Bilaga 2 - VafabMiljö

Regional Avfallsplan 2009-2012 – Bilaga 2
4 Avfall under producentansvar
De första bestämmelserna om producentansvar för avfall infördes 1994, och gällde då förpackningar
och tidningar. Sedan dess har producentansvaret utökats och omfattar idag följande kategorier:
Förpackningar
Returpapper
Däck
Bilar
Elektriska och elektroniska produkter
Producentansvaret är ett styrmedel för att uppnå miljömålen och innebär att producenterna har
både ett fysiskt och ett ekonomiskt ansvar för att samla in och ta hand om uttjänta produkter.
Tanken är att detta ska motivera producenterna att ta fram produkter som är mer resurssnåla,
lättare att återvinna och inte innehåller miljöfarliga ämnen. Producentansvaret regleras i särskilda
förordningar som är specifika för respektive produktkategori. I de flesta förordningar har
återvinningsmål angivits. Förutom lagstadgade producentansvar finns även frivilliga åtaganden,
som liknar producentansvar, för återvinning av kontorspapper och lantbruksplast.
Naturvårdsverket utreder nu en eventuell övergång till insamling av specifika material i stället
för, som nu, insamling av vissa produkter, såsom förpackningar. Det skulle t ex innebära att
producenternas ansvar för metall inte bara skulle omfatta just förpackningar av dessa material
utan även andra produkter. Ett motiv för en sådan förändring är bl a att ett sådant system skulle
vara enklare att förstå för konsumenterna. Utredningen ska vara klar den 30 januari 2009.
4.1 Förpackningar och returpapper
Producentansvar för förpackningar och returpapper trädde i kraft den 1 oktober 1994. Producenterna
började då bygga upp ett insamlingssystem med återvinningsstationer över hela landet. I
många kommuner kunde man bygga vidare på platser som redan var etablerade, av kommunerna,
för insamling av glas och tidningar. I dagsläget ansvarar producenterna för ca 5800 stationer
runt om i landet.
I VafabMiljö-området finns ca 150 kompletta återvinningsstationer, d v s stationer där returpapper
och samtliga förpackningsmaterial kan lämnas. Vanligtvis utgörs stationerna av mer eller
mindre avgränsade markytor med containrar för de olika materialen. I några delägarkommuner
förekommer andra lösningar, exempelvis vanliga sopkärl, antingen i byggnader, eller utomhusplacerade,
nedgrävda behållare etc.
Förutom insamlingssystemet med återvinningsstationer förekommer i många delägarkommuner
även s k ”hushållsnära” insamling. Det innebär att exempelvis förpackningar och returpapper
hämtas direkt vid fastigheten, på uppdrag av en fastighetsägare, bostadsrättsförening eller liknande,
på samma sätt som vid hämtning av vanligt hushållsavfall. Sådana tjänster erbjuds av
entreprenörer som tar betalt direkt av avfallslämnaren. Detta system finansieras således varken
av producenterna eller av kommunerna.
Även om det är producenterna som har ansvaret för insamling och återvinning av materialen har
kommunerna fått i uppgift att svara för informationen till hushållen om insamlingssystemet.
14