Soma - Karolinska Sjukhuset

Konstgjort liv
klOning, SuperbArn, MASSinfertilitet Och den SiStA MänniSkAn på jOrden.
när pOpulärkulturen tAr Sig An livetS byggStenAr är förutSättningArnA
OptiMAlA. det är helt enkelt Så Mycket vi inte vet.
Text Eva Wisten
getty images, fox searchlight pictures
❑upplevelsen av att bli
förälder på Manhattans Upper
West Side förkroppsligades
länge av Rosemary’s Baby. I
Roman Polanskis rysare från 1968 sitter den
unga, gravida Rosemary i drömlägenheten i
The Bramford Building på West 72nd Street
med en växande känsla av att något är fel.
Det är det förstås. Rosemarys man har slutit
förbund med djävulen för att få sin skådespelarkarriär
i rullning.
Besöker man Upper West Side i dag är
barnvagnen inte längre djävulsdyrkarsvart.
Den är tvillingbred. Trottoarerna är proppade
av duobarnvagnar. Överallt – dubbletter.
Som om någon har hällt något i vattnet.
I södra Williamsburg i Brooklyn bjuder
gatulivet på en annorlunda syn. Mödrarna
är påfallande unga och vallar runt skockvis
av barn i olika åldrar. Här bor de ortodoxa
judarna, vilka har en kultur som uppmuntrar
ambitiöst barnavlande och avskräcker från
preventivmedel. Även om ingen av synerna
egentligen är särskilt konstig, är de väldigt visuellt
dramatiska. Det är helt enkelt omöjligt
att inte titta. Och det är förstås därför ämnet
gör sig så bra i fiktionen.
Kloning, genetiskt modifierade superbarn,
massinfertilitet, massfertilitet,
reproduktionspolitik, den sista människan
på jorden – alla är de återkommande teman
i populärkulturen. Och precis som övrig
science fiction, speglar reproduktionsdramerna
känslor och tankar kring den samtida
Klonade donatorer i Never Let Me Go.
vetenskapen. Japansk-brittiske författaren
Kazuo Ishiguro satt i flera år med en ton och
en historia som saknade drivkraft. Så kom
Dolly, det första klonade däggdjuret. Debatten
kring hennes födsel kretsade mycket
kring problematiken i att kunna klona en
människa. Skulle kopian vara mindre värd än
originalet?
Här hittade Ishiguro drivkraften för sin
roman. I Never Let Me Go uppfostras klonade
barn till att bli organdonatorer. De är kloner
av kriminella och hemlösa, drogmissbrukare
och prostituerade. Nu sitter de i sin instängda
värld på Hailsham, en vacker internatskola
på den engelska landsbygden, där de
får leva komprimerade versioner av vanliga
liv. De får ha sex och relationer, men inte
bilda familj. Får det bara plats under deras
säng, får de äga så mycket som de kan köpa
på skolans lilla marknad, men de har ingen
anledning att bygga några tillgångar. Efter
skolan flyttar de till ett nytt hem där de börjar
donera. Först ett organ, sedan två, tre och
– om de överlever – fyra, vilket betyder att de
är ”complete”. Hailsham-barnen accepterar
sitt öde, vet inget annat, och är stolta över
att vara bra donatorer eller bra skötare till
sina kamrater. Man får aldrig känslan av att
någon i Never Let Me Go skulle vara mindre
mänsklig. Det är bara mellan raderna som en
förkrossande melankoli sipprar fram.
I slutet av Blade Runner, Ridley Scotts
kultförklarade film baserad på Philip K.
Dicks roman Do Androids Dream of Electric
Sheep?, sitter replikanten Roy (Rutger
Hauer) på ett tak i regnet och reciterar poesi
för att visa sin mänsklighet. Vad har vi för
ansvar gentemot någonting som ser ut som
en människa, beter sig som en människa och
därför mycket väl skulle kunna känna som en
människa? Det finns inget sätt att definiera
eller mäta medvetande. Men klart är att det
räcker att sätta ögon på en sten för att det
ska bli svårt att kasta den i vattnet. Minsta
aning av mänskligt beteende, och någon slags
relation börjar ta form.
❑den japanska robotforskaren
Hiroshi Ishiguro har byggt en
replika av sig själv. Ishiguro fjärrstyr
sin robot från ett annat rum. Roboten filmar
omgivningen genom sina ögon så att hans
husse kan följa blicken på sin skärm och ge