KAD-rapport - Karolinska Sjukhuset

2 (35)
Inledning
Katetrar för att tömma ut urinen från urinblåsan är beskrivna sedan Hippocrates dagar. Först
på 1900-talet uppfanns två-vägskatetern av latex som fixerades med en vattenfylld ballong i
urinblåsan. Omedvetna om komplikationer sattes därefter urinkatetrar godtyckligt och i stor
omfattning, främst inom dåtidens långvård. År 1980 klargjordes i en författning (SOSFS
1980:86) att en medicinsk bedömning krävdes och att urininkontinens inte var en indikation.
Man hade då konstaterat en ökad infektionsfrekvens i urinvägarna och ett ökat
antibiotikabruk till följd av kvarliggande katetrar (KAD).
Idag, trettio år senare, lever vi med i stort sett samma antibiotikautbud i en värld där
effekten av antibiotika begränsas av en resistensutvecklingsproblematik 1-5 som kastar oss
tillbaka till den tid när vi stod försvarslösa mot bakteriella infektioner. Det är inom vården
som selektionstrycket på mikroorganismer är som störst och vårdrelaterade infektioner är
därmed ett huvudproblem för multiresistensproblematiken. Bland de vårdrelaterade
infektionerna är urinvägsinfektion den vanligaste 2 med en prevalens på 2,4 % bland
patienter i sjukhusvård i Sverige 2008 6 . I Sveriges Kommuner och Landstings nationella
satsning för ökad patientsäkerhet utgör vårdrelaterade urinvägsinfektioner ett fokusområde
där cirka 90 procent anses vara kateterrelaterade 6 . Översatt till Karolinska
Universitetssjukhuset innebär det mer än 2 400 kateterrelaterade urinvägsinfektioner per år.
Förutom risken för sepsis och dödsfall kan också kateterbehandling innebära skador i urinrör
och urinblåsa som kan vara bestående.
Olika kateterbehandlingar
Kateterbehandling av urinblåsan finns av tre typer. Den allra vanligaste är kvarliggande
urinrörskateter (KAD), en tvåvägskateter som fixeras i blåsan med en vätskefylld ballong och
kopplas till urinuppsamlingspåse eller kateterventil. Suprapubisk urinkateter är också
kvarliggande men placeras i urinblåsan via ett litet snitt i huden strax ovanför blygdbenet.
Vid intermittent kateterisering för man in en kateter via urinröret för tömning och tar ut den
när blåsan är tom. Bägge de senare metoderna anses minska risken för infektion 2,4,5,7 .
Intermittent kateterisering utförs helst av patienten själv och benämns ofta RIK (ren
intermittent kateterisering).
Urinvägsinfektion?
Urin är normalt steril och ibland beskrivs själva förekomsten av bakterier som infektion,
andra gånger används en viss koncentration, tex 10 3 eller 10 5 som mått. Då risken för
resistensutveckling är stor bör inte bakteriuri behandlas utan symtom 1,4,5,8 . Sveda, smärta
och trängningar i kombination med feber och positiv urinodling rekommenderas som
underlag för antibiotikabehandling men vart och ett av dessa symtom kan också ha annan