Samtala om pornografi i skolan - RFSU

Skapandet av kategorin pornografi ledde också till framväxten
av en helt ny typ av samlare, nämligen pornografen. Den typiske
pornografen var en välbärgad man från samhällets övre
skikt som närde ett brinnande intresse för andra kulturer. Han
samlade på allt som öppet avbildade sex: grekiska vaser, indiska
tempelreliefer, insignier från 1700-talets hemliga ordenssällskap,
franska kort, japanska träsnitt. Den växande skaran av manliga
pornografer på 1800-talet sökte sig till varandra. Det de sysslade
med var uppenbarligen inte helt rumsrent, men å andra sidan
heller inte förbjudet – de var ju alla vuxna män med oklanderlig
moral som ansåg sig fullt kapabla att handskas med ämnet på
ett distanserat och bildat vis. De brevväxlade och bytte föremål
med varandra och en hel kultur växte fram runt den obscena
pornografi n. Men samtidigt växte också nya tekniker fram. Med
kameran och den förbättrade trycktekniken blev det möjligt att
reproducera obsceniteter en masse, liksom att handla med dem
för en relativt billig penning. 1865 antog man därför den berömda
obscenitetsförordningen i England, som befäste att gentlemän
från samhällets högre skikt visserligen kunde ägna sig åt
pornografi om de så önskade, men att det måste fi nnas något som
kontrollerar spridningen av pornografi ska verk bland samhällets
mer känsliga befolkningsskikt, det vill säga arbetarklassen.
Särskilt gällde denna omtanke kvinnor, vars sexualitet under den
viktorianska eran utsattes för en allt hårdare kontroll. Att exempelvis
rida, cykla eller åka i en skumpande vagn ansågs opassande
eftersom det kunde uppväcka osunda känslor i de nedre regionerna.
Sex på bild eller i text blev ett givet tabu, och produktion
och distribution kom för en lång tid framöver att hanteras av mer
eller mindre illegala företag. Kanske är det egentligen inte förrän
de senaste två decennierna som porrbranschen blivit något så
när rumsren, och även om det fortfarande förekommer en hel
del oegentligheter och skumraskaffärer – vilket bland annat
journalisten Mattias Andersson redogör för i sin bok ”Porr: en
bästsäljande historia” – så har det ökande intresset för porr ändå
medfört en viss sanering inom branschen.
Kanske kan man betrakta pornografi ns historia som en historia
om att komma ut ur den hemliga herrgarderoben? Processen
har varit lång och mödosam och ropen på censur och förbud
har skallat ett otal gånger, men nu är den alltså här. Porren är
tillgänglig för alla så gott som överallt. Från produktionsledet
hör man ofta sexarbetare och porraktriser som talar om att villkoren
i branschen blivit bättre i dag när allt sker i öppen dager
och bolagen är legala. Men från annat håll, inte sällan från det
radikalfeministiska, hör man indignerade röster som menar att
porren är kvinnoförnedrande och borde regleras.
I dag fi nns en mängd akademiska studier, analyser och böcker
som hjälper oss att vidga frågeställningarna kring porren. Den
amerikanska fi lmprofessorn Laura Kipnis ser till exempel porren
som ett populärkulturellt uttryck som påminner om den politiska
teatern, som ständigt söker upp och överträder samhällets
sociala tabun och konfronterar publiken med just det innehåll
som annars utestängs från den kulturella huvudfåran. Här syns
tydliga paralleller med den politiskt häcklande pornografi n från
1700-talet, som ju också slog mot det som var mest tabu – sodomi,
präster som bryter sitt kyskhetslöfte, sex mellan klasserna.
Liknande tabubrott syns i dag i fi lmer som riktar sig till dem
som gillar feta kvinnor, transvestiter, s/m och sex mellan olika
etniska grupper. Kipnis menar att porren visar oss saker som
överskrider det vi uppfattar som normalt eller sunt, och knyter
de plastik-opererade kvinnorna med jättebröst och kraftig makeup
i dagens mainstreamporr till den burleska, karnevaliska och
folkliga traditionen. Hon frågar vad det är som är så hotande
med en man i kjol, och konstaterar att porren går stick i stäv
Pornografi n – en del av kulturen | 21