Bilaga 2 - VafabMiljö

Regional Avfallsplan 2009-2012 – Bilaga 2
rat avfall exklusive gruvavfall ska minska med minst 50 procent till år 2005 räknat från år 1994
års nivå. Detta mål har uppnåtts med god marginal, både på riks- och regional nivå.
Av allt avfall som uppkom i regionen under 2006 deponerades ca 150 000 ton, eller 20 procent.
På VafabMiljös anläggningar deponerades enbart ca 30 000 ton. Resterande mängder utgörs
huvudsakligen av schaktmassor, och en mindre del bygg- och rivningsavfall, som deponerats på
kommunala och privatägda anläggningar.
De strängare EU-regler om deponering som träder i kraft den 1 januari 2009 innebär att deponering
av avfall kommer att upphöra på många av landets avfallsanläggningar, möjligen med undantag
för deponering av inert avfall, för vilket kraven är lägre.
VafabMiljö har idag ansvar för sex avfallsstationer. På en av dessa, Vätterskoga i Skinnskatteberg,
har deponeringen upphört och området sluttäckts. På avfallsstationerna i Enköping (Annelund),
Fagersta (Sänkmossen), Köping (Norsa) och Sala (Isätra) kommer deponeringen att upphöra
vid utgången av 2008 och deponierna kommer successivt att sluttäckas, i enlighet med de
avslutningsplaner som tagits fram för respektive anläggning.
För deponering av avfall återstår från 2009, i VafabMiljös regi, enbart Gryta avfallsstation i
Västerås. Ett nytt deponiområde kommer då att tas i anspråk, där anpassning sker till de nya
miljökraven. Tillstånd enligt Miljöbalken att driva denna deponi har erhållits under 2007 och
arbetet med att bereda mark etc har påbörjats under vintern 2007/08. Tillståndsbeslutet ger VafabMiljö
bl a rätt att årligen deponera upp till 310 000 ton avfall, varav högst 80 000 ton farligt
avfall. Se vidare beskrivning av Gryta avfallsstation i kapitel 7.1.
Det äldre deponiområdet vid Gryta kommer att sluttäckas under de kommande åren, på samma
sätt som övriga deponier. I samband med sluttäckningsarbetena ska också frågan om slutgiltiga
lösningar för omhändertagande av lakvatten och deponigas hanteras.
6.2 Förbränning
För brännbart avfall som inte kan materialåtervinnas är förbränning med modern teknik en bra
metod att ta hand om avfallet och samtidigt utvinna energi. Trots att allt mer avfall förbränns
har utsläppen från anläggningarna av dioxiner och metaller minskat kraftigt. Det beror på bättre
rökgasreningsutrustning och förbättrade förbränningsförhållanden. Även successivt minskade
halter av metaller och andra miljöskadliga ämnen i avfallet som förbränns har bidragit till den
förbättrade situationen.
Den energi som alstras vid förbränningen omvandlas till värme och el. Värmen från förbränning
av avfall täcker cirka 20 procent av det totala fjärrvärmebehovet i Sverige. Ökningen av avfallsförbränningen
beror bl a på de förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall som
införts under de senaste åren. Även deponiskatten, som infördes år 2000, har bidragit till den
ökade förbränningen. Under senare år har en kapacitetsbrist uppkommit, vilket lett till nya etableringar.
Vissa har redan genomförts medan andra befinner sig i ett planerings- eller byggnadsskede.
23