Soma - Karolinska Sjukhuset

O4.1O 

Medicin i saMtiden. ett Magasin från KarolinsKa UniversitetssjUKhUset 

den svåra 

konsten att 

göra barn 

Pappa till 

fyra miljoner 

På besök i Nobelpristagaren 

Robert Edwards drömfabrik 

Är barn en 

mänsklig rättighet? 

Paneldebatt om moral, makt 

och reproduktion som business 

liv till 

varje pris 

Möt familjen som lurade 

cancern med frysta ägg

Kan det vara så här enkelt 

att öka produktiviteten? 

Tim + Dot. 

Tillsammans förbättrar de produktiviteten inom MR. 

Tim (Total Imaging matrix) och Dot-motorn (Day optimizing throughput) kommer att förändra ditt 

sätt att arbeta med MR. Vi har tagit Tim till en helt ny nivå samtidigt som Dot flerdubblar kraften hos 

Tim-tekniken. Detta ger en jämnare bildkvalitet, ökad användarvänlighet och ökar produktiviteten 

med upp till 30%. Välkommen till en helt ny era inom MR. www.siemens.se/healthcare 

Answers for life.

3 SOMA O4.1O 

LEDARE 

SOMA är en medicinsk tidskrift 

som produceras av Karolinska 

Universitetssjukhuset i samarbete 

med Aller Custom Publishing. 

SOMA ges ut av Karolinska 

Universitetssjukhusets 

informationsavdelning. 

Redaktion: 

Susanne Bergqvist (redaktör) 

Christer Classon 

Niklas Eriksson 

Jonatan Leman (redaktör) 

Johan Lindberg 

Catarina Thepper 

Art Director: Olof Helldin 

Omslagsillustration: 

Lars Rehnberg 

Korrektur: Erika Gillblad 

Repro: Aller Media AB 

Tryck: AB Danagårds Grafiska 

Ansvarig utgivare: 

Margareta Hamark 

Karolinska Universitetssjukhuset 

SOMA, informationsavdelningen 

171 76 Stockholm 

08-517 700 00 

Årsprenumeration 4 utgåvor: 99 kr 

Prenumerationsfrågor: 

soma@karolinska.se 

4,3 miljoner barn senare 

utvecklingen har gått rasande fort sedan världens första provrörsbarn 

såg dagens ljus sommaren 1978. Outtröttlig, kontroversiell 

och stundtals snårig forskning av Robert Edwards och kollegan Patrick 

Steptoe ledde fram till detta genombrott, som i år belönas med Nobelpriset 

i medicin. 

SOMA tar dig med till Bourn Hall Clinic i Cambridge (sid. 4), 

kliniken som i början av åttiotalet grundades av Edwards och Steptoe. 

Numera är den en av världens främsta och mest berömda behandlingscentrum 

för ofrivilligt barnlösa. Bakom väggarna på detta slott har 

tusentals nya liv blivit möjliga med hjälp av Edwards banbrytande IVFmetod. 

Assisterad befruktning ansågs till en början suspekt. Invändningar 

om att ”leka Gud” eller ”göra våld på naturen” hördes från såväl religiöst 

som politiskt håll. I dag är IVF en rutinåtgärd, men ämnet kan fortfarande 

väcka starka känslor. SOMA träffade professor Lars Hamberger 

som berättar om bakgrunden och efterspelet till Sveriges första provrörsbarn 

(sid. 12). 

Outi Hovatta, överläkare på Karolinska och världsledande forskare 

inom fertilitet, menar att ”vi har kunskapen och därför ska vi också 

hjälpa de som önskar få barn”. Med genetiska analyser kan familjer med 

svåra sjukdomar undvika att föra dem vidare (sid. 16). Och tack vare 

modern teknik kan vi i dag drabbas av cancer men ändå bli föräldrar 

många år senare (sid. 26). 

Vårt jordklot är överbefolkat, resurserna snedfördelade. Är det då en 

mänsklig rättighet att få barn? Och hur färgas våra attityder av accelererande 

medicinska framsteg? SOMA bjöd in en kurator, en barnmorska, 

en förlossningsläkare och en författare till ett samtal om de etiska och 

emotionella aspekterna på barnlöshet (sid. 20). 

Årets sista nummer av SOMA har fått temat reproduktion. Efter den 

där sommarnatten för drygt trettio år sedan har omkring 4,3 miljoner 

provrörsbarn kommit till världen. En svindlande siffra som ständigt 

växer i takt med att behandlingarna förenklas och förfinas. 

www.karolinska.se 

Susanne Bergqvist, 

redaktör 

ps. Kontakta oss gärna på soma@karolinska.se om du vill tycka till 

om tidningen eller prenumerera.

4 SOMA O4.1O 

Barnens hus 

dröMMen OM kOnStgjOrd befruktning hAr 

Alltid fängSlAt MännSikAn. Men det vAr här 

den blev verklighet. soma följer i robert 

edwards fOtSpår till ett SlOtt någrA Mil 

utAnför cAMbridge. dettA är hiStOrien OM 

Att SkApA liv där nAturen Själv går bet. 

Text Magnus Larsson Foto Jon Bergman

Bourn Hall Clinic, 

november 2010.

6 SOMA O4.1O 

Mamma Lesley och pappa 

John med dottern Louise 

Joy Brown, världens första 

provrörsbarn. 

Det gäller att undvika 

den yttersta udden 

först där kan man se 

att havet 

drunknar i horisonten 

och att alla segel är villrådiga 

Karl Vennberg, Halmfackla (1944) 

När karl vennberg 

reflekterade över utsikten 

från den yttersta udden 

stod världen i brand. Den 

utrikespolitiska situationen 

– med den tyska 

nazismen, den spanska 

fascismen och bombernas 

oupphörliga pulvrisering 

av Europas städer – gav upphov till en fragil och 

maktlös era i den svenska poesin. Vanmakten inför 

omvärldens fundamentalistiska politiska åskådningar 

och det lidande som följt med dess misslyckanden 

ledde till ett svartsynt, pessimistiskt anslag. I 

det av tyskarna ockuperade Polen blev Majdanek det 

första förintelselägret att befrias av den ryska armén 

i juli samma år, efter att 79 000 människor 

systematiskt hade mördats under dess 34 

verksamma månader. Sällan har människoliv 

varit så lite värda. 

Men medan kriget skördade miljontals 

offer arbetade en medicinsk forskarduo på 

andra sidan Atlanten oförtröttligt med att 

uppfinna en sorts optimistiskt motgift till 

denna den mänskliga historiens dödligaste 

konflikt. Det var just 1944 som katoliken 

John Rock, en dittills okänd Harvard 

Medical School-professor i gynekologi och 

obstetrik, förkunnade att han tillsammans 

med sin assistent Miriam Menkin hade 

lyckats genomföra en in vitro-fertilisering 

av ett mänskligt ägg – världens första provrörsbefruktning. 

Trots att han insisterade på att det skulle 

ta minst ett decennium för tekniken att utvecklas 

tillräckligt långt för att kunna producera graviditeter 

blev Rock omedelbart en omhuldad figur i det krigstyngda 

medielandskapet: ersättandet av barnlöshet 

med artificiellt tillverkade provrörsbarn var trots 

etiska frågeställningar en sällsynt god nyhet. 

Själva idén var emellertid knappast banbrytande. 

Redan på 1890-talet, långt innan någon väckt tanken 

om mänsklig provrörsbefruktning, hade professorn 

Walter Heape vid universitetet i engelska Cambridge 

lyckats transplantera ett embryo till en kanin. 1932 

beskrev Aldous Huxley i sin science fiction-klassiker 

Du sköna nya värld på ett sällsamt realistiskt och 

framsynt vis in vitro-fertilisering, eller IVF, i formuleringar 

som är aktuella än i dag. 1937 rapporterades att 

Harvard-professorerna Gregory Pincus och E. V. Enzmann 

hade lyckats få äggceller från däggdjur (även i 

det här fallet en kanin) att mogna in vitro (latin för ”i 

glaset”), alltså utanför livmodern. 

Men det skulle dröja längre än John Rocks förutspådda 

årtionde innan obestridliga bevis för provrörsbefruktning 

lades fram av en kollega till Gregory 

Pincus, den kinesisk-amerikanske reproduktionsbiologen 

Min Chueh Chang. 1959 lyckades han med 

provrörsteknik befrukta en svart kanins ägg med en 

svart kanins spermier, samt föra in det resulterande 

embryot i en vit kanin – som födde svarta kaniner. 

Det var ett banbrytande framsteg, men att 

översätta en metod som fungerar på kaniner till 

ett mänskligt sammanhang är lättare sagt än gjort. 

Fertiliseringsprocessen är högst komplex, och flera 

frågetecken krävde ytterligare forskning och tekniska 

framsteg för att möjliggöra mänsklig IVF: möjligheten 

att kontrollera äggcellernas mognadsprocess, 

metoder för att samla äggceller under optimala 

utvecklingsstadier, tekniker för att aktivera spermier 

in vitro, ökad förståelse för vilka omständigheter som 

är mest gynnsamma under befruktningsproceduren, 

bättre forskningsrön kring embryots tidiga utveckling 

utanför livmodern, samt en utvecklad procedur 

för hur det befruktade ägget skulle kunna återföras 

till modern utan komplikationer. 

Ilondon arbetade i slutet av femtiotalet 

biologen Robert G. Edwards vid National Institute 

for Medical Research. Ännu inte fyllda 

40 hade Edwards redan en djup kunskap om 

befruktningsprocessen. Något förenklat kan 

man beskriva hans följande två decennier fram till 

1978 som en envis kamp för att lösa livets gåta genom 

att besvara frågorna ovan. Det är en medicinskt avancerad 

historia, men kittlas man av idén om frisinnade

En hoppfull tystnad fyller rummen på Bourn Hall Clinic 

där fler än 6 000 barn blivit till genom IVF-metoden. 

laboratorierockars jakt på vetenskapliga 

framsteg är den närmast en thriller. 

Den första utmaningen var att få tillgång 

till mogna äggceller lämpliga för IVF. Det 

tog flera år av oförtrutet experimenterande 

innan Edwards 1965 insåg att mänskliga äggceller 

behöver 24 timmars inkubation in vitro 

innan de inleder mognadsprocessen – långt 

längre än någon tidigare trott. Fyra år senare 

lades nästa pusselbit när han insåg att aktiva 

mänskliga spermier under förhållanden som 

tidigare hade visat sig vara gynnsamma för 

hamstersperma kunde främja befruktningen 

även av in vitro-mognade mänskliga äggceller. 

Edwards kunde nu befrukta äggceller som 

hade mognat utanför livmodern, men han 

kunde inte få dem att utvecklas längre än till 

ett tvåcelligt stadium. Anledningen tycktes 

vara den långa tid de tvingades befinna sig utanför 

livmodern – men Edwards visste inget 

sätt att samla en tillräcklig mängd äggceller i 

rätt utvecklingsstadium. En vetenskaplig artikel 

författad av den gynekologiske kirurgen 

dr Patrick C. Steptoe ledde honom till svaret: 

laparaskopi, eller titthålskirurgi, som i slutet 

av sextiotalet var en medicinsk nyhet. 

1970 visade Edwards och Steptoe – en duo 

som snart skulle komma att bli ett begrepp 

i IVF-sammanhang – att mogna äggceller 

med hjälp av laparaskopi kunde hämtas från 

infertila kvinnor före ägglossningen. Samma 

år tillverkade Edwards åtta-celliga mänskliga 

embryon in vitro, och året därpå genererade 

han 16-celliga embryon med IVF-behandlade 

äggceller. 

Under det tidiga sjuttiotalet började Edwards 

och Steptoe återföra IVF-framställda 

embryon in i kvinnors livmodrar. Fler än 

100 misslyckade försök ledde till kortlivade 

graviditeter och de insåg att den ackompanjerande 

hormonbehandlingen låg bakom 

de spontana aborterna. 1976 nådde läkarna, 

efter att behandlingen hade ändrats, en första 

framgångsrik graviditet, vilken dessvärre 

måste avbrytas på grund av utomkvedshavandeskap. 

I ett inspirerat ögonblick beslutade 

Edwards och Steptoe sig för att överge 

allt vad konstgjord äggstocksstimulering 

heter och i stället förlita sig på patienternas 

naturliga menstruationscykler. 

Det var ett kontraintuitivt drag: läkarna 

fick nu bara tillgång till ett ägg per ägglossningscykel, 

och det tog ytterligare två långa 

år av oförtröttade försök. Men det fungerade. 

Lesley och John Brown hade försökt nå en 

graviditet i nio år, men befruktningen hade 

omöjliggjorts på grund av skador på Lesleys 

äggledare. Den 10 november 1977 genomgick 

hon den behandling Steptoe och Edwards 

så omsorgsfullt utvecklat, och den 25 juli 

året därpå föddes med ett planerat kejsarsnitt 

världens första provrörsbarn, Louise 

Joy Brown. Klockan visade 23:47 när ett 

historiskt skrik ljöd genom förlossningssalen 

i Oldham utanför Manchester, vilket befäste 

att människan hade lyckats framställa en 

graviditet där naturen inte räckt till. 

Det viktigaste i livet är att 

få ett barn”, förkunnade den 

blivande Nobelpristagaren 

Robert Edwards under en 

intervju för två år sedan. ”Inget 

är mer speciellt än ett barn. Steptoe och jag 

var djupt rörda av desperationen hos de par 

vi träffade som så gärna ville kunna bli med 

barn. Vi hade mängder av kritiker men vi 

kämpade som tusan för våra patienter.” 

Så här över 30 år och fler än fyra miljoner 

provrörsbarn senare är det lite svårt att 

förstå hur extremt kontroversiell metoden 

var. Utöver den etiska problematiken med 

att döda mänskliga embryon för att ut-

8 SOMA O4.1O 

”Det viktigaste i livet är att få ett barn. Inget är mer 

speciellt än ett barn. Steptoe och jag var djupt rörda av 

desperationen hos de par vi träffade som så gärna ville 

kunna bli med barn.” 

Robert Edwards 

veckla tekniken var den stora faran risken för 

fosterskador. Men i dag är IVF i princip en 

rutinmetod som inte gör många upprörda utanför 

extremistiska anti-abortgrupper som 

den katolska kyrkan (vars representanter 

tycker om att kalla de oanvända zygoterna 

för snöflingebarn). 

Den brittiska regeringen vägrade sponsra 

vetenskapsmännens omtvistade metod, 

men två år efter att Louise hade kommit till 

världen lyckades duon samla ihop tillräckligt 

med kapital för att köpa en 400-årig byggnad i 

den lilla församlingen Bourn någon halvtimme 

utanför Cambridge. Där grundade de 

Bourn Hall Clinic, ett av världens främsta behandlingscentrum 

för barnlösa par. Här har 

fler än 6 000 barn blivit till på konstgjord väg. 

Jag försöker tänka på Edwards 

och Steptoe (som avled 1988) på tåget 

från London till Cambridge och 

i taxin från stationen till kliniken, 

men två saker distraherar mig. Den 

ena är det meditativt vackra höstlandskapet 

som far förbi utanför fönstret – den öppna 

himlen, de brandgula löven, den kyliga förmiddagsluften, 

skorstensröken, de silvervita 

fåglarnas skär genom solskenet. Och till slut: 

en lång, välkrattad grusgång förbi en liten 

gråsprängd kyrka i normandisk stil. 

Det andra är två artiklar från den brittiska 

dagspressen som jag har klippt ut den 

senaste veckan. Den första beskriver hur den 

nytillsatta regeringen i Storbritannien, ett 

land som har några av de bästa IVF-klinikerna 

i världen (även om man kommer billigare 

undan i Ukraina och själv får välja huruvida 

man föredrar en pojke eller en flicka i Mexiko), 

nu i avregleringsiverns namn vill göra 

sig av med den halvt oberoende nationella 

Fakta: assisterad 

beFruktning 

Inför assisterad befruktning stimuleras kvinnans 

cykel med läkemedel. Därefter sker 

själva äggplockningen. Äggen flyttas direkt 

till fertilitetslaboratoriet i små behållare. 

l IVF-behandling. Ägg befruktas med 

spermier, sedan återförs i regel ett embryo 

till kvinnan. Nedfrysning av ägg eller embryon 

sker när det finns flera ägg. Dessa 

kan användas vid senare tillfälle, efter 

upptining. 

l ICSI-metoden. En enda spermie injiceras 

direkt in i äggets cytoplasma. Metoden 

används främst när mannens spermier är få 

eller av dålig kvalitet. 

organisationen HFEA (The Human Fertilisation 

and Embryology Authority), vilken 

de senaste 20 åren har bevakat klinikernas 

säkerhet och kvalitet. 

Den andra artikeln är en intervju med Carl 

Djerassi, professor vid Stanford University 

och en av de tre kemister som 1951 uppfann 

p-pillret. Trions syntetiserade blandning 

distribuerades först till djur av forskare vi 

stött på tidigare: Gregory Pincus och Min 

Chueh Chang, och sedan till kvinnor av den 

likaledes välbekante John Rock. Djerassis 

uttalanden är kontroversiella. ”De senaste 

50 åren har ledmotivet varit kontraception”, 

inleder han. ”Nästa 50 år kommer att handla 

om konception.” Implikationen är att sexualiteten 

har skilts från reproduktionen: i framtiden 

fryser vi ner vårt material, och sedan 

steriliserar vi oss. P-pillret gav oss möjligheten 

att inte bli gravida; IVF ger oss möjligheten 

att bestämma när vi vill bli gravida. 

Djerassi följer upp med ett tankeexperiment. 

Hur många sexuella akter genomförs 

i världen under 24 timmar? frågar han 

retoriskt. ”Jag ställer ofta den frågan till mina 

studenter, och de gissar på en miljard. Så då 

säger jag: ’Nej, nej, nej, ni drömmer. Det finns 

sex miljarder människor. Det behövs två för 

att ha sex, så då har vi bara tre miljarder. Och 

några av dem är fem år gamla, så de är ute ur 

leken.’ Då ändrar de sig och säger en miljon. 

Men det är i stället en underskattning. Under 

24 timmar är det i själva verket cirka 100 miljoner. 

Och de producerar cirka en miljon graviditeter, 

av vilka runt hälften är oplanerade. 

Av de 500 000 är ungefär hälften oönskade. 

Resultatet är att 150 000 aborter utförs var 

tjugofjärde timme. Av dem är 50 000 olagliga.” 

Han avslutar aldrig argumentet, men 

följdfrågan är klar: utsätta 50 000 kvinnor 

om dagen för illegala aborter eller forma ett 

samhälle där reproduktionen är fullständigt 

förprogrammerad och kontrollerad? 

Vi är i viss mån redan på väg 

ditåt. Allt fler kvinnor väntar 

allt längre med att skaffa barn. 

Fler än 100 engelska kvinnor 

över 50 blev gravida förra året. 

Fertilitetsexperten och professorn vid Sheffield 

University Ian Cooke är en av de som 

startade Low Cost IVF Foundation, en grupp 

IVF-specialister som försöker bevisa att billigare 

behandlingar med färre mediciner och 

mindre artificiell stimulans av äggstockarna 

(och därför färre fysiska och emotionella 

reaktioner) kan fungera nästan lika effektivt 

som dess högteknologiska motsvarighet. 

Har han rätt borde många fler barnlösa par 

framöver kunna välja IVF-alternativet. 

Fotograf Bergman och jag kliver uppför 

Bourn Halls trappa. Jour de ma vie (Mitt

De nedfrysta spermierna förvaras i flytande 

kväve som alltid håller minus 196 grader. 

Martyn Blayney i laboratoriet där man en 

vanlig vecka behandlar cirka 40 patienter. 

livs dag) lyder inskriptionen ovanför den 

imposanta ekporten. Exteriören är utförd i 

rött tegel med kalkstensdetaljer och enkla 

takplattor; i foajén möts vi av en närmast 

klichéartad engelsk högsätesidyll: omsorgsfullt 

stenhuggna eldstäder, tjocka heltäckningsmattor, 

mörkbruna träpaneler, tunga 

gardiner, glittrande kristallkronor. På väggen 

bakom portvaktens disk hänger ett oljeporträtt 

av Nobelpristagaren Edwards. Den 

påkostat högkonservativa Tudor-imiterande 

stilen förvandlar huvudbyggnaden till en 

serie rum fyllda av hoppfull tystnad. Vi blir 

visade in i Patrick Steptoes gamla kontor på 

nedervåningen, där bokhyllan fortfarande 

dignar av en gedigen samling medicinsk 

1900-talslitteratur. 

Snart byter vi om till sjukhusuniformer 

i själva laboratoriebyggnaden. Embryologiöverläkaren 

Martyn Blayney har den sortens 

lugna leende som 21 år vid en och samma 

klinik ger. Han förklarar att personalen har 

lite bråttom eftersom de just i dag råkar ha 

hand om 13 patienter snarare än de åtta som 

borde fylla almanackan. Kliniken rättar sig 

fortfarande efter ägglossningscyklerna,”men 

i slutänden har vi runt 40 patienter i veckan.” 

Blayney leder oss fram till en kryogenisk 

tank med provrör fyllda med spermier, 

förvarade i flytande kväve i en ständig temperatur 

av minus 196 grader Celcius. ”Det 

här brukar göra sig bra på bild”, förklarar 

han medan han lyfter på locket och låter den 

rykande gasen strömma upp ur tanken. Jag 

frågar om de även fryser ner ägg. ”Nej, det är 

svårt – det har inte fötts fler än en handfull 

barn i Storbritannien på det viset. Sperma är 

däremot ganska enkelt. Det finns nedfrusen 

tjursperma som håller god kvalitet efter 50 

år. Embryon går också bra att frysa.” 

Hur många embryon har ni här inne? 

– Ungefär 7 000 skulle jag tro. 

Och hur många placeras i livmodern? 

– Ett. Det är en kontroversiell fråga 

eftersom den största risken med IVF är att 

man får fler än ett barn. Det är direkt kopplat 

till överförandet av flera embryon i taget, och 

leder bland annat till lägre födslovikt och 

fler dödfödda barn. Embryon kan dela sig 

spontant efter införandet, men det är ovanligt. 

Vår tillåtna andel tvillingar begränsas av 

regeringen – för tillfället är den 20 procent. 

Vad gör ni i rummet med laservarningsskylten? 

– Där har vi ICSI-maskinen. Kom med så 

visar jag dig. 

ICSI (intracytoplasmisk spermieinjektion) 

är den slutgiltiga revolutionen inom 

IVF: en teknik som tillåter ett ägg att impregneras 

av en enda spermie. Under ett vanligt 

samlag kan en utlösning innehålla upp till 100 

miljoner spermier. Att lyckas befrukta ett ägg 

med en enskild spermie är direkt omöjligt 

eftersom en man som ejakulerar en till tre 

miljoner spermier på ett funktionellt plan 

är infertil. Men 1992 publicerade en kvartett 

från universitetet i Bryssel en sensationell 

uppsats som beskrev hur de hade lyckats 

befrukta ett mänskligt ägg genom att injicera 

det med en enda spermie, varefter ägget åter 

placerats i kvinnans livmoder. Före det experimentet 

var det enda alternativet insemination 

med donerad sperma. 20–30 procent 

av världens män är infertila, strax under den 

infertila tredjedelen av världens kvinnor. 

Inget ICSI-ingrepp är planerat för den 

stund vi är i laboratoriet, men Blayney letar 

fram en dvd-skiva med en film som visar 

förloppet. Det tar en stund för honom att 

hitta skivan och under tiden pekar han ivrigt 

på olika maskiner och förklarar de pågående 

processerna: ”Alla ytor här inne måste hålla 

kroppstemperatur och är kontrollerade med 

termometrar. Där inne hämtar vi äggen från

10 SOMA O4.1O 

kvinnorna. Oftast handlar det om tio stycken, 

och av dem kanske sex håller tillräcklig 

kvalitet för att kunna användas, medan fyra 

faktiskt blir använda. Metoden är mycket 

snabbare i dag än den var när jag började. Då 

var vi tvungna att ta en del av äggstockarna 

och patienterna var inlagda i två veckor; nu 

för tiden går vi in med en ultraljudsnål och 

de åker hem samma dag. Ah, här är skivan.” 

Bildskärmen fylls av ett ensamt ägg filmat 

genom ett mikroskop. Från ena sidan kalibreras 

en nål sakta till rätt läge. Vi kan se den 

ensamma spermien simma runt där inuti. 

Plötsligt skjuter nålen in i ägget, som nästan 

spricker. Den brutala processen inleder 

embryogenesisen: ett klipp senare har en 

första division påbörjat celldelningen och 46 

kromosomer delas i två celler. Ett nytt klipp 

och vi flyttar oss till dag två, när klyvningen 

givit åtta celler. Dag tre har embryot åter dragits 

samman till fem tätt packade celler, dag 

fyra ser vi sex yttre och fyra inre celler, och så 

vidare. Det känns som att se livet utvecklas 

– i ordets verkliga betydelse, som att se livet 

vecklas ut – från dess första skälvande ögonblick. 

Vilket jag påpekar för Martyn Blayney. 

– Kanske. Det beror på när du tycker att 

livet börjar. Det skulle vi säkert kunna tala 

om över en pint öl eller tre. 

Bortsett från de dokumenterade problemen 

med multipla födslar är det just sådana 

etiska frågor som har präglat agendan kring 

in vitro-befruktningen. Några uppseendeväckande 

fall har handlat om par som velat 

bestämma över sin avkommas egenskaper 

(ett dövt brittiskt par ville gärna få ett dövt 

barn), homosexuella par som skaffat barn 

genom IVF – en situation som efter Lisa 

Cholodenkos utmärkta film The Kids Are All 

Right möjligen kommer att ses som mindre 

iögonfallande – samt olika former av religiöst 

motstånd, framför allt från den katolska 

kyrkan som helt motsätter sig in vitro-metoden. 

Anledningen är raka motsatsen till Carl 

Djerassis argumentation: barnalstrande får 

aldrig skiljas från det sexuella umgänget. 

Tillbaka i patrick Steptoes 

gamla kontor samtalar 

jag med dr Thomas Matthews, 

som sedan 2006 är klinikens 

medicinska direktör. Han kom 

till Bourn Hall i januari 1984 och har arbetat 

med IVF på heltid i 26 år. Jag frågar honom 

Thomas Matthews och Mike Macnamee har 

varit med sedan Robert Edwards startade 

kliniken i början av åttiotalet. 

hur många patienter det blir. 

– Vi gör ungefär 1 800 IVF-cykler om 

året. Eftersom vi var först i världen med att 

introducera IVF-tekniken är det också en 

väldigt berömd klinik; folk från hela världen 

vet vilka vi är. 

Hur går en vanlig behandling till? 

– Varje patient som kommer hit går igenom 

en konsultation. Vi tar olika tester och 

undersöker dem såväl fysiskt som psykiskt 

och relationsmässigt för att säkerställa att 

de är redo för behandlingen och förstår vad 

de ger sig in på. Vi har en del kriterier – till 

exempel kvinnans ålder. 

Hur gammal får man vara? 

– 43 år, om man betalar för sin behandling 

och använder sina egna ägg. Man kan fortfarande 

behandlas med donerade ägg tills man 

fyllt 49. Efter det utför vi inte behandlingen. 

Vad händer när ni är tillfredsställda 

med testresultaten? 

– Då bokar vi en tid för en behandlingscykel. 

Det tar minst två, tre månader innan 

de får inleda behandlingen. Under tiden lär 

vi dem hur de ska administrera medicinerna 

från vårt apotek. Den första menstruationsdagen 

i den månad de bokat tid för inleder de 

medicineringen. Vi ser till att äggstockarna 

svarar på medicinerna och när äggen är redo 

att samlas in kommer de hit. Mannen lämnar 

sperma, vi genomför IVF-proceduren samma 

dag, sedan väntar vi antingen två eller fem 

dagar innan vi återför embryot i livmodern. 

Vad gör medicinerna? 

– Den första delen undertrycker all 

hormonproduktion i kvinnans kropp, så att 

det inte finns någon förvirring mellan de 

naturliga hormonerna och de vi vill tillsätta i 

systemet. Sedan ger vi syntetiska hormoninjektioner 

för att kunna kontrollera stimulansen 

av äggstockarna. 

Hur ofta lyckas proceduren? 

– Med alla våra behandlingsmetoder, 

inklusive ICSI, är andelen lyckade fall strax 

över 35 procent. Om kvinnan är äldre än 38 

år sjunker den till ungefär 25 procent. 

Finns det något vetenskapligt framsteg 

som ni går och väntar på i dag? 

– Ja, vi har ännu inte förstått varför så 

många embryon av hög kvalitet inte implanteras 

på rätt sätt i livmodern. När vi väl 

får bättre insikt i frågan – om det finns ett 

svar – kommer graviditetsgraden att öka dramatiskt. 

Men vi misstänker att vi av någon 

anledning nått den högsta graden som den 

mänskliga rasens fertilitet tillåter. Vi människor 

är inte lika fertila som andra däggdjur. 

Etikperspektivet är en viktig 

del av mitt samtal med Mike 

Macnamee, som tog över efter 

Robert Edwards som vetenskaplig 

direktör på Bourn Hall 

och huserar i Nobelpristagarens före detta 

kontor på övervåningen, med en storslagen 

utsikt mot de lummiga alléerna på husets 

baksida. 

– Jag har varit här i 27 år nu. Jag kom hit 

i början av åttiotalet samtidigt som kliniken 

grundades, och arbetade med Bob och 

Patrick Steptoe under IVF-metodens första 

skälvande år. I början var chansen att ta med 

sig en bebis härifrån ungefär 15 procent. I 

dag är resultaten från 38 upp till 45 procent

”Vi misstänker att vi nått den 

högsta graden som den mänskliga 

rasens fertilitet tillåter. 

Vi människor är inte lika fertila 

som andra däggdjur.” 

Thomas Matthews 

Två tunna nålar injicerar en enda spermie i ägget under 

mikroskopet. ICSI är den senaste revolutionen inom IVF. 

beroende på åldersgrupp. Det var fantastiskt 

i början när par som hade genomgått lyckade 

behandlingar hälsade på och tog med sig de 

barn vi hade tillverkat. Men det som höll motivationen 

igång, det som fick oss att fortsätta 

framåt, fortsätta forska, fortsätta kämpa var 

de 85 procenten som vi inte lyckades hjälpa. 

Edwards är pensionerad sedan länge – 

hur var det att arbeta med honom? 

– Bob och Patrick var helt formidabla 

tillsammans därför att de bägge delade en 

fundamental vilja att hjälpa infertila människor. 

Trots att de inte var infertila själva insåg 

de vilken smärta infertilitet kan leda till, och 

de visste att de kunde hjälpa dem som bar 

på den smärtan. De kompletterade varandra 

väl – Patrick tog hand om den kliniska sidan 

och samlade äggen, medan Bob utvecklade 

laboratoriedelen. 

Hur var det när Louise Brown föddes? 

– Åtta års arbete ledde fram till Louise, 

med mängder av misslyckade implanteringar. 

Det krävdes en väldig uthållighet. Och när 

hon väl blivit till blev det en motreaktion, i 

synnerhet från den medicinska och vetenskapliga 

gemensamheten, och så förstås den 

religiösa delen av samhället. Påven kallade 

det för en synd och Nobelpristagaren James 

Watson anklagade Bob för barnamord. De 

försonades för fem år sedan, här på Bourn 

Hall, efter att inte ha talat med varandra sedan 

början av åttiotalet. Watson lät meddela 

att han hade haft fel, och de förlikades. 

Men påven tycker sig inte ha fel? 

– Nej, påven är ofelbar. Det är fascinerande 

eftersom det helt beror på när religionen 

i fråga menar att livet börjar. Enligt den 

katolska tron börjar livet vid befruktningen, 

vilket är långt innan embryot implementerats, 

långt före de två viktigaste faserna i 

embryots utveckling under andra respektive 

femte dagen, och ungefär 25 veckor innan 

ett självständigt liv kan upprätthållas. Andra 

religioner menar att livet börjar när barnet 

föds, eller någonstans där emellan. Vad alla 

större religioner däremot verkar eniga om är 

att vi ska göra vårt bästa för att skaffa barn. 

Jag tror mig förstå hur starkt de uppfattar sin 

tro, men du såg den där cellbollen i laboratoriet 

i dag. Skulle du kalla den för ett liv? 

Innan jag kom hit kände jag mig inte 

särskilt katolsk. Men något händer definitivt 

i det där ögonblicket när spermien 

penetrerar ägget och celler börjar delas. 

– En potential för liv kanske. Cellerna 

har en unik genetisk komposition, skild från 

föräldrarnas. Men vid naturliga graviditeter 

lyckas bara ett av fyra koncipierade embryon 

implanteras i livmodern. Som avelsdjur är vi 

kort sagt väldigt, väldigt ineffektiva. 

Det här är den första gången 

under besöket på Bourn Hall 

som jag känner att marken 

viker sig under mina fötter, 

som jag känner mig villrådig 

och nära den yttersta udde varifrån Karl 

Vennberg såg havet drunkna i horisonten. 

När får egentligen livet sin början? Vad är 

egentligen ett liv? 

Jag slås av samma känsla ytterligare två 

gånger innan jag lämnar kliniken, under 

promenader med Mike Macnamee och 

Thomas Matthews på ägorna runt kliniken. 

Först när Macnamee berättar mer ingående 

om Edwards och Steptoes stora och varma 

personligheter: hur alla på Bourn Hall började 

gråta några veckor tidigare under en fest 

för att fira Edwards Nobelpris, när Louise 

Brown läste ett poem tillägnat männen som 

gjort hennes liv till en möjlighet, och hur de 

av IVF-pionjären planterade gula träden i 

området just börjar växa sig starka medan 

Edwards själv blir allt svagare. 

Den sista gången jag närmar mig Venngrens 

yttersta udde är när Matthews på 

nytt tar upp de olika patienter de försöker 

hjälpa. ”Vi tar inte bara hand om kvinnorna, 

förstås”, börjar han, ”utan även männen. 

Vissa behöver inte hjälp med IVF men med 

att få sina spermier frusna för framtida bruk. 

Det kan handla om cancerpatienter som vet 

att de snart kan bli infertila. Men det handlar 

också om nya familjestrukturer. Även ensamstående 

kvinnor kan få behandling nu, 

och vi diskriminerar inte kvinnor som lever 

med andra kvinnor. De har också rätt att 

föda in vitro. Vi försäkrar oss helt enkelt om 

att det resulterande barnet kommer att växa 

upp i en kärleksfull, omtänksam miljö med 

föräldrar som klarar att ta hand om det. 

Det låter enkelt och självklart, men så 

är det som bekant inte överallt, lesbiska 

kvinnor och homosexuella män kan än i dag 

tvingas vända sig till andra länder för att få 

uppleva det årets Nobelpristagare kallade 

”det viktigaste i livet”. I vissa avseenden 

har inte mycket ändrats sedan 1944, året då 

den svenska regeringen avkriminaliserade 

homosexualitet mellan vuxna för att i stället 

förklara det vara en sjukdom. 

Här drunknar havet i horisonten; här är 

alla segel verkligen villrådiga. n

12 soma o4.1o 

Ett barn 

blir till 

EftEr robErt Edwards triumf ställdE sig En hEl värld 

i kö. ProfEssor Lars Hamberger sEr tillbaka På dEn där 

kvällEn 1982 när svErigEs första Provrörsbarn föddEs. 

Text Jonatan Leman Foto Jonathan Jarl 

Tretton minuter före 

midnatt den 25 juli 1978 

föddes världens första 

provrörsbarn på Oldham 

General Hospital utanför 

Manchester. Professor 

Lars Hamberger hade då 

arbetat som läkare och klinisk gynekolog i 

ganska exakt ett decennium. Under sjuttiotalet 

stötte han ofta ihop med Robert Edwards 

på kongresser världen över och fascinerades 

varje gång av den fjorton år äldre fysiologens 

förmåga att ständigt gå mot strömmen. När 

alla andra pratade om p-piller, kopparspiraler 

och överbefolkning, så pratade Edwards 

om barnlöshet. 

– Hans team var kungarna på de där 

kongresserna. Edwards hade en enorm 

auktoritet och han var alltid spännande att 

lyssna på. Men det första jag kände när jag 

hörde om Louise Brown var skepsis. För det 

hade lika gärna kunnat vara en spinn-offgraviditet, 

alltså att mamman ändå hade lite 

funktion i en äggledare och så råkade det 

bara bli ett foster samma månad. Först när 

Alan Trousons team i Australien lyckades 

året därpå blev jag riktigt övertygad om att 

det inte var bluff, säger Lars Hamberger när 

vi ses på Carlanderskas fertilitetsenhet i 

Göteborg. 

Lars hade själv bedrivit framgångsrika 

studier på råttägg och bestämde sig för att 

Tioåriga Louise Brown 1988. 

Sverige skulle bli näst på tur. Tillsammans 

med Matts Wikland, Torbjörn Hillensjö, Lars 

Nilsson och Anita Sjögren inledde han sina 

tester i Sahlgrenskas laboratorium. I rummet 

bredvid satt gynekologen Kurt Swolin, 

världsledande på att reparera skadade äggledare, 

vilket gav dem ett extra försprång. Problemet 

var bara att ingen ville satsa pengar. 

IVF ansågs fortfarande vara något suspekt, 

ur såväl religiöst som politiskt perspektiv, 

så istället blev de tvungna att smyga över 

forskningsbidrag från barnbegränsning. När 

stödet väl kom var det från oväntat håll. 

– En dag ringde fotografen Lennart Nilsson. 

Han hade hört att jag höll på med ägg 

och nu när det hade kommit två IVF-barn så 

ville han hit och filma. Han sa direkt att han 

ville fånga livets början: när ett befruktat ägg 

delar sig. Det tog över ett år att få ihop två 

minuter film. Inkubatorn måste hålla 37 grader, 

så Lennart byggde om hela labbet till ett 

värmerum för att slippa kondens på linsen. 

När ägget ändå inte delade sig insåg vi att det 

inte tålde energin vid exponeringen. Men då 

köpte han en västtysk spionutrustning som 

kunde förstärka ljuset tusen gånger i efterhand. 

Lennart stöttade oss mycket ekonomiskt, 

och vårt samarbete fortsatte i 25 år! 

Hösten 1981 bjöd Robert 

Edwards och Patrick Steptoe 

in till världens första IVFkongress. 

Platsen var det 

1600-talsslott utanför Cambridge 

som de båda brittiska pionjärerna 

hade köpt för att bygga om till Bourn Hall 

Clinic. Lars minns den märkliga blandningen 

av kollegialitet och kapplöpning som präglade 

veckan. Nästan alla de 28 deltagarna 

hade provrörsbarn på gång. Det amerikanska 

paret Georgianna och Howard Jones var så 

nära mål att de sprang iväg och ringde till 

scanpix

”Tänk om det första barnet 

hade varit missbildat, då 

vete sjutton om den här 

tekniken hade funnits över 

huvud taget i dag.”

14 soma o4.1o 

Matts Wikland uppfann den vaginala 

ultraljudssond som numera är standard 

vid nästan alla IVF-behandlingar. 

labbet i Virginia tre gånger om dagen. Men 

där fanns också en stor öppenhet. 

– Vi fick alla detaljer från Edwards. Vi fick 

gå runt och titta på alla delar av Bourn Hall 

och lärde oss alla knep om hur man skulle 

ta ut och behandla äggen. Det fanns väldigt 

många olika uppfattningar om näringslösningar, 

temperatur, ph-värde, gasmiljö och 

Edwards hade lyckats lägga hela det där 

pusslet. Annars var vi nog precis lika dåliga 

som alla andra: bara 8–10 procent av IVFförsöken 

lyckades trots allt de första åren, 

konstaterar Lars blygsamt. 

Mötet i Cambridge kom att ändra på 

detta. Några månader senare fick USA sitt 

första provrörsbarn, strax därpå Frankrike 

och hösten 1982 var det dags för Nordens 

nummer ett. Mamman var en jugoslavisk 

kvinna med en grav äggledarskada som inte 

gick att operera. Hon stod först på den långa 

väntelista med intressenter som dagligen 

växt sedan rubrikerna om ”Lovely Louise” 

och ”The Superbabe”. Lars valde dagen 

med omsorg. SVT hade följt dem under hela 

arbetet men i det sista kritiska skedet vågade 

han inte lita på deras diskretion. Så sent på 

söndagskvällen den 26 september förlöstes 

dottern Anna med kejsarsnitt på Sahlgrenska. 

Matts Wikland minns det som i går. 

– Det var oerhört spännande, stora 

förväntningar. Ingen vet när ett barn föds 

om det ska vara helt friskt, så man tänkte 

som när man får egna barn: hoppas nu bara 

allt går som det ska. Och det gjorde det. Jag 

kommer också ihåg att vi försökte hålla 

det hemligt så långt vi kunde av hänsyn till 

föräldrarnas önskan, men när det väl kom 

ut var reaktionerna väldigt positiva. Det 

var först senare som man började fundera 

på konsekvenserna, då var det bara en stor 

nyhet. Efteråt kände jag mest en stor lättnad, 

säger Matts och får medhåll av Lars: 

– Absolut, tänk om det första barnet hade 

varit missbildat, då vete sjutton om den här 

tekniken hade funnits över huvud taget i dag. 

Det är likadant med reproduktiv kloning, det 

kan vara gjort utan att man rapporterat det 

för att det blev något fel och då är det förstås 

inget man vill skryta med. Så förutsättningen 

för all ny forskning är att det går bra i starten. 

Men än var tekniken långt 

ifrån perfekt. Framför allt 

var den alldeles för dyr och 

tidsödande för att tillämpas 

i någon större skala. 

Bara att göra en titthålsoperation på en 

intuberad patient för att plocka ut äggen genom 

buken kostade en smärre förmögenhet. 

Lösningen stavades ultraljud. Återigen låg nu 

Sverige i frontlinjen och Matts Wikland blev 

den som initierade metoden. Med hjälp av ett 

danskt teknikföretag utvecklade han 1984 en 

vaginal ultraljudssond som i dag används vid 

98 procent av alla IVF-behandlingar. Robert 

Edwards medgav senare att göteborgarna 

hade ”förvandlat en Rolls Royce-teknik till 

en Volkswagen-teknik”. 

– Det var mycket slump egentligen, 

säger Matts. Danskarna hade tagit fram ett 

instrument som var avsett för att göra ett hål 

i huvudet på patienter och leta efter tumörer. 

Men det visade sig fungera utmärkt till att 

ta ut äggen genom slidan. Samtidigt var det 

många andra delar som behövde förbättras. 

När Edwards började hade man till exempel 

produkter från djur som man odlade äggen i, 

det var albumin från kor eller annan boskap. 

Med tanke på vad vi i dag vet om hur smitta 

sprids är det rätt otroligt att man tillät det. 

Folk experimenterade vilt! 

Samma år, 1984, hjälpte Lars Hamberger 

kollegorna K-G Nygren, Jan Lindstedt och 

Bertil Hagström att starta Nordens första 

privata IVF-klinik på Sophiahemmet i 

Stockholm. Socialstyrelsen var kritiska och 

varnade för en framtid där endast rika kunde 

köpa sig barn. Men istället kom satsningen 

att forcera fram IVF inom den offentliga 

vården. Bara några månader senare invigdes 

verksamheten på Karolinska och i takt med 

att behandlingen blev allt billigare, effektivare 

och populärare tystnade anklagelserna om 

att ”leka Gud” eller ”göra våld på naturen”. 

Först 1992 skulle debatten blossa upp på 

allvar igen. Närmare bestämt när Lars forskargrupp, 

som det andra teamet i historien, 

lyckades få barn med ICSI-tekniken, en ny 

metod där en enda spermie injicerades rakt 

in i äggets inre. 

– Folk var extremt aggressiva och tyckte 

att det här var världens farligaste teknik, 

minns Lars. Särskilt oroliga blev de för att vi 

hade övertagit hela selektionen av spermier 

och valt ut vilken som skulle befrukta ägget. 

Men då användes ICSI bara på män med 

dåliga spermier. Nu görs mikroinjektioner 

i 60 procent av fallen. I Turkiet utförs alla bebourn 

HaLL, 

Cambridge, 

4 september 1981 

1 Robert Edwards. 2 Patrick Steptoe. 

3 Alan Trounson. 4 Georgianna Jones. 

5 Howard Jones. 6 Torbjörn Hillensjö. 

7 Lars Hamberger. 

3

4 5 6 7 

1 2 

lennart nilsson 

handlingar genom ICSI. Det har att göra med 

att tekniken är lättare att kontrollera och att 

graviditeterna i vissa fall blir fler, men också 

om att ICSI går att ta mer betalt för. 

Sedan 1978 har över fyra miljoner barn 

fötts med IVF. I dag lyckas vart fjärde försök 

och alla studier visar att de är lika friska som 

andra barn. Hur mycket bättre kan vi bli? 

– Det som varit en risk är de multipla 

graviditeterna, inte tekniken i sig. Men är 

vi nöjda nu eller ska vi försöka göra ännu 

bättre barn? Det är ett klassiskt skämt bland 

IVF-folk: ”Jaså, ni skaffade barn på det där 

slarviga sättet hemma i sängkammaren? Vad 

vårdslöst!” Genom så kallad preimplantatorisk 

genetisk diagnostik (PGD) kan vi i dag se 

om det finns en kromosomförändring innan 

ägget kommit in i livmodern. Och det finns 

de som menar att fetma, längd eller intelligens 

avspeglas redan i genomet på embryot. 

Detta är förstås motiverat att undersöka om 

det finns en genetisk sjukdom, men ska vi ha 

ytterligare normer för hur mycket man får 

titta efter? Sverige har varit restriktiva, men 

det är ett sluttande plan. Jag är åtminstone 

lite ängslig för att tekniken kan komma att 

missbrukas, säger Lars och Matts fyller i: 

– Men det är klart man vill få upp frekvensen 

lyckade fall. På sikt tror jag vi kan nå 

nivåer runt 50 procent per försök. I dag är vi 

lika effektiva som naturen, det är ungefär var 

fjärde som får barn om samlag sker vid ägglossningen. 

Men eftersom vi har fler möjligheter 

att styra befruktningen och hitta det bästa 

embryot borde vi kunna höja den siffran. IVF 

är trots allt en ganska ung teknik. n 

Hamberger 

om biLden: 

”Strax efter Louise Browns födelse 

köpte Robert Edwards och Patrick 

Steptoe ett gammalt slott utanför Cambridge 

som de byggde om till Bourn 

Hall Clinic. Hösten 1981 samlade de till 

världens första IVF-kongress där. Vi var 

inbjudna för att visa Lennart Nilssons 

film av ett befruktat ägg som delar sig, 

den var lite unik då. Sista dagen frågade 

Robert om inte Lennart kunde ta ett 

gruppfoto på alla deltagarna. Det tog 

honom över en timme att bara ställa 

folk på rätt plats och alla var jäkligt sura 

och hungriga och ville gå på lunch. Men 

precis innan han tryckte av ropade Lennart: 

’Gentlemen, look more successful!’ 

Och så fick han ett rejält garv.”

16 soma o4.1o 

Provrörsdrömmar 

outi Hovatta vill göra den assisterade befruktingen enklare, billigare 

och mer skonsam. soma tar tempen på karolinskas fertilitetsenhet. 

Text Susanne Bergqvist 

❑med 1 200 provrörsbefruktningar 

per år är Fertilitetsenheten 

vid Karolinska en av 

Sveriges största. En tredjedel 

av alla provrörs behandlingar 

lyckas och flertalet behandlingar är numera 

mer eller mindre rutinmässiga. 

– Men även när vi gör alla dessa rutinbehandlingar 

utvecklar vi dem. Målet är 

att göra den assisterade befruktningen 

enklare och smidigare. Vi försöker minska 

läkemedelspåverkan eftersom hormonbehandlingen 

ger risk för biverkningar och är 

förhållandevis kostsam, säger Outi Hovatta, 

överläkare på Fertilitetsenheten vid Karolinska 

Universitetssjukhuset. 

En metod som Outi Hovatta hoppas får 

större spridning är IVM, In Vitro Maturation. 

– Om vi skulle ha möjlighet att använda 

IVMbehandling skulle det bli mycket skonsammare 

för kvinnan. Med IVM plockar man 

ut omogna ägg ur äggstockarna och mognar 

äggen i odling, till skillnad från IVF där äggen 

mognar innan äggplockning med hjälp av 

intensiv hormonbehandling. 

IVM används bland annat i vissa utvecklingsländer. 

Metoden är relativt billig, men 

graviditetsutfallet är inte lika bra som vid 

IVF. Forskningsstudier visar att 20 procent 

av IVMbehandlingarna lyckas, medan cirka 

35 procent lyckas i stimulerad cykel. 

– Så länge vi endast får göra tre behandlingar 

prioriteras maximalt hormonstimulerad 

cykel för bästa chans. Samtidigt kan vi 

inte förbättra metoden om vi inte använder 

den, precis som vi under de senaste trettio 

åren har kunnat utveckla IVF, menar Outi 

Hovatta. 

Landstingen upphandlar tre fertilitetsbehandlingar 

per par. Alla par blir dock inte 

I ett av Outi Hovattas forskningsprojekt 

är målet att ägg som odlats ur äggstocksvävnad 

ska kunna befruktas. 

gravida efter tre gånger. Par som gör vanlig 

IVF har möjlighet att vända sig till en privat 

klinik för fler behandlingar och själva betala 

för det. De par som endast kan få hjälp vid 

specialiserade kliniker, eftersom de har 

behov av genetisk diagnostik, bär på allvarlig 

virussmitta eller behöver donerade könsceller, 

kan inte gå vidare. 

– Dessa särskilda grupper kan inte på 

något sätt genomgå fler behandlingar. Men 

eftersom det finns metoder att hjälpa dem 

känns det inte klokt att de inte kan komma 

till oss, åtminstone som självbetalande, 

menar Outi Hovatta. 

Outi återkommer flera gånger till människors 

längtan att få barn och önskan att kunna 

hjälpa när kunskapen finns. Hon nämner 

surrogatmödraskap som ett exempel. 

– Även ett surrogatmoderskap skulle 

kunna var möjligt. Det har blivit en kontroversiell 

fråga, då det har färgats av kommersiell 

verksamhet i vissa länder. Men det kan 

vara mindre kontroversiellt än vad man kan 

tro, säger hon. 

Det finns kvinnor som saknar livmoder, 

medfött eller på grund av cancerbehandling, 

men har ägg i äggstockarna. Dessa ägg skulle 

kunna plockas ut och befruktas med makens 

spermier. Embryot skulle kunna bäras och 

födas av någon annan. 

– Vi träffar sådana kvinnor här innan de 

söker sig vidare. Och vi har kunskapen, men 

inte möjligheten att hjälpa dem. n 

fler fraMStÅeNDe 

ivf-KliNiKer 

Kato Ladies Clinic, Tokyo. Räknas i dag 

som en av världens mest effektiva klinker. 

Här genomförs omkring 21 000 IVF-behandlingar 

per år. 

CRMI, Cornell University, New York. Under 

ledning av Zev Rosenwaks har man lockat 

till sig flera berömda patienter, däribland 

Céline Dion och Madonna. 

Hopital Antoine Beclere, Paris. Professor 

Rene Frydman driver en liten men mycket 

aktad och framgångrik IVF-klinik i Clamart, 

strax sydväst om Paris. 

CRG, Fria Universitetet, Bryssel. Grundad 

1983 och en veteran på området. Har legat 

långt fram inom exempelvis nedfrysning av 

embryon och äggdonation. 

AVA-kliniken, Tammerfors. Internationell 

klinikgrupp som har utmärkt sig genom en 

hög graviditetsfrekvens och ett mycket lågt 

antal flerbörder. 

McGill, Reproductive Center, Montreal. Har 

nått goda resultat med In Vitro Maturation, 

att mogna ägg i odling. En metod som 

minskar hormonbehandlingen. 

stefan holm

PGDbiopsi 

i mikroskop. 

Unika metoder på Karolinska 

förebyggaNDe 

NeDfrySNiNg 

PgD viD geNetiSK 

SjuKDoM 

SPerMietvätt 

för viruSSjuKa 

DoNeraDe ägg 

ocH SPerMier 

Numera är det vanligt med nedfrysning 

av ägg, äggstocksvävnad 

och embryon liksom spermier för 

dem som riskerar att förlora fertiliteten 

vid cancerbehandling eller 

annan sjukdomsbehandling. 

Hos prepubertala pojkar och 

flickor tar man ut vävnadsbitar 

från äggstocksbarken eller celler 

från testiklar för att i framtiden 

förhoppningsvis kunna fertilitetsbehandla 

med hjälp av dessa 

tidiga ägg- eller spermieanlag. 

– Redan nu kan vi här hos oss 

transplantera tillbaka en nedfrusen 

äggstocksvävnad till äggstocken 

hos en kvinna som har blivit frisk 

från cancer, säger Outi Hovatta. 

Men kvinnor med elakartade 

leukemiceller skulle riskera att få 

tillbaka cellerna vid transplantation 

av äggstocksvävnad. 

– Hos dessa kvinnor odlar vi 

hela vägen från de minsta äggcellsblåsorna 

till fullmognat ägg. 

Det är ett svårt forskningsarbete 

men under det senaste året har vi 

gjort stora framsteg. Det här kommer 

att bli framtidens alternativ 

nummer ett, säger hon. 

Preimplantatorisk genetisk diagnostik 

(PGD) används när det är 

stor risk att få barn med en svår 

genetisk sjukdom. Inför en PGDbehandling 

genomgår föräldrarna 

en genetisk analys. Det är inte 

ovanligt att familjer som redan har 

fått sjuka barn eller förlorat ett 

barn behandlas. Några dagar efter 

äggplockning och befruktning gör 

genetikerna biopsier och tar ut en 

cell eller två från embryona. 

– På genlabbet analyserar 

vi cellerna från embryona och 

testar för den ärftliga sjukdomen. 

Tekniken att hitta det genetiska 

problemet på en-cellsnivå är raffinerad 

och PGD kräver ett stort 

genetiskt laboratorium. Vi kan 

behöva skräddarsy analysmodeller 

för vissa specifika ärftliga sjukdomar, 

säger överläkaren Margareta 

Fridström. 

Ett embryo friskt från sjukdomen 

återförs sedan till kvinnan. 

Det görs ungefär hundra PGDbehandlingar 

per år, 25 procent 

lyckas. Lagen tillåter genetisk 

provtagning vid allvarliga sjukdomar 

där det inte finns någon behandling. 

Screening är inte tillåtet. 

Män med HIV och hepatit B eller 

C som skulle kunna överföras till 

barnet eller kvinnan kan med en 

särskild metod få spermierna tvättade 

innan assisterad befruktning. 

Metoden att tvätta är ett rutinförfarande. 

Hos dessa patienter tvättas 

spermierna två gånger istället 

för som i andra sammanhang, en 

gång. 

Därefter kontrollerar man om 

det finns kvar rester av viruset för 

att se vilka spermier som kan användas. 

Graviditetsutfallet för de 

par som behöver denna behandling 

är lyckat. Fertilitetsenheten 

är den enda kliniken i Sverige där 

detta är möjligt. 

– På Karolinska har vi kunskap 

att behandla svåra virussjukdomar, 

och vi är inte rädda. Även dessa 

medmänniskor måste få hjälp, 

precis som alla andra som vi kan 

hjälpa, menar Outi Hovatta. 

Kvinnor som behöver donerade 

ägg kan också själv rekrytera donatorer. 

Äggdonatorn genomgår 

hormonstimulering med läkemedel 

inför äggplockningen. 

Genom samtal med både kurator 

och barnmorskor säkerställer 

sjukvården att donationen sker 

frivilligt. Det råder brist på äggdonatorer 

och spermiedonatorer 

även om den inte är lika stor som 

tidigare. 

– De kvinnor som ställer upp 

som äggdonatorer är altruister i 

sin tanke, säger Outi Hovatta och 

hänvisar till studier som visar att 

kvinnor som donerar ägg drivs 

av att hjälpa andra att få barn. 

Det handlar ofta om kvinnor som 

själva jobbar med barn på något 

sätt.

18 SOMA O4.1O 

IVF 

i siffror 

Sedan åttiotalet har IVF-behandlingarna ökat. 

Till en början gjordes vanlig provrörsbefruktning 

där spermierna befruktar ägget själva. 

På nittiotalet kom ICSI, mikroinjektion av en 

spermie i ett ägg. 

Den största avgörande faktorn för en lyckad 

behandling är kvinnans ålder. De som är cirka 

40 år har en tredje dels chans att lyckas jämfört 

med de som är under 35 år. I Sverige blir i dag 

drygt vart fjärde återfört ägg ett barn. 

Tidigare gjordes flera undersökningar för att 

ta reda på orsaken till ofrivillig barnlöshet, exempelvis 

titthålsoperation och kontraströntgen 

av äggledarna. Orsaken till barnlöshet påverkar 

inte resultatet av provrörsbefruktningen, därför 

består utredningen i dag oftast bara av gynundersökning, 

ultraljud och några hormonprover. 

Vid äggplockningen ser man om äggstockarna 

har betydelse för behandlingsresultatet. Genom 

ett spermaprov undersöker man om barnlösheten 

är av manlig orsak. 

IVF-behandlingen i sig ökar inte risken för 

komplikationer. Det gör däremot flerbörder. För 

att minska flerbörderna har antalet återförda 

ägg till kvinnan successivt minskat. På nittiotalet 

förändrades rutinen från att återföra tre ägg, 

till två. Då minskade flerbörderna från 35 till 25 

procent och trillingfödslarna försvann nästan 

helt. 2003 ändrade Socialstyrelsen föreskrifterna 

till att ett ägg ska återföras som rutin. Då 

minskade även antalet tvillingfödslar. 

I Sverige är fem procent av IVF-förlossningarna 

en flerbörd, vilket är lägst i världen. 

Text: Susanne Bergqvist 

Barnlöshet 

30% av fallen beror på mannen. 

30% beror på kvinnan. 

30% beror på båda två. 

10% av fallen är oförklarade. 

Behandlingsmetoder 

33% befruktade färska ägg med IVF. 

33% färska ägg med ICSI. 

33% frysta upptinade befruktade ägg 

från båda metoderna. 

Åldersfördelning 

kvinnor som behandlas med IVF/ICSI 

Under 35 år: 50% 

35-39 år: 40% 

Över 40 år: 10% 

De flesta landsting har åldersgränsen 40 

år för IVF-behandling. Flera privatkliniker 

erbjuder IVF-behandling efter 40 år. 

Chans att Bli gravid 

per äggplockning 

35% 30% 20% 10% 

Under 

30 år 

30-34 

år 

andel Bra ägg 

35-39 

år 

Över 40 

år 

Vid 25 år: 75% av äggen är bra. 

Vid 40 år: 25% av äggen är bra. 

missfallsrisk vid ivf/iCsi 

Ungefär 20% 

Oavsett färskt eller fryst ägg. Risken ökar 

med åldern, men är inte högre än vid en 

naturlig befruktning. 

ivf-födslar 

3% av alla födslar i Sverige är IVFgraviditeter. 

1991 föddes 524 barn efter IVFbehandling. 

2008 föddes 3107 barn efter IVFbehandling. 

flerBörder 

2000: 33% tvillingförlossning från IVF. 

2008: 10% tvillingförlossning från IVF. 

Tvillingfrekvens vid naturlig befruktning är 

1% 

antal Återförda ägg 

Ett ägg vid 70% av befruktningarna. 

Två ägg vid 30% av befruktningarna 

(görs endast när risken för flerbörd är låg). 

I snitt: 1,3 ägg återförs. 

andelen lÅgviktiga Barn 

efter IVF-behandling (under 2,5 kg) 

2000: 33% 

2008: 10% 

Jämförelse 

I USA återförs dubbelt så många ägg som i 

Sverige. 

I USA är chansen att ett 

återfört ägg ska bli barn 12% 

I Sverige är chansen att 

ett återfört ägg ska bli barn 25% 

I USA är dock chansen större än i Sverige 

att få barn vid varje enskild IVF-behandling, 

eftersom man återför fler ägg per behandling, 

med fler flerbörder som följd. 

Källor: Medicinska födelseregistret, Socialstyrelsen. 

PerOlof Karlström, Fertilitetsenheten 

Karolinska Universitetssjukhuset. 

Alla siffror är ungefärliga.

GE Healthcare 

Kopplingen till bra vård. 

Onkologivård handlar om att skapa kopplingar - mellan sjukdom och behandling, 

mellan kliniker och patienter. Vården är också beroende av ett bredare perspektiv 

som knyter samman information, arbetsflöde och verksamhet. 

Det är här GE Healthcare kommer in i bilden. 

Genom våra produkter och tjänster som bl a består av forsknings-, diagnos- och 

behandlingsverktyg hjälper vi dig att komma i kontakt med onkologivårdens hela 

spektrum. Innovativ bildalstringsteknik och nya forskningsverktyg bidrar till välinformerade 

beslut och bättre utfall. Flexibla IT-lösningar levererar rätt information 

när och där den behövs. Sammanfattningsvis säkerställer vi att du ständigt håller 

kontakten med både din praktik och dina patienter. 

Oncology Re-imagined. 

Vill du veta mer om vårt onkologiprogram besök GE Healthcare på 

www.gehealthcare.com/oncology 

GE imagination at work 

© 2010 General Electric Company 

GE Healthcare Sverige AB doing business as GE Healthcare

20 soma o4.1o 

Är det en mänsklig rätt 

påverkar modern tekno 

Och glo balt sett, är det 

barnlöshet som borde o 

Soma samlade kuratorn AgnetA Argelid, författaren KAjsA eKis 

eKmAn, chefsbarnmorskan nicole silverstolpe och professor 

emeritus stAffAn Bergström för ett samtal om det mest grundläggande 

vi har som art: möjligheten till reproduktion. 

Moderator Niklas Eriksson 

Till att börja skulle jag vilja höra hur 

ni tycker att er egen syn på barn och 

föräldraskap har förändrats sedan ni 

var yngre. Och hur ni ser på samhällets 

attityder över tid, har de ändrats? 

Nicole SilverStolpe: Det är klart att 

det ändras i och med att man sett så mycket. 

Jag har ju jobbat så mycket med regnbågspatienterna. 

De har en familjekonstellation 

som var väldigt ovanlig när jag började, 

men nu träffar jag dem nästan varje dag. 

Åtminstone i Stockholm är man väl sedd som 

som regnbågsförälder – ute i landet är det 

inte samma sak. För egen del har jag märkt 

hur många saker det var som jag inte hade 

förstått. Det var inga svårigheter, utan det 

var bara det att jag inte hade tänkt tanken. ta 

bara hur en ung kvinna, som alltid har vetat 

att hon är lesbisk, aldrig har varit i kontakt 

med sjukvården med samma självklarhet 

som en heterosexuell kvinna. Det gör att 

förutsättningarna inför en förlossning är helt 

annorlunda. en mer generell förändring i 

samhället som jag ser är just detta att alla vill 

bli föräldrar i dag. 

AgNetA ArgeliD: om vi ser det i perspektivet 

att inte kunna få barn så har jag under 

årens lopp, när jag har mött de här paren, insett 

vilken identitetskris och livslång sorg det 

är. Hur man verkligen kan göra vad som helst 

för att få ett barn tillsammans med den man 

älskar. Ska man se kanske trettio år tillbaka 

så var det mer: ”Men alla kan inte få barn, det 

är bara att acceptera.” ett barnlöst par, det 

var lite sorgligt, men man pratade inte om 

det. i dag finns en annan öppenhet och man 

blir bemött med respekt. Naturligtvis beror 

det delvis på att vetenskapen går framåt. Det 

har hänt otroligt mycket inom fertilitetsbehandling 

och förhoppningarna är stora. 

Nicole: Jag tror att det kanske är en mer 

bortskämd generation i dag. vi har ju Statoil 

öppet jämt, vi får alltid det vi vill. Är du 

hungrig så får du korv nu. och mediciniskt 

kan vi ju göra mycket mer – även om folk i 

allmänhet kanske tror att vi kan göra mer än 

vad vi kan. Jag tror att man bedömer det som 

självklart att man har rätt att få barn. ”Det 

är min rättighet att få vård av hög kvalitet, få 

göra kejsarsnitt när jag vill det, att få operera 

tillbaka mitt underliv på det sättet jag vill ha 

det …” Det har ju hänt något, det är en ny generation. 

Bara skillnaden mellan 70, 80 och 

90talisterna är stor – det är ett nytt folkslag 

som kommer varje gång tycker jag. 

AgNetA: Ja, det finns nog den allmänna 

uppfattningen nu att om man har svårigheter 

att få barn så är det bara att ”göra en ivF”. Då 

ordnar de det i laboratoriet, så då får vi ändå 

barn. Det är bara att plantera in. 

StAFFAN BergStröM: Jag är 40talist,

ighet att få barn? Hur 

logi våra attityder? 

överbefolkning eller 

roa oss mest? 

getty images 

så när det gäller homosexualiteten håller jag 

med. Det var verkligen pestsmittat, det är 

en befrielse att se vad som har hänt under 

åren. Annars, jag kommer ju från den där 

andra delen av världen … Jag har under drygt 

trettio år som gynekolog i Sverige inte sett en 

enda mamma dö i samband med graviditet 

eller förlossning. Men i Moçambique, där jag 

jobbade under fem år på 80talet, såg jag närmare 

tusen mammor dö. Jag var chef för en 

stor förlossningsavdelning och såg tidigt att 

det stora problemet i Afrika är ett: barnlösheten. 

När vi bara pratar om överbefolkning 

och preventivmedel och befolkningskontroll, 

då ser vi inte kvinnornas problem på marken. 

Kvinnors ohälsa i tredje världen har två 

sidor. Antingen är de barnalstringsmaskiner 

i ett patriarkalt samhälle och skaffar många 

barn för prestigen och för att mannen kräver 

det. eller så kan de över huvud taget inte få 

barn. De får gonorré, klamydia, syfilis, med 

efterföljande äggledarskador och förlorar sitt 

foster. Kvinnan kastas på sophögen, det blir 

skilsmässa och mannen söker sig en annan. 

Det är ett enormt problem. 

Och du menar att det fortfarande är för 

lite fokus på det? 

StAFFAN: Ja. i vissa länder i Afrika där man 

har intervjuat 50åriga kvinnor som inte 

kan få barn och ställt frågan ”Hur många 

levande barn har du?” har över 50 procent av 

dessa kvinnor inte ens ett levande fött barn. 

Desperationen är så stor att man betalar vad 

som helst för de mest meningslösa rötter och 

avkok och annan barnlöshetsmedicin som de 

säljer överallt. Det är en fattigdomsgörande 

verksamhet som är fruktansvärd att se. Det 

finns ett talesätt i Afrika: ”Den som är barnlös 

blir tiggare.” Det är intressant, för det finns 

inga pensionssystem eller något, utan är man 

barnlös då blir man tiggare, punkt slut. Det 

finns ingen som tar hand om en. 

Det här överbefolkningsargumentet som 

du nämner, det är fortfarande levande i 

debatten. ”Varför ska vi i i-länderna lägga 

resurser på att få fram fler barn när…” 

StAFFAN: … Ja, och då brukar jag säga: Det 

finns ett preventivmedel som slår alla andra. 

vet ni vilket det är? 

KAJSA eKiS eKMAN: välfärd? 

StAFFAN: Du är nära – det är barnöverlevnad. 

tänk er vår generation. Mina föräldrar 

fick två barn på 40talet. Det fanns inga 

ordentliga preventivmedel, man hade dåliga 

kondomer, satte in citroner eller annat 

som pessar eller kunde använda avbrutet 

samlag. Ändå fick vi en enorm fertilitetsnedgång 

i hela europa. på grund av en sak: att 

spädbarnsdödligheten gick ner och barnen 

började överleva. Det är viktigt. När barnen 

överlever och suger på bröstvårtan går pro

22 soma o4.1o 

”Vi pratar om adoption som om det är något 

som bara ska dimpa ner och ge oss det vi har 

rätt till. Men det är ju inte vi som adopterar 

bort våra barn till Indien.” KAjsA eKis eKmAn 

laktinnivån upp och man får en funktionell 

nedsättning av fertiliteten i sex till nio 

månader. Barnöverlevnad är det bästa 

preventivmedlet globalt sett – så satsa på det! 

Men det gör man inte. Det gjorde man inte 

i indien på 70talet, då man tvångssteriliserade 

nio miljoner indier i stället. Där var jag 

som konsult för Sida 1979, så jag vet hur det 

gick till. 

Vi är faktiskt inte klara med den första 

frågan än. Kajsa, vad har du ändrat uppfattning 

om? 

KAJSA: Jag har omprövat en del, inte minst 

under arbetet med den här boken (Varat 

och varan). Förut hade jag nog en väldigt 

västerländsk syn på barn. För oss är barn en 

rättighet; man har rätt att adoptera eller på 

annat sätt få barn, men jag hade inte reflekterat 

över var barnen kommer ifrån. De finns 

någonstans och någon har fött fram dem. De 

har redan en mamma och det hade jag inte 

förstått innebörden av. Jag tycker ofta att vi 

pratar om adoption och surrogatmödraskap 

som att det är något som bara kommer, som 

något vi har rätt till. Men det finns alltid en 

ojämlikhet här: det är aldrig vi som adopterar 

bort våra barn till indien eller Korea, inte vi 

som är surrogatmödrar åt någon där. 

Din kritik av surrogatmödraskap och 

den industri som den givit upphov till 

har väckt minst sagt starka känslor. Det 

här är en utskrift av kommentarfältet 

från din artikel i tidningen Bang (håller 

upp en decimetertjock pappershög). Oj, 

vad folk är arga … 

KAJSA: Åh, haha. tidningen hade aldrig fått 

så många kommentarer på en text … gud vad 

spännande att du skrivit ut det! 

Varför är det här ämnet så laddat, tror du? 

KAJSA: Många av de som kritiserat mig – 

både på internet och i tv och tidningar – har 

ju själva skaffat barn genom surrogatmödraskap. 

Jag förstår att det är känsligt för dem. 

När de redan har sina barn och jag kommer 

och kritiserar det. Men många andra är bara 

allmänt irriterade. Jag tror där finns en nerv 

där på det sättet att många viktiga frågor går 

ihop: det handlar om rätten till barn, om jämlikhet 

mellan fattiga och rika, mellan män 

och kvinnor, om vem som är till för vem, om 

kroppen, själen – och förstås om barnen. 

StAFFAN: Jag har läst det du skrivit och 

tycker det är spännande. Att hyra ut eller sälja 

en del av sin kropp till en annan människa berör 

barnlöshetens problem. Det är besläktat 

med ett annat fenomen – att fattiga människor 

säljer sina njurar och denna handel är ett 

viktigt problem att observera. vad gör man 

som fattig för att överleva? och hur ska vi 

sätta gränser, vad är anständigt? Är det rimligt 

att vi köper njurar av indiska människor, är 

det rimligt att vi använder andras kroppar för 

våra behov? Samtidigt håller jag med om det 

som någon av dina kritiker har sagt: Det här 

är inget isolerat problem utan en del av ett 

större missförhållande, att människor tvingas 

sälja sina kroppar för att överleva. på 70talet 

i indien sålde man sin fertilitet – du får en 

transistorradio, vi får dina äggledare. 

Nicole: När den här diskussionen började 

dyka upp gick jag till mig själv och tänkte: 

Skulle jag kunna göra det här för en nära 

väninna eller någon jag verkligen tyckte om? 

Min första tanke, eftersom jag själv har fått 

fyra barn, var: Ja självklart. Men sedan kom 

tanke nummer två. Hur kan jag garantera 

att det här barnet får en bra uppväxt och hur 

kommer jag att se på den här familjen om de 

inte ”lyckas” på det sättet som jag tycker att de 

ska lyckas? Så det skulle nog sitta långt inne 

för mig. Jag tror inte att jag skulle klara av 

att ge bort mitt eget barn. och hur kan jag då 

begära att någon annan ska göra samma sak? 

AgNetA: När det gäller surrogatmödraskap 

finns det en viktig skillnad, tycker jag. Handlar 

det om att få ett embryo inplanterat från 

någon annan kvinnas ägg, då kan jag tänka 

mig att man skulle ställa upp och vara den 

här ”behållaren”. Alltså om det är en kvinna 

som faktiskt har ägg – och hennes man har 

spermier – och det är en livmoder de behöver. 

Men om det är mitt ägg, då skulle jag antagligen 

ha en helt annan anknytning. Att då vara 

surrogatmor med sitt eget barn och ge bort 

det till någon annan är förstås problematiskt. 

KAJSA: Ja precis, och båda förekommer. När 

det gäller homosexuella män har de ju inte 

ägg och då kan de använda sig av surrogatmammans 

eget, men det kan också vara ett 

ägg som man får – eller köper – från en tredje 

part. ofta gör man så för att hon som föder 

inte ska få några rättigheter till barnet vid 

en eventuell vårdnadstvist. i indien är det 

bara gestationellt surrogatmödraskap som 

praktiseras, ofta med vita eller japanska ägg – 

inte indiska. Det finns en intressant skillnad 

i attityd beroende på vem kvinnan är. När det 

gäller vanlig äggdonation säger man att det är 

kvinnan som föder barnet som är mamman. 

Då är det inget snack om saken: ”Det spelar 

ingen roll om det är någon annans ägg, det är 

du som föder barnet.” Mamman ska relatera 

till barnet för att hon bär det. När det gäller 

surrogatmödraskap är det tvärtom: ”Det här 

är inte ditt barn, så det har du inte något med 

att göra.” Det är på något sätt alltid den som 

är fattig som förlorar.

nicole silverstolpe 

är chefsbarnmorska på Danderyds 

sjukhus i Stockholm. Var 

2003 en av de tre grundarna av 

Regnbågsprojektet, som syftar 

till att ge ett bra omhändertagande 

av lesbiska mammor. 

Skrev 2006 boken Rädd för att 

föda – din väg till att våga ihop 

med Leni Söderberg. Har fyra 

egna barn och tre bonusbarn. 

stAffAn Bergström 

är förlossningsläkare och professor 

emeritus i internationell hälsa 

vid Karolinska Institutet. Har 

forskat kring reproduktiv ohälsa 

i låginkomstländer och i flera år 

arbetat som förlossningsläkare 

i Moçambique. Har fått en rad 

utmärkelser för sitt engagemang 

för att minska mödradödligheten 

i världen. Har en dotter. 

AgnetA Argelid 

är kurator på kvinnokliniken vid 

Karolinska Universitetssjukhuset 

i Solna med drygt tre decenniers 

erfarenhet av barnlöshetsproblematik. 

Har en bakgrund 

inom psykiatrin, är ledamot i 

Socialstyrelsens rättsliga råd och 

hålls som en av de viktigaste 

auktoriteterna i landet inom sitt 

område. Har två barn. 

KAjsA eKis eKmAn 

är litteraturvetare, skribent och 

feminist. Gav tidigare i år ut den 

omdiskuterade boken Varat och 

varan. Prostitution, surrogatmödraskap 

och den delade människan. 

Medverkar i DN Kultur, 

är en flitig samhällsdebattör och 

mottog 2010 Jan Myrdalsällskapets 

litterära pris Robespierrepriset. 

Har en son på fyra år. 

stefan holm 

Hösten 2010 är IVF, och själva föräldraskapet 

som sådant, ett brännhett ämne. 

Miljöpartiet har diskuterat särbehandlingen 

av lesbiska inom IVF. DN har haft 

en debattföljetong om vad vi egentligen 

ska med barn till. Robert Edwards har 

fått Nobelpriset i medicin. I katolska 

kyrkans Polen har biskoparnas expertgrupp 

inom bioetik hotat ledamöter som 

röstar ja till IVF med exkommunikation. 

Överallt barn. Vad är det som har hänt? 

StAFFAN: resurserna har kommit till oss 

och då har efterfrågan väckts, tror jag. tio 

procent av Sveriges par har problem med 

barnlöshet och i Afrika är det trettio procent, 

fyrtio i vissa länder. Det stora problemet med 

reproduktiv ohälsa i världen är sjukdomsrelaterad 

barnlöshet och där är ivF en välsignelse. 

Med mer ändamålsenlig teknologi 

kan man nu göra det på mindre sjukhus och 

fattiga människor kan få vård som de aldrig 

skulle komma i närheten av om de ska söka 

privatgynekolog i huvudsstaden. vad robert 

edwards gjorde var att skapa fundamentet 

för något som blir en möjlighet för fler och 

fler. och det är sensationellt. 

Nicole: Jag tänker att föräldraskapet är 

så mycket i fokus nu för att åtminstone vi i 

västvärlden har gjort barn till någon form av 

gadget. Man har en hund som man klär på 

och man har en unge som man utrustar. För 

oss är det inte en nödvändig del av tvåsamhet, 

utan vi planerar och nästan beställer. Jag 

har hört talas om (blivande) föräldrar som 

kommer till en ivFklinik på ett väldigt tidigt 

stadium – för de gitter inte hålla på att träna. 

För de träffas ju aldrig! 

AgNetA: Nej. 

Nicole: Han är där och hon är där och så 

ska man träffas vid precis rätt tidpunkter, 

det funkar ju inte. tiden har gått, och så åker 

man till en klinik och får lite hjälp. Det är 

naturligtvis ytterligheterna som vi diskuterar 

här: man köper en vagn som man stoppar 

ett barn i, barnet är liksom en produkt. Jag 

tror det är det som gör att diskussionen 

är igång, man undrar: vad är föräldraskap 

egentligen? Är det något för min skull eller 

för barnets skull och vad ska det leda till? 

Att vara solidarisk med samhället, hela den 

grejen, känns borta. vi är inne i vår egen lilla 

värld. ¨ 

Du märker av det tydligt i ditt arbete? 

Nicole: Ja, jag tycker det är en annan typ av 

föräldraskap i dag. inte minst i storstäderna. 

Men det är något som vi själva har varit med 

och skapat. plocka fram vilken mammatidning 

du vill så är det alltid den totala lyckan. 

vi förmedlar bara hur underbart och fantastiskt 

det är. Jag tror faktiskt inte det var så 

min mamma hade det med oss. Då fick man 

ändå säga att så himla kul är det inte alltid. 

AgNetA: Jag håller med om att barnen 

på sätt och vis blivit tillbehör, med de rätta 

kläderna till den lilla bebisen som är nyfödd. 

olika vagnar till olika behov, om man ska 

springa, gå ut och gå eller resa. Det här föder 

ett utanförskap: Kan man inte få barn blir 

man utestängd från en hel värld. Man står 

och tittar in genom den där glasrutan på de 

som får uppleva allt det där. 

KAJSA: Jag saknar en diskussion om barnet 

som samhällsvarelse. Hur vi ska ordna samhället 

för barnet. Den typen av frågor. inte alla 

de här tipsen på hur du ska träna när du just 

har fött och sådana helt galna saker. en kändis 

på stranden i thailand med Diornappflaska, 

liksom. om idealen är att åka på jordenruntresa 

med bebisarna tror jag många tänker: 

”okej, men då är inte jag mogen, för jag är inte

24 soma o4.1o 

”Otroligt mycket har hänt sedan vi startade Regnbågssprojektet 

för sju år sedan. I dag är det mer: 

’Jaha, det är Nicole och Stina som väntar det där 

barnet’. Det är liksom ingen issue.” nicole silverstolpe 

där än.” på det viset är vår generation i ett slags 

rävsax. Man väntar och väntar, har inga fasta 

jobb och ingen fast bostad, man blir äldre, får 

ångest, gör slut och så träffar man en ny och sedan 

när man till slut fått det där barnet då ska 

allt bli så perfekt. Under den tiden kanske man 

redan har gjort tre, fyra aborter. Så allt hänger 

ihop. När vi diskuterar surrogatmödraskap är 

det slutet på en tråd som började långt innan. 

Hela frågan om hur man ska leva egentligen, 

hur man ska kunna kombinera barn med jobb 

och så vidare. 

AgNetA: Jag upplever det som att 70 och 

80talister har ett annat behov av kontroll. 

Man kan kontrollera så mycket mer nu, planeringskalenderarna 

är fulla och det gäller 

att allt blir rätt och allt hinns med. Jag tror 

man har en sämre beredskap för att hantera 

kriser och det oförutsedda. Samtidigt skulle 

man kunna vända på det och säga att det 

finns ett nytt allvar i rollen som förälder. 

Man vill inte skaffa barn så länge man flyttar 

runt mellan olika andrahandskontrakt och 

har ett vikariat. på det viset är det ett väldigt 

moget och ansvarsfullt beslut att vänta. 

Nicole: Sedan är vi så ambitiösa med våra 

barn. Mina föräldrar var inte så himla ambitiösa. 

Man fick vara, hitta på lekar och det 

var jättebra. Dagens ungar går på engelskaundervisning 

redan på dagis. Det är väldigt 

mycket de ska göra. Att säga att barnet går på 

dagis punkt, det räcker inte. 

StAFFAN: Men vi måste se på orsakerna till 

allt detta: att barnen i dag exponeras för en 

massmedial flod av misär och katastrofer 

som de måste ta till sig och hantera. Föräldrarna 

har en mycket svårare uppgift att göra 

detta förståeligt och gripbart. världen har 

ryckt närmare och det får konsekvenser för 

både barn och föräldrar. Det kan ge dåligt 

samvete för föräldrarna som känner att de 

inte räcker till. 

Aase Berg skrev en intressant artikel i 

Expressen där hon ville göra upp med 

bilden av föräldrar som underhållningsproducenter 

och i stället efterlyste mer 

av en syn på barn som ”ett slags ruffa, 

coola husdjur”. Vad säger ni om det? 

Nicole: Jag kan förstå det. Det finns en idé 

om att det ska bli ett så perfekt och duktigt 

barn och därför måste det stöpas i tid. Sedan 

har varannan veckalivet blivit så vanligt, 

och det är på något sätt ändå det optimala 

föräldraskapet. För varannan vecka härdar 

man ut att vara den ”perfekta morsan”. Jag 

träffar människor som säger att de längtar 

till ett skilsmässoförhållande. Då kan man 

vara den där underbara föräldern som går 

på Historiska museet i dag och så går vi på 

Naturhistoriska riksmuseet på söndag och 

däremellan äter vi frukost utomhus och 

leker med pedagogiska leksaker. Men vem 

orkar det? Man orkar knappt läsa tidningen 

på söndagsmorgonen. Det är en paradox att 

man ska behöva skilja sig för att det ska bli så. 

Om vi återgår till din bok, Kajsa: när du 

jämför surrogatmödraskap med prostitution 

utgår du från en klassanalys. Men 

är det här ett prinicipiellt problem eller 

ett rent praktiskt problem som skulle 

försvinna om marknaden för det blev 

mindre socioekonomiskt snedvriden? 

KAJSA: problemet är principiellt. För mig är 

det samma problematik som med aborträtten. 

Det handlar om kvinnors rätt till sina 

kroppar. Men just det att det jämt är så – att 

beställaren är rik och den som gör det är fattig 

– tyder ju på något. För det kommer inte 

att sluta vara så. Det är liksom inte thailändare 

som kommer hit och köper sex … Att 

vara surrogatmamma är inte, som förespråkarna 

säger, som vilket arbete som helst. 

Man ska genomgå hormonbehandlingar, det 

är tungt och påfrestande, man ska dygnet 

runt i nio månader bära ett barn som man 

aldrig får träffa, oftast blir det kejsarsnitt och 

man får ett märke för resten av livet. Det är 

så extremt. Det skulle inte accepteras inom 

något annat yrke. 

Nicole: Jo, men sedan finns det förstås 

kvinnor som älskar själva känslan av graviditet 

och kan tänka sig att göra det här oavsett 

pengarna. För att det är ett så välsignat tillstånd 

att bära ett barn. Men just det kommer 

aldrig att bli någon business. Det är ju inte 

så att hela Strandvägen här (pekar ut mot 

gatan) kommer bli surrogatmödrar bara för 

att det är så härligt. 

Om vi blickar framåt tio femton år, tror 

ni att lagstiftningen i Sverige kommer att 

ha ändrats då? Kommer surrogatmödrar 

att vara tillåtet? 

StAFFAN: Ja, det tror jag. Jag tycker som 

Nicole att om man tänker sig en situation där 

man av olika väldigt speciella skäl känner att 

man vill ge ett barn till en kvinna som står 

en nära så kan jag inte se några stora etiska 

problem. Det groteska problemet är däremot 

alla föräldralösa barn i världen och att vi är 

som besatta av att man måste ha ett barn som 

någon föder åt en – när det finns miljoner 

barn på Haiti, miljoner barn i indien. Det 

saknas så oerhört mycket kärlek i världen. 

Jag var på ett barnhem i lusaka, Zambias huvudstad, 

där det inte fanns en enda förälder 

för att alla har dött i Hiv. Här finns ju väldigt

många barn som behöver adopteras, och vad 

gör vi med dem? 

KAJSA: om alla ska ha sina genetiska barn, ja. 

StAFFAN: Det här är ett omsorgsproblem 

som nästa generation måste ta hand om. vad 

blev det av barnen i krigets Moçambique? De 

blev gatubarn som blev kriminella för att de 

måste överleva. vi fostrar kriminalitet; vem 

tar hand om den kärleksbristen? För i spåren 

av Hiv har det uppstått ett enormt proletariat 

i afrikanska storstäder. och jag sitter 

verkligen inte och säger att afrikanerna är 

”bättre”. Där adopterar man inte på samma 

sätt som vi gör här, även om ”the extended 

family” innebär en möjlighet att assimilera 

syskons barn som sitt eget. Men barnlöshetens 

problem är fortfarande oerhört stort där. 

Vetenskapliga framsteg brukar leda till 

att tabun bryts ned. Till och med katolska 

kyrkan har ju med tiden accepterat 

sådant som blodtransfusioner, obduktion, 

vaccinationer och organtransplantationer. 

Vad tror ni om alla de nya sätt 

att skaffa barn som vi ser nu, kommer de 

bli mer och mer accepterade? 

Nicole: Det tror jag absolut. Jag tänker 

främst på regnbågsfamiljer, eftersom det 

stått mig så nära. Det har ändrats otroligt 

mycket bara sedan vi började med det projektet. 

Från att ha varit diskussioner om att 

det där var väl lite halväckligt ändå och är det 

sunt eller inte, till i dag: ”Jaha, det är Nicole 

och Stina som väntar det där barnet”. Det är 

liksom ingen issue. och jag menar prideparaden, 

vem går inte i den? vi kan snart 

lägga ned den för alla är redan där. Det har 

hänt så mycket på bara några år. 

KAJSA: Alltså det pratas om det här som 

ett led i utvecklingen, att det är oundvikligt. 

Jag ser det snarare som en backlash. typ till 

det gamla grekland där kvinnan bara skulle 

vara en behållare snarare än mamma: ”Hon 

är inte släkt med barnet, hon är bara jorden 

som ger skydd åt plantan.” För mig är det 

en extremt konservativ syn på kvinnan. Nu 

framställer man det som nytt och fräscht och 

normbrytande, men teknologin kan också 

göra så att vi går tillbaka till ideal som annars 

varit helt bortglömda. Ska vi bli surrogatmödrar 

åt män nu – igen? 

StAFFAN: Den kvinnofientlighet och bisarra 

syn på fortplantning som påven och katolska 

kyrkan ger uttryck för är på väg att ändras. 

Även om det går långsamt. Den inomkyrkliga 

katolska rörelsen catholics for choice (cFc) 

bryter öppet mot preventivmedelsförbudet 

och utmanar verkligen dårskapen och kärlekslösheten 

inom katolska kyrkan. Det är 

hoppfullt! 

Apropå det du sade om regnbågsfamiljer, 

Nicole: samtidigt finns det ju en fraktion 

inom homorörelsen som är skeptisk till 

den här utvecklingen att alla ska vara 

föräldrar. Ibland används den avståndstagande 

termen ”breeders” för heterosexuella 

… 

KAJSA: … Jaha, vadå, att heterosexuella bara 

är barnalstrare, och de liksom står över det? 

Nicole: Jag tror ju att den här längtan efter 

att få ta hand om någon, att få vara viktig 

för någon, är universell. och som fyrbarnsmamma 

själv kan jag säga att jag tycker att 

ungarna är det som har tillfört livet en riktig 

mening. Det blir så uppenbart att det är inte 

bara är mig det handlar om, utan att skapa 

några schyssta samhällsmedborgare som är 

beredda att ta sitt ansvar. och förhoppningsvis 

blir bättre än vad vi som föräldrar kunde 

vara. Så jag tror att det är en primitiv instinkt 

vi har att vilja ha barn. Sedan kan man tycka 

att det blir så primitivt att bögar kanske ”står 

över det” då, att de har klivit till nästa nivå … 

Haha! 

Nicole: … men själv är jag oerhört primitiv 

och tycker att kärlek och vänskap och allt det 

där är höjden av lycka. Det är så basalt. 

Men Agneta, du kände igen det här? 

AgNetA: Jo, det gör jag. tanken att man 

väljer något annat än att bli en kärnfamilj. 

Någonstans handlar det väl om en rädsla för 

att inte kunna stå för sin identitet, att man 

ska bli något mitt emellan. Men jag vet inte. 

Jag lyssnade på Sommarpratarna med rikard 

Wolff och han beskrev det otroligt fint; hur 

han som homosexuell man bara för tio, 

femton år sedan inte hade haft någon längtan 

alls efter barn. Men nu har han en liten 

dotter och det hade tillfört honom den där 

innerliga kärleken. Det var en känsla som 

han aldrig hade upplevt förut. Den här 

närheten som finns i den här lilla människan 

som föds. Han var förundrad över att det 

kunde väcka en så oerhört stark känsla hos 

honom. Det hade han inte kunnat tro om 

sig själv. 

Nicole: De vanliga förälskelserna går ju 

över. Men den här är så intenstiv att det 

går ju inte över. Min äldsta är 22 och jag är 

förälskad i honom fortfarande, fast han bjuder 

mig på öl. Det finns inget bättre än den 

relationen. och det är genetiskt. När barnet 

är litet finns inget bättre i hela världen än 

mamma och pappa. ”Jag dyrkar marken du 

går på.” Så kan ingen annan människa känna, 

hur mycket jag än tycker om dig kan jag se 

dina fel och brister. Men det gör inte våra 

barn. eller … det gör de långt senare, och då 

ser de å andra sidan allt. n 

”Desperationen är så stor att man betalar vad som 

helst för de mest meningslösa rötter och avkok och 

annan barnlöshetsmedicin som de säljer överallt.” 

stAffAn Bergström

26 SOMA O4.1O 

Jeannette Jarmlinger 

med tio veckor gamla 

dottern Alma.

Frysta mirakel 

när cAncern SlOg till hAde vArken JeAnnette eller BJörn en tAnke 

på Att SkAffA BArn. Men SluMpen förde deM ändå till ivf-kliniken där 

17 eMBryOn frySteS in. två Av deM heter i dAg guStAv Och AlMA. 

Text Christer Classon Foto Eva Edsjö 

Det var en blaskig, 

regnig dag. Vi åkte ut 

till Huddinge och jag 

hade med mig mitt lilla 

spermarör. Jeannette 

fick sätta sig i en gynstol 

och sen började de 

plocka ut ägg. Varje gång ropade de ”ett ägg” 

och ”ett ägg till”. Det var lite surrealistiskt, 

minns Björn. 

Äggen skickades till labbpersonal som 

fanns bakom en lucka i väggen. De såg till att 

äggen blev befruktade innan de nybildade 

embryona slutligen frystes ner. Björn och 

Jeannette kunde åka hem och fokusera på 

den stora utmaning som väntade: Jeannettes 

cancerbehandling. 

Det har gått elva år sedan den där dagen 

i Huddinge. Tio veckor gamla Alma vaknar 

till i pappa Björns famn. Hon flirtar intensivt 

med mamma Jeannette. 

– Hon vill ha mat, säger Jeannette igenkännande 

och lyfter upp Alma. 

Familjen Jarmlinger-Odenhammar från 

Stockholm är som vilken svensk familj som 

helst. Jeannette och Björn är båda civilingenjörer. 

De är 43 år, träffades för 20 år sedan, 

är numera gifta och har två små barn som tar 

upp det mesta av deras tid. Vad som skiljer 

den här familjen från andra är hur deras barn 

blev till. Alma är resultatet av ett av de 17 

embryon som frystes ner. Tvåårige storebror 

Gustav är ett annat. 

Historien började hösten 1999 när Jeannette 

drabbades av sarkom, en relativt ovanlig 

form av cancer som sätter sig i kroppens stödjevävnad. 

Precis innan cancerbehandlingen 

skulle börja frågade en av Jeannettes vänner 

om de hade tänkt på att Jeannette skulle 

kunna bli infertil av behandlingen och om de 

hade övervägt provrörsbefruktning (IVF). 

Jeannette och Björn, som var upptagna med 

att oroa sig för cancern, hade dittills inte haft 

en tanke på barn, än mindre på IVF. 

De ställde frågan om IVF till Jeannettes 

cancerläkare, Hans Strander. Till skillnad 

från i dag var det på den här tiden ovanligt 

att någon ens funderade över möjligheten att 

bevara cancerpatienternas fertilitet. 

– Han var nog först lite förvånad, eftersom 

han var inställd på cancerbehandlingen, 

men han var samtidigt väldigt förstående och 

hjälpte oss direkt, säger Jeannette. 

Hans Strander skickade en remiss till 

Outi Hovatta på Fertilitetsenheten vid Karolinska 

Huddinge och cancerbehandlingen 

sköts upp en månad. Tiden var knapp. Det 

dröjde inte länge innan Jeannettes IVFbehandling 

började. För att öka äggproduktionen 

fick hon en hormonbehandling under 

tolv dagar. Det kan vara en påfrestande 

behandling för kroppen och för psyket, men 

Jeannette blev inte nämnvärt påverkad. 

– Det var fokus på så mycket annat kring 

sjukdomen. Det här var det minst allvarliga, 

säger hon. 

Sedan var det bara att vänta in nästa 

menscykel, plocka ut och befrukta äggen och 

så in i frysen med embryona. Hela processen 

gick väldigt snabbt. 

Vad tänkte ni när IVF kom på tal? 

– För ovanlighetens skull analyserade vi 

inte utan agerade snabbt, säger Jeannette. 

– Det här var en positiv möjlighet som 

bara dök upp. I praktiken hade Jeannette 

kunnat dö så det kändes självklart att göra 

det utan att fundera, säger Björn. 

Efter den där regniga dagen i 

Huddinge väntade fem långa år 

med nya hormonbehandlingar, 

farliga operationer, cellgifter och 

strålning. En cancerbehandling 

kan vara förödande för vilken relation som 

helst och det är inte ovanligt att par splittras 

efter behandlingen. Björn och Jeannettes 

relation testades hårt. 

– En cancerbehandling är inget man 

önskar att någon ska behöva gå igenom, säger 

Björn. 

Att få barn hade aldrig varit något självklart 

mål med livet för Jeannette som under 

behandlingen mest fokuserade på överlevnad. 

Björn däremot hade alltid drömt om att 

någon gång få barn och cancerbehandlingen 

fick honom att fundera på om det över huvud 

taget skulle gå. 

– Det blir nog så när man är den friska 

parten, men det var inget vi pratade om på 

fredagskvällarna direkt, säger han. 

– Om vi ens pratade! flikar Jeannette in 

medan Björn fortsätter: 

– Jag var inställd på att vi skulle fixa 

relationen och klara oss igenom den här 

perioden, men jag kände samtidigt en viss 

sorg. Tänk om vi skulle missa möjligheten att 

få familj med barn och barnbarn. 

I princip alla deras vänner gifte sig, fick

28 SOMA O4.1O 

”Det var så märkligt. Kunde det 

verkligen fungera med något som 

hade legat nedfryst i tio år innan 

man tinade upp det?” 

barn och flyttade till villa. Samtidigt harvade 

Jeannette och Björn runt på Radiumhemmet. 

Även om de var ute och reste och 

fortsatte att leva ett liv som de i dag nöjt ser 

tillbaka på trots omständigheterna, kunde 

de inte undgå att känna att de riskerade att 

missa något stort och viktigt. 

Men tiden gick, Jeannette besegrade till 

slut cancern och förhållandet höll. För Jeannette 

handlade de första åren efter behandlingen 

om att återfå ett normalt liv. Några 

direkta planer på att skaffa barn fanns inte. 

Men en gång varje år, när de förnyade sin 

ansökan hos Socialstyrelsen om att få behålla 

sina embryon nedfrysta, blev de påminda. 

Till slut hamnade de vid ett vägskäl och var 

tvungna att fatta ett beslut: 

– Vi kände att klockan tickade och vi valde 

barn, säger Jeannette som vid den här tiden 

också blev helt friskförklarad från cancern. 

– Det var viktigt eftersom jag ville ha en 

ärlig chans att leva kvar som förälder utan att 

riskera återfall. 

Om processen med att skapa embryon 

gick snabbt var inseminationen lite krångligare. 

Jeannette och Björn valde att vänta in 

en naturlig cykel före hormonbehandling. 

Behandlingen går till så att när kvinnan får 

ägglossning ringer man fertilitetsenhetens 

egen hotline och fyra embryon tinas upp. 

Upptiningen tar dock två dagar vilket innebär 

att ägglossningen måste ske någon gång mellan 

söndag och onsdag eftersom fertilitetsenheten 

inte jobbar på helgerna. 

– Det var en mental anspänning, men samtidigt 

spännande på något vis, säger Björn. 

När det väl blev dags infann sig en märklig, 

nästan absurd känsla. Nu skulle de åka 

iväg och göra barn. 

– Jag var nervös men personalen är fantastisk. 

Hela Fertilitetsenheten genomsyras 

av glädje och värme, säger Jeannette. 

Hon tog plats i gynekologstolen och ett 

embryo valdes ut. Inseminationen var ett 

rent hantverk och gjordes med vad som såg 

ut som en jättelik virknål. På ultraljudet 

kunde de se en liten vit prick och när läkaren 

sa ”mitt i prick, det här ser bra ut” var det 

bara att åka hem och vänta några dagar innan 

det var dags att kissa på en sticka får att få 

veta resultatet. 

Jeannette var gravid och den 7 juni 2008 

kom Gustav. 

Fanns det några tvivel? 

– Vi funderade lite på om nedfrysning har 

några bieffekter, men vi fick bra guidning av 

personalen, säger Jeannette. 

– Det var så märkligt. Kunde det verkligen 

fungera med något som hade legat nedfryst 

i tio år innan man tinade upp det? Jag ville 

göra det på naturlig väg men i efterhand är 

jag jätteglad att vi gjorde så här, säger Björn. 

Jeannette blev inte infertil av 

cancerbehandlingen så möjligheten 

fanns men hon var tveksam på 

grund av hur cellgifterna kunde 

ha påverkat kroppen. Dessutom, 

påpekar hon, slapp de ålderskomplikationer 

som en sen graviditet kan medföra eftersom 

embryona tillverkades när de var i 30-årsåldern. 

– Sedan Gustav kom har jag aldrig mer 

funderat på att det skulle vara något konstigt, 

säger Björn. Därför var jag inte det minsta 

orolig inför Alma. 

– Det var däremot jag, säger Jeannette som 

oroade sig att något skulle gå fel andra gången 

när det gått så bra med Gustav. Vi hade vunnit 

högsta vinsten så varför gapa efter mer? 

Eftersom de är relativt gamla föräldrar 

ville de ändå försöka ge Gustav ett syskon. De 

lyckades på första försöket igen och i somras 

såg Alma dagens ljus. 

– Jag har tänkt mycket på vilken tur 

man har som är född i det här landet. Dels 

att kunna bli frisk och sen möjligheten att 

få barn på det här sättet. Det är fantastiskt, 

säger Jeannette. n 

nedfrysning av ägg 

Den konventionella tekniken som har använts 

i cirka tjugo år inom IVF är en stegvis 

process som används vid nedfrysning av 

befruktade ägg (embryon). Först vill man få 

ut så mycket vatten som möjligt ur cellerna 

för att motverka att cellerna fryser sönder 

av iskristallbildning och därigenom dör. 

Embryot förs sedan genom fyra bad med en 

stigande halt av så kallad kryoprotektant, en 

fryslösning som ersätter vattnet i cellerna. 

Därefter placeras embryot i ett litet plaststrå 

och stoppas i en frysmaskin som under cirka 

två timmar gradvis sänker temperaturen 

med hjälp av flytande kväve. 

Den nyare tekniken, vitrifiering, används 

vid nedfrysning av obefruktade ägg (oocyter) 

och embryon som har utvecklats under 

flera dagar (blastocyster). Även här används 

kryoprotektanter, men i högre koncentration 

och under väldigt kort tid. Vävnaden fryses 

sedan ner snabbt och når med hjälp av 

flytande kväve minus 196 grader på någon 

sekund och antar ett glasliknande tillstånd.

Nya tider kräver 

befriande beslut för 

patientens bästa. 

Förr var svenska Nycomed bara ett läkemedelsföretag 

som alla andra. Som enbart försåg vården med bra 

läkemedel. 

Det tänker vi naturligtvis fortsätta med. Men nu utvecklar 

vi dessutom behovsanpassade tjänster och spetskunskap 

inom våra terapiområden. Kvalificerad vårdsupport som 

besparar patienter onödigt lidande, som undanröjer hinder 

för läkare och vårdpersonal i det dagliga arbetet, och som 

förenklar beslutsfattarnas ställningstaganden. 

Vi kallar det befriande insatser för vårdens bästa. 

Vi som står bakom insatserna är ett team dokumenterat 

professionella. Som brinner för att förbättra vården. 

Som aldrig tummar på kvaliteten. Och som prestigelöst 

älskar att inspirera varandra att hjälpa andra. Läs mer 

om oss på: www.nycomed.se 

Nycomed AB, Box 272 64, 102 53 Stockholm

30 Soma o4.1o 

”Det var en ganska spänstig resa” 

Sommaren 1984 bröt Claes Hultling nacken. Åtta År Senare blev han, 

Som förSta ryggmärgSSkadade man i världen, pappa. i dag har hanS 

revolutionerande upptäckter gett upphov till över 200 barn. 

Berättat för Johan Lindberg Foto Stefan Holm 

” 

i fem års tid hade jag och Barbro 

ett mikroskop i sovrummet 

för att kunna göra en okulärbesiktning 

av spermierna. Det kanske inte 

låter så romantiskt, men när jag råkade ut för 

olyckan 1984 visste man väldigt lite om spermiekvaliteten 

hos personer med ryggmärgsskada. 

I september 1986 samlade jag världens 

80 främsta forskare och läkare på området till 

en think tank i Stockholm. Det blev början till 

att jag sedan, av strikt egoistiska anledningar, 

besökte en handfull personer världen runt för 

att lära mig mer. Jag började experimentera 

med olika vibratorer. Det var ett äventyr att 

hitta rätt frekvens och amplitud. Jag hade insett 

att man kunde ta fysiostigmin för att underlätta 

ejakulationen. Men det påverkar hela 

det autonoma nervsystemet. Man får hitta 

fram till rätt dos och spruta ett motläkemedel, 

metoklopramid, för att lindra effekterna. Det 

är jag väl nästan ensam om i världen att ha 

hållit på med. 

Man måste vara jävligt hängiven för att 

kunna gå i mål. Under två veckor tar kvinnan 

ett antiöstrogen för att nedregleras till en 

90-årings hormonella nivå. För att stimulera 

äggstockarna till optimal utveckling av folliklar 

och ägg krävs att man befinner sig i exakt 

rätt kanal, och då behövs en gas och en broms. 

Man sprutar läkemedel, dels en nässpray och 

dels under huden. När man nått en viss nivå 

adderar man gulkroppshormon för att markera 

slutet på stimuleringsfasen. Vi lyckades 

vid två tillfällen sabba det här genom att bara 

ta gasen. Chefen på IVF-kliniken i Huddinge 

kallade in Barbro till ett enskilt samtal. Han 

ville veta om hon verkligen ville bli mamma 

eller om hon gjorde det här för att jag var så 

driven. Fanns det en freudiansk tanke om att 

det ändå aldrig skulle bli barn? 

den 15 januari 1992 skrevs jag i alla fall in 

på Gynkliniken på Huddinge. I ett enkelrum 

på avdelning K78 på våning 1. Barbro fick 

ett enkelrum rakt nedanför. Hon var då i en 

idealf as, hennes folliklar hade rätt storlek, 22 

millimeter i diameter. Med mig hade jag min 

vapendragare Richard Levi och min handledare 

Peter Sjöblom. Tillsammans skulle 

vi försöka få ut spermier från mig. Vi tog 

metoklopramidet, väntade tio minuter, tog 

fysiostigminet och började använda vibratorn. 

Efter en stund fick vi ut en sudd spermier, 

men 1.5 milliliter var i underkant och för 

att maximera dosen gick vi över till elektroejakulatorn, 

en rektalsond som stimulerar 

nervplexat i lilla beckenet. Jag låg alltså där på 

sidan och instruerade mina kompisar hur de 

skulle köra in en stor jäkla probe i häcken. Så 

kom andra laddningen. Rickard tog röret med 

spermierna och sprang ner till labbet. Sju ägg 

blev befruktade. Två embryon sattes tillbaka. 

Jag tog mig en trappa ner i rullstolen och satt 

jämte Barbro när embryot injicerades i livmodern. 

Sedan åkte vi hem, hoppfulla men realistiska. 

30 procent av alla graviditeter slutar 

med spontanabort. Vi hade börjat acceptera 

att det kanske skulle bli ett liv utan barn. 

första ultraljudet såg bra ut. Man håller 

tummarna som fan när det lilla livet bara är 

några centimeter. Parallellt med detta hade 

stiftelsen Spinalis fått en donation från en 

rik gammal patient med bruten nacke. Han 

hade donerat en bananplantage på Dominika i 

Västindien. Jag åkte dit med två kompisar för 

att titta på marken. Strax innan hade vi gjort 

en amniosyntes, ett slags fostervattendiagnostik 

som mäter alfa-fetoproteinhalten, som 

är en markör för ryggmärgsbråck. 

Från en liten lodge mitt inne på Dominika, 

över världens sämsta telefonlinje, berättade 

Barbro att vi hade förhöjda alfa-fetoproteiner 

i provet. Spontant tyckte vi det räckte med en 

person i rullstol i vår familj. Vi var nu i vecka 

13 eller 14 och hade bestämt oss för att mötas 

i New York. Innan Barbro åkte tog hon ytterligare 

ett prov, ett acetylkolinesterasprov. 

Det skulle skickas till Linköping för analys, 

men provet kom bort! Hemma i Sverige igen 

tog vi ett nytt alfa-fetoproteinprov. Den här 

gången tog labbchefen på Karolinska det själv 

och cyklade direkt ner till labbet med provet 

i fickan. Nu fanns inga avvikelser. Vi försökte 

förstå om vi väntade ett missbildat barn eller 

inte. Det var en ganska spänstig resa. 

barbro, barnläkare till professionen, jobbade 

under den här tiden på Klinisk genetik. 

Där ägnar man all sin tid åt att så ut kromosomer. 

Innan vi hade fått titta på kromosomerna 

tillsammans bjöd hon in mig en kväll 

till jobbet, när alla hade gått hem. Hon hade 

köpt en flaska Moët & Chandon. Hon hade 

odlat ut Emil. Vi såg att kromosomerna var 

XY och förstod att det var en pojke som låg 

där, utodlad på ett stort ljusbord. Där satt vi 

med varsitt glas champagne och diskuterade 

vårt framtida föräldraskap – och Emil var 

med. Det var förstås en helt absurd Kafkasituation. 

Men vi hälsade honom välkommen 

och så vitt vi kunde se och förstå så fanns det 

inga avvikelser på någon av kromosomerna. 

Den 27 oktober föddes han, två veckor för 

sent, på Nacka sjukhus. Vi spelade klassisk 

musik och gosade till det ganska rejält. Men 

Emil ville inte komma ut, så man satte ett syntocinondropp. 

Personalen ville öka på droppet 

och initiera en vaginal förlossning, men 

eftersom det finns risk att livmodern spricker 

när det går för fort så avbröt vi och bestämde 

oss för ett planerat kejsarsnitt, med all ordinarie 

personal på plats, mitt på dagen, med 

en utsövd gynekolog. Barbro fick epiduralbedövning 

och var helt vaken. Kl 12.03 kom han. 

Han var vital, han skrek och han vägde 3 200 

gram. Sen började en ny resa i livet. Vi var på 

utvecklingssamtal i går, Emil går andra ring 

på gymnasiet. Han vill bli rockstjärna.” n 

Claes Hultling är docent på KI och vd för 

stiftelsen Spinalis, avdelningen för ryggmärgsskadade 

vid Karolinska Universitetssjukhuset. 

På Spinalis/Rehab Station Stockholm har man 

cirka 15 000 patientkontakter per år.

32 SOMA O4.1O 

Rosemary 

och babyn.

Konstgjort liv 

klOning, SuperbArn, MASSinfertilitet Och den SiStA MänniSkAn på jOrden. 

när pOpulärkulturen tAr Sig An livetS byggStenAr är förutSättningArnA 

OptiMAlA. det är helt enkelt Så Mycket vi inte vet. 

Text Eva Wisten 

getty images, fox searchlight pictures 

❑upplevelsen av att bli 

förälder på Manhattans Upper 

West Side förkroppsligades 

länge av Rosemary’s Baby. I 

Roman Polanskis rysare från 1968 sitter den 

unga, gravida Rosemary i drömlägenheten i 

The Bramford Building på West 72nd Street 

med en växande känsla av att något är fel. 

Det är det förstås. Rosemarys man har slutit 

förbund med djävulen för att få sin skådespelarkarriär 

i rullning. 

Besöker man Upper West Side i dag är 

barnvagnen inte längre djävulsdyrkarsvart. 

Den är tvillingbred. Trottoarerna är proppade 

av duobarnvagnar. Överallt – dubbletter. 

Som om någon har hällt något i vattnet. 

I södra Williamsburg i Brooklyn bjuder 

gatulivet på en annorlunda syn. Mödrarna 

är påfallande unga och vallar runt skockvis 

av barn i olika åldrar. Här bor de ortodoxa 

judarna, vilka har en kultur som uppmuntrar 

ambitiöst barnavlande och avskräcker från 

preventivmedel. Även om ingen av synerna 

egentligen är särskilt konstig, är de väldigt visuellt 

dramatiska. Det är helt enkelt omöjligt 

att inte titta. Och det är förstås därför ämnet 

gör sig så bra i fiktionen. 

Kloning, genetiskt modifierade superbarn, 

massinfertilitet, massfertilitet, 

reproduktionspolitik, den sista människan 

på jorden – alla är de återkommande teman 

i populärkulturen. Och precis som övrig 

science fiction, speglar reproduktionsdramerna 

känslor och tankar kring den samtida 

Klonade donatorer i Never Let Me Go. 

vetenskapen. Japansk-brittiske författaren 

Kazuo Ishiguro satt i flera år med en ton och 

en historia som saknade drivkraft. Så kom 

Dolly, det första klonade däggdjuret. Debatten 

kring hennes födsel kretsade mycket 

kring problematiken i att kunna klona en 

människa. Skulle kopian vara mindre värd än 

originalet? 

Här hittade Ishiguro drivkraften för sin 

roman. I Never Let Me Go uppfostras klonade 

barn till att bli organdonatorer. De är kloner 

av kriminella och hemlösa, drogmissbrukare 

och prostituerade. Nu sitter de i sin instängda 

värld på Hailsham, en vacker internatskola 

på den engelska landsbygden, där de 

får leva komprimerade versioner av vanliga 

liv. De får ha sex och relationer, men inte 

bilda familj. Får det bara plats under deras 

säng, får de äga så mycket som de kan köpa 

på skolans lilla marknad, men de har ingen 

anledning att bygga några tillgångar. Efter 

skolan flyttar de till ett nytt hem där de börjar 

donera. Först ett organ, sedan två, tre och 

– om de överlever – fyra, vilket betyder att de 

är ”complete”. Hailsham-barnen accepterar 

sitt öde, vet inget annat, och är stolta över 

att vara bra donatorer eller bra skötare till 

sina kamrater. Man får aldrig känslan av att 

någon i Never Let Me Go skulle vara mindre 

mänsklig. Det är bara mellan raderna som en 

förkrossande melankoli sipprar fram. 

I slutet av Blade Runner, Ridley Scotts 

kultförklarade film baserad på Philip K. 

Dicks roman Do Androids Dream of Electric 

Sheep?, sitter replikanten Roy (Rutger 

Hauer) på ett tak i regnet och reciterar poesi 

för att visa sin mänsklighet. Vad har vi för 

ansvar gentemot någonting som ser ut som 

en människa, beter sig som en människa och 

därför mycket väl skulle kunna känna som en 

människa? Det finns inget sätt att definiera 

eller mäta medvetande. Men klart är att det 

räcker att sätta ögon på en sten för att det 

ska bli svårt att kasta den i vattnet. Minsta 

aning av mänskligt beteende, och någon slags 

relation börjar ta form. 

❑den japanska robotforskaren 

Hiroshi Ishiguro har byggt en 

replika av sig själv. Ishiguro fjärrstyr 

sin robot från ett annat rum. Roboten filmar 

omgivningen genom sina ögon så att hans 

husse kan följa blicken på sin skärm och ge

34 SOMA O4.1O 

”Vi vet för lite om vad vi ser när vi tittar på 

en arvsmassa. Och att inte veta tenderar att 

generera bättre fiktion än nyheter.” 

order om lämpliga gester. Att träffa Ishiguros 

robot är en speciell upplevelse. Det är uppenbart 

att skapelsen på andra sidan bordet 

inte är en människa. Dess hud känns som 

vax. Dess rörelser är lätt mekaniska. Dess 

läppar formar sig bara klumpigt kring orden 

som spelas upp någonstans från hans inre. 

Men trots det, trots att man tittar roboten i 

ögonen och tänker ”maskin”, kan man inte 

låta bli att känna irritation över att han aldrig 

möter ens blick. Att han rör sig så underligt. 

Maskinen är människolik nog för att ge dig 

förväntningar. 

Robotforskningen har alltid strävat efter 

att förstå och förbättra människor, och den 

har inspirerat till historier om robotar som 

tar över världen. Men den som oroar sig 

behöver bara besöka ett robotlabb och se hur 

svårt det är att få en robot att gå över golvet 

utan att falla omkull. Samma strävan – att 

optimera människan – finns inom genetiken. 

År 2000 kartlades den mänskliga arvsmassan 

och så sent som i maj 2010 lyckades forskare 

från J. Craig Venter Institute i USA skapa en 

bakteriecell med syntetisk arvsmassa. Hade 

de skapat konstgjort liv? Var det bara en liten 

förbättring av redan befintlig teknologi? Debatten 

försvårades av det faktum att, precis 

som med medvetande, det faktiskt inte finns 

någon vetenskaplig definition för liv. 

I sci-fi-dystopin Gattaca från 1997, där 

en vanlig människa infiltrerar ett institut av 

genetiskt modifierade supermänniskor, genomgår 

Uma Thurman och de andra supermänniskorna 

regelbundna genetiska tester. I 

verkligheten kan man få sin arvsmassa analyserad 

för ett par tusenlappar. Men där filmen 

ger ett slags Pokemon-kort av intelligens och 

styrkekoordinater, får man i verklighetens 

gentester mest veta om man har vått eller 

torrt öronvax, eller anlag för att tappa håret. 

De riskkapitalstinna genetikföretagen har 

inte lyckats göra personlig genanalys till den 

statusprodukt de hade hoppats på. Industrin 

förväntade sig ett starkt band mellan 

Sista gravida kvinnan i Children of Men. 

personlig analys och hälsovård, men den 

kopplingen är ännu inte särskilt relevant. 

Vi vet för lite om vad vi ser när vi tittar på 

en arvsmassa. Och att inte veta, tenderar att 

generera bättre fiktion än nyheter. 

Fiktionens reproduktionsdramer är som 

sagt alltid visuellt dramatiska. Will Smith 

promenerar sin schäfer genom ett folktomt 

Manhattan i I Am Legend. Brad Pitt genomgår 

en beundrans värd CG-transformation i 

The Curious Case of Benjamin Button där en 

man föds gammal och dör ung. En svårmodig 

Clive Owen, pannan pressad i en evig bekymrad 

rynka, vandrar runt i en desperat värld 

av moraliskt förfall i Children of Men där 

mänskligheten har drabbats av massinfertilitet 

och tappat allt hopp. Men när nyheter 

om nytt liv eller en kopia av ett däggdjur 

sprider sig i verkligheten – den oredigerade, 

komplicerade världen – är dramatiken inte 

lika välstrukturerad. 

Verklighetens reproduktionsdramer 

kommer smygande. De är ofta komplicerade 

och förvirrande, för svåra att förstå sig 

på eller händer för långsamt och för långt 

borta för att man ska orka titta. Det är lätt 

att förfasa sig över Aldous Huxleys åttio år 

gamla Du sköna nya värld med dess statliga 

befolkningskontroll och droger som håller 

massorna glada och lydiga. Men verklighetens 

konstanta underhållning och receptbelagda 

psykofarmaka känns mest som en 

naturlig produkt av samhället i dag. Svårt att 

tänka sig något annat. 

❑det är ett välkänt faktum att vi föder 

färre barn och lever längre. Men 

hur samhället kommer att förändras 

av ett överskott på äldre individer är svårt 

att föreställa sig. Kanske ger barnvagnarna 

på Manhattan oss en liten glimt. Tvillingexplosionen 

förekommer inte bara på Upper 

West Side utan i många västländer. I Sverige 

har antalet tvillingar ökat med 50 procent 

de senaste tio åren. I USA har tvillingfödslar 

ökat med 100 procent de senaste 20 åren och 

vissa rika områden har en tvillingstatistik 

på upp till åtta procent (trillingfödslar är 

fortfarande ovanliga men har ökat med 300 

procent). Ökade tvillingfödslar beror på att 

folk skaffar barn senare i livet. Äldre kvinnor 

alstrar fler ägg. Den naturliga ökningen är 

liten men späs ytterligare på av provrörsbefruktning 

och fertilitetsbehandlingar. 

Fler tvillingar får rimligtvis inte allvarligare 

konsekvenser än några enstaka missförstånd 

och känslan av att vissa människor 

man känner till lite i periferin plötsligt 

verkar vara överallt. Värre är antydan om 

de fertilitetskatastrofer som tas upp i alla 

sista-människan-på-jorden-skildringar. 

Eller rentav i verklighetens egna dramer. 

Den prisbelönta dokumentärfilmen Men 

in Danger från 2008 målar upp ett olycksbådande 

scenario. Det är en historia som 

kopplar ihop anekdoter: Kemikalier från 

skönhetsprodukter som sipprar genom 

huden. Studier som visar att man har hittat 

stora grupper av män som plötsligt har sämre 

spermakvalitet. En sjö där utsläpp har gjort 

grodor sterila. Någon har, bokstavligen, hällt 

något i vattnet. Befolkningsexplosion till 

trots; kanske har det redan blivit lite svårare 

att få till ett barn. n 

universal pictures

En liten guide till stamceller 

det är Svårt Att prAtA OM ivf utAn Att näMnA StAMceller. 

Men hur hänger det ihOp? vArför väcker äMnet Så StArkA 

känSlOr? Och vAd är egentligen en StAMcell? Soma ger 

dig en kOrt intrOduktiOn till fOrSkArnAS fAvOriter. 

Hur började det? 

Stamceller blev ett begrepp i 

det allmänna medvetandet på 

90-talet. Då skrevs det mycket 

om förhoppningarna om att bota 

sjukdomar, framför allt diabetes 

och Parkinsons sjukdom. De 

riktigt visionära föreställde sig en 

framtid där man kunde bygga upp 

nya organ i laboratoriet, skräddarsydda 

till varje patient. Om 

det blev möjligt skulle vi lösa två 

stora problem; bristen på organ 

och risken för bortstötning av det 

nya organet hos den transplanterade. 

Stora genombrott inom stamcellsforskningen 

har skett under 

de senaste tio åren, men ganska 

litet har kommit patienter till 

nytta i form av nya behandlingar. 

Ännu, kanske man ska tillägga, 

för det här är ett område som på 

intet sätt har slutat växa, även 

om de flesta forskare är måna om 

att tona ner den mest otyglade 

entusiasmen. 

Vad är en stamcell? 

Det som skiljer stamceller från 

vanliga celler är att de kan göra en 

exakt kopia av sig själva eller bli 

till en helt annan, mer specialiserad 

cell vid delningen. De allra 

mest flexibla av stamcellerna kan 

bilda alla celler i kroppen. För 

den som inte är insatt i fackterminologin 

blir det lätt förvirrat 

att läsa om forskningen. Det är 

nämligen skillnad på stamceller 

och stamceller. 

Alla kommer vi ifrån den 

stamcell som har flest möjligheter: 

det befruktade ägget, 

modercellen till alla andra celler 

i kroppen. Efter fem till sju dagar 

i moderlivet har ett embryo 

utvecklats till en blastocyst, 

en mjuk klump av celler. Från 

dess inre är det möjligt att 

hämta celler som går att odla i 

laboratorium. Detta kallas för 

en embryonal stamcellslinje. 

För att få en sådan status ska 

cellerna i odlingen fortsätta att 

vara ospecifika efter delning och 

samtidigt behålla möjligheten 

att kunna bilda alla de celler 

som ett embryo kan. De kallas då 

pluripotenta. 

Varför väcker det så 

starka känslor? 

Cellerna till embryonala stamcellslinjer 

brukar hämtas från 

befruktade ägg som blivit över 

från provrörsbefruktningar. Tillvägagångssättet 

är etiskt prövat 

och givarna väljer själva om de 

vill ge sitt tillstånd att donera 

till stamcellsforskning. Men att 

använda mänskliga embryon i 

forskningen är kontroversiellt 

i några länder, speciellt i USA. 

År 2001 lade George W. Bush in 

sitt veto mot statliga anslag till 

forskning för nya embryonala 

stamcellslinjer. 

Däremot var det fortfarande 

möjligt för amerikanska forskare 

att använda de redan existerande. 

Svenska forskare låg långt fram 

redan då (i dag har man på Karolinska 

Universitetssjukhuset 

och i Göteborg utvecklat över 30 

stamcellslinjer vardera) och blev 

därför attraktiva samarbetspartners. 

Barack Obama har strävat 

efter att häva förbudet. Under 

2010 satte en federal domare 

dock käppar i hjulet genom att 

döma till förmån för en kristen 

grupp, med hänvisning till att det 

inte är rätt att förstöra embryon 

för forskningens skull. Domen är 

överklagad. 

Finns det andra källor? 

Som tur är finns det fler källor till 

stamceller än embryon. Vuxna individer 

har dem också i benmärg, 

muskler och hud. 1998 förvånade 

Jonas Frisén och Urban Lendahl 

från Karolinska Institutet världen 

när de i en artikel i Cell kunde visa 

att stamceller även finns i den 

vuxna hjärnan. När vi har skadat 

oss eller när celler slits ut är det 

dessa vuxna, eller adulta stamceller, 

som står för reparationen. 

De adulta stamcellerna har inte 

samma breda repertoar som de 

embryonala, utan bildar främst 

celler som behövs i organet där 

de sitter. Men det har visat sig att 

några kan bilda helt andra celltyper 

med rätt stimulans. 

Särskilt stor potential har de 

mesenkymala stamcellerna som 

hämtas från benmärgen och kan 

bilda ben-, brosk-, fett- och muskelceller. 

De är relativt lätta att få 

fram och har bland annat använts 

för att få skadad hjärtvävnad att 

läka. Forskningsfältet där man 

med stamcellers hjälp försöker 

förstärka kroppens organ eller 

på olika vägar tillverka individanpassade 

transplantat, kallas 

regenerativ medicin. 

Vilka är de senaste 

framstegen? 

2007 blev ett revolutionerande 

år för stamcellsforskningen. Den 

japanske läkaren och forskaren 

Shinya Yamanaka och en 

amerikansk forskargrupp visade 

oberoende av varandra att vanliga 

hudceller från en människa kan 

tillbakabildas till stamceller med 

samma potential som embryots. 

De kallas inducerade pluripotenta 

stamceller (IPS-celler). 

När helt vanliga celler kan 

användas som källa försvinner 

förstås mycket av den etiska problematik 

som finns i vissa länder. 

En annan fördel med IPS-celler 

är att de har samma gener som 

den individ de hämtas från och 

därför lämpar de sig åtminstone 

i teorin fint för transplantation. 

Nackdelen är att metoden för att 

ta fram dem kan ge en risk för 

cancer. Under de senaste åren 

har forskarna därför på olika sätt 

försökt förbättra tekniken. 

Hur påverkas du? 

I dagens sjukvård är det fortfarande 

ovanligt med stamceller. 

Men på ett område har de använts 

i fyrtio år: vid så kallad allogen 

stamcellstransplantation. Sådana 

transplantationer görs för att 

bota leukemi och vid några andra 

blodsjukdomar och allvarliga 

tillstånd, som svår MS. Stamceller 

används också vid hudtransplantationer 

efter brännskador. En 

annan behandling som håller på 

att etableras är transplantation av 

ögats hornhinna som odlats från 

stamceller. 

Några få kliniska studier har 

kommit så långt som till test på 

patienter. I USA pågår ett uppmärksammat 

försök i företaget 

Gerons regi, där de försöker läka 

ryggmärgsskador med celler som 

utvecklats från en embryonal 

stamcellslinje. Kanske får vi 

också se det första preparatet 

med stamceller på den europeiska 

marknaden inom kort. Ett 

tecken på det är att European 

Medicines Agency (EMA), just nu 

tar fram ett regelverk för stamcellsläkemedel 

som ska vara klart 

före årets slut 

Text: Catarina Thepper

Magiskt 

piller. 

36 soMA o4.1o 

notiser 

HISTORIA 

Jubileum 

för pillret 

■ 

Man kan fira p-pillrets 

50-årsdag på olika sätt. 

Den välrenommerade amerikanska 

historikern Elaine Tyler May 

gör det med en halvkilospjäs om 

betydelsen hos denna tablett 

som separerade sexualitet och 

reproduktion – på kvinnors 

villkor. Att America and the Pill: 

A History of Promise, Peril and 

Liberation inte bara är en akademisk 

genomgång i mängden 

märks. Time Magazine hade den 

på omslaget när den kom. 

Huvudpoängen i America and 

the Pill? Att talet om p-pillret 

som något som mer eller mindre 

på egen hand skapade den sexuella 

revolutionen är överdrivet. 

För en sådan omvandling av 

samhället hade krävts att stora 

grupper kvinnor (och män) redan 

hade brutit med traditionella 

moralkoder när det gäller sex 

före äktenskapet och liknande. 

Ett annat intressant tema 

är Mays genomgång av hur 

man från högsta politiska ort i 

USA under 60-talet var väldigt 

angelägna om att snarast möjligt 

exportera p-pillret utomlands, 

för att värja sig mot ”överbefolkade 

fattiga länder som skulle 

kunna få smak för kommunism” 

om de fick enorma barnkullar 

som de inte hade råd att ta hand 

om, och därigenom blev politisk 

förbittrade. Den har många 

sidor, denna magiska tablett. 

RELATIONER 

Infertila 

män: efter 

diagnosen 

■ 

Enligt en studie publicerad 

i senaste numret 

av Oxford-magasinet Human 

Reproduction – grundat förresten 

av Nobelpristagaren Robert 

Edwards – finns det tydliga särdrag 

i hur män hanterar ofrivillig 

barnlöshet. Studien är utförd på 

en grupp män i Melbourne, fem 

år efter det att de hade diagnosticerats 

som infertila. 

Mindre än hälften av männen 

anförtrodde sig åt vänner och 

bara en försvinnande minoritet 

uppfattade stödgrupper som 

verkningsfulla. Istället sökte de 

stöd hos den egna partnern och 

information direkt från läkare 

och annan medicinsk expertis. 

Man drar slutsatsen att det, för 

att nå denna grupp, är extra viktigt 

att satsa på ett psykologiskt 

informationsstöd på kliniknivå. 

UPPTÄCKT 

Hur 

spermien 

släpps in 

■ 

För första gången har 

forskare lyckats ge en 

exakt bild av vad som händer när 

en spermie släpps in i ett ägg vid 

befruktningsögonblicket. Detta 

kan bidra till framtida behandlingar 

mot ofrivillig barnlöshet 

och nya preventivmedel. 

När spermien har hunnit 

fram till ägget ska den först ta sig 

igenom den hinna som omsluter 

ägget. Det finns en speciell 

plats på äggets yta, där spermien 

dockar med en receptor. Exakt 

hur det går till har man hittills 

inte vetat, men en forskargrupp 

från Karolinska Institutet har nu 

lyckats visa hur en del av proteinstrukturen 

i receptorn ser ut. 

Att receptorn inte fungerar 

kan ibland vara orsaken till att 

det inte blir barn och mer kunskap 

skulle kunna lösa problemet. 

Om man å andra sidan vill 

förhindra att bli gravid kan det 

vara möjligt att blockera receptorn 

så att spermierna inte fäster 

vid ägget. Resultaten av studien 

publiceras i tidskriften Cell. 

Ägg sökes. 

ALTRUISM 1 

Stort att 

ge ägg 

■ 

Två par kan få hjälp vid 

varje äggdonation, om 

givaren samtycker. Så långt det 

går matchas givarens och mottagarens 

hårfärg, ögonfärg, längd 

och etnicitet. 

– Det är fantastiskt. Folk hör 

av sig hit och vill hjälpa andra att 

få barn, säger Christina Scherman 

Pukk, barnmorska på Fertilitetsenheten 

vid Karolinska. 

Men det finns ingen stor 

äggbank, kön är lång och det tar 

tid att bli godkänd som donator. 

Den blivande donatorn ska 

lämna blodprov med ett halvårs 

mellanrum och när alla tester är 

färdiga passas kvinnornas cykler 

ihop. Sedan följer äggplockning 

från donatorn och befruktning 

med spermier. Därefter förs 

embryot in i mottagaren. 

– I framtiden hoppas man 

kunna frysa ner ägg innan befruktning 

med det mottagande 

parets spermier. Det skulle förenkla 

processen avsevärt, säger 

Christina Scherman Pukk. 

Vill du bli äggdonator? Ring 

08-585 814 32 eller mejla fertilitetsenheten@karolinska.se. 

ALTRUISM 2 

Brist på 

utländska 

donatorer 

■ 

Donatorer går det aldrig 

att få för många av. Det 

råder också brist på donatorer 

från andra länder än Sverige. 

Donatorn ska matchas mot mottagaren 

av donationen. 

– Männen vill hjälpa andra, 

de har ofta redan barn. Men att 

donera spermier är ett åtagande. 

Det blir många besök och en del 

givare försvinner med tiden, säger 

Eva Andersson, barnmorska 

på Fertilitetsenheten. 

Spermierna analyseras noggrant 

före donation. Kvaliteten 

måste vara bra och de ska klara 

av nedfrysning i kväve till minus 

196 grader. Infektionsprover på 

spermierna tas innan nedfrysning 

och efter karantänen och 

upptining, ett halvår senare. 

– För lesbiska par är matchningen 

förstås omöjlig. Men vi 

försöker tillgodose önskemål 

från paren, säger Eva Andersson. 

Vill du bli spermadonator? 

Ring 08-585 806 93 eller mejla 

fertilitetsenheten@karolinska.se.

Vi bryr oss... 

Janssen-Cilag, ett forskande läkemedelsföretag 

inom Johnson & Johnson koncernen, är 

involverat i olika former av hjälparbete 

tillsammans med andra hjälporganisationer 

spridda över hela världen. I vårt CREDO, som 

är ledande för vårt arbete, sägs det ”Vi måste 

sträva efter att vara goda medborgare – stödja 

samhällsverksamhet och socialt arbete... Vi 

måste stimulera förbättringar i samhället, samt 

verka för bättre hälsa och utbildning.” 

I denna anda är vi djupt engagerade i kampen 

mot AIDS i södra Afrika samt i Indien 

med hjälpprogram där våra produkter blir 

tillgängliga för ett stort antal patienter. Flertalet 

av våra insatser inriktas på att förbättra livet 

för kvinnor och barn runt om i världen, bygga 

och utveckla sjukvårdskapacitet, förebygga 

sjukdomar, minska stigmatisering och att ge 

katastrofhjälp. 

Under de senaste åren har Johnson & Johnson 

aktivt deltagit i hjälpinsatser vid alla större 

katastrofer. Från oroligheter i Afrika, översvämningar 

i Sydamerika, det jordbävningsdrabbade 

Haiti till cykloner, översvämningar 

och jordbävningar i Asien. Hjälpen består i 

produkter och monetära resurser till stöd för 

de tusentals människor som drabbades. I den 

nu mycket aktuella översvämnings katastrofen 

i Pakistan samverkar vi med internationella 

Röda Korset (IRC). 

Janssen-Cilag AB, Box 7073, SE-192 07 Sollentuna 

Tel 08-626 50 00. Fax 08-626 51 00. www.janssen-cilag.se 

JC-100477-1

38 SOMA O4.1O 

KRöniKA 

Frivilligt barnlös 

jane magnusson om en hel nation 

som pressar oss mot mödraskap. 

■ 

barn älskar mig och jag älskar dem. Så har det alltid varit. 

De gråter inte när föräldern sätter dem i mitt knä och lämnar 

rummet. De skrattar när jag pratar med dem. Jag tycker om 

att klappa deras mjuka runda magar och lukta på deras bakhuvuden. 

Efter fem minuter av detta ohämmade gosande lägger barnets förälder 

huvudet på sned, efter sex minuter blir förälderns ögon fuktiga. Innan 

sju minuter har gått kommer frågan alltid: 

– Men Jane, vilken härlig mamma du skulle bli, ska inte du och Lars 

skaffa barn? 

Lars är min underbara man. När vi gifte oss för fem år sedan började 

vänskapskretsen koka. Jag kunde inte gå till jobbet, på krogen, lämna 

hemmet över huvudet taget innan frågan kom krypande: 

– Nu är det väl dags för dig med, Jane? 

Att jag lade på mig några kilo året efter bröllopet hjälpte verkligen 

inte. Folk kunde komma fram och lägga handflatan på mitt fläsk och se 

saliga ut. 

– Nu är det din tur, Jane. Vad kul! 

Jag är snart 43 år. Skulle jag ha velat ha barn skulle jag ha haft det 

nu. Eftersom jag växte upp i en enorm syskonskara och tyckte det var 

väldigt roligt skulle jag säkert ha haft fem stycken. Saken är den att jag 

aldrig har velat ha barn. 

med klimakteriet runt hörnet är jag väldigt glad att jag har lyckats 

undvika att bli förälder. I dagens Sverige är det svårt att inte få barn. 

Hela riket liksom pressar en mot mödraskap. Från babydockor och 

leksaksbarnvagnar när man är liten, till uppbyggliga familjefilmer 

när man är lite större, till Mamma-tidningar och mejlinglistor och 

Mamma-böcker. Då har jag inte ens gått in på det politiska, samhällets 

tvång, det ständiga nationella övertalandet. Jag menar naturligtvis 

föräldraledighet, fördelaktig barnomsorg, bidrag, och så vidare. Om det 

är något som hela Sverige har samlat sig bakom så är det att se till att 

jag producerar barn. 

Detta är fint och bra för alla män och kvinnor som vill ha barn. Jag 

vill inte på något sätt ta ifrån dem deras rättigheter. För oss som inte 

har barn blir fördelningen orättvis. På min arbetsplats har vi två sorters 

knegare. De med barn som går tidigt från kontoret för att hämta, som 

kan vabba bort några veckor varje vinter, som tar med barn till arbetsplatsen 

när de har lov och gör det omöjligt för oss andra att jobba, som 

står och skriker av stress över att de måste lämna barn, vara ensam med 

barn, fixa barnvakt. Jag orkar inte gå igenom allt jag hört. 

Så finns det vi utan barn som jobbar på i tysthet och går till jobbet 

när vi själva är sjuka för att det finns så mycket att göra nu när allas 

barn är kräksjuka och det vabbas hejvilt. 

Skulle svenskarna på min redaktion få samma rättigheter som 

föräldrarna har, och redaktionens invandrare få leva som vi barnlösa 

gör, då skulle EU, FN och Amnesty komma till Sverige och stänga ner 

hela landet. Till och med Sverigedemokraterna skulle tycka att det var 

orättvist. 

Att tacka nej till barn i rådande klimat är naturligtvis stenkorkat. I 

valet mellan slav eller mästare har jag valt slav. Folk tycker inte att jag 

är klok, de blir otrygga, tror att jag far med osanning, hoppas och ber 

att jag skall krypa till korset. Trots att jag flera gånger har förklarat hur 

det ligger till har jag nära vänner som fortfarande undrar om jag inte 

ska erkänna att jag längtar efter barn och ångrar mitt val. Jag har ju 

fortfarande chansen i några månader till… 

när p-pillret kom i bruk på 60-talet ansåg många att kvinnans rätt 

att tacka nej till sex eftersom hon kunde bli med barn helt raderades. 

Med p-pillret var det bara att trycka på henne 24 timmar om dygnet, 

sju dagar i veckan, hela året. För kvinnor som önskade knulla mycket 

utan att behöva få barn var emellertid p-pillret en räddning. 

När Robert Edwards utvecklade IVF-metoden för att hjälpa barnlösa 

att föröka sig hände något liknande. Kvinnans rätt att säga nej 

till barn blev plötsligt ifrågasatt. Flera gånger har det hänt att jag känt 

mig så pressad av min omgivning att skaffa barn att jag har dragit till 

med att jag inte kan få dem. Vid varje tillfälle har jag ångrat ursäkten. 

Plötsligt får jag ett oerhört stöd och medlidande. Kletigare blickar och 

tröst har jag aldrig varit med om. Men ibland bemöts mitt ”Jag kan inte 

få barn” med något ännu värre. Ett maniskt, militäriskt förnekande: 

– Det kan du visst. 

Att säga att jag inte vill ha barn går inte eftersom alla vet att alla 

kvinnor egentligen innerst inne vill ha barn. Att säga att jag inte kan 

få barn fungerar inte heller eftersom alla kvinnor numera kan få barn. 

Det finns ingen utväg. Bara en inväg. Vägen in i min livmoder. Det är dit 

alla barnivrare vill komma. De vill in och ta reda på hur det står till. Är 

hon helt söndertrasad där inne eller är det fel i huvudet på henne? 

En gång i tiden var jag emellertid alldeles frisk. Jag valde bort barn 

och det kändes helt naturligt. I dag har jag blivit hjärntvättad. När jag 

träffar folk i min egen ålder som inte har barn så undrar jag om det är 

något fel på dem. ■ 

Jane Magnusson är författare, kritiker och reporter på Kobra i SVT. 

scanpix

Är det möjligt att 

snabbt se patientens 

hela journal? 

Kan jag skicka en 

elektronisk remiss 

till sjukhuset? 

Vi stödjer det regionala perspektivet i sjukvården. 

Melior är Sveriges mest utbredda journalsystem med nästan 80 000 användare. Vår tilläggslösning 

SIEview skapar en sammanhållen journal som hämtar information från olika databaser 

med hjälp av standardiserade format. Med vår Beställnings- och svarsmodul kan hela regionen 

både beställa och läsa alla labsvar i en samlad översikt. www.siemens.se/healthcare 

Answers for life.

Sanofi-aventis - 

en del av svensk hälso- & sjukvård 

”Utvecklingen går 

mot individualiserad 

läkemedelsbehandling 

inom cancervården.” 

SE-DOC-10-04-04 

SE-DOC-10-04-04 

Sanofi-aventis fokuserar på på att att upptäcka, utveckla 

och erbjuda effektiva cancermediciner till till olika 

patientgrupper. 

Sanofi-Aventis 

Sanofi-Aventis utvecklar 

utvecklar individanpassade 

individanpassade 

läkemedel 

läkemedel som 

som ger 

ger största 

största möjliga 

möjliga patientnytta. 

patientnytta. 

sanofi-aventis AB AB . Tel . Tel 08-634 50 50 00 00 . . www.sanofi-aventis.se 

Vid sanofi-aventis Vid frågor frågor om om våra AB våra . Tel läkemedel 08-634 50 kontakta 00 . www.sanofi-aventis.se 

infoavd@sanofi-aventis.com

Soma - Karolinska Sjukhuset

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?