exemplar eller om också alla liknande eller identiska produkter 

avses. Men enligt EUD ”framgår därav ändå att de rättigheter som är knutna till ett 

varumärke endast konsumeras för de exemplar av varan som med 

varumärkesinnehavaren samtycke har förts ut på marknaden inom det område som 

avses i denna bestämmelse”. 32 

31 Mål C-173/98 Sebago Inc. och Ancienne Maison Dubois & Fils SA mot G-B Unic SA, 1 juli 1999, 

REG, 1999 s. 1-4103 (”mål C-173/98 Sebago”). 

32 

Id. p. 18-19. 

16

3.4.1.3 Avslutande kommentarer 

Varumärkesinnehavaren kan således alltid förbjuda att varumärket används för 

exemplar av en vara försedd med innehavarens varumärke, som inte har förts ut på 

marknaden med innehavarens samtycke. Vad händer då om varor som säljs i ett EESland 

och i ett tredje land är identiska varor av samma varumärke? Begreppet ”varor” 

omfattar endast exemplar av varor. Det faktum att identiska varor av samma varumärke 

säljs i ett EES-land innebär inte att varumärkesrätten till de märkta varor, som säljs i 

tredje land är konsumerade inom EES-området. 

3.4.2 Begreppet ”förts ut på marknaden” 


Innebörden av formuleringen ”förts ut på marknaden” i 1 kap. 12 § 1 st. VML (artikel 

7.1 Varumärkesdirektivet) är inte självklar. Frågan är om det sker redan när en vara 

producerats eller kanske är lagerhållningen det avgörande. Ett annat alternativ är att en 

vara anses ha förts ut på marknaden när den utbjuds till försäljning. Eller är det först när 

en faktisk försäljning skett? Om det sker först vid försäljningen, så måste man även 

ställa sig frågan om vilken typ av försäljning som räknas. Avses försäljning som är 

riktad till slutanvändaren eller räknas all försäljning till olika mellanled? Eller är det 

avgörande att handeln sker utanför varumärkesinnehavarens distributionsnät? För att få 

svar på dessa frågor får ledning sökas doktrin och praxis från EUD. I mål C-16/03 Peak 

Holding 33 tolkades begreppet ”förts ut på marknaden”. 

3.4.2.2 Omständigheterna i mål C-16/03 Peak Holding 34 

Peak Holding var vid tiden för tvisten innehavare av bl.a. varumärket Peak 

Performance. Det närstående bolaget Peak Performance Production AB hade fått rätt att 

använda varumärket och sålde kläder och accessoarer i Sverige och andra länder 

försedda med varumärket. Peak Performance Production AB sålde ett varuparti till ett 

franskt bolag, COPAD International. Varupartiet bestod av osålda varor som blivit över 

efter en utförsäljning. Enligt Peak Holding hade parterna, i det avtal som slöts vid 

försäljningen, kommit överens om att varupartiet inte fick säljas vidare i andra länder i 

33 Mål C-16/03, Peak Holding AB mot Axolin-Elinor AB, 30 november 2004, REG, 2004 s. 1-11313 

(”mål C-16/03 Peak Holding”). 

34 Id. 

17

Europa än i Ryssland och Slovenien. En viss del fick även säljas i Frankrike. Varorna 

hamnade istället i Sverige hos ett annat företag, Axolin-Elinor, som bjöd ut dessa till 

försäljning. Peak Holding stämde därför Axolin-Elinor för varumärkesintrång. Fråga 

uppkom när en vara anses ha förts ut på marknaden och om försäljningen till COPAD 

innebar att varorna konsumerats, trots att avtalet ifråga innehöll ett förbud mot 

vidareförsäljning inom området. Nedan följer en analys av hur begreppet ”förts ut på 

marknaden” ska tolkas. 

3.4.2.3 Produktion, lagerhållning och import 

Det faktum att en varumärkesinnehavare tillverkar en vara inom EES-området innebär 

inte att det varumärkesrättsliga skyddet konsumeras. Varumärkesinnehavaren kan bestämma 

att själv föra ut produkten till tredje land, utan att några rättigheter inom EESområdet 

går förlorade. Produktionen kan också avslutas, utan att några produkter 

marknadsförs eller säljs. 35 

EUD uttalade i mål C-16/03 Peak Holding 36 att import eller utbjudande till försäljning 

av varor inom EES inte kan likställas med att föra ut dessa på marknaden. Enligt EUD 

ska varor inte anses ha förts ut på marknaden ”när varumärkesinnehavaren har 

importerat dem till EES i syfte att sälja dem inom detta område eller när han utbjudit 

dem till försäljning till konsumenter inom EES, i sina egna eller närstående bolags 

butiker, utan att varorna överlåtits.” 37 

3.4.2.4 Marknadsföring och försäljning 

Vanligtvis erbjuder varumärkesinnehavaren ut varor till försäljning genom reklam. Det 

skulle därför kunna hävdas att det är då en vara anses ha förts ut på marknaden. Detta 

gäller även då en vara erbjuds via portorderkatalog eller på en hemsida på Internet. Det 

enda kunden har att göra i sådana fall är att acceptera. En ytterligare möjlig tolkning är 

att konsumtion inträffar då den varumärkesskyddade produkten överlåtits till ett 

fristående rättssubjekt. 38 

Frågan är om varumärkesrättslig konsumtion inträder eller inte vid försäljning till 

mellanled. Om en transaktion sker mellan varumärkesinnehavare och bolag inom 

35 Lidgard, Parallellhandel s. 123. 

36 Supra not 33. 

37 Mål C-16/03 Peak Holding supra not 33 p. 43-44. 

38 Lidgard, Parallellhandel s. 126 f. 

18

samma koncern bör detta endast ses som en företagsintern fråga. Produktionen är då 

inte förd ut på marknaden. Samma sak torde gälla vid agentavtal. Någon 

äganderättsövergång äger inte rum, utan agenten agerar normalt i huvudmannens namn 

och för dennes räkning. Det torde även här vara fråga om en transaktion av 

företagsintern karaktär. Vid en kommersiell transaktion mellan två fristående parter 

skulle det dock kunna diskuteras om varumärkesrättslig konsumtion skett. 39 

Svårigheter skulle uppstå om en vara skulle anses varumärkesrättsligt konsumerad 

redan då den utbjuds till försäljning. Det skulle inte gå att avgöra för vilka lagervaror 

konsumtion inträtt. 40 Det kan här tilläggas att EUD har konstaterat att konsumtion 

endast inträder för de exemplar av varan som förts ut på marknaden med innehavarens 

samtycke. 41 Ett utbjudande till försäljning avser ofta endast en mängd av en vara och 

inte specifika varor. Det är därför inte möjligt att i ett sådant skede avgöra vilka varor 

som konsumerats. 

Generaladvokaten ansåg i sitt förslag till avgörande i mål C-16/03 Peak Holding 42 att 

själva förfoganderätten över varan är avgörande. Varan kan därför anses ha förts ut på 

marknaden, när en oberoende tredje man har fått den faktiska förfoganderätten över 

varan och varumärkesinnehavaren inte längre har något inflytande vad gäller handel 

med varan. Konsumtion inträder alltså enligt generaladvokaten när en oberoende tredje 

man fått förfoganderätt över varorna. 43 Det avgörande är att handeln sker utanför varumärkesinnehavarens 

distributionsnätverk, d.v.s. med en oberoende tredje man. 

EUD konstaterade att om en försäljning innebär att varumärkets ekonomiska värde 

realiseras, konsumeras den ensamrätt som följer av Varumärkesdirektivet. 44 EUD ansåg 

inte att det faktum att en varumärkesinnehavare utbjuder varan till försäljning inom EES 

innebär att konsumtion inträder. En sådan åtgärd medför enligt EUD inte att rätten att 

förfoga över varan övergår till tredje man. 45 

39 A.a. s. 128 ff. 

40 Generaladvokat Stix-Hackl, Christine, förslag till avgörande i mål C-16/03 Peak Holding AB mot 

Axolin-Elinor AB, föredraget den 27 maj 2004, p.38. 

41 Mål C-173/98 Sebago, supra not 31 p. 19. 

42 Generaladvokat Stix-Hackl, förslag till avgörande i mål C-16/03 Peak Holding, supra not 40. 

43 Id. not 40 p. 41-43. 

44 Mål C-16/03 Peak Holding, supra not 33 p. 40. 

45 Id. p. 41-42. 

19


Mot bakgrund av mål C-16/03 Peak Holding 46 kan konstateras att om en varumärkesinnehavare 

säljer ett parti med varor märkta med sitt varumärke till en oberoende tredje 

man, så konsumeras varumärkesrätten till dessa varor när förfoganderätten har övergått 

till den oberoende tredje mannen. Det ska förtydligas att det ska röra sig om handel med 

en tredje man som står utanför varumärkesinnehavarens distributionsnätverk. Det 

viktiga är alltså inte att handeln sker utanför det egna företaget eller utanför den egna 

koncernen. Det ekonomiska värdet har då också realiserats och det spelar heller ingen 

roll huruvida försäljningen även innebär att varorna säljs till slutkonsument. 

Vad gäller då om en varumärkesinnehavare producerar, lagerhåller varor och bedriver 

butiksförsäljning av märkta varor inom EES? Mot bakgrund av vad som sagts under 

avsnitt 3.4.2.3 innebär inte det faktum att de märkta varorna producerats och lagerhållits 

i ett EES-land att varumärkesätten konsumerats. De märkta varor som utbjuds till 

försäljning i varumärkesinnehavarens butiker ska inte anses konsumerade. Varumärkesrätten 

till dessa märkta varor konsumeras först vid försäljning till slutkonsument. 

3.4.3 Samtyckesbegreppet 


Samtyckesbegreppet spelar en central roll för frågan om konsumtion inträtt eller inte. 

För att förstå vad samtyckesbegreppet i 1 kap. 12 § 1 st. VML (artikel 7.1 i Varumärkesdirektivet) 

innebär så måste ledning sökas i praxis. För att avgöra om någon 

varumärkesrättslig konsumtion inträtt är det av vikt att avgöra när ett samtycke 

föreligger och hur ett sådant ska uttryckas. Kan det vara underförstått eller måste det 

vara uttryckligt? Det är i sammanhanget också viktigt att avgöra vem som är behörig att 

ge ett samtycke i den bemärkelsen som avses i 1 kap. 12 § 1 st. VML (artikel 7.1 Varumärkesdirektivet). 


20

3.4.3.2 Utryckligt eller underförstått samtycke 

I de förenade målen C-414/99 till C-416/99 Zino Davidoff och Levi Strauss 47 

behandlades frågan om samtycke förelegat. EUD belyste vikten av att samma rättsliga 

skydd måste föreligga i alla medlemsstater och EUD måste därför ge en enhetlig 

tolkning av begreppet ”samtycke”. 48 

EUD uttalade att ensamrättens upphörande får stora konsekvenser för varumärkesinnehavare 

och samtycket måste därför ”uttryckas på ett sätt som med säkerhet återger 

viljan att avstå från denna ensamrätt.” Normalt sett uttrycks en sådan vilja genom ett 

”uttryckligen angivet samtycke”. EUD uttalar vidare att det inte kan uteslutas att en 

sådan vilja ibland kan vara underförstådd. Så kan vara fallet när ett samtycke kan 

grundas på omständigheter som inträffat före, samtidigt eller efter utsläppandet på 

marknaden utanför EES-området, om det med säkerhet framgår att varumärkesinnehavaren 

avstått från sin ensamrätt. 49 

Enligt EUD krävs det inte att en varumärkesinnehavare har meddelat samtliga på 

varandra följande köpare om att han eller hon motsätter sig saluföring inom EES. Det 

faktum att det på varorna saknas uppgift om ett förbud mot att de släpps ut på 

marknaden, innebär inte heller detta ett underförstått samtycke föreligger. 50 Att ett 

samtycke kan vara underförstått har nu uttryckligen accepterats i bl.a. mål C-46/10 

Viking Gas. 51 

EUD:s domslut stämmer väl överens med det svenska synsättet. Bristen på aktivitet 

innebär inte en ensidig viljeförklaring från varumärkesinnehavaren att denne ger upp sin 

rätt. 52 

47 De förenade målen C-414/99 till C-416/99, Zino Davidoff SA mot A & G Imports Ltd och Levi Strauss 

& Co. m.fl. mot Tesco Stores Ltd m.fl. Davidoff, 20 november 2001, REG 2001, s. I-8691 (”de förenade 

målen C-414/99 till C-416/99 Davidoff och Levi Strauss”). 

48 Id. p. 42-43. 

49 Id. p 45-47. 

50 Id. p. 60. 

51 Mål C-46/10 Viking Gas A/S mot Kosan Gas A/S, 14 juli 2011, REU 2011 s. 1-0000 (”Mål C-46/10 

Viking Gas”) p. 27. 

52 Lidgard, Hans Henrik, Samtyckets betydelse vid internationell varumärkeskonsumtion – EG-domstolens 

avgörande i ”Davidoff-fallet”, NIR 2002:1 s. 3 (NIR 2002:1 s 3) s. 11. 

21

3.4.3.3 Vem är behörig att ge samtycke? 

Enligt 1 kap. 12 § 1 st. VML (artikel 7.1 Varumärkesdirektivet) kan samtycke ges av 

varumärkesinnehavaren. Men vad innebär det? I mål C-9/93 Ideal Standard 53 berördes 

vilka som kan ge ett samtycke. 

EUD uttalade att samtycke kan ges av en licenstagare, av ett moder- eller dotterbolag i 

samma koncern eller av en ensamagent. Enligt EUD är alla dessa ekonomiskt bundna 

till varumärkesinnehavaren, även om de är skilda personer. Det krävs att rättsinnehavaren 

i importlandet direkt eller indirekt ska ha befogenhet att avgöra vilka varor 

som får förses med varumärket. Befogenheten går förlorad om kontrollen över märket 

överlämnas till en tredje part utan ekonomiskt band med överlåtaren. 54 


EUD har genom de förenade målen C-414/99 till C-416/99 Davidoff och Levi Strauss 55 

öppnat upp möjligheten för ett underförstått samtycke, men då måste det klart framgå 

att varumärkesinnehavaren avstått från sin ensamrätt. I mål C-46/10 Viking Gas 56 

uttalades uttryckligen att ett samtycke kan vara underförstått. Även om EUD öppnat 

upp för denna möjlighet ges en restriktiv tolkning av samtyckesbegreppet. För att 

undvika oklarheter bör ett samtycke anges uttryckligen. Samtycke kan ges av en 

licenstagare, av ett moder- eller dotterbolag i samma koncern eller av en ensamagent. 

Det avgörande för om en part är behörig att ge sitt samtycke är att denne ska vara 

ekonomiskt bunden till varumärkesinnehavaren. Samtycket behöver alltså inte ges av 

det bolag som innehar varumärkesrättigheten. Det kan därför argumenteras för att 

samtyckesbegreppet på så vis till viss del är urholkat. 

53 Mål C-9/93, IHT Internationale Heiztechnik GmbH och Uwe Danzinger mot Ideal-Standard GmbH och 

Wabco Standard GmbH, 22 juni 1994, REG 1994 s. 1-2789 (”Mål C-9/93 Ideal Standard”). 

54 

Id. p. 43, se även Cordell, Neville och Wilks, John, Looking for loop-holes, The issue of consent and 

parallel imports, Trademark world, 2006:190, s. 28-30. 


56 Mål C-46/10 Viking Gas supra not 51. 

22

4 Varumärkesinnehavares rätt att motsätta sig vidareförsäljning 

efter att varorna släppts ut inom EES 


I detta avsnitt behandlas frågan om när en när en varumärkesinnehavare kan motsätta 

sig tredje mans vidareförsäljning av varor efter det att de förts ut på marknaden med 

varumärkesinnehavarens samtycke inom EES. Nedan behandlas ompaketering och 

reklam för fortsatt marknadsföring av varumärkesrättsligt konsumerade varor. På vilka 

grunder kan en varumärkesinnehavare förhindra en parallellimportör ifrån att paketera 

om varumärkesskyddade varor tillhörande varumärkesinnehavaren? Under avsnitt 3.2 

ovan konstaterades att en parallellimportör kan använda varumärket i reklam för en 

vara, som konsumerats varumärkesrättsligt. Men viss reklam kan vara direkt skadlig för 

en varumärkesinnehavare och hur kan den i så fall stoppas? Under detta avsnitt 

analyseras även vad som innebär skada på ett varumärkes anseende och vad som utgör 

förändrad eller försämrad kvalitet. Det är också av intresse att undersöka hur dessa 

begrepp förhåller sig till varandra. Frågan är om anseende och kvalitet går hand i hand 

eller bör de två i vissa hänseenden begreppen skiljas åt? Man kan ställa sig frågan om 

en vara med förändrad kvalitet är densamma som den ursprungliga varan. 

4.2 Rättslig bakgrund 

Den exklusiva rätten som stadgas i 1 kap. 10 § VML (artikel 5 Varumärkesdirektivet) 

konsumeras när varorna har förts ut på marknaden med varumärkesinnehavarens 

samtycke, enligt och 1 kap. 12 § 1 st. VML (artikel 7.1 Varumärkesdirektivet). Det 

innebär att en parallellimportör har rätt att använda varumärket och kommersialisera 

varorna, exempelvis genom att använda varumärket i reklam (se under avsnitt 3.2). 

Enligt 1 kap. 12 § 2 st. VML (artikel 7.2 Varumärkesdirektivet) finns det dock ett 

undantag från den varumärkesrättsliga konsumtionen. Av bestämmelsen framgår att 1 

kap. 12 § 1 st. VML inte gäller om varornas skick förändrats eller försämrats sedan de 

förts ut på marknaden eller när det finns någon annan skälig grund för innehavaren att 

motsätta sig användningen. Begreppet ”skälig grund” talar om för oss att förändring 

eller försämring av varans skick endast är ett exempel på när en varumärkesinnehavare 

kan motsätta sig vidareförsäljning av sina märkta varor. I utredningen nedan ges 

exempel på vad som kan utgöra ”skälig grund” enligt bestämmelsen. Varumärkes- 

23

innehaven kan då under vissa omständigheter göra gällande sin ensamrätt i 1 kap 10 § 

VML (artikel 5 Varumärkesdirektivet) och motsätta sig vidareförsäljningen med stöd av 

1 kap. 12 § 2 st. VML (artikel 7.2 Varumärkesdirektivet). 

Vid bedömning av om en varumärkesinnehavare kan förhindra vidareförsäljning efter 

det att varorna släppts inom EES måste hänsyn tas till skyddet för den fria rörligheten 

av varor. EUD har uttalat att både artikel 7 Varumärkesdirektivet och artikel 36 i EUFfördraget 

avser att förena de grundläggande intressena att skydda både varumärkesrätten 

och den fria rörligheten för varor. Eftersom att de syftar till att uppnå samma resultat 

ska de också tolkas på samma sätt. 57 Enligt artikel 36 EUF-fördraget är det inte tillåtet 

att göra avvikelser från den grundläggande principen om den fria rörligheten av varor, 

förutom i situationer där det finns ett berättigat intresse utifrån skyddet för den 

industriella och kommersiella äganderätten att göra så. 

1 kap. 12 § 2 st. VML har sin motsvarighet i artikel 7.2 Varumärkesdirektivet. Det är 

därför av vikt att söka ledning i praxis från EUD om hur 1 kap. 12 § 2 st. VML ska 

tolkas. 58 Hur då ska begreppet ”skälig grund” i artikel 7.2 Varumärkesdirektivet tolkas? 

4.3 Ompaketering 

4.3.1 Allmänt 

Ompaketering ger upphov till vissa varumärkesrättsliga problem gällande exempelvis 

skyddet för ursprungsmärkning och kvalitets- och goodwillfrågor. Vid ompaketering 

placerar vanligtvis parallellimportören varumärket på den nya förpackningen. Det är 

normalt inte tillåtet att själv märka om produkter med det ursprungliga kännetecknet 

eller något som är förväxlingsbart med detta. Varumärkesinnehavaren har enligt 

huvudregeln märkningsexklusivitet och dennes godkännande krävs då för en sådan 

åtgärd. Men till förmån för den fria rörligheten av varor inom EU, enligt EUF-fördraget, 

görs ett undantag från denna huvudregel. Så är fallet när ompaketeringen är nödvändigt 

för att få tillgång till marknaden i importlandet. 59 Det förutsätter också att ett antal 

kumulativa villkor är uppfyllda. 60 

57 De förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb, supra not 1 p. 40. 

58 Se under avsnitt 3.2 angående EU-rättens företräde framför nationell rätt. 

59 Levin, Marianne, Lärobok i immaterialrätt: upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt, känneteckensrätt i 

Sverige, EU och internationellt, 10., [uppdaterade] uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011 s. 441 f. 

60 Se under avsnitt 4.3.2. 

24

Parallellimportörer tjänar pengar på att köpa varor där priserna är låga, för att sedan 

sälja dem med vinst i länder där priserna är höga (se under avsnitt 2). När det kommer 

till läkemedel står parallellimportörer ofta inför svårigheter, då beskrivningar etc. på 

förpackningarna ofta måste skrivas på det inhemska språket i importlandet. Läkemedel 

säljs även ofta i olika storlekar i olika medlemsländer bl.a. på grund av restriktioner på 

läkemedelsområdet. Vissa produkter måste därför paketeras om för att kunna säljas i 

importmedlemsstaten. 61 

Många av de fall EUD har tagit upp har gällt ompaketering och återmärkning av 

läkemedel. Bland parallellimportörer av läkemedel är det vanligt att man paketerar om 

ett läkemedel i en ny förpackning, som är anpassad till importlandets regler om 

läkemedelsstorlekar. 62 En varumärkesinnehavare kan också medvetet försöka försvåra 

en parallellimportörs försäljning av ett läkemedel i importmedlemsstaten genom att 

sälja produkten i olika förpackningsstorlekar i olika länder. På läkemedelsområdet finns 

det inte några enhetliga regler i de respektive länderna vad gäller föreskrifter om hur 

läkemedel får säljas. 63 Det är därför särskilt på detta område det kan vara viktigt för en 

parallellimportör att ompaketera och återmärka om en produkt. Det kan vara enda sättet 

att få tillgång till marknaden i importmedlemsstaten. I ett annat fall, mål C-349/95 

Loendersloot 64 , som rörde ommärkning 65 av whiskeyflaskor ändrade man etiketten från 

”Ballantine pure” till ”Ballantine”. Parallellimportören påstod sig ha gjort så för att 

användandet av ordet inte var tillåtet i importlandet. Åtgärden var därför nödvändig för 

att få tillgång till marknaden i importlandet och därmed också tillåten. Här uttalades 

även att EUD:s praxis rörande ompaketering inte var begränsad till just läkemedel (se 

under avsnitt 4.3.8). 

Ompaketering av varumärkesskyddade varor ger upphov till en mängd tvister. Det är 

därför viktigt att avgöra vad som måste vara uppfyllt för att en parallellimportör ska ha 

61 Shea, Nicholas, Parallel importers' use of trade marks: the European Court of Justice confers rights 

but also imposes responsibilities, European Intellectual property review, 1997(19)3, s. 103-114, s. 103. 

62 Riehle, Gerhard, Trade mark rights and remanufacturing in the European Community: with special 

emphasis on the rebuilding of automotive parts, Beck, München, 2003. 

63 Se vidare under avsnitt 4.3.3. 

64 Mål C-349/95, Frits Loendersloot, som verkar under firma F. Loendersloot Internationale Expeditie 

mot George Ballantine & Son Ltd m.fl., 11 november 1997, REG 1997 s. 1-6227 (”mål C-349/95 

Loendersloot). 

65 Med ommärkning av varor avses exempelvis att ett nytt märke placeras över innehavarens ursprungliga 

varumärke. Problemet kan bl.a. uppstå då en varumärkesinnehavare saluför samma produkt i olika länder 

på EES-marknaden, men under olika varumärken. Frågan hanteras enligt artikel 36 EUF-fördraget och 

inte enligt 7.2 Varumärkesdirektivet. 

25

ätt att paketera om och återmärka en varumärkesskyddad vara. EUD har berört dessa 

frågeställningar i ett antal mål, som redogörs för nedan, för att ge vägledning i hur 

artikel 7.2 Varumärkesdirektivet i dessa fall ska tolkas. 66 

4.3.2 Förutsättningar för ompaketering 


För att en parallellimportörs ompaketering ska vara tillåten måste ett antal förutsättningar 

vara uppfyllda. Normalt sett har varumärkesinnehavaren s.k. märkningsexklusivitet 

och det är därför endast varumärkesinnehavaren som får förse varor med 

sitt varumärke. Under vissa förutsättningar kan dock en varumärkesinnehavare inte 

stoppa en parallellimportör ifrån att ompaketera innehavarens varumärkesskyddade 

varor. Det förutsätts då att ett antal kumulativa villkor är uppfyllda. I annat fall kan 

varumärkesinnehavaren motsätta sig ompaketeringen med stöd av 1 kap. 12 § 2 st. 

VML (7.2 Varumärkesdirektivet). Dessa redogörs för nedan. 

4.3.2.2 Villkor 

I mål C-1/81 Pfizer 67 hade en parallellimportör ompaketerat tablettkartor i nya ytterförpackningar. 

Dessa förpackningar var genomskinliga och varumärkena ”Vibramycin” 

och ”Pfizer” var väl synliga. EUD ansåg att parallellimportören inte kränkt varumärkesinnehavaren 

genom ompaketeringen, eftersom att varumärkesinnehavarens egen märkning 

stått i fokus. EUD ansåg vidare att ompaketeringen inte hade påverkat varans beskaffenhet 

och det var därför inte fråga om något varumärkesintrång. 68 

Redan i C-102/77 Hoffmann-La Roche 69 tog EUD upp vilka villkor som ska vara 

uppfyllda för att en ompaketering ska få ske. Men i de förenade målen C-427/93, C- 

429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb 70 utvecklades villkoren för ompaketering 

och detta var första gången EUD utredde frågan, efter det att första Varumärkes- 

66 Se exempelvis mål C-102/77 Hoffmann-La Roche & Co. AG v Centrafarm Vertriebsgesellschaft 

Pharmazeutischer Erzeugnisse mbH, 23 maj 1978, REG 1978 s. 1823 (”mål C-102/77Hoffmann-La 

Roche”), mål C-1/81 Pfizer Inc mot Eurim-Pharm Gmbh, 3 december 1981 REG 1981 s. 2913 (mål C- 

1/81 Pfizer), de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb m.fl., supra not 

1. 

67 Id. 

68 Id. p. 10-13. 



26

direktivet introducerats. Det har uttalats att dessa villkor är så pass detaljerade att de kan 

liknas vid ett direktiv om ompaketering. 71 

Av EUD:s praxis framgår att en varumärkesinnehavare inte har rätt att motsätta sig 

vidareförsäljning av en vara, som är märkt med dennes varumärke, på grund av att en 

parallellimportör paketerat om varan och åter placerat varumärket på varan. Det 

förutsätter dock att: 

– Det står klart att en sådan möjlighet att motsätta sig försäljning skulle bidra till att på 

ett konstlat sätt avskärma marknaderna i medlemsstaterna, exempelvis p.g.a. att den 

ompaketering som importören företar är nödvändig för att marknadsföra varan i 

importmedlemsstaten. 

– Det visas att ompaketeringen inte kan påverka den ursprungliga beskaffenheten hos 

den vara som förpackningen innehåller. 

– Det anges tydligt på den nya förpackningen vem som har ompaketerat varan och 

tillverkarens namn. 

– Varans utformning efter ompaketeringen inte är sådan att varumärkets eller dess 

innehavares anseende kan skadas, vilket särskilt innebär att förpackningen inte får vara 

bristfällig, av dålig kvalitet eller ge ett slarvigt intryck. 

– Importören underrättar varumärkesinnehavaren innan varan bjuds ut till försäljning 

och tillhandahåller innehavaren, på dennes begäran, ett prov av den vara som har 

ompaketerats. 72 

Dessa villkor är som sagt kumulativa. De flesta kraven är vanligtvis uppfyllda. 

Ompaketeringen måste dock vara nödvändig för att parallellimportören ska kunna sälja 

varan i importlandet. Svårigheten ligger ofta i att just visa att kravet på ”nödvändighet” 

är uppfyllt. 73 Ompaketering är otillåtet om det endast sker för att parallellimportören vill 

71 Se Meulenbelt, Maarten, Parallel imports of medicinal products: a new balance?, The journal of world 

intellectual property., 1(1998):3, s. 525-537, 1998, s. 529. 

72 Se bl.a. mål C-102/77 Hoffmann-La Roche, supra not 66 p. 14 de förenade målen C-427/93, C-429/93 

och C-436/93 Bristol-Myers Squibb m.fl., supra not 1 p. 79 mål C-348/04, mål C-348/04 Boehringer 

Ingelheim KG och Boehringer Ingelheim GmbH & Co. KG mot Swingward Ltd, 26 april 2007, REG 2007 

s. 1-3391 (”mål C-348/04 Boehringer II”) p. 21 och de förenade målen Orifarm A/S m.fl. (C-400/09) och 

Paranova Danmark A/S och Paranova Pack A/S (C-207/10) mot Merck Sharp & Dohme Corp. och 

Merck Sharp & Dohme BV och Merck Sharp & Dohme, 28 juli 2011, REU 2011 s. 1-0000 (”de förenade 

målen C-400/09 och C-207/10 Orifarm m.fl.”) p.27. 

73 Grassie, Gill, Parallel Imports and Trade Marks: The Repacking Cases (Part 2), European Intellectual 

property review, 2006(28):10, s. 513-516, 513. 

27

skaffa sig en kommersiell fördel. 74 EUD uttalade i Boehringer II att de villkor som 

uppställs i Bristol-Myers Squibb ska tillämpas även då ”ompaketering består i att 

originalförpackningen förses med en ny etikett.” 75 Nedan följer en utredning om vad 

dessa villkor innebär. 


För att en ompaketering ska vara tillåten måste ovan villkor vara uppfyllda. Villkoren 

åstadkommer en balans mellan varumärkesinnehavarens rättigheter och skyddet för den 

fria rörligheten av varor. 

4.3.3 Konstlad avskärmning av marknaderna inom EES 


Ett av de villkor EUD ställt upp i sin praxis, för att upprätthålla den grundläggande 

principen om fri rörlighet av varor inom EES, är att en varumärkesinnehavares 

möjlighet att motsätta sig försäljning av en ompaketerad vara inte får bidra till att på ett 

konstlat sätt avskärma marknaderna i medlemsstaterna. Så kan exempelvis vara fallet 

om en parallellimportör inte kan marknadsföra varan i importlandet utan att genomföra 

en ompaketering. Nedan ska redogöras för var som innebär en konstlad avskärmning av 

marknaderna inom EES. 

4.3.3.2 Effektiv tillgång till marknaden i importlandet 

I de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb m.fl. 76 

uttalade EUD att en innehavarens användning av varumärkesrätten, för att motsätta sig 

marknadsföring av ompaketerade varor under varumärket, kan bidra till att på ett 

konstlat sätt avskärma marknaderna mellan medlemsstaterna. En varumärkesinnehavare 

kan ha fört ut identiska varor på marknaden i olika förpackningar i olika medlemsstater. 

Det kan leda till att varan inte kan importeras från en medlemsstat och säljas på 

marknaden i annan medlemsstat av en parallellimportör. EUD uttalade vidare att en 

74 Mål C-379/97 Pharmacia & Upjohn mot Paranova A/S, 12 oktober 1999, REG 1999 s. 1-6927 (”mål 

C-379/97 Upjohn”) p. 44. 

75 Mål C-348/04 Boehringer II, supra not 72 p. 31. 


28

varumärkesinnehavare kan motsätta sig ompaketering, om en parallellimportör istället 

kan återanvända den ursprungliga förpackningen genom att förse den med ny etikett. 77 

En varumärkesinnehavare kan alltså inte rakt av motsätta sig att en parallellimportör 

paketerar om en vara i en ny ytterförpackning. Det kan finnas inhemsk praxis eller 

bestämmelser, exempelvis på sjukhusområdet, enligt vilka endast vissa förpackningsstorlekar 

är tillåtna. EUD påpekade att den ensamrätt som tillkommer en varumärkesinnehavare 

endast får begränsas om parallellimportörens ompaketering är nödvändig för 

att kunna marknadsföra varan i importstaten. 78 Parallellimportören måste få en effektiv 

tillgång till marknaden. 

Den mest omdebatterade frågan efter EUD:s dom i mål C-102/77 Hoffmann-La Roche 79 

var om det av skyddet för den fria rörligheten av varor skulle följa ett subjektivt eller ett 

objektivt test av om det skett en avskärmning av marknaden. Ska man se till det faktum 

att varumärkesinnehavaren syfte med åtgärden är att dela upp marknaden (subjektivt 

test). Eller ska man istället se till effekten av varumärkesinnehavarens åtgärder, där 

marknaden i själva verket blivit uppdelad (objektivt test). 80 EUD påpekade också i de 

förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb att det inte 

måste fastställas att varumärkesinnehavaren medvetet försökt att avskärma 

marknaden. 81 Det räcker att marknaden objektivt sett blivit avskärmad. Ett objektivt test 

är alltså tillräcklig, i vart fall när varumärken på de två marknaderna är identiska. 

I mål C-443/99 Merck 82 ansåg EUD att ett utbytande av förpackningar är objektivt 

nödvändigt om varan inte kan säljas på marknaden i importmedlemsstaten utan att en 

ompaketering sker. EUD uttalade att så är fallet om ”det föreligger ett starkt motstånd 

hos en betydande andel av konsumenterna” mot varor, i detta fall läkemedel, vilka har 

försetts med nya etiketter. 83 I mål C-143/00 Boehringer I 84 konstaterade EUD att 

77 De förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb, supra. not 1 p. 55. 

78 Id. p. 52-56. 


80 Shea, s. 104. 

81 Se de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb, supra not 1 p. 57. 

82 Mål C-443/99, Merck, Sharp & Dohme GmbH mot Paranova Pharmazeutika Handels GmbH, den 23 

april 2002, REG 2002 s. I-3703 (”mål C-443/99 Merck”). 

83 Id. p. 33. 

84 Mål C-143/00, Boehringer Ingelheim KG, Boehringer Ingelheim Pharma KG, Glaxo Group Ltd, The 

Wellcome Foundation Ltd, SmithKline Beecham plc, Beecham Group plc, SmithKline & French 

Laboratories Ltd och Eli Lilly and Co. mot Swingward Ltd och Dowelhurst Ltd, den 23 april 2002, REG 

2002 s. 1-3759 (”mål C-1443/99 Boehringer I”). 

29

”ompaketering av läkemedel som sker genom att förpackningarna byts ut är objektivt 

nödvändig, i den mening som avses i domstolens rättspraxis, om det måste anses att 

läkemedlen utan sådan ompaketering inte kan säljas på den berörda marknaden eller på 

en stor del av denna marknad, på grund av att det föreligger ett starkt motstånd hos en 

betydande andel av konsumenterna mot läkemedel på vilka nya etiketter har 

anbringats.” 85 I samband med detta måste man ställa sig frågan om det inte finns något 

annat effektivt sätt att få tillgång till importstatens marknad. Vidare måste man ställa sig 

frågan vad ”starkt motstånd” innebär. Det bör alltså vara ett motstånd som inte kan 

överkommas genom andra medel än ompaketering. 86 

I mål C-348/04 Boehringer II 87 uttalade EUD att kravet på nödvändighet är uppfyllt när 

bestämmelser eller praxis i importlandet utgör hinder för att de aktuella varorna saluförs 

där i samma förpackning som i exportlandet. Kravet på nödvändighet är däremot inte 

uppfyllt när parallellimportören genomför ompaketeringen endast för att uppnå en 

kommersiell fördel. 88 

Det är viktigt att avgöra vad som utgör “nödvändighet” och “en effektiv tillgång till 

marknaden”. Men trots den praxis som utarbetats i EU, så har det ännu inte getts någon 

ordentlig klarhet kring vad begreppen innebär. Det påpekades att de nationella 

domstolarna måste döma i målet baserat på fakta som framkommit i målet. 89 

Artikel 7.2 Varumärkesdirektivet ska tolkas så att en varumärkesinnehavare under vissa 

förutsättningar har rätt att motsätta sig fortsatt marknadsföring av, som i det aktuella 

fallet, ett läkemedel. Detta när parallellimportören antingen har försett varan med en ny 

förpackning och återbringat varumärket på denna eller placerat en etikett på varans 

förpackning. Det förutsätter också att de fem villkor som uppställs ovan inte är 

uppfyllda. 90 

85 Mål C-348/04 Boehringer II, supra not 72. 

86 Phillips, Jeremy, Trade mark law: a practical anatomy, Oxford University Press, Oxford, 2003, s. 551. 

87 Se mål C-348/04 Boehringer II, supra not 72 p. 54. 

88 Id. p. 36-37. 

89 För ett sådant resonemang även Grassie, (Part 2) s. 515. 


30


Det är viktigt att betona att det rör sig om att marknaderna objektivt sett har blivit 

avskärmade genom varumärkesinnehavarens åtgärder. Vad varumärkesinnehavaren 

subjektivt har avsett genom sina åtgärder är alltså inte väsentligt. 

Frågan är vad som utgör en nödvändig åtgärd för att få tillgång till marknaden i 

importmedlemsstaten. Det borde exempelvis innebära att det ska finnas restriktioner på 

sjukhusområdet, som hindrar parallellimportören ifrån att få tillgång till marknaden i 

importlandet om parallellimportören inte ompaketerar varorna. Det kan också 

konstateras mot bakgrund av mål C-443/99 Merck 91 att EUD tar hänsyn till 

konsumenters skepsis mot läkemedel, som säljs i utländska förpackningar. Detta faktum 

påverkar på så sätt varumärkesrättens omfattning. Är konsumeter så skeptiska till 

läkemedlen att de inte kommer att kunna säljas på importmarknaden, så har en parallellimportör 

rätt att paketera om varorna. Varumärkesinnehavares protester spelar då ingen 

roll. Detta förutsätter naturligtvis att övriga villkor under avsnitt 4.3.2.2 är uppfyllda. 

4.3.4 Inverkan på varans ursprungliga kvalitet 


Enligt EUD får en ompaketering inte inverka på varans ursprungliga kvalitet. 92 Detta 

villkor är av stor vikt för en varumärkesinnehavare eftersom att en förändrad eller 

försämrad kvalitet kan påverka varumärkets anseende negativt. Det är också viktigt ur 

ett konsumenthänseende eftersom att varumärket utgör en slags kvalitetsstämpel. Vad 

innebär då detta villkor som EUD ställ upp? 

4.3.4.2 Vad utgör inverkan på varans ursprungliga kvalitet? 

Det kan inledningsvis påpekas att begreppet ”inverkan på varans ursprungliga kvalitet” 

syftar på beskaffenheten hos varan som finns inuti förpackningen. En varumärkesinnehavare 

kan motsätta sig ompaketeringen om den kan påverka varans ursprungliga 

beskaffenhet. När det ska bedömas om varans ursprungliga beskaffenhet påverkats ska 

det tas hänsyn till varans art och sättet den packats om på. EUD har uttalat att en 

varumärkesinnehavare kan motsätta sig all ompaketering som innebär ”en risk att 

91 Mål C-443/99 Merck, supra not 82. 


31

utsätta den vara som förpackningen innehåller för hantering eller inverkan som påverkar 

dess ursprungliga beskaffenhet.” En ompaketering anses inte ha påverkat varans 

beskaffenhet om den förts ut på marknaden i dubbel förpackning förutsatt att ompaketeringen 

endast avser den yttre förpackningen och den inre förpackningen förblir intakt. 

Så är även fallet när ompaketeringen skett under kontroll av en offentlig myndighet. 93 

EUD uttalade i de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers 

Squibb 94 att tryckförpackningar, flaskor, glashylsor, ampuller eller inhalatorer kan tas ut 

ur sina ursprungliga förpackningar och placeras i nya utan att varans ursprungliga 

beskaffenhet påverkas. 95 


Det är alltså beskaffenheten hos varan som finns inuti förpackningen som ska påverkas, 

för att ompaketeringen ska anses utgöra skada på varans ursprungliga beskaffenhet. 

Normalt sett är det fråga om ompaketering av läkemedel. Oftast är de varor inuti 

förpackningen skyddade, eftersom att dessa ofta i sin tur ligger i flaskor, ampuller etc. 

Detta villkor är därför oftast inte svårt för en parallellimportör att uppfylla. 

4.3.5 Krav på angivelse på den ompaketerade varan 


Det ska klart och tydligt anges vem som har låtit ompaketera varan. Annars kan en 

konsument tro att varumärkesinnehavaren har ompaketerat varan, när den i själva verket 

har utförts eller låtit utföras av en parallellimportör. I mål rörande ompaketering läggs 

det vikt vid varumärkets grundläggande funktion, den s.k. ursprungsgarantin. Denna är 

viktig både för varumärkesinnehavaren och för konsumenten. Genom varumärket vet 

konsumenten varifrån varan kommer. Det är inte alltid parallellimportören som utför 

själva ompaketeringen, utan det kan vara någon som utför ompaketeringen på uppdrag 

av parallellimportören. 

93 De förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb supra not 1 p. 59-60, se 

även p. 10 mål C-102/77 Hoffmann-La Roche, supra not 66 p. 10. 


95 Id. p. 61. 

32

4.3.5.2 Hur ska angivelsen se ut och vem ska anges som ompaketerare? 

Parallellimportören måste ange på förpackningen vem som har tillverkat varan och vem 

som paketerat om varan. En grundläggande funktion hos varumärket är ursprungsgarantin 

vilken innebär att konsumenten eller slutanvändaren ska kunna lita på att en 

märkesvara som säljs till denne ”inte under ett tidigare avsättningsled har utsatts för 

ingrepp av tredje man utan varumärkesinnehavarens tillstånd på ett sätt som har 

påverkat varans ursprungliga skick. 96 Varumärket garanterar märkesvarans ursprungsidentitet 

för den slutliga användaren och gör det möjligt för denne, att utan förväxlingsrisk 

särskilja varan från andra varor. Den slutliga användaren ska kunna vara säker på 

att den vara denne köper inte på ett tidigare stadium varit föremål för ingrepp av tredje 

man, som påverkat varans beskaffenhet. Om varan har paketerats och varans 

ursprungliga beskaffenhet inte har påverkats måste parallellimportören även ta hänsyn 

till denna ursprungsgaranti. Det gör att den slutliga användaren inte vilseleds om 

varornas ursprung. 97 En parallellimportör måste därför ange på den yttre förpackningen 

både vem som tillverkat varan och vem som packat om den. 98 

I de förenade målen C-400/09 och C-207/10 Orifarm m.fl. 99 behandlade EUD frågan om 

det på den ompaketerade varan ska anges vem som fysiskt paketerat om den. De danska 

parallellimportörerna hade fått ett godkännande för försäljning av de läkemedel som var 

aktuella i fallet. Men de gav i uppdrag till självständiga företag, som ingick i samma 

koncern att köpa in och paketera om varorna. Företagen, på vars uppdrag 

ompaketeringen skett, angav sig själva som ompaketerare på läkemedlets ytterförpackning. 

Det ska klart anges på förpackningen vem som har paketerat om varan. Enligt EUD 

motiveras det av varumärkesinnehavarens intresse av att konsumenten eller den slutliga 

användaren inte ska tro att varumärkesinnehavaren är ansvarig för ompaketeringen. 100 

EUD ansåg i de förenade målen C-400/09 och C-207/10 Orifarm m.fl. 101 att det tydligt 

framgick på varornas förpackningar att det inte är varumärkesinnehavaren, som 

96 Mål C-102/77 Hoffmann-La Roche p. 7, supra not 66. 

97 De förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb, supra not 1 p. 47 och p. 

67. 

98 Id. p. 70-74. 

99 De förenade målen C-400/09 och C-207/10 Orifarm m.fl., supra not 72. 

100 Id. p. 28, se även de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb, supra 

not 1 p. 70. 

33

ompaketerat varorna och att denne därför inte heller ansvarar för ompaketeringen. EUD 

uttalade att det företag som anges som ompaketerare blir ansvarig för varje skada som 

orsakats av det företag som utfört den fysiska ompaketeringen. 102 Enligt EUD kan 

därför inte en varumärkesinnehavare kräva att det företag som utfört den fysiska 

ompaketeringen ska anges på förpackningen. 


Så länge konsumenten vet vad varan har för ursprung skadas inte ursprungsfunktionen 

genom ompaketeringen. Detta kan uppnås genom att den som utfört ompaketeringen 

anges på förpackningen. Det är därför viktigt att det anges vem som har ompaketerat 

varan, vilket alltså inte behöver vara den som har utfört den fysiska ompaketeringen. 

4.3.6 Skada på varumärkets anseende 


En ompaketering får inte innebära skada på varumärkets anseende. Varumärkets 

anseende representerar ett stort värde för en varumärkesinnehavare. Det är därför av 

vikt för varumärkesinnehavaren att varumärkets anseende bibehålls. 

4.3.6.2 Vad innebär skada på varumärkets anseende? 

I de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb 103 och i 

mål C-348/04 Boehringer II 104 ansåg EUD att varans utformning efter ompaketeringen 

inte får vara sådan att den utgör skada på varumärkets eller dess innehavares anseende. 

EUD uttalade i målen att ”förpackningen eller etiketten inte får vara bristfällig, av dålig 

kvalité eller ge ett slarvigt intryck.” 105 I mål C-348/04 Boehringer II 106 ansåg EUD att 

varumärkets anseende även kan skadas genom att varan inverkar på varumärkets värde 

”genom att försämra det intryck av omsorg och kvalitet som knyts till en sådan vara och 

det förtroende för varan som det är ägnat att ge hos omsättningskretsen.” 107 Det ska 

101 De förenade målen C-400/09 och C-207/10 Orifarm m.fl., supra not 72. 

102 Id. p. 30. 



105 Se de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb, supra not 1 p. 76 och 

mål C-348/04 Boehringer II, supra not 72 p. 40. 



34

också tilläggas att EUD i mål C-349/95 Loendersloot 108 , där en parallellimportör hade 

ommärkt 109 whiskeyflaskor, uttalade följande. Den nationella domstolen bör även ta 

hänsyn till en varumärkesinnehavares intresse att skydda bilden av sina varor som 

lyxvaror och varumärkets stora anseende. 110 


En parallellimportör måste alltså ta hänsyn till varumärkets anseende vid en ompaketering 

av en vara. Varumärkets anseende är naturligtvis viktigt för de flesta varumärkesinnehavare. 

Men när det kommer till läkemedel efterfrågas oftast en prisvärd och 

kvalitativ vara. 111 Det är därför intressant att EUD lägger så pass stor vikt vid 

varumärkets anseende. När det gäller läkemedel, och även andra varutyper såsom 

livsmedel, ligger fokus ofta på varans kvalitet och pris. När det kommer till dessa typer 

av varor är kvaliteten på varan naturligtvis starkt kopplad till varumärkets anseende. Det 

är klart att om en ompaketering är dåligt gjord, kan det ge intryck av att produkten är av 

dålig kvalitet. Dålig kvalitet kan därför sin tur leda till påverkan varumärkets anseende. 

Men det är själva produkten och dess kvalitet som är i fokus, inte varumärkets 

anseende. EUD:s uttalande (se under avsnitt 4.3.6.2) i mål C-349/95 Loendersloot 112 

antyder också att skyddet för varumärkens anseende är kopplat till lyxvaror. 

4.3.7 Krav på underrättelse till varumärkesinnehavaren 


Ett viktigt krav, som inte är svårt för en seriös parallellimportör att uppfylla, är att 

varumärkesinnehavaren ska underrättas om ompaketeringen. 

4.3.7.2 Hur ska varumärkesinnehavaren underrättas om ompaketeringen? 

Om varumärkesinnehavaren önskar ska importören tillhandahålla ett prov på den 

ompaketerade varan. På så sätt kan varumärkesinnehavaren kontrollera att varans ursprungliga 

beskaffenhet inte påverkas och att varumärkets anseende inte skadas. 113 

108 Mål C-349/95 Loendersloot, supra not 64. 


110 Mål C-349/95 Loendersloot, supra not 64 p. 33. 

111 Se för ett sådant resonemang under avsnitt 4.1. 

112 Mål C-349/95 Loendersloot, supra not 64. 


35

Parallellimportören måste under alla omständigheter iaktta detta krav på underrättelse 

på förhand. Om parallellimportören inte gör detta kan varumärkesinnehavaren motsätta 

sig att varan bjuds ut till försäljning. Parallellimportören måste själv underrätta varumärkesinnehavaren 

om den planerade ompaketeringen. Det är inte tillräckligt att 

varumärkesinnehavaren får underrättelsen från annat håll. 114 


Parallellimportören måste underrätta varumärkesinnehavaren om ompaketeringen. 

Varumärkesinnehavaren kan på så sätt ha viss kontroll över hur förpackningen efter 

ompaketeringen kommer att se ut. Ett krav på en sådan underrättelse kan också undvika 

onödiga tvister gällande ompaketeringens utformning. Detta genom att parallellimportören 

och varumärkesinnehavaren redan på ett tidigt stadium varit i kontakt med 

varandra gällande exempelvis förpackningens utformning. 

4.3.8 Principernas tillämplighet på olika typer av varor 

4.3.8.1 Inledning 

De mål EUD har berört när det kommer till ompaketering har främst rört läkemedel. 

Men kan EUD:s praxis tänkas omfatta även andra typer av varor? 

4.3.8.2 Vilken omfattning har den praxis EUD utarbetat för ompaketering av 

läkemedel? 

Mål C-349/95 Loendersloot 115 handlade istället om olika frågeställningar vid 

ommärkning av whiskeyflaskor. I målet fastställde EUD att praxis rörande ompaketering 

av läkemedel även är tillämplig på andra produkter. 116 Målet gällde en tolkning 

av artikel 36 EUF-fördraget. 

Ballantine m.fl. framställde och saluförde vid tiden för tvisten alkoholdrycker och då 

främst whiskey. Deras produkter innehade ett högt anseende och såldes i nästan alla 

länder i världen. Producenterna försåg flaskorna med etiketter på vilka producenterna 

placerade etiketter som var försedda med deras respektive varumärke, vilket även förekom 

på flaskornas förpackningar. Loendersloot utförde transporter och lagring och hade 



116 Se vidare Seville s. 350. 

36

kunder som ägnade sig åt parallellhandel. Ballantine ansåg att Loendersloot hade begått 

varumärkesintrång genom att bl.a. ha tagit bort Ballantines etiketter och sedan antingen 

satt tillbaka dem eller bytt ut dem mot kopierade etiketter samt att identifieringsnummer 

hade avlägsnats. Bl.a. hade Loendersloot ändrat en etikett från ”Ballantine pure” till 

”Ballantine”. Enligt Loendersloot gjordes dessa åtgärder för att få tillgång till 

marknaden i importmedlemsstaten. 

EUD uttalade att de principer i mål som rör ompaketering av läkemedel (se avsnitt 

4.3.2) även är tillämpliga på fall som är aktuella i målet vid den nationella domstolen. 

Produkten hade även i detta fall varit föremål för ett ingrepp som utförts av tredje man 

utan tillstånd. Ett sådant ingrepp kan förvanska ursprungsgarantin som är en av 

varumärkets grundläggande funktioner. 117 


De villkor EUD ställt upp, som återges under avsnitt 4.3.2.2, är alltså inte begränsade 

till läkemedel. I mål C-349/95 Loendersloot 118 var det som sagt fråga om whiskey. Det 

kan konstateras att andra varor än varor såsom livsmedel och läkemedel sällan är 

föremål för olika typer av restriktioner genom exempelvis lagar eller föreskrifter och 

behöver på så sätt inte ompaketeras i samma utsträckning. EUD:s praxis gällande 

ompaketering kan därför sannolikt inte ha fått allt för vid tillämplighet, även om den 

inte begränsas till just läkemedel. 

117 Mål C-349/95 Loendersloot, supra not 64 p. 26-27 och se även Maniatis, Spyros M., Trade marks in 

Europe: a practical jurisprudence, Sweet & Maxwell, London, 2006 s. 687. 

118 Id. not 64. 

37

4.4 Förhållanden vid fortsatt marknadsföring av en varumärkesskyddad 

vara genom reklam och försäljning 

4.4.1 Inledande kommentarer  

För att en parallellimportör ska kunna kommersialisera varan måste denne kunna 

använda varumärket genom att göra reklam för varan. För en varumärkesinnehavare kan 

detta innebära stora risker när det kommer till sitt och varumärkets anseende, beroende 

på hur reklamen genomförs. Normalt sett när en varumärkesrättighet till en märkt vara 

har konsumerats, så kan en varumärkesinnehavare inte motsätta att varumärket används 

i reklam för varan. Det kan också uppstå problem om en produkt säljs i en förpackning, 

som en konsument har möjlighet att återfylla. Nedan ges ett exempel på ett mål där 

gasflaskor återfylldes hos en konkurrent till varumärkesinnehavaren, vilket skulle kunna 

få konsekvenser för kvaliteten på varan eller skada varumärkets anseende. I vissa fall 

kan varumärkesinnehavaren motsätta sig användningen med stöd av undantaget i 1 kap. 

12 § 2 st. VML (artikel 7.2 Varumärkesdirektivet) 

4.4.2 Skada på varumärkets anseende  

I mål C-337/95 Dior 119 var det fråga om en lågpriskedjas marknadsföring kunde vara 

till skada för Diors exklusiva parfymer. Dior utvecklar och producerar parfymer och 

andra kosmetiska produkter som säljs till relativt höga priser och som anses tillhöra 

marknaden för kosmetiska lyxprodukter. Produkterna säljs av Dior eller av Dior särskilt 

utvalda återförsäljare. 

EUD uttalade att det är viktigt att hitta en balans mellan varumärkesinnehavarens och 

parallellimportörens intressen. För varumärkesinnehavaren är det viktigt att en parallellimportörs 

marknadsföring inte skadar varumärkets anseende. Parallellimportören har 

naturligtvis ett intresse av att kunna marknadsföra varorna för att dessa ska kunna 

vidareförsäljas. 120 


120 Id. p. 44 och se även Seville, s. 352. 

38

I generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i mål C-337/95 Dior 121 uttalades att det 

kan finnas exceptionella omständigheter då en viss form av reklam leder till att bilden 

av produkten försämras. I en sådan situation kan varumärkesinnehavaren motsätta sig 

reklamen. Det är då alltså inte en fråga om att reklamen ska uppnå den standard som 

gäller för utvalda återförsäljare. Jacobs uttalade vidare att det är svårt att säga var 

gränsen ska dras och att det är en fråga för den nationella domstolen. Det kan finnas 

anledning för en innehavare av ett varumärke att motsätta sig viss typ av reklam. 

Exempelvis när dennes lyxparfymer säljs i en "rea-korg" till nedsatta priser tillsammans 

med exempelvis toalettpappersrullar och tandborstar. Enligt Jacobs mening är det 

rimligt att kräva att en parallellimportör inte bedriver sådan marknadsföring. Att 

priserna sätts ned går däremot inte att hindra. 122 

I mål C-337/95 Dior 123 konstaterade EUD att en återförsäljare inte får handla illojalt 

med varumärkesinnehavarens berättigade intresse. Återförsäljaren måste anstränga sig 

för att undvika att varumärkets värde skadas genom att produkternas dragningskraft, 

dess prestigefyllda framtoning och aura av lyx skadas genom marknadsföringen. 124 Det 

är i sammanhanget viktigt att tillägga att EUD konstaterade att en återförsäljare inte ska 

tvingas använda samma marknadsföringsmetoder, som varumärkesinnehavaren använder. 

Det måste istället visas att användningen av varumärket i återförsäljarens reklam 

allvarligt skadar varumärkets anseende. 125 

EUD har också i mål C-63/97 BMW 126 slagit fast att skada som åsamkats varumärkets 

anseende i princip kan utgöra skälig grund för varumärkesinnehavaren att motsätta sig 

fortsatt marknadsföring av varorna. 127 I målet uttalade EUD även att skälig grund i 

artikel 7.2 Varumärkesdirektivet kan utgöras av att återförsäljarens reklam ger intryck 

av att det föreligger ett ekonomiskt samband mellan återförsäljaren och varumärkesinnehavaren. 

Sådan reklam är inte nödvändig för att säkerställa vidareförsäljning av 

produkter som under varumärket förts ut på marknaden. Sådan reklam strider också mot 

121 Generaladvokat Francis G. Jacobs, förslag till avgörande i mål C-337/95 Parfums Christian Dior SA 

och Parfums Christian Dior BV mot Evora BV, föredraget 29 april 2007 (”generaladvokat Jacobs förslag 

till avgörande i mål C-337/95 Dior”). 

122 Id. p. 51. 


124 Id. p. 45. 

125 Mål C-337/95 Dior, supra not 14 p. 46. 

126 Mål C-63/97 BMW, supra not 19. 

127 Id. p. 49. 

39

skyldigheten att handla lojalt mot varumärkesinnehavaren. Återförsäljare får inte dra 

otillbörlig fördel av varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. 128 

Det är i sammanhanget intressant att titta på mål C-46/10 Viking Gas 129 , där frågor om 

varans kvalitet och varumärkets anseende togs upp, även om omständigheterna var 

något specifika för målet. Vid första köptillfället kunde man köpa gas påfylld i en 

speciell flaska som i sig hade ett ekonomiskt värde. I målet behandlades frågan om ett 

företag, Viking Gas, fick återfylla en konkurrents, Kosan Gas, använda flaskor och fylla 

på dessa med sin egen gas, när förpackningen är skyddad som utstyrselmärke. Kosan 

Gas använde s.k. kompositflaskor tillverkade av ett norskt bolag i enlighet med ett 

ensamlicensavtal och hade rätt att göra gällande varumärkesintrång i Danmark. Viking 

Gas fäste ett klistermärke med Viking Gas namn och vissa lagstadgade upplysningar. 

Kosan Gas namn avlägsnades inte och täcktes inte heller över. 

Kosan Gas argumenterade att kompositflaskorna inte var varor utan istället endast en 

förpackning. På så sätt menade Kosan Gas att rättigheterna inte heller kunde 

konsumeras. EUD höll inte med utan konstaterade att kompositflaskorna var tänkta att 

återanvändas flera gånger. Konsumenten betalade både för gasen och för själva 

kompositflaskan. De fungerade alltså inte bara som förpackningar för den ursprungliga 

varan, utan hade ett självständigt ekonomiskt värde och skulle därför anses som varor i 

sig. Produkten ändrades från att vara gas till att vara förpackningen. EUD ansåg då att 

en intresseavvägning måste ske mellan varumärkesinnehavarens intresse och förvärvarens 

intresse av att kunna utnyttja sin äganderätt till flaskan på det sätt denne 

önskar samt att allmänintresset av en icke snedvriden konkurrens skulle tillgodoses. 130 

I generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i mål C-46/10 Viking Gas 131 togs bland 

annat en av varumärkets grundläggande funktioner, garantin för varans kvalitet, upp. 

Varumärket är en sorts garanti för att varan uppfyller varumärkesinnehavarens 

kvalitetskrav. När en vara inte når upp till dessa kvalitetskrav kan garantifunktionen 

skadas genom att varan har försämrats. Om det av etiketterna framgår att det inte 

föreligger något ekonomiskt samband mellan Viking Gas och Kosan Gas finns det 

128 Id. p.51-52, se även mål C-46/10 Viking Gas, supra not 51 p. 30 och 39. 

129 Mål C-46/10 Viking Gas id. not 51. 

130 Id. p. 30-31. 

131 Generaladvokat Kokott, Juliane, förslag till avgörande mål C-46/10 Viking Gas A/S mot Kosan Gas 

A/S, tidigare BP Gas A/S, föredraget 7 april 2011 (”generaladvokat Kokotts förslag till Avgörande i mål 

C-46/10 Viking Gas”). 

40

ingen anledning för konsumenterna att tro att varumärkesinnehavaren garanterar varans 

kvalitet. 132 

EUD noterade att rättigheterna till varumärket inte konsumerades för det fall Kosan Gas 

kunde göra gällande att det föreligger skälig grund att motsätta sig vidareförsäljning av 

varorna. Så skulle vara fallet om tredje mans användning skulle kunna innebära skada 

på varumärkets anseende. Enligt EUD skulle exempelvis de omständigheterna att 

varorna förändrats eller försämrats efter att de blivit satta på marknaden, att 

användningen skulle innebära skada på varumärkets renommé eller att konsumenter 

skulle uppfatta ett ekonomiskt samband mellan återförsäljaren och varumärkesinnehavaren 

kunna utgöra skälig grund enligt artikel 7.2 Varumärkesdirektivet. I annat 

fall kan varumärkesinnehavaren inte mottsätta sig att tredje man mot betalning fyller på 

kompositflaskorna med gas, som inte kommer från en av varumärkesinnehavarens 

auktoriserade återförsäljare. 133 

I sammanhanget kan det vara intressant att nämna mål C-119/10 Red Bull 134 där EUD 

kom fram till att endast ett påfyllande av en läskedrycksburk inte utgör ett 

varumärkesintrång. Det företag som utför påfyllnaden blir inte synligt för konsumenten. 

Det utesluter därför all association mellan företaget som utför påfyllandet och 

varumärkesinnehavarens varumärke. 135 

4.4.3 Avslutande kommentarer  

Vissa typer av varumärken kan ta stor skada beroende på hur de märkta varorna 

marknadsförs genom reklam av parallellimportörer. Det kan vara förödande för ett 

varumärke och dess innehavare om en parallellimportörs användning av varumärket 

skadar varumärkets anseende. 

Det är i sammanhanget viktigt att tillägga att skyddet för att ett varumärkes anseende 

inte ska skadas i reklam bör anses vara begränsat till lyx- och prestigemärken. Det är 

ofta hela presentationen av varor försedda med varumärken och den image varumärkesinnehavaren 

byggt upp, som motiverar ett högt pris. För en innehavare av ett sådant 

132 Id. p. 45-49. 

133 Mål C-46/10 Viking Gas supra not 51 p. 37 och 42. 

134 Mål C-119/10 Frisdranken Industrie Winters BV mot Red Bull GmbH, 15 december 2011, REU 2011 

s. 00000. 

135 Id. p. 33 och 37. 

41

varumärke är det av stor vikt att behålla ett gott anseende och kunna stödja sig på 

undantaget i artikel 7.2 Varumärkesdirektivet. 

Det är intressant att poängtera att trots de specifika omständigheterna i mål C-46/10 

Viking Gas 136 kan vissa av EUD:s uttalanden få en vidare generell tillämplighet. De 

flesta varor säljs dock inte i förpackningar som har ett värde i sig självt. På så sätt lär de 

sannolikt inte heller bli föremål för att bli återanvända för en tredje mans varor. Men om 

så skulle vara fallet kan en varumärkesinnehavare få problem med att hindra 

återanvändning av dennes förpackningar, när dessa är märkta inom EES. I mål C- 

119/10 Red Bull 137 ansågs heller inte att ett påfyllande av en läskedrycksburk kunde 

utgöra ett varumärkesintrång. Frågan är hur farligt det egentligen är för en 

varumärkesinnehavare att dennes förpackning fylls på med en produkt från en annan 

varumärkesinnehavare. Vi förutsätter att kunden vet om att förpackningen och 

innehållet kommer från två olika varumärkesinnehavare. Kunden förknippar då alltså 

inte kvaliteten på innehållet med varumärket på förpackningen. Någon skada kan då inte 

uppkomma vid eventuell undermålig kvalitet på innehållet. Istället får varumärkesinnehavaren 

vars varumärke är placerat på förpackningen en exponering av sitt 

varumärke inför andra konsumenter, vilket är positivt. 

Av EUD:s resonemang kan det ibland förefalla som att ”kvalitet” och ”anseende” ibland 

hör ihop. Naturligtvis kan ett varumärkes anseende, som sagt, försämras om kvaliteten 

på varan försämras. Men det är också viktigt att hålla dessa begrepp isär för att undvika 

förvirring. 


137 Mål C-119/10 Redbull, supra not 134 p. 33 och 37. 

42

5 Varumärkets anseende 

5.1 Inledande kommentarer 

Varumärkets anseende är ofta av stor vikt för en varumärkesinnehavare och kan 

respresentera ett stort värde samt ha en viktig kommersiell betydelse. Det är därför 

avgörande för en varumärkesinnehavare att själv kunna styra över varumärkesanvändningen, 

om varumärkesinnehavaren ska kunna bibehålla eller bygga upp ett 

varumärkes anseende. Det är inte alltid så lätt eftersom att ensamrätten konsumeras och 

att varumärkesinnehavaren på så sätt förlorar kontrollen över användningen av 

varumärket. Frågan är om man kan tala om ett anseendeskydd när det gäller undantaget 

från varumärkesrättslig konsumtion i 1 kap. 12 § 2 st. VML (artikel 7.2 

Varumärkesdirektivet). 

5.2 Anseendeskydd 

De allra flesta varumärken lever på sitt anseende. Parallellimport innebär ofta främst en 

risk för varumärken som är inriktade på lyxprodukter. Sådana produkter är till stor del 

beroende av på vilket sätt de marknadsförs och utbjuds till försäljning. 138 Dessa typer av 

varumärken är ofta förknippade med en exklusiv image och livsstil. Varumärkesinnehavarna 

är måna om att upprätta eller bibehålla ett gott anseende. Konsumenten 

betalar mer för att bli förknippad med en viss livsstil än att faktiskt köpa en prisvärd 

vara av hög hållbarhet och kvalitet. 

För en varumärkesinnehavare står det därför ofta i fokus att skaffa sig en varuidentitet. 

De väl inarbetade varumärkena är av stort värde och skyddas noga av sina 

varumärkesinnehavare. 139 Goda exempel på sådana varor är Dior, Gucci och Levi 

Strauss. Hela produkten bygger på den image och det anseendet varumärkesinnehavaren 

byggt upp under lång tid. Man kan därför kalla sådana varumärken för anseendebaserade 

varumärken, eftersom att varumärkets anseende står i fokus. Innehavare av 

denna typ av varumärken kan ofta göra gällande att de innehar ett skydd för varu- 

138 Se under avsnitt 4.4.2 och där nämnda mål C-337/95 Dior, supra not 14. 

139 

Lidgard, Hans Henrik Regional konsumtion i EU hindrar parallellimport från lågprisländer, 

Europarättslig tidskrift. 1998(1), s. 31-58, s. 31 f. 

43

märkets anseende som grundar sig på att varumärket är väl inarbetat, enligt 1 kap. 10 § 

1 st. p. 3 (artikel 5.2 Varumärkesdirektivet). 

Andra varumärken är istället mer inriktade på själva produkten än på den image 

varumärket representerar. Dessa varumärken kan kallas för produktbaserade varumärken 

och omfattar varor såsom läkemedel och vissa typer av livsmedel. Konsumenten 

ser till själva produkten istället för en eventuell image den kan förknippas 

med. Konsumenter vill att produkter såsom läkemedel ska vara lättillgängliga och 

tillhandahållas till ett bra pris med god kvalitet. Samtidigt kan det dock finnas ett visst 

motstånd bland konsumeter mot parallellimporterade läkemedel som säljs i importlandet 

under där okända varumärken. 140 Alla innehavare av varumärken är naturligtvis 

intresserade av att upprätta eller bibehålla ett gott anseende, men olika varumärken kan 

skadas olika beroende på vad de representerar för typ av varor. 

Som sagts ovan i avsnitt 1.1 är det viktigt att poängtera att det finns en skillnad mellan 

s.k. mellanmärkeskonkurrens och s.k. inommärkeskonkurrens. När märkesvaror säljs i 

exempelvis lågprisvaruhus får konsumenter tillgång till märkesvarorna till ett lägre pris 

under en viss period och det uppstår en inommärkeskonkurrens. Men på lång sikt kan 

varumärkets konkurrenskraft gentemot andra varumärken av samma typ undermineras. 

Varumärken såsom Dior, Gucci och Levi Strauss konkurrerar alltså inte genom att 

pressa priser utan främst genom varumärkets anseende. Ett lyxvarumärkes konkurrenskraft, 

som bygger på dess anseende, kan därför undermineras till följd av 

parallellhandel. Undantaget i 1 kap. 12 § 2 st. VML (artikel 7.2 Varumärkesdirektivet) 

kan ge ett skydd till varumärkesinnehavare som bygger upp sin konkurrenskraft genom 

varumärkets anseende. 

Av EUD:s praxis framgår att varumärkets anseende är en viktig komponent vid 

bedömningen när det gäller om undantaget i artikel 7.2 Varumärkesdirektivet blir 

tillämpligt. 141 Det har även uttalats att det vid bedömningen ska tas hänsyn till varumärkesinnehavarens 

intresse av att ”skydda bilden av sina varor som lyxvaror och det 

stora anseende de åtnjuter.” 142 I mål C-337/95 Dior 143 uttalades även här att varu- 

140 Se för ett sådant resonemang i exempelvis mål C-143/00 Boehringer I, supra not 84 p. 54. 

141 Se bl.a. de förenade målen C-427/93, C436/93 och C-436/93 Brislot Myers Squibb, supra not 1 p. 76, 

mål C-348/04 Boehringer II, supra not 72 p. 40, mål C-337/95 Dior, supra not 14 p. 46, mål C-349/95 

Loendersloot, supra not 64 p. 33. 

142 Mål C-349/95 Loendersloot, id., p. 33 och se även avsnitt 4.3.6. 


44

märkets prestigefyllda framtoning och aura av lyx inte får skadas genom tredje mans 

marknadsföring. 144 

5.3 Avslutande kommentarer 

Vid parallellimport är det främst anseendebaserade varumärken som riskerar att ta skada 

just p.g.a. att varumärkets anseende är det stora konkurrensmedlet. När denna typ av 

varumärken säljs i lågprisvaruhus påverkas varumärkets anseende dels p.g.a. det låga 

priset, dels p.g.a. presentationen av den märkta varan. Naturligtvis kan även produktbaserade 

varumärken skadas genom parallellimport. Men då är det oftast fråga om en 

kvalitetsförändring eller -försämring som exempelvis kan ha uppstått vid en 

ompaketering av varan (se avsnitt 4.3.4). En försämrad eller förändrad kvalitet kan i sin 

tur leda till att varumärkets anseende skadas. Artikel 7.2 Varumärkesdirektivet ger alltså 

varumärkesinnehavare ett skydd för sitt goda anseende. Det torde dock vara fråga om 

ett anseendeskydd som är förbehållet olika typer av kända lyxvarumärken. 

144 Mål C-337/95 Dior, supra not 14 p. 45 och se avsnitt 4.4.2. 

45

6 Bevisbörda 


En viktig fråga är att utreda vem som har bevisbördan för ett visst rättsfaktum. 

Inledningsvis utreds vem som bär bevisbördan för en vara förts ut på marknaden med 

varumärkesinnehavarens samtycke. Efter det utreds vem som bär bevisbördan för att ett 

varumärkesintrång genom vidareförsäljning av märkesskyddade varor, som satts i 

omlopp på marknaden inom EES, har skett eller inte. 

6.2 Bevisbörda vid varumärkesrättslig konsumtion 


En rimlig ståndpunkt vid fastställande av bevisbörde- och presumtionsregler är att ta 

hänsyn till vilken part som har möjlighet att fastställa bevisning. Det som ska bevisas är 

exempelvis att produkten är äkta, att den har EES-ursprung och att det föreligger 

samtycke till import från tredje land. 145 Vilken part som bär bevisbördan är av stor 

betydelse för utgången i ett parallellhandelsmål. Det är normalt sett mycket svårt att 

uppfylla de krav som ställs (och det är ofta lika svårt för båda parter). 146 

6.2.2 Bevisbördans placering 

I de förenade målen C-414/99 till C-416/99 Davidoff och Levi Strauss 147 berörde EUD 

frågan om vem som ska bevisa att ett samtycke föreligger. I mål C-244/00 Van 

Doren 148 behandlades frågan om bevisbördans placering när det ska avgöras om 

konsumtion föreligger eller ej. 

I de förenade målen C-414/99 till C-416/99 Davidoff och Levi Strauss 149 uttalade EUD 

att den som gör gällande ett samtycke också bär bevisbördan för att det förelåg ett 

samtycke. 150 Varumärkesinnehavaren innehar en ensamrätt. Det är därför också rimligt 

145 Lidgard, Parallellhandel s 168. 

146 NIR 2002:1 s. 3, s. 13. 


148 Mål C-244/00, Van Doren + Q. GmbH mot lifestyle sports + sportswear Handelsgesellschaft mbH och 

Michael Orth, 8 april 2003, REG 2003, s. 1-3051 (”mål C-244/00 Van Doren”). 


150 De förenade målen C-414/99 till C-416/99 Davidoff och Levi Strauss, supra not 47 p. 54. 

46

att presumtionen utfaller till dennes förmån. 151 Men om de förenade målen C-414/99 till 

C-416/99 Davidoff och Levi Strauss 152 skulle betraktas som ett slutligt ställningstagande 

till bevisbördans placering skulle det leda till att parallellimportören alltid kommer att 

ligga i underläge. 153 

EUD har senare modifierat denna princip något. I mål C-244/00 Van Doren 154 

behandlades frågan om bevisbördans placering när det ska avgöras om konsumtion 

föreligger eller inte. Bevisregeln innebär i princip att det åligger den som åberopar 

konsumtion att bevisa att konsumtion föreligger. Men enligt EUD kan skyddet för den 

fria rörligheten av varor medföra en anpassning av bevisregeln. Skulle intrångsgöraren 

lyckas visa att det föreligger en verklig risk för avskärmning av den nationella 

marknaden kan bevisbördan skifta. Det kan då ankomma på varumärkesinnehavaren att 

styrka att varorna ursprungligen fördes ut på marknaden utanför EES av varumärkesinnehavaren 

själv eller med dennes samtycke. Om varumärkesinnehavaren kan styrka 

detta måste den påstådde intrångsgöraren bevisa att varumärkesinnehavaren har samtyckt 

till fortsatt saluföring av varorna inom EES. 155 


I mål C-244/00 Van Doren 156 modifieras den regel som uppställts i de förenade målen 

C-414/99 till C-416/99 Davidoff och Levi Strauss 157 nämligen att den som gör gällande 

att det förelåg ett samtycke också bär bevisbördan för att så var fallet. Det ankommer 

alltjämt på parallellimportören att visa att konsumtion inträtt, men bevisbördan går över 

på varumärkesinnehavaren om parallellimportören kan visa att det föreligger risk för 

avskärmning av de nationella marknaderna. 

Den som bär bevisbördan för att konsumtion inträtt har ofta svårt att uppfylla 

beviskraven. Parallellimportören skulle därför alltid befinna sig i underläge om 

bevisregeln i de förenade målen C-414/99 till C-416/99 Davidoff och Levi Strauss 158 

151 Levin, Marianne, Zino Davidoff och Tesco Stores samt Costco, ERT 2002, s 300.  


153 NIR 2002:1 s. 3, s. 13. 

154 Mål C-244/00 Van Doren, supra not 148. 

155 Id. p. 35-41. 

156 Id. 


158 Id. 

47

fortfarande var tillämplig. Bevisregeln i mål C-244/00 Van Doren 159 skulle därför kunna 

innebära en bättre balans mellan parallellimportörens och varumärkesinnehavarens 

intressen. 

Mål C-244/00 Van Doren 160 tyder dock på att man alltid skulle vara tvungen att först 

undersöka om det finns en "verklig risk för avskärmning marknaden" i fall när bevisbördan 

skulle falla på parallellimportören. Parallellimportören kan alltid hävda att 

han/hon inte kan fastställa varornas härkomst. Parallellimportören kan också alltid 

hävda att leverantören skulle vägra honom/henne framtida leveranser, vid en förfrågan 

om varornas härkomst. 161 Om detta är förhållandevis lätt att visa, har man inte då 

istället förlagt bevisbördan på käranden, d.v.s. på varumärkesinnehavaren? 

6.3 Bevisbörda vid varumärkesintrång genom vidareförsäljning av 

märkesskyddade varor som satts i omlopp på marknaden inom EES 


En viktig fråga vid fastställande av om det föreligger ett varumärkesintrång eller inte är 

vem som åläggs bevisbördan för detta förhållande. Det som ska bevisas är att 

parallellimportörens användande av varumärkesinnehavarens varumärke vid vidareförsäljningen 

av en parallellimporterad vara försedd med varumärkesinnehavarens 

varumärke inte förändrar eller försämrar varornas skick eller att användandet utgör 

skälig grund enligt 1 kap. 12 § 2 st. VML (artikel 7.2 Varumärkesdirektivet). 

6.3.2 Bevisbördans placering 

De krav som uppställs i bl.a. de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 

Bristol-Myers Squibb 162 har senare skärps genom att bevisbördan placering har 

förflyttats, se EUD:s dom i mål C-348/04 Boehringer II 163 . Målet gällde vissa ändringar 

som utförts på läkemedelsförpackningar och den bipacksedel som bifogats dessa. 

EUD uttalade i mål C-348/04 Boehringer II 164 att det måste föreligga ”samma rättsliga 

skydd i alla medlemsstaterna”. Om frågan om bevisbördan för att ovan nämnda villkor 


160 Id. 

161 Grassie, (Part 1) s. 475. 




48

(se avsnitt 4.3.2) är uppfyllda omfattades av nationell rätt skulle det leda till varierande 

skydd i olika medlemsländer. 165 

EUD ställde sig bl.a. följande frågor i mål C-348/04 Boehringer II 166 , som gällde 

ompaketering av läkemedel, om bevisbördans placering, Är det importören som bär 

bevisbördan för att den nya förpackningen uppfyller alla de krav som uppställts i bl.a. 

de förenade målen C-427/93, C-429/93 och C-436/93 Bristol-Myers Squibb 167 ? Eller är 

det varumärkesinnehavaren som har bevisbördan för att dessa villkor inte är uppfyllda? 

168 

I mål C-348/04 Boehringer II 169 kom EUD fram till att det åligger parallellimportören 

att styrka att denne fullföljt kraven för att parallellimporten ska vara tillåten. Vad gäller 

villkoret att det ska visas att ompaketeringen inte påverkar den ursprungliga beskaffenheten 

hos varan är det tillräckligt om parallellimportören lägger fram bevisning som gör 

det rimligt att så är fallet. Varans utformning efter ompaketeringen får inte leda till 

skada på varumärkets eller dess innehavares anseende. Om parallellimportören lägger 

fram sådan bevisning ankommer det på varumärkesinnehavaren att styrka att varumärkets 

anseende skadats. 170 

Frågan är vad som gäller vid förhållanden vid reklam och försäljning av varumärkesskyddade 

varor. Ledning kan hämtas från allmänna civilrättsliga bevisteorier. Enligt 

äldre uppfattningar ansågs bevisbördan åläggas t.ex. käranden eller på den som påstod 

något. Det är numera svårt att säga att det finns sådana generaliserande föreställningar 

när det kommer till bevisbördans placering i detta sammanhang. Förmodligen är frågan 

mer komplicerad än så. 171 

I doktrin har man gjort en del försök att ställa upp principer för att fastställa bevisbördans 

placering. En av dessa tar sikte på den civilrättsliga regelns ändamål, s.k. 

materiella bevisbördeteorier. En annan tar sikte på att bevisbördan ska läggas på den 

165 Id. p. 51. 

166 Id. 


168 Se mål C-348/04 Boehringer II, supra not 72 p. 13. 

169 Id. 

170 Se id. p. 54, se också Harrold, Lucy, National courts will have final word on pharmaceutical 

repackaged parallel imports, European intellectual property review 2007(29):9, s. 395-398, s.397. 

171 Heuman, Lars, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005 s. 479. 

49

som har lättast att säkra tillförlitlig bevisning om ett rättsfaktum, s.k. bevissäkringsteorier. 

172 

I mål C-348/04 Boehringer II 173 uttalade också EUD att varumärkesinnehavaren i 

princip har att bevisa att varumärkets anseende skadats. EUD uttalade vidare att 

varumärkesinnehavaren har bäst möjligheter att bedöma om ompaketeringen kan skada 

varumärkets eller dess innehavares anseende. Det är därför upp till varumärkesinnehavaren 

att styrka att varumärkets anseende skadats. 174 Detsamma borde gälla när 

en varumärkesinnehavare påstår, att varumärket anseende skadats vid en parallellimportörs 

användning av varumärket genom reklam av parallellimporterade märkta 

varor. 


Vid en tvist om huruvida en parallellimportör uppfyllt villkoren för att en ompaketering 

ska vara tillåten faller bevisbördan på parallellimportören. I bevishänseende ställs det 

dock inte lika höga krav på parallellimportören vid uppfyllandet av alla de villkor EUD 

ställt upp (se under avsnitt 4.3.2). Vad gäller villkoren att ompaketeringen inte ska 

påverka varans kvalitet eller skada varumärkets anseende räcker det att parallellimportören 

lägger fram bevisning som gör rimligt att så är fallet. Då är det istället upp 

till varumärkesinnehavaren att styrka att varans kvalitet skadats eller att varumärkets 

anseende skadats. 

Varumärkesinnehavaren är alltså den som har bäst möjligheter att bedöma om en 

parallellimportörs vidareförsäljning av varumärkesinnehavarens märkta varor kan skada 

varumärkets eller dess innehavares anseende. Det skulle då kunna tänkas att den som 

påstår att varumärkets anseende skadats såsom i mål C-337/95 Dior 175 också har 

bevisbördan för detta. Detta är också en rimlig ståndpunkt mot bakgrund av de 

bevisteorier som utarbetats i doktrin (se under avsnitt 6.3.2) där det har sagt att 

bevisbördan ska läggas på den som har lättast att säkra tillförlitlig bevisning om ett 

rättsfaktum. 

172 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars, Rättegång, Fjärde häftet, 7:e uppl., Norstedts 

Juridik 2009, s. 95. 


174 Id. p. 54. 


50

7 Konklusion och avslutning 

Det kan konstateras att varumärkesinnehavarens har goda möjligheter att kontrollera 

parallellimport. Man kan dock med säkerhet säga att parallellimportörer inte kommer att 

ge upp i kampen om att försvaga varumärkesinnehavarens absoluta rätt att förhindra 

parallellimport till EES från tredje land. Det kommer alltid att råda delade meningar 

kring parallellimport där olika aktörers intressen ställs mot varandra. När en vara väl 

förts ut på marknaden inom EES får varumärkesinnehavaren finna sig i vissa 

inskränkningar. Detta bl.a. till följd av skyddet för den fria rörligheten av varor. Trots 

dessa inskränkningar står sig varumärkesinnehavarens rättigheter relativt starka. 

Motstående intressen bland parallellimportörer, varumärkesinnehavare och konsumenter 

är också en politiskt laddad fråga. Hur utvecklingen kommer att se ut är svår att förutse 

och utvecklingen kan svänga i olika riktningar. Kanske kommer varumärkesinnehavare 

i framtiden tvingas att finna sig i fler undantag från sin annars absoluta ensamrätt. 

51

8 Källförteckning 

8.1 Offentligt tryck 

Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av 

medlemsstaternas varumärkeslagar 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om 

tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar 

Konkurrensverket; Parallellimport till Sverige – effekter av Silhouette-domen, 

Konkurrensverkets rapportserie 1999:1, Nyköping, 1999 

Proposition 1999/2000:93 Ändringar i varumärkeslagen 

SOU 1999:19 Artikel 7 i EG:s varumärkesdirektiv, ändringar i varumärkeslagen 

8.2 Litteratur 

Bernitz, Ulf, Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens: [upphovsrätt, patent, mönster, 

varumärken, namn, firma, otillbörlig konkurrens], 11., omarb. uppl., Jure, Stockholm, 

2009 

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars, Rättegång, Fjärde häftet, 7:e uppl., 

Norstedts Juridik 2009 

Hays, Thomas, Parallel importation under European Union law, Sweet & Maxwell, 

London, 2004 

Heuman, Lars, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005 

Levin, Marianne, Lärobok i immaterialrätt: upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt, 

känneteckensrätt i Sverige, EU och internationellt, 10., [uppdaterade] uppl., Norstedts 

juridik, Stockholm, 2011 

Lidgard, Hans Henrik, Parallellhandel, Konsumtion av immaterialrätt i Europa och 

USA, 1 u, Norstedts Juridik, 2002 

Maniatis, Spyros M., Trade marks in Europe: a practical jurisprudence, Sweet & 

Maxwell, London, 2006 

52

Phillips, Jeremy, Trade mark law: a practical anatomy, Oxford University Press, 

Oxford, 2003 

Riehle, Gerhard, Trade mark rights and remanufacturing in the European Community: 

with special emphasis on the rebuilding of automotive parts, Beck, München, 2003 

Seville, Catherine, EU intellectual property law and policy, Edward Elgar, Cheltenham, 

2009 

8.3 Periodika 

Bernitz, Ulf, Sverige, EU och parallellimporten, Europarättslig tidskrift, 1999(2), s. 9- 

17 

Cordell, Neville, Wilks, John, Looking for loop-holes, The issue of consent and parallel 

imports, Trademark world, 2006:190, s. 28-30 

Grassie, Gill, Parallel imports and trade marks: where are we?: (part 1). European 

intellectual property review. 2006(28):9, s. 474-479 

Grassie, Gill, Parallel Imports and Trade Marks: The Repacking Cases (Part 2), 

European Intellectual property review, 2006(28):10, s. 513-516 

Harrold, Lucy, National courts will have final word on pharmaceutical repackaged 

parallel imports, European intellectual property review 2007(29):9, s. 395-398 

Levin, Marianne Zino Davidoff och Tesco Stores samt Costco, ERT 2002, s 300 

Lidgard, Hans Henrik Regional konsumtion i EU hindrar parallellimport från 

lågprisländer, Europarättslig tidskrift. 1998(1), s. 31-58 

Lidgard, Hans Henrik Samtyckets betydelse vid internationell varumärkeskonsumtion – 

EG-domstolens avgörande i ”Davidoff-fallet”, NIR 2002:1 s 3 

Löfgren, Krister Parallellimport: Kringskurna importörer, Brand news, 2003(14):05, s. 

9-13 

Meulenbelt, Maarten, Parallel imports of medicinal products: a new balance?, The 

journal of world intellectual property., 1(1998):3, s. 525-537, 1998 

Shea, Nicholas, Parallel importers' use of trade marks: the European Court of Justice 

confers rights but also imposes responsibilities, European Intellectual property review, 

1997(19)3, s. 103-114 

53

8.4 Generaladvokatens förslag till avgörande 

Generaladvokat Francis G. Jacobs, förslag till avgörande i mål C-337/95 Parfums 

Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV mot Evora BV, föredraget 29 april 

2007, REG 1997, s. I-6013 

Generaladvokat Stix-Hackl, Christine, förslag till avgörande i mål C-16/03 Peak 

Holding AB mot Axolin-Elinor AB, föredraget den 27 maj 2004, REG, 2004 s. 1-11313 

Generaladvokat Kokott, Juliane, förslag till avgörande mål C-46/10 Viking Gas A/S mot 

Kosan Gas A/S, tidigare BP Gas A/S, föredraget 7 april 2011, REU 2011 s. 1-0000 

8.5 Praxis 

EU-domstolen 

Mål C- 1/81 den 3 december 1981, Pfizer Inc mot Eurim-Pharm Gmbh. REG 1981 s. 

2913 

Mål C-102/77 den 23 maj 1978, Hoffmann-La Roche & Co. AG v Centrafarm 

Vertriebsgesellschaft Pharmazeutischer Erzeugnisse mbH, REG 1978 s. 1139 

Mål C-9/93, IHT Internationale Heiztechnik GmbH och Uwe Danzinger mot Ideal- 

Standard GmbH och Wabco Standard GmbH, 22 juni 1994, REG 1994 s. 1-2789 

De förenade målen Bristol-Myers Squibb mot Paranova A/S (C-427/93) och C. H. 

Boehringer Sohn, Boehringer Ingelheim KG och Boehringer Ingelheim A/S mot 

Paranova A/S (C-429/93) och Bayer Aktiengesellschaft och Bayer Danmark A/S mot 

Paranova A/S (C-436/93), 11 juli 1996, REG 1996 s. I-3457 

Mål C-337/95, Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV mot Evora 

BV, 4 november 1997, REG 1997 s. 1-6013 

Mål C-349/95 den 11 november 1997, Frits Loendersloot, som verkar under firma F. 

Loendersloot Internationale Expeditie mot George Ballantine & Son Ltd m.fl., REG 

1997 s. 1-6227 

Mål C-355/96, Silhouette International Schmied GmbH & Co. KG mot Hartlauer 

Handelsgesellschaft mbH, 16 juli 1998, REG 1998, s. I-4799 

Mål C-63/97, Bayerische Motorenwerke AG (BMW) och BMW Nederland BV mot 

Ronald Karel Deenik, 23 februari 1999, REG 1999, s. 1-905 

54

Mål C-173/98, Sebago Inc. och Ancienne Maison Dubois & Fils SA mot G-B Unic SA, 1 

juli 1999, REG 1999, s. I-4103 

Mål C-379/97, Pharmacia & Upjohn mot Paranova A/S, 12 oktober 1999, REG I-6927 

Förenade målen C-414/99 till C-416/99, Zino Davidoff SA mot A & G Imports Ltd och 

Levi Strauss & Co. m.fl. mot Tesco Stores Ltd m.fl., 20 november 2001, REG 2001, s. I- 

8691 

Mål C-443/99, Merck, Sharp & Dohme GmbH mot Paranova Pharmazeutika Handels 

GmbH, den 23 april 2002, REG 2002 s. I-3703 

Mål C-143/00, Boehringer Ingelheim KG, Boehringer Ingelheim Pharma KG, Glaxo 

Group Ltd, The Wellcome Foundation Ltd, SmithKline Beecham plc, Beecham Group 

plc, SmithKline & French Laboratories Ltd och Eli Lilly and Co. mot Swingward Ltd 

och Dowelhurst Ltd, den 23 april 2002, REG 2002 s. 1-3759 

Mål C-244/00, Van Doren + Q. GmbH mot lifestyle sports + sportswear 

Handelsgesellschaft mbH och Michael Orth, 8 april 2003, REG 2003, s. 1-3051 

Mål C-16/03, Peak Holding AB mot Axolin-Elinor AB, 30 november 2004, REG 2004 s. 

1-11313 

Mål C-348/04, Boehringer Ingelheim KG och Boeheringer Ingelheim GmbH & Co. KG 

mot Swingward Ltd, 26 april 2007, REG 2007 s. I-3391 

Mål C-127/09, Coty Prestige Lancaster Group Gmbh mot Simex Trading AG, 3 juni 

2010, REU 2010, s. I-0000, 

Förenade målen, Orifarm A/S m.fl. (C-400/09) och Paranova Danmark A/S och 

Paranova Pack A/S (C-207/10) mot Merck Sharp & Dohme Corp. och Merck Sharp & 

Dohme BV och Merck Sharp & Dohme., 28 juli 2011, REU 2011 s. 1-0000 

Mål C-46/10 Viking Gas A/S mot Kosan Gas A/S, 14 juli 2011, REU 2011 s. 1-0000 

Mål C-119/10 Frisdranken Industrie Winters BV mot Red Bull GmbH, 15 december 

2011, REU 2011 s. 00000 

Högsta domstolen 

NJA 1960 s 457 

NJA 1967 s 458 

55

Hovrättsavgöranden 

RH 2003:2 

56

Parallellimport och konsumtion av varumÃ¤rkesrÃ¤tten - Juridicum ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?