Härifrån till bredband - Regionförbundet Sörmland

Inom fast telefoni och datakommunikation skedde inte samma snabba utveckling. Då Telia fortfarande
ägde i princip all fast IT-infrastruktur fick de nya aktörerna svårt att konkurrera, trots nya lagar. Ny
infrastruktur byggdes upp av bl.a. Banverket och Svenska kraftnät, men sund konkurrens gick ej att
uppnå. Kritiken var massiv mot Telia och PTS.
Då telemonopolet avreglerades såg flertalet kommuner möjligheten att bygga egna nät mellan
kommunernas verksamheter och byggnader för att få tillgång till ett nät med hög kapacitet till en låg
fast kostnad. Kommunerna fick betala ett högt pris till Telia för lokala förbindelser och kunde genom
eget nät göra en lönsam investering. Stadsnäten föddes.
Under telemonopolstiden kostade en anslutning av en fastighet lika mycket oavsett om man bodde i
storstaden, eller i Norrlands ödemark. Detsamma gällde driftsäkerhet på telenät och tjänster, den var
hög oavsett nätets position. Då telemonopolet upphörde omformades successivt det regelverk som
styrde detta. Idag får fastighetsägare betala den faktiska kostnaden för att ansluta en fastighet till
telenätet. För den som t.ex. bygger ett nytt hus på landet kan det handla om >100.000 kr.
Detsamma gäller nätens driftsäkerhet. I delar av drabbade områden efter stormen Gudrun repareras
inte telenäten, abonnenterna får istället en mobiltelefon av Telia. Staten (läs PTS) anser sig inte ha
ekonomiska resurser att subventionera områden där Telia inte kan utföra sitt åtagande på strikt
kommersiell grund. Detta innebär att telenäten på landsbygden successivt kommer att degraderas.
IT-infrastrukturutredningen
Hösten-98 tillsatte regeringen en utredning för att skapa en bättre konkurrenssituation i Sverige vad
gäller tele- och datatjänster samt för att tillse att tillgången på nätkapacitet inte skulle hindra Sveriges
utveckling som IT-nation.
Bakgrunden till utredningen var att de flesta nya operatörer och tjänsteleverantörer som tillkommit
sedan telemonopolet avreglerades inte ansåg sig kunna konkurrera med Telia på lika villkor. Denna
brist på konkurrens innebar i praktiken att näringslivet, hushållen m.fl. inte fick tillgång tjänster till
konkurrensmässiga (låga) priser. Inom vissa områden i Sverige fanns dessutom ett akut behov av
högre nätkapacitet. Detta behov tillgodosågs inte av Telia eller övriga nätägare.
IT-infrastrukturutredningen konstaterade att ny infrastruktur måste byggas upp i Sverige om nationen
även i fortsättningen skulle kunna vara ledande inom IT. Med en kraftfull IT-infrastruktur skulle såväl
offentlig verksamhet, näringsliv och hushåll att få tillgång till ett ökat tjänsteutbud. Detta skulle leda
till ökad konkurrenskraft, ökat företagande och ökad kompetens. IT-infrastrukturutredningens vision
var att alla företag och hushåll senast år 2005 skulle ha tillgång till minst 5 Mbit/s nätanslutning.
Kostnaden för uppbyggnaden av denna nya infrastruktur beräknas till 50-80 miljarder kronor.
5 Mbit/s till alla
IT-infrastrukturutredningen fastställde att 5 Mbit/s var den kapacitet som krävdes för att man skulle
kunna telefonera, surfa på Internet, överföra rörliga bilder (video) i ett och samma nät, vid samma
tidpunkt. De angivna 5 Mbit/s till alla hushåll var främst avsett som en riktlinje vid dimensionering av
nya nät.
När IT-infrastrukturutredningen presenterades hösten 1999 riktades kritik mot detta mål, att det var
överdrivet. Andra bedömare ansåg att behovet av bandbredd skulle komma att fördubblas varje år.
Med facit i hand ser man att målet inte var överdrivet
5