KAD-rapport - Karolinska Sjukhuset

18 (35)
helsilikon). Det beror det nog delvis på att intresset för urinkatetrar har varit lågt men det
finns också en försvårande oklarhet i nomenklaturen. ”Latexkateter”, ”Foleykateter”,
”Rüschkateter” eller ”Silikonkateter” är vanliga benämningar som inte säger mycket om
katetertypen. Denna förvirring finns också i den vetenskapliga litteraturen 12 . En mer generisk
nomenklatur skulle underlätta kommunikation och göra materialkunskapen mera tillgänglig.
Olika ytbehandlingar på katetrar har utvecklats i syfte att minska risken för
urinvägsinfektion, exempelvis antibiotika eller ädelmetall-legering 12,16,17 . Det finns idag
evidens för att ädelmetallegeringsbelagda minskar risken för bakteriuri 12,17 . Nyligen
publicerades en studie där incidensen av symtomgivande urinvägsinfektioner jämförts hos
patienter som lottats till att få en kateter med ytbehandling med endera teflon, ädelmetall
eller antibiotika (nitrofural). Någon tydlig effekt av någondera av de två ytbehandlingarna
kunde inte påvisas. Dock var det endast en liten del av försökspersonerna som hade kvar
katetern så länge att den biologiska effekten av beläggningen skulle hinna verka och det går
därför inte att med dessa data helt avfärda att det finns en betydelsefull effekt 16 . Fler
utvärderande studier är önskvärt för att visa vilken effekt materialets ytbehandling har i
förhållande till symtomgivande urinvägsinfektion och antibiotikaförbrukning.
En idealisk urinkateter är motståndskraftig mot bakterier, saknar bieffekter, är bekväm att
bära, ger gott dränage, är lätt att hantera och kostnadseffektiv. I Cochranerapporter där man
jämfört katetertyper vid kort tids- och långtidsanvändning har några tydliga
rekommendationer inte kunnat göras 11,18 . Dock har de olika katetermaterialen olika
egenskaper som är värda att känna till för en individualiserad vård. Vad gäller val av
kateterns grovlek har kartläggningen visat stor överensstämmelse i vårt material och följer
de rekommendationer för vuxna som finns i såväl Vårdhandboken som i European
Association of Urology Nurses (EAUN) riktlinjer 7 .
Renhetsgrad vid kateterisering
Två av tre svarande uppger att en ren metod används vid kateterisering av urinblåsa. En
tredjedel av alla svarande uppger också att det inte används färdiga set för kateterisering,
varken höggradigt rent eller sterilt förpackat. Vid samtal med de olika arbetsenheterna på
sjukhuset framkommer en sammanblandning av begreppen ”rent”, ”höggradigt rent” och
”sterilt”. Under de senaste decennierna har synen på förfarandet vid kateterisering av
urinblåsa förändrats från en procedur med strikt sterilt förfaringssätt och sterila material till
ett synsätt där så kallade rena metoder kan användas. Begreppet ”rent” kan tolkas på olika
sätt och blandas ihop med begreppet ”höggradigt rent” som innebär en renhetsgrad där
materialet inte får innehålla mer än 1/1000 mikroorganismer, en steril produkt i sin tur får
inte innehålla mer än 1/1 000 000 mikroorganismer. I de beskrivningar och riktlinjer som
rekommenderar ”ren metod” framhålls att katetern ska bevaras steril samt att ”höggradigt
rena” produkter kan användas 19,20 . En pedagogisk svårighet är att alla måste vara väl
införstådda begreppen och hur kateterns renhetsgrad skall bevaras.
I sjukhusmiljö utgår vi från att det är viktigast att skydda patienten från de bakterier som