Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

SVENSK 

Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer 1 • 2007 • Årgång 16 

TEMA – Tidig specialisering inom idrotten?

C I F - K O N F E R E N S 

A K T U E L L F O R S K N I N G O M 

Återhämtning i träning 

och tävling 

C E N T R U M F Ö R I D R O T T S F O R S K N I N G K O M M E R A T T 

G E N O M F Ö R A S I N Å R L I G A K O N F E R E N S 

på GIH i Stockholm den 12-13 juni 2007 

Syftet är att ge aktuell information om forskningsläget med inriktning på återhämtning i samband 

med träning och tävling. Idrottaren sätts i centrum och problemområdet kommer att belysas 

ur ett mångvetenskapligt perspektiv; fysiologi, medicin, psykologi, näringslära, traumatologi, 

rehabilitering m.m. Bl.a. kommer följande ämnen att behandlas: 

Sömn 

Kost och vätska 

Styrka och uthållighet 

Jet-lag och tidsomställning 

Kreatin och supplementering 

Muskel-, sen- och broskskador 

Återhämtning efter urladdning 

Immunförsvar och hormoner 

Central och perifer trötthet 

Emotionell påfrestning 

Järnets betydelse 

Oro vid skada 

Stress 

Inledningstalare är professor Bengt Saltin. En rad andra av landets framstående föreläsare 

på området kommer att medverka: Håkan Alfredsson, Carl Askling, Bo Berglund, Eva Blomstrand, 

Björn Ekblom, Maria Ekblom, Karin Grävare-Silbernagel, Peter Hassmén, Anette Heijne, 

H-C Holmberg, Urban Johnson, Fawzi Kadi, Göran Kenttä, Christer Malm, Karin Piehl-Aulin, 

Ewa Roos, Tönu Saartok, Karin Söderlund m. fl. 

Vi utlovar två mycket intressanta och givande dagar för alla som är verksamma inom idrott med 

inriktning mot att prestera, både inom lagidrotter och individuella idrotter. 

Mer information och slutligt program kommer inom kort att finnas på CIFs hemsida www.gih.se/CIF 

Du kan också ringa Artur Forsberg 08- 402 22 55 eller Alf Thorstensson 08- 402 22 46. 

Tid: 12-13 juni 2007 

Plats: GIH, Stockholm 

Anmälan: ann.schmalholz@gih.se eller på telefon 08- 402 22 54 

Ange Ditt namn, adress, tel, klubb, organisation. 

Senaste anmälningsdag är 16 maj. 

Pris: 1250 kr (inkl moms). 

Övrigt: I priset ingår luncher, fika och förfriskning.

INNEHÅLL 

NUMMER 1 2007 

10 

Ansvarig utgivare Ingemar Ericson 

Chefredaktör Artur Forsberg 

artur.forsberg@gih.se 

Adress 

Centrum för Idrottsforskning, 

Box 5626, 114 86 Stockholm 

tel 08-402 22 00, fax 08-21 44 94 

Hemsida 

www.gih.se/CIF 

Prenumerationspris 

Helår med fyra nummer kostar 100 kr. 

Insätts på postgiro 957849-3 

Betalningsmottagare, CIF 

Prenumerationsärenden 

Anne-Britt Olrog 08- 402 22 91 

Grafisk form 

Tomas Svensson 

Grafiska Huset i Stockholm AB 

Tel. 08-10 30 25 

tomas@grafiskahuset.se 

Tryckeri 

Grafiska punkten i Växjö AB 

5 

6 

10 

16 

22 

LEDARE Artur Forsberg 

SPECIALISERING I BARN- OCH 

UNGDOMSIDROTTEN 

Stefan Wagnsson och Göran Patriksson 

FRÅN TALANG TILL FIRAD STJÄRNA 

– VILKA BLIR BÄST? 

Rolf Carlson 

INNEBÖRD OCH UTBREDNING AV 

UPPLEVD FÖRÄLDRAPRESS I UNGAS 

IDROTT 

Christian Augustsson och Göran Patriksson 

FRÅN UNG OCH LOVANDE TILL FÄRDIG 

SENIORELIT – kritiska aspekter ur ett 

idrottspsykologiskt perspektiv 

Göran Kenttä och Carolina Lundqvist 

4 

22 

Adresser till CIFs styrelse 

• Ordförande 

Per.Renstrom@ki.se 

• Umeå universitet 

Håkan.Alfredsson@idrott.umu.se 

• Riksidrottsförbundet 

Ingemar.Ericson@adm.umu.se 

• Lunds universitet 

Eva_B.Holmstrom@med.lu.se 

• Karolinska institutet 

Eva.Jansson@ki.se 

• Göteborgs universitet 

Jon.Karlsson@vgregion.se 

• Lärarhögskolan Stockholm 

Hakan.Larsson@lhs.se 

• Umeå universitet 

lars.nyberg@physiol.umu.se 

• Linköpings universitet 

Eva.Nylander@lio.se 

• Göteborgs universitet 

Goran.Patriksson@ped.gu.se 

• Malmö Högskola 

Tomas.Peterson@lut.mah.se 

• Örebro universitet 

Karin.Piehl-Aulin@ikm.oru.se 

• Riksidrottsförbundet 

Karin.Redelius@gih.se 

• GIH, Stockholm 

Alf.Thorstensson@gih.se 

• Sekreterare 

Artur.Forsberg@gih.se 

26 

32 

35 

38 

44 

48 

51 

VILKEN ROLL SPELAR GRADEN AV 

TILLVÄXT/MOGNAD FÖR BARN OCH 

UNGDOMARS IDROTTSLIGA PRESTA- 

TIONSFÖRMÅGA? 

Eva Jansson 

NÅGRA ARGUMENT FÖR 

SEN SPECIALISERING 

Tomas Peterson 

UTVECKLING AV KONDITION OCH 

UNGDOMARS TRÄNINGSBARHET 

Björn Ekblom 

STYRKETRÄNING FÖR BARN 

– BU ELLER BÄ? 

Michail Tonkonogi 

MUSKELSTYRKEUTVECKLING HOS 

BARN OCH UNGDOMAR 

Jesper Augustsson och Mathias Wernbom 

HJÄRTPROBLEM BLAND UNGA IDROT- 

TARE OCH REKOMMENDERADE ÅTGÄRDER 

Eva Nylander 

RYGGPROBLEM VID 

ELITTRÄNING I UNGA ÅR 

Olof Lundin 

32 44 

 

54 

IDROTTSGYMNASIERNAS BIDRAG 

TILL ELITIDROTTEN? 

Sten Eriksson 

 

 

57 

59 

61 

Recension av ny avhandling: EFFEKTER AV 

UTÖKAD IDROTT I SKOLAN PÅ SKELETT 

OCH BENMASSA 

Ingegerd Ericsson 

VERKSAMHETSBERÄTTELSE ÅR 2006 

BEVILJADE FORSKNINGSANSLAG 2007 

FRÅN CIF 

51 

Foto framsida: Ulf Palenius, OneHouse AB.

Efterträdare sökes till Anne-Britt 

som slutar sin tjänst på CIF. 

Ett stort tack för mång års 

värdefullt arbete. 

ADMINISTRATIV TJÄNST 

MED INFORMATIONSANSVAR 

CENTRUM FÖR IDROTTSFORSKNING (CIF) 

söker en medarbetare till sitt kansli 

CIFs uppgift är att initiera, samordna, stödja och informera om forskning inom 

idrottens område. En väsentlig uppgift för CIF är att fördela anslag till forskningsprojekt 

och tjänster. Verksamheten leds av en styrelse med nationell sammansättning 

och en ordförande som utses av regeringen. Det dagliga arbetet 

vid kansliet leds av en föreståndare som utses av styrelsen. Huvudman för CIF är 

GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, där CIF har sitt kansli. 

Den utlysta tjänsten innefattar arbete med administrativa uppgifter, ekonomihandläggning 

och informationsspridning. Det senare innebär bl.a. arbete med 

konferenser och prenumerationsregistret för tidningen Svensk Idrottsforskning 

samt med CIFs hemsida. 

Du som söker tjänsten ska ha en akademisk examen och god förmåga att 

uttrycka Dig i skrift. De varierande arbetsuppgifterna på ett kansli med tre medarbetare 

förutsätter också att Du har god initiativ- och samarbetsförmåga. 

Anställningen är på heltid. Arbetsgivare är Gymnastik- och idrottshögskolan, 

GIH Stockholm. 

För upplysningar: 

Kontakta CIFs ordförande Per Renström tel: 070-48 41 257 

eller Artur Forsberg, som är föreståndare, tel: 08-402 22 55 

e-post: artur.forsberg@gih.se 

Fackliga representanter vid GIH är Elisabeth Feldt TCO och 

Lars Lindqvist SACO. 

Sänd din ansökan med meritförteckning, referenser 

och löneanspråk senast den 15 mars till: 

Centrum för idrottsforskning, 

Box 5626 

114 86 Stockholm 

Ansökan märkes med diarienummer 55-35/07

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 0 7 

Ledare nr 1-2007 

Bort med tassarna! 

Alla som läser denna tidning har säkerligen massor 

av fina idrottsminnen. Många minnen har vi sparat i 

form av pokaler och statyetter från ungdomstävlingar. 

Många minnen finns inlagrade i den grå substansen från 

träningsläger, resor, idrottskompisar och ledare. Men jag 

tror också att vi alla kan plocka fram enstaka minnen 

som är mörka. En sådan minnesbild har jag när en pappa 

lyfter upp sin son, som ligger helt utpumpad i snön några 

meter bakom mållinjen och just missat en medalj - ”och 

Dej Din jävel har vi kostat på nya skidor.” Eller när de 

egna barnen kom hem från en heldagsturnering med sju 

matcher och inte fått spela en minut därför att laget skulle 

toppas. Det var dystert på bänken i slutet av den dagen. 

Syftet med ungdomsidrotten måste alltid diskuteras. 

• Detta nummer behandlar ungdomsidrott ur aspekten 

Tidig specialisering. Artiklarna bygger på den konferensens 

CIF genomförde förra året. Föreläsarna presenterar 

här sina föredrag. Tidig specialisering har med jämna mellanrum 

tagits upp till diskussion och analys. Ofta pekar 

man på enstaka exempel. Ungdomar som börjat träna 

hårt tidigt, varit talangfulla och även lyckats som vuxna. 

Grattis! Det är dock betydligt fler som misslyckats, men de 

får inga rubriker. Mörkertalet är stort. De försvinner med 

trasiga knän, knäckt självförtroende och grusade förhoppningar. 

Barnstjärnorna är ofta födda tidigt på året och har 

därmed ett försprång framför dem som fötts i slutet på 

året. Intresserade föräldrar driver på och ser till att bästa 

utrustningen är inköpt och träningstider finns. Barn till 

ensamstående i låglöneyrken hamnar därför ofta utanför. 

Vad vill vi uppnå? Vad mäter vi i idrotten? Hur viktigt är 

det med resultatlistor? Vad lär vi våra barn? Frågor som 

ger idrottsrörelsen ett stort ansvar, men som enskild ledare 

är det svårt att hinna med och omsätta de tankar och 

viljeyttringar som finns i idrottens goda dokument. Det 

dagsaktuella tränings- och matchprogrammet tar all ork 

och tid. ”Unga föredettingar” hinner man helt enkelt inte 

med. Nya talanger står i hallen och väntar. 

• Vi som varit med en del år minns säkert Forskningskonferensen 

1982 på Bosön där denna fråga också 

belystes ur ett flervetenskapligt perspektiv. Det bestående 

minnet var den enighet som då rådde mellan forskarna 

från samtliga ämnesområden, att det var omöjligt att 

förutsäga vem som skulle bli stjärna eller ej. Alla betonade 

betydelsen av att utvecklingen bör ske individuellt och att 

mer intensiv träning skall sättas in senare i livet. Träningen 

skulle fokuseras då tiden var mogen. Barnstjärnor slocknar 

oftast. Däremot gavs det klara besked över betydelsen 

att av att motoriskt pröva på olika idrotter och därmed 

skaffa sig ett rikt rörelsebibliotek. Idrottens rika möjligheter 

till att skänka glädje och dess sociala betydelse betonades 

också. Men nya tränare och idrottsledare kommer. 

Debatten behöver ibland ”tas om från början”. Det har 

sedan dess kommit en mängd nya vetenskapliga studier. 

Forskarna har fördjupat frågeställningarna, studerat större 

och fler grupper, använt bättre metodik osv. Resultaten i 

nästan samtliga studier pekar dock på samma basfakta nu 

som då. De tidigare vetenskapliga argumenten verkar hålla 

och slutsatserna blir därför desamma. Det gäller bara att 

sprida kunskap och förståelse om ”den goda barnoch 

ungdomsidrotten”, samt omsätta den i praktiken. 

• De unga kan själva få kreativiteten att flöda. Se på 

unga idrotter som kommit från gatans aktiviteter; street 

basket, skateboard, inlines, rephoppning, väggklättring, 

BMX, landhockey osv. De unga utvecklar formerna på 

sitt sätt - till sin grej, innan de ”tas över” av vuxna och 

utformas till en idrott med givna former och regler, som 

ger mätbara möjligheter. För de unga är själva aktiviteten 

och upplevelsen det väsentliga. För oss vuxna tenderar 

det mätbara resultatet att vara det viktiga och där börjar 

utslagningsmekanismen. Föräldrarna vill forma, styra och 

se sina telningar utvecklas mot toppen. Givetvis en bra 

ambition att vilja sina barns ”bästa”, men denna föräldrapress 

kan bli hämmande och 

även förödande för många. 

Det viktiga är att de unga 

drivs av sin egen lust och 

nyfikenhet, inte av föräldrar 

och andras ambitioner och 

förväntningar. 

Låt barn och ungdomarna 

hålla på med olika idrotter, 

låt dom hålla på mycket, låt 

dom hålla på, på sitt sätt 

och på sina villkor. Detta 

kommer att skapa både elit 

och friska motionärer som 

bär med sig positiva minnen 

från idrotten. Så hjälp till vid 

behov, men eljest - håll 

tassarna borta. 

Ett stort tack till författarna i detta nummer 

för kunskap till förbättrad ungdomsidrott. 

Artur Forsberg 

Chefredaktör 

5


Specialisering i barnoch 

ungdomsidrotten 

När barn eller ungdomar idrottar i någon idrottsförening betraktas detta i allmänhet 

som någonting positivt. De får därigenom möjlighet att vara fysiskt aktiva, träffa nya 

kompisar och umgås med andra vuxna, men även lära sig att förstå och acceptera regler. 

Men när ungas idrottsdeltagande sker i hög utsträckning och inom en specifik idrottsgren 

väcks också tankar och funderingar: Är det verkligen bra att idrotta så mycket? Vilka 

konsekvenser kan detta få? Är det vanligt att barn och ungdomar specialiserar sig. 

Vilka är det som specialiserar sig och i vilken omfattning? 

STEFAN WAGNSSON 

IDROTTSVETENSKAP 

KARLSTADS UNIVERSITET 

GÖRAN PATRIKSSON 

IDROTTSHÖGSKOLAN 

GÖTEBORGS UNIVERSITET 

Inledning 

Personer som är riktigt bra på någonting 

eller presterar utöver det vanliga 

åtnjuter ofta respekt och status. Den 

organiserade idrotten utgör ett av de 

områden där framstående personer 

även kan göra betydande ekonomiska 

vinster vid stora idrottsliga framgångar. 

Speciellt påtagligt är detta inom vissa 

idrottsgrenar. Exempelvis tjänar flera 

professionella fotbolls-, basket- och 

ishockeystjärnor miljonbelopp på att 

vara utomordentligt bra i sin idrott. 

Lägg därtill den närmast hysteriska 

massmediala bevakningen av idrottsstjärnornas 

såväl professionella som 

privata liv och det blir lätt att förstå 

hur dessa möjligheter till ära, berömmelse 

och ekonomiska fördelar föder 

tankar och drömmar hos unga idrottsutövare, 

föräldrar, föreningar och 

organisationer att få ta del av denna 

”kaka”. Speciellt inom idrottsgrenar 

som konståkning, simning och gymnastik 

har tidig specialisering varit en av 

de vägar som ansetts vara nödvändig 

att ta för att nå exceptionella framgångar. 

Detta påstående är dock något 

som inte fått stå oemotsagt. Fördelar 

vägs mot nackdelar i en ständigt pågående 

debatt (Fraser-Thomas & Côté, 

2006). 

Teori och tidigare forskning 

Teoribildningen inom området tidig 

specialisering är i hög grad kopplat till 

ett talang- och elitidrottsperspektiv. Det 

har i olika sammanhang hävdats att 

för att kunna bli riktigt skicklig inom 

något prestationsområde, t e x musik, 

forskning eller idrott, krävs att man i 

ett tidigt skede specialiserar sig. Enligt 

teorin om avsiktlig träning (deliberate 

practice) fordras 2-4 timmars daglig 

träning av hög kvalitet i minst 10 år 

(ca: 10 000 timmar) för att bli ytterst 

skicklig eller expert inom sitt område 

(Ericsson, Krampe & Tesch-Romer, 

1993). En central del i denna teori är 

påståendet om att antalet timmar med 

avsiktlig träning är direkt relaterad till 

individens prestationsnivå. Dessutom 

utgår den från det, i detta sammanhang 

kontroversiella postulatet, att 

avsiktlig träning bör initieras redan 

i tidig ålder för att han eller hon ska 

komma tillhöra den absoluta toppeliten. 

Baker, Côte och Abernethy (2003) 

placerar in avsiktlig träning (träning 

med ett instrumentellt syfte att öka 

prestationsförmågan) på ena ändpunkten 

av ett kontinuum med fri lek 

i andra änden. Mellan dessa återfinns 

strukturerad träning samt avsiktlig lek 

(se figur 1). 

Teorin om avsiktlig träning är 

främst grundad på empiri inom musik, 

men forskning inom den idrottsliga 

kontexten har även visat stöd för delar 

av teorin. Främst har skillnader mellan 

elitidrottare och övriga idrottare redovisats, 

där toppidrottare i signifikant 

högre utsträckning haft flera timmars 

specialinriktad träning bakom 

sig (Fraser - Thomas & Côté, 2006). 

Dock tycks inte kriteriet för minst 

10 000 timmar specialinriktad träning 

vara nödvändigt att uppfylla för att 

6


 

Fri lek 

kunna nå exceptionella framgångar 

inom en idrottsgren (Baker, Côté & 

Deakin, 2005). 

4,2 

Baker, Côté och Abernethy (2003) 

har 4 liksom Ericsson m f l (1993) 

kunnat 3,8 urskilja olika ålderskategorier/faser 

3,6 som individen genomgår 

innan 3,4 han/hon kan prestera på absolut 

toppnivå. I ett första skede (prövofasen; 

5-12 år) prövar individen en rad 

3,2 

olika idrotter och känner sig för vilka 

som passar bäst. Under denna fas 

utvecklar och förfinar barnet i regel 

0-2 h/vecka 

3-5 h/vecka 

Avsiktlig lek 

6-9 h/vecka 

10- h/vecka 

sina färdigheter såsom att hoppa, kasta 

och springa, vilka är grundläggande 

för att kunna prestera bra inom de 

flesta idrottsgrenar. Nästa fas (specialiseringsfasen; 

13-15 år) karaktäriseras 

Icke idrottare 

att undersöka psykosociala effekter 

av en mer intensiv, ihållande träning 

i unga år. De undersökningar som 

gjorts har visat att det är en minoritet 

som upplever negativa effekter såsom 

stressrelaterad Självkänsla utbrändhet, ätstörningar 

och depressioner. Psykosom. Dessa hälsa negativa konsekvenser 

är främst relaterade till upprepade 

misslyckanden, en upplevd svag 

självkänsla, orealistiska förväntningar 

från andra eller sig själv, upprepad 

kritik från betydelsefulla personer i ens 

närhet, samt när det under en längre 

period varit en obalans mellan träning 

och återhämtning (Martens, 1993; 

American Academy of Pediatrics, 2000; 

Kenttä, 2001) 

av att den aktive riktar fokus mot och Frågeställningar 

deltar i färre grenar än förut samt att Ovanstående korta genomgång lämnar 

träningen blir mer grenspecifik. Under öppet för frågor som blir angelägna att 

den avslutande fasen (investeringsfasen; försöka besvara: I vilken omfattning 

16+) koncentrerar sig individen Antal timmar fullt ut föreningsidrott/vecka 

och när specialiserar sig unga inom 

(Idrott 1. Träning & tävling) 

på att bli så bra som möjligt i en specifik 

idrottsgren. En väsentlig skillnad som specialiserar sig inom idrotten med 

idrotten? Vad karaktäriserar de unga 

gentemot teorin om 167 avsiktlig träning 261 avseende 145 på kön, 62 ålder, etnicitet 635och 

är emellertid att såväl 26 elitidrottare 41som 

idrottsgrenar? 23 Finns 10 det några 100 samband 

mellan grad av specialisering och 

individens psykosociala karaktäristika? 

medelbra idrottare i tidigare år deltar 

i flera fritisaktiviteter såväl inom som 

utanför idrotten. Skillnaderna mellan 

dessa grupper märks först efter 12 års 

ålder, då medelbra idrottare i högre 

grad fortsätter att vara aktiva i inom 

flera områden. Under specialiseringsfasen 

begränsar däremot elitidrottare 

i högre grad sitt deltagande i andra 

aktiviteter för att sedan, under investeringsfasen, 

primärt hänge sig åt en 

specifik idrottsgren (Baker, Côté & 

Abernethy, 2003). 

Forskning i Sverige av Carlsson 

(1991) samt Hassmén och Mattsson 

(2000) stärker bilden av att en allsidig 

träning (deltagande i flera idrotter) 

i yngre år är gynnsam för en vidare 

elitidrottskarriär och att en tidig 

idrottslig specialisering, med undantag 

för simning, inte tycks vara en nödvändig 

förutsättning för en framgångsrik 

karriär som vuxen. Frågan om tidig 

specialisering kan även ställas i relation 

till Stråhlmans (2006) studie som visar 

att en elitidrottskarriär pågår i genomsnitt 

12 år, vilket innebär att de som 

specialiserar sig tidigt sannolikt även 

slutar tidigare. 

Hitintills har få studier riktas mot 

Strukturerad 

träning 

Figur 1. Aktivitetsskala som visar förhållandet mellan olika typer av idrottsinvolvering. 

Avsiktlig träning 

Definition av (tidig) specialisering 

Att studera tidig specialisering inom 

idrotten innebär vissa svårigheter, 

bland annat på grund av att det är 

svårt att hitta en allmänt vedertagen 

definition av begreppet. I denna studie 

har vi använt oss av antalet träningstimmar, 

ålder och antalet idrotter som 

ett mått på tidig specialisering inom 

respektive idrott. Utifrån dessa förutsättningar 

har vi valt att låta specialisering 

omfatta föreningsidrottande barn 

och ungdomar som tränar och tävlar 

10 timmar eller mer i veckan i minst en 

idrottsgren. Med tidig specialisering 

avses barn som uppfyller ovanstående 

kriterier och som är under 13 år. 

Metod 

Föreliggande studie ingår som en del i 

projektet ”Barn- och ungdomsidrottens 

socialisationseffekter och avbrottsproblem” 

1 . Primärt har inte data 

samlats in med fokus på frågor som 

rör specialisering, men vissa uppgifter 

om detta fenomen bedömdes dock 

som viktiga för att belysa projektets 

frågeställningar (Patriksson, 2005). 

Urvalsgruppen bestod av elever i åldrarna 

10-, 13- och 16 år från slumpvis 

utvalda (proportionellt stratifierat 

flerstegsurval) grund- och gymnasieskolor 

belägna i Västra Götaland och 

i Värmland. Datainsamlingen genomfördes 

med hjälp av frågeformulär 

med huvudsakligen fasta svarsalternativ 

och skedde på plats i respektive 

klassrum. Sammanlagt kom 1176 

elever (svarsfrekvens 86 %) att delta 

vid det första datainsamlingstillfället, 

vilka fördelade sig på 24 mellanstadieskolor 

(370 elever; M=15,4 elever/ 

klass), 18 högstadieskolor (393 elever, 

M=19,8 elever/klass och 20 gymnasieskolor 

(396 elever; M= 19,8 elever/ 

klass). Av dessa uppgav 683 barn och 

ungdomar att de för närvarande idrottar 

i någon idrottsförening. 

Bakgrundsdata 

Bakgrundsdata visar att det könsmässiga 

urvalet var något skevt (pojkar 

59%, flickor 41 %), främst på grund 

av att slumpen bidrog till att fler 

yrkesinriktade gymnasier med större 

andel pojkar kom att ingå i studien. 

Majoriteten (79 %) av respondenterna 

har föräldrar som är uppvuxna 

i Sverige. Vidare idrottar 61 % av 

pojkarna och 55 % av flickorna i 

någon idrottsförening. Totalt i undersökningsgruppen 

återfinns 61 % inom 

lag- respektive 39 % inom individuella 

idrotter. Vid jämförelse med data 

från tidigare studier (Engström, 2004) 

och statistik från Riksidrottsförbundet 

(2004) visar ovanstående siffror på 

att urvalet i stort är representativt för 

barn och ungdomsidrotten. 

Omfattning av specialisering 

För att få en bild av omfattningen av 

specialiseringen inom barnoch ungdomsidrotten 

ombads respondenterna 

att redogöra för den genomsnittliga 

tränings- och tävlingstiden, under en 

normalvecka, i den idrottsgren (Idrott 

1) de för närvarande idrottar mest i. 

Resultaten i tabell 1 visar att de 

flesta unga idrottar mellan 3-5 h/vecka 

i den idrott de deltar mest i och att 

det endast är en minoritet (10 %) som 

specialiserar sig inom föreningsidrotten. 

Problematiken kring specialisering 

berör således endast en liten 

andel idrottande barn och ungdomar. 

Tidig specialisering? 

I ett försök att utröna i vilken ålder 

man väljer att specialisera sig ställdes 

omfattningen av specialisering i relation 

till individernas ålder. Eftersom 

7


Antal timmar föreningsidrott/vecka (Idrott 1. Träning & tävling) 

0-2 h/vecka 3-5 h/vecka 6-9 h/vecka 10- h/vecka Totalt 

Antal 167 261 145 62 635 

Procent 26 41 23 10 100 

Tabell 1. Barns och ungdomars (n=635) genomsnittliga tränings- och tävlingsmängd (h/vecka) i den 

idrott de för närvarande idrottar mest i. 

Antal tim. idrott/ 

vecka 

endast data av tvärsnittskaraktär var 

möjlig att analysera har vi valt att utgå 

från åldrarna 10-, 13- och 16 år vid 

analysen. 

Av resultaten i tabell 2 att döma 

tycks de flesta vänta med att specialisera 

sig, vilket främst visar sig i en 

ökning av andelen 16 åringar (21 

%) i kategorin 10 timmar i veckan. 

Detta att jämföra med 9 % i såväl 

10-årsgruppen som 13-årsgruppen i 

motsvarande kategori. Dessa resultat 

pekar på att de riktlinjer som tidigare 

forskning (Carlsson, 1991; Baker, Côté 

& Abernethy, 2003) och Riksidrottsförbundets 

(2005) rekommendationer 

tycks efterföljas. Intressant blir här 

även att jämföra med resultat från 

Patrikssons (1990) tidigare studie, som 

visade att endast 1 % av alla barn 8-11 

år tränade eller tävlade i genomsnitt 11 

h i veckan eller mer. Motsvarande procenttal 

för 14 till 19-åringar uppgick 

till 7-14 %. Även om en trend mot en 

något tidigare specialisering kan noteras, 

så kan man konstatera att denna 

ökning är långt från så dramatisk som 

uppskattningar i samband med den 

allmänna debatten ibland velat göra 

gällande. 

Ålder 

10 år 13 år 16 år 

0-2 h/vecka 45 19 6 

3-5 h/vecka 41 42 39 

6-9 h/vecka 25 30 33 

10- h/vecka 9 9 21 

Totalt 100 100 100 

N 251 242 142 

Tabell 2. Barns och ungdomars (n=635) genomsnittliga tränings- och tävlingsmängd (h/vecka) i 

den idrott de för närvarande idrottar mest i, uppdelat på ålder.Tabell 3. Sambandet mellan olika 

bakgrundsvariabler och grad av specialisering. Procent. 

Vilka specialiserar sig? 

I syfte att belysa vad som karaktäriserar 

de individer som specialiserar 

sig jämfördes denna grupp med andra 

barnoch ungdomsidrottare i avseende 

på olika bakgrundsvariabler. 

Ytterligare en kategori, bestående av 

icke-aktiva idrottsutövare (n=485), 

användes som referensgrupp för att 

försöka ge en klarare bild av resultaten. 

I tabell 3 kan vi se att de som 

specialiserar sig inte nämnvärt skiljer 

sig åt jämfört med andra grupper vad 

gäller etnisk bakgrund. Däremot är det 

betydligt fler pojkar (68 %) än flickor 

(32 %) som i olika grad väljer att specialisera 

sig. Vidare visar resultaten att 

gruppen av specialiserade till övervägande 

del representeras av individuella 

idrottare (63 %). 

Psykosomatisk hälsa och självkänsla 

Vid diskussioner rörande tidig specialisering 

väcks ofta frågan om dess 

potentiella hälsorisker. I ett försök att 

närmare studera eventuella samband 

ställdes grupper (n=635) med olika 

grad av specialisering i relation till 

ungas upplevda psykosomatisk hälsa 2 

samt deras självkänsla. Den senare 

variabeln valdes främst med utgångspunkt 

i tidigare forskning (b l a Harter, 

1999) som funnit samband mellan 

en svag självkänsla och oro, ångest, 

depression och ätstörningar. En stark 

självkänsla kan följaktligen tjäna som 

en ”buffert” mot dessa symptom. 

Resultaten i figur 2 visar att idrottare 

som specialiserat sig tenderar 

att ha en något starkare självkänsla 

jämfört med de kategorier som idrottar 

i mindre utsträckning. Noterbart är 

att samtliga kategorier med idrottsutövare 

har en något starkare självkänsla 

vid jämförelse med unga i kategorin 

icke-idrottare. Möjligen kan dessa 

skillnader förklaras med att idrottande 

barn och ungdomar i högre grad får 

tillfälle att demonstrera sin kompetens 

inom ett område som värderas högt av 

såväl dem själva som av omgivningen. 

Intressant i detta sammanhang är den 

omvända tendens som kan urskiljas 

gällande de ungas upplevda psykosomatiska 

hälsa. Unga i den specialiserade 

gruppen (10- h/ vecka) upplever 

en något sämre psykosomatisk hälsa än 

övriga grupper som idrottar. De specialiserade 

uppfattar sig dock inte ha 

sämre hälsa än de som för närvarande 

befinner sig ”utanför” den organiserade 

idrotten. Det verkar således som 

det föreligger en liten hälsomässig risk 

att specialisera sig, men att den inte 

är större än för de som inte föreningsidrottar 

överhuvudtaget. 

Diskussion 

Denna studie har haft som ambition 

att belysa några av de centrala och ofta 

omdebatterade frågeställningar som 

kretsar kring specialisering i barnoch 

ungdomsidrotten. Vad som främst har 

framkommit i vår undersökning är att 

specialisering är ett sällsynt förekommande 

fenomen inom idrottsrörelsen 

i Sverige. Resultaten visade att endast 

en tiondel av alla barn och ungdomar 

idrottar 10 timmar eller mer i veckan 

i den idrottsgren de tränar och tävlar 

mest i. Problematiken om specialisering 

i allmänhet och tidig specialisering i 

synnerhet berör med andra ord endast 

en minoritet av alla unga idrottsutövare. 

Inte desto mindre viktigt är 

det att belysa denna grupp. Speciellt 

med tanke på det grepp om barn och 

ungdomars fritid som föreningsidrotten 

har, där våra data liksom Engströms 

(2004) och Riksidrottsförbundets 

(2004) visar att närmare 2/3 av alla 

barn och ungdomar idrottar i någon 

idrottsförening. Vid vårt försök att 

kartlägga denna grupp visade det sig 

att den främst bestod av pojkar med 

svensk bakgrund vilka främst deltar 

inom individuella idrottsgrenar. 

Våra resultat tyder på att något fler 

barn än för ett par decennier sedan 

specialiserar sig i tidig ålder (Patriksson, 

1990). Möjligen kan denna trend 

tillskrivas den ökade massmediala 

bevakning av idrotten i stort tillsammans 

med uppmärksammade fall där 

idrottens fixstjärnor berättar om hur 

de redan i tidig ålder bedrivit avsiktlig 

8


Antal tim. idrott/ 

vecka 

träning med målet att bli framgångsrik. 

I vissa fall med en pådrivande 

förälder i bakgrunden och inte alltid 

av fri vilja. De vetenskapliga beläggen 

för att en sådan strategi generellt sett 

fungerar lyser dock med sin frånvaro. 

Istället tyder den mesta forskningen 

på, åtminstone inom de flesta idrotter, 

att man istället bör vänta med att 

specialinrikta sin träning tills man 

kommit upp i tonåren (Carlsson, 1991; 

Coakley, 1993; Stråhlman, 2006). Med 

utgångspunkt i resultaten från denna 

studie, som visar på samband - visserligen 

svaga - mellan psykosomatiska 

hälsorisker och specialisering, finns 

det ingen anledning att ändra på dessa 

riktlinjer. 

Inom vissa grenar har det rent 

resultatmässigt visat sig vara fördelaktigt 

att specialisera sig tidigt (t ex 

simning, gymnastik). Vad man dock 

bör fråga sig och framförallt barnen 

innan avsiktlig träning initieras är om 

barnet verkligen vill och är mogen för 

att specialinrikta sin träning. Det är 

även viktigt att betänka att barn upp 

till 11-12 år generellt sett har svårt 

för att blicka in i framtiden och ta till 

sig de investeringstankar som vuxna 

för fram som argument för en mer 

Kön Idrott Etnisk bakgrund 

Pojkar Flickor Ind. Lag Sverige Annat land 

0-2 h/vecka 48 52 63 37 80 20 

3-5 h/vecka 66 34 25 75 85 15 

6-9 h/vecka 71 29 31 69 79 21 

10- h/vecka 68 32 63 37 79 21 

Icke idrottare 55 45 - - 76 24 

Totalt 59 41 40 60 79 21 

Tabell 3. Sambandet mellan olika bakgrundsvariabler och grad av specialisering. Procent. 

4,2 

4 

3,8 

3,6 

3,4 

3,2 

0-2 h/vecka 

3-5 h/vecka 

6-9 h/vecka 

10- h/vecka 

Icke idrottare 

Självkänsla 

Psykosom. hälsa 

Figur 2. Samband mellan grad av specialisering och psykosomatisk hälsa och självkänsla. Medelvärde 

(min=1; max=5). 

specialinriktad träning (Berger, 2005). 

Särskilt med tanke på att denna träning 

inte alltid är rolig att genomföra 

(Ericsson, 1993). Dessutom kan man 

ifrågasätta om det verkligen är den 

tidiga specialiseringen som är avgörande 

för en framgångsrik karriär inom 

den valda idrotten. Det som är mest 

avgörande är kanske mängden avsiktlig 

träning, oavsett när man börjar sin 

elitkarriär? Möjligen kan skillnader i 

prestationsförmåga, mellan tidigt och 

sent specialiserade, förklaras i termer 

av förväntningar? Sent specialiserade 

förväntas kanske inte nå exceptionella 

framgångar och erhåller därmed på 

förhand medvetet eller omedvetet 

mindre uppmärksamhet och stöttning? 

Möjligheten att besvara dessa frågor 

begränsas i nuläget av vårt insamlade 

material och får istället utgöra grund 

för framtida forskning. 

Referenser 

American Academy of Pediatrics. (2000). 

Intensive training and sports specialization in 

Young Athletes. Committee on Sports Medicine 

and Fitness. Pediatrics 106 (1), 154-157. 

J., Côte, J. & Abernethy, B. (2003). Sportspecific 

practice and development of expert 

decision-making in team ball sports. Journal of 

Applied Sport Psychology, 15 (1), 12-25. 

Baker, J., Côté, J., & Deakin, J. (2005). Expertise 

in ultra-endurance triathletes early sport 

involvement, training structure, and the theory 

of deliberate practice. Journal of Applied Sport 

Psychology, 17 (1), 64-78. 

Berger, K. (2005). The Developing Person 

Through the Lifespan. 6 th.edition. New York: 

Worth Publishers. 

Coakley, J.(1993). Social dimensions of intensive 

training and participation in youth sports. In 

B.R. Cahill & A.J. Pearl (Eds.), Intensive participation 

in children´s sports (pp. 77-94). Champaign 

, IL: Human Kinetics Publishers. 

Carlsson, R. (1991). Vägen till landslaget. En 

retrospektiv studie av framgångsrika ungdomar 

i sju idrotter. Doktorsavhandling , Stockholm: 

Stockholms universitet. 

Engström, L.M, (2004). Barn och idrottsvanor 

i förändring. Svensk idrottsforskning, 13, (4), 

10-15. 

Ericsson, K. A.., Krampe, R.T, & Tesch-Romer, 

C. (1993). The role of deliberate practice in the 

acquisition of expert performance. Psychological 

Review, 100 (3), 363-406. 

Fraser-Thomas, J., & Côté, J. (2006). Youth 

sports: implementing findings and moving forward 

with research. Athletic Insight. The Online 

Journal of Sport Psychology. Retrieved January 

19, 2007, from: http://www.athleticinsight. 

com/Vol8Iss3/YouthSports.htm 

Harter, S. (1999). The construction of the self: A 

developmental perspective. New York. Gilfourds 

Press. 

Hassmén, P. & Mattsson, P. (2000). Världsstjärna 

2020- Svensk golf i dag och i framtiden. 

Svensk idrottsforskning , 9 (1), 24-28. 

Kenttä, G. (2001). Overtraining, staleness, and 

burnout in sports. Dissertation.Stockholm: 

Stockholm University. 

Martens, R. (1993). Psychological perspectives. 

In B.R. Cahill & A.J. Pearl (Eds.), Intensive participation 

in children´s sports (pp. 9-17). Champaign 

, IL: Human Kinetics Publishers. 

Patriksson, P. (1990). Sport activity patterns 

among children and youth in sports clubs. Göteborg:Institutionen 

för pedagogik och didaktik, 

Göteborgs universitet, Idrottspedagogiska rapporter 

36. 

Patriksson, P. (2005). Forskningsprogram för 

projektet: Barn- och ungdomsidrottens socialisationseffekter 

och avbrottsproblem. Projektansökan 

till Centrum för idrottsforskning. 

Riksidrottsförbundet. (2004). Barn och ungdomars 

idrottande. En statistisk undersökning. 

Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

Riksidrottsförbundet. (2005). Idrotten vill. 

Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

Stråhlman, O. (2006). Elite sport retirement 

process. Career analysis of former Swedish elite 

atheletes.Göteborg: IPD-Reports: No.2. Sport 

Science, Idrottshögskolan, Institutionen för 

pedagogik och didaktik. 

Fotnoter 

1 

Ett projekt som finansieras med medel från 

Centrum för idrottsforskning. 

2 

Mätvariabeln psykosomatisk hälsa utgjordes av 

ett omvänt index baserat på fem olika variabler: 

magont, ryggont, huvudvärk, sömnproblem och 

oro/nervositet, där positiva värden indikerar en 

god psykosomatisk hälsa. 

9


Från talang till firad stjärna 

– vilka blir bäst? 

De som verkligen lyckas inom tävlingsidrotten får en uppmärksamhet som är få förunnade 

och belönas också därefter. Vad driver ungdomar till att försöka nå landslaget eller komma 

ännu längre? Får alla en rättmätig chans att kvalificera sig? Vilka är dessa ungdomar och hur 

kan de beskrivas? 

ROLF CARLSON 

GIH 

Inledning 

Trots att Sveriges befolkning endast 

uppgår till några enstaka promille av 

jordens totala har ett stort antal världsstjärnor 

vuxit upp i vårt land. Det 

finns idrotter som uppvisar en 100-årig 

tradition i mästerskapssammanhang 

och som producerat topputövare varje 

decennium sedan 1900-talets begynnelse. 

Hur kommer det sig att ett så 

litet land som Sverige lyckats så väl 

på den internationella idrottsarenan 

– och framför allt inom idrotter av vitt 

skild karaktär? Denna och liknande 

frågeställningar har ofta aktualiserats 

utomlands. Som exempel kan elitbredden 

inom svensk tennis på 1980-talet 

anföras eller utvecklingen inom svensk 

friidrott hittills under 2000-talet. 

Hur det började 

Den svenska idrottsrörelsens framväxt 

och vidare utveckling finns väl dokumenterad 

i litteraturen och behöver 

därför inte närmare redovisas här 

(1). Från en blygsam start 1903 har 

Riksidrottsförbundet (RF) utvecklats 

till en paraplyorganisation för samlad 

tävlingsidrott med fn 68 olika förbund 

och med flera idrotter på kö. 

Föreningsidrottens roll i samhället är 

obestridlig och med ett omfattande 

statligt stöd på olika plan. Att hålla på 

med idrott är den kanske vanligaste 

fritidssysselsättningen för många yngre 

och en heltidssysselsättning för allt fler. 

Mot den bakgrunden ter sig kanske 

inte alla framgångar genom åren som 

så oerhört anmärkningsvärt, men 

frågan är motiverad. Vad krävs för att 

bli bäst? 

Värdet av framgång 

Det är en samhällelig trend att en 

god prestation eller en god produkt 

tillerkänns ett allt större värde. På en 

bilsalong i Detroit presenterades nyligen 

under stor pompa och ståt och med 

ansvarig minister närvarande en ny 

svensk bilmodell som skall börja tillverkas 

först 2008. Den enskildes kompetens 

och förmåga att producera och prestera 

har blivit normgivande på alla tänkbara 

plan. En idrottsprestation äger dock ett 

prestigevärde och ger uppmärksamhet 

som i mångt och mycket saknar motsvarighet 

(2). Mångmiljonkontrakt och 

ekonomiskt oberoende hägrar för allt 

fler men blir verklighet endast för några 

få. Ambitionen att verkligen lyckas har 

under senare år drivits därhän att frestelsen 

till otillbörliga genvägar oftare blivit 

övermäktig. Den vitaste och kanske mest 

rotade vinteridrottsgrenen i folksjälen 

– längdåkning på skidor – kan internationellt 

anföras som ett avskräckande 

exempel. 

Mats, Stefan & co 

Fram till 1980-talet hade Sverige producerat 

en världsspelare per decennium 

i tennis under förra seklet. Bland dessa 

märks Lennart Bergelin, Sven Davidsson 

och Jan-Erik Lundqvist. Utropstecknet 

var naturligtvis Björn Borg, framröstad 

som 1900-talets främste idrottsutövare 

alla kategorier. Björns exempellösa 

framgångar ledde till en explosion inom 

svensk tennis vad gäller såväl nyrekrytering 

som elitbredd. I hans fotspår 

återfanns på våren 1985 inte mindre än 

fem manliga svenska spelare rankade 

bland världens 15 främsta och som vann 

10


Davis Cup laget 1984 

Figur 1. Efter Bronfenbrenner (1985) 

både singel och dubbel i ett antal stora 

turneringar. En spelare vann t ex fem 

stora tävlingar i rad den våren. 

Myten om tennisundret 

”Det finns ingen tidig och hård elitsatsning 

bakom det svenska tennisundret, 

visar en forskningsrapport. Bakom det 

svenska tennisundret finner vi ingen 

tidig elitsatsning, ingen tidig specialisering 

på enbart tennis, inga demontränare. 

Vi finner istället talangfulla 

ungdomar som i lekens form börjar 

träna tennis i 7-årsåldern, som sysslar 

med fler idrotter till 14-årsåldern och 

som inte pressats till framgång utan 

fått utvecklats i egen takt.” Så löd 

rubriken och ingressen på DN Debatt 

den 2.11 1986 (3). 

Den studie som genomfördes om 

svensk elittennis 1985-86 var både liten 

och anspråkslös men väckte en enorm 

uppmärksamhet världen över (4). 

Skälen till detta var främst mediaexploateringen 

av tennissporten samt det 

faktum att så många manliga spelare 

samtidigt slagit sig in i världseliten från 

ett så litet land. Fram till 1980-talets 

mitt fanns dessutom heller inga svenska 

samhällsvetenskapliga studier med ett 

uttalat syfte att förklara tävlingsframgångar 

på någon högre nivå. 

Teoretisk förklaringsgrund 

En utgångspunkt i tennisstudien var att 

utvecklingen till stjärnspelare var att 

betrakta som en socialisationsprocess 

där inlärning av förbestämda roller 

utgör ett väsentligt inslag (5). Anta- 

gandet var att rollen som elitidrottare 

besitter vissa särkaraktäristika som 

måste införlivas med den enskildes 

förutsättningar och rådande situation. 

En annan utgångspunkt var hur 

individ och miljö samverkar. Fischbein 

beskrev detta utifrån två miljöbetingade 

dimensioner, dels graden av den 

stimulans individen upplever sig få, 

dels graden av tillåtande/restriktivitet 

(6). För att närmare analysera interaktionsprocessen 

mellan den utvecklande 

individen och den omgivande 

miljön prövades Bronfenbrenners 

utvecklingsekologiska ansats (7). 

Modellen i figur 1 beskriver den 

omgivande miljön i termer av fyra 

samverkande nivåer alltifrån individens 

omedelbara närhet, som t ex 

föräldrar och tränare, (mikronivå) 

till externa faktorer i samhället som 

ekonomi, kultur och politiska system 

(makronivå). Mellan ytterligheterna 

återfinns en nivå av inbördes samverkande 

mikrosystem (mesonivå) 

samt en nivå som kan exemplifieras 

av bostadsort, föräldrars förvärvsarbeten 

eller utbud av idrottsklubbar i 

grannskapet (exonivå). Den utvecklande 

individen befinner sig figurativt i 

modellens mitt och kan aktivt påverka 

och påverkas av de två inre nivåerna 

(mikro och meso) medan de två yttre 

nivåerna (exo och makro) står utanför 

individens direkta inflytande. Pilen 

genom modellen avser att belysa 

förändringar som kan ske över tid 

både vad avser innehåll och grad av 

inflytande mellan och inom respektive 

nivåer. 

Parisvinsten 

Betecknande för Bronfenbrenner är 

vidare hans fenomenologiska syn på 

utvecklingsprocessen. Den innebär att 

egna tankar, erfarenheter och föreställningar 

om verkligheten utgör viktiga 

led i processen och många gånger kan 

vara mer betydelsefullt hos den utvecklande 

individen än rent objektiva förhållanden. 

Ett exempel på detta synsätt 

är den förändring i ranking hos elitspelarna 

i studien som ägde rum efter 

Mats Wilanders sensationella vinst som 

17-åring i Paris 1982. Citatet nedan är 

hämtat från en intervju med en av de 

andra stjärnspelarna (8). 

”Kan du ange någon orsak till att 

du blivit så bra? 

Jag fick börja lugnt med tennis, jag 

satsade inte så mycket från början. Jag 

tog steg för steg. Det betydde mycket 

för mig när Mats vann i Paris endast 

17 år gammal. Även vi andra började 

tänka att varför skulle inte vi kunna 

när han kan? Vi hade ju tränat länge 

med honom och tyckte väl inte att han 

var så märkvärdig. Vi upptäckte att 

vi var väl inte heller så dåliga, det var 

kanske inte så långt till toppen.” 

Resultaten i ett nötskal 

Den stora skillnaden mellan elit- och 

kontrollgrupp i studien var förhållanden 

som rör tränares ageranden, 

spelarnas uppväxtvillkor och klubbmiljöer 

- med tonvikt på det förstnämnda. 

De som lyckades…. 

• kom nästan undantagslöst från 

11


landsortsklubbar och mindre orter 

där idrottsutbudet ofta var ganska 

torftigt 

• växte upp med tränare som insåg 

betydelsen av harmoni och trygghet 

i tennisverksamheten – tränare med 

förmåga att entusiasmera, engagera, 

motivera och skapa intresse utifrån 

vars och ens förutsättningar 

• upplevde inga överdriva krav på att 

lyckas 

• hade god support från familjen som 

inte betraktade tennisverksamheten 

som någon belastning utan gjorde 

den till en ren familjeangelägenhet 

• växte upp med små tennisklubbar 

där det fanns gott om speltid i mindre 

träningsgrupper 

• sysslade tidigt med flera idrotter, 

ägnade mycket tid åt spontanidrott 

och specialiserade sig på tennis först i 

14-årsåldern. Resultaten visar tydligt 

på olika faktorers samverkan i närmiljön 

- i Bronfenbrenners utvecklingsekologiska 

modell ett uttryck för 

mesonivåns inverkan. 

Figur 2. Talangbegreppet 

En viktig slutsats i studien och 

därmed budskap till idrottsrörelsen var 

att uppmuntra ett allsidigt idrottsutövande 

under uppväxtåren samt att det 

mot bakgrund av tidiga framgångar 

inte gick att ställa en säker prognos om 

senare resultatutveckling. 

Kritiska röster 

Reaktioner på resultaten från diverse 

förståsigpåare lät inte vänta på sig. 

Framlidne simmarprofilen och skribenten 

Birger Buhre sågade övertecknad i 

princip vid fotknölarna vilt påhejad av 

tennisjournalisten Jonas Arnesen. Båda 

hävdade att för att bli riktigt duktig 

måste man visst specialträna tidigt och 

framför allt inte hålla på att leka och 

fjanta runt. En tillkallad presskonferens 

på GIH (det hette så då) blev heller 

ingen hit. Den samlade journalistkåren 

förväntade sig en slags allmängiltig 

åtgärdslista för hur man ska göra för 

att bli bäst snarare än en pedagogisk 

modell med utgångspunkt från miljön 

i samverkan med spelarnas förutsättningar 

och situation. 

Förbunden tog signal 

Resonemang om talang och talangutveckling 

hade naturligtvis förts tidigare 

inom idrottsrörelsen men förstärktes 

som ett resultat av de resultat som 

framkom. I likhet med Buhre och Arnesen 

var emellertid en vanlig uppfattning 

bland utbildningsansvariga i förbunden 

att det primära var att träna mycket 

12 

Börje Salming. Foto: Rolf Carlson 

och tidigt för att ha en chans att slå sig 

fram till eliten. De som var bäst som 

små var också morgondagens stjärnor. 

Många förbund tog dock signal. Med 

ishockey i spetsen hörde ett 20-tal av 

sig om möjligheten att genomföra en 

liknande studie med just deras idrott. 

Hur skulle resultaten kunna generaliseras 

till andra idrotter? Vad betyder 

olika idrotters särart i sammanhanget? 

Vägen till landslaget 

Ansatsen mynnade ut i en studie 

som omfattade sju idrotters landslag 

med kontrollgrupper – inalles nära 

400 utövare (9). RF:s olika förbund 

innehåller ett brett spektrum av idrotter 

och av väsensskild karaktär. För 

att i möjligaste mån tillgodose denna 

spridning valdes lagidrotter såväl som 

individuella idrotter ut, vinter- och 

sommaridrotter liksom idrotter som 

mer explicit ställer krav på kroppsdimensioner 

eller syretransportapparatens 

kapacitet. Undersökningen, med 

huvudsyftet att söka belysa vägen till 

verklig framgång, kom att omfatta 

handboll, fotboll, ishockey, brottning, 

simning, orientering samt längdåkning 

på skidor. 

Samma skrot och korn 

Resultaten avslöjade en tydlig överensstämmelse 

med dem i tennisstudien 

men också mycket annat som tidigare 

inte uppmärksammats. Synen på


Tabell 1. Födelsetid på året, kvartal 

idrottslig talang och vad talangutveckling 

kan tänkas stå för gavs ett ansikte, 

dels utifrån den samverkan som sker 

mellan individen och den omgivande 

miljön, dels nedärvda faktorers och 

miljöns inflytande. Talang sågs som en 

fortlöpande process som blommar ut 

någonstans under mitten av tonårsperioden 

(10). Social kompetens betraktad 

i ljuset av goda erfarenheter från 

samverkan med tränare – se figur 2 

– utgjorde en faktor som särskilt tydligt 

skiljde stjärnorna från dem som inte 

lyckades. 

Knappast förvånande men desto 

mer glädjande framstod tränares 

ageranden som mycket avgörande. 

Vad ska då en ledare vara bra på? 

Resultaten visade samfällt att utövarna 

under tidiga debutår främst uppskattade 

och efterlyste omständigheter som 

hade att göra med glädje och trygghet 

hos de tränare de kom i kontakt med. 

Som små nybörjare ville de känna sig 

välkomna och uppskattade efter sina 

egna förutsättningar, att få leka och ha 

kul med sina kompisar med en ledargestalt 

som lyssnade och brydde sig. 

Kort sagt harmoni och gemenskap med 

betoning på utveckling av basfärdigheter 

och grundmotorik. Ledare som 

förstod betydelsen av en sådan kontext 

i idrottsmiljön la grunden till förtrolighet 

och ömsesidighet och därmed basen 

för vidare utveckling. Först när ledarna 

på detta sätt fått småttingarna ”på 

kroken” var det läge för mer målinriktad, 

grenspecifik och kravfylld finmotorisk 

träning. 

Födelsetid på året 

Det kanske mest iögonfallande resultatet 

var att på året tidigt födda oftare 

nådde verklig framgång jämfört med 

dem födda senare. Som framgår av 

tabell 1 är utsikterna för hockeyspelare 

födda sent på året att nå landslaget inte 

särskilt ljusa. Rådande indelningsgrund 

i tävlingsklasser blev jämte faktiska 

skillnader i fysisk utvecklingstakt ödesdigert 

för många. 

Liten men naggande god 

Med hockeyn som kärt exempel kunde 

följande noteras. Alla i elitgruppen 

var världsmästare åtminstone en gång. 

Tvärt emot förväntningarna var fler 

av stjärnspelarna födda sent på året 

jämfört med dem i kontrollgruppen. 

En vidare analys av datamaterialet 

visade att spelarna i kontrollgruppen 

i betydligt mindre utsträckning sysslat 

med spontanidrott eller annan parallell 

idrottsverksamhet under tidiga 

uppväxtår samt specialiserat sig på 

huvudidrotten hockey tidigare i ålder. 

De hade därigenom rimligen inte 

utvecklat erforderlig grundmotorik 

och basfärdigheter utan kompenserade 

brister i klubbteknik och skridskoskicklighet 

med kroppsstorlek och styrka. 

Då pubertetsperioden blommade ut 

någonstans i mitten av tonårsperioden 

kom de senare utvecklade elitspelarna 

sakta men säkert ifatt. En genomgång 

av TV-pucksrepresentation gav stöd för 

detta resonemang emedan endast ett 

mindre antal av elitspelarna togs ut till 

denna turnering i 14-15-årsåldern - än 

mindre framstod som stjärnor. Kontrollgruppspelarna, 

däremot, briljerade 

ofta i dessa åldrar. En slutsats av detta 

är att TV-pucken knappast utgör en 

plantskola för blivande elitspelare utan 

sorterar snarare bort många potentiella 

sådana. 

Variationer i fysisk utvecklingstakt 

Det är väl belagt inom forskningen att 

tillväxtspurten inte sker samtidigt och 

dessutom senare för pojkar. Litteraturen 

skiljer här på begreppen tillväxt 

och mognad som dock ibland används 

synonymt. Tillväxt avser förändring i 

storlek som t ex antal celler i kroppen 

och deras storlek medan mognad avser 

en flerdimensionell process i ett tidsperspektiv 

fram till vuxen ålder (11). Detta 

innebär att det kan vara stora skillnader 

mellan jämnåriga fram till någonstans i 

mitten av tonårsperioden – i rent fysiska 

tal upp till 50 cm i längd och 50 kg i vikt 

mellan 13-åringar! Eftersom grunden för 

indelning i tävlingsklasser inom ungdomsidrotten 

oftast är baserad på ålder 

blir ju förutsättningarna för deltagande 

för många helt olika. Sent utvecklade 

får betydligt svårare att göra sig själv 

rättvisa och av skäl de själva ej styr över. 

Inom kraftsporter är detta så uppenbart 

att åldersindelning också kombinerats 

med viktklasser. Hur skulle annars en 

knattebrottare på 40 kg kunna mäta sig 

med en jämnårig kamrat som kanske 

väger det dubbla? 

Två lika gamla pojkar, som kanske inte lyckas lika bra i 

idrott, särskilt inte i basket. Foto: Artur Forsberg 

13


Ungdomsidrottens dilemma 

Skillnader mellan jämnåriga har alltid 

funnits, det är inget nytt. Nytt är däremot 

betoningen på presterade resultat 

allt längre ner i åldrarna. För många 

småttingar blir tyvärr ledares och tränares 

granskande blickar på vad de kan 

och förväntas prestera ödesdigert redan 

vid föreningsdebuten. Många lever inte 

upp till högt ställda förväntingar – slås 

ut, slutar och lämnar desillusionerade 

föreningsidrotten. En övertro på att de 

som är bäst som små även är morgondagens 

stjärnor är tyvärr alltför vanlig. 

Mycket beror detta på det tävlingsoch 

värdesystem idrottsrörelsen själv 

skapat. 

Dikt och verklighet 

Lagidrotterna hamnar lätt i blickpunkten 

eftersom många yngre gärna vill 

vara med i samma lag som sina kompisar 

men inte tillåts detta efter tidiga 

debutår. Studien Vägen till landslaget 

visade att de som verkligen lyckades 

som vuxna oftare fick möjlighet att 

idrotta tillsammans med sina kompisar 

i yngre åldrar jämfört med dem som 

inte lyckades. Föreningars agerande 

i detta sammanhang har ibland tagit 

sig hårresande uttryck. Hammarbys 

agerande mot en pojke som på detta 

sätt stöttes ut för några år sedan väckte 

t ex stor uppmärksamhet. Som ett mer 

glädjande exempel kan svensk simnings 

agerande beskrivas som förkortade 

tidsintervallen inom vissa tävlingsklasser 

inom ungdomssimningen för att på 

det viset bättre möta faktiska variationer 

i utvecklingstakt och därigenom 

bättre värna om återväxt och sina 

egna. 

Konsekvenser för idrotten 

Det råder ingen tvekan om att rådande 

tävlingssystem och tränares ageranden 

bidragit till att många ungdomar 

valt att sluta idrotta i förtid, sökt sig 

till andra idrotter eller ännu värre 

slagits ut. Lagidrotterna tillhör ofta 

förlorarna. Det är en vanlig klyscha 

att idrotten bärs upp av alla ideellt 

arbetande ledare. Paradoxen är dock 

att ledare och tränare som är klart 

olämpliga för sin uppgift tillåts vara 

kvar eftersom lagen annars står utan 

tränare. Moment 22. Med Idrotten Vill 

som förebild har en flora av idrottens 

måldokument tagits fram under 

senare år för att bättre se till idrottens 

demokratiska värden och samhälleliga 

värderingar (12). De flesta förbund har 

lyft upp utbildningsfrågor högre på 

agendan med kursverksamhet bättre 

anpassade till avnämargruppernas 

Överst Bland trätopparna. Foto Rolf Carlson 

Vänster Världscup i Rotterdam 2005. Foto: Matthieu Hageman, Groningen. 

Höger Andreas Jacobsson, VM-brons i big air 2005. Foto Rolf Carlson 

behov. Det är ju knappast för mycket 

begärt att föräldrar får ett dokument 

i sin hand vid föreningsupptakten där 

det tydligt framgår hur barnoch ungdomsverksamheten 

skall bedrivas. 

Konsekvenser för utövarna 

All tänkbar forskning visar att idrott 

i förening är något många ungdomar 

gärna ägnar sig åt. Tävlingsidrottens 

orättvisor och förlopp har dock bidragit 

till att nya uttrycksformer vuxit 

fram – med eller utan tävlingsinslag 

alternativt båda i kombination. Den 

mediala fokuseringen har jämte marknadskrafter 

i samhället också bidragit 

till en kursändring för många yngre 

idrottsintresserade. Som ett exempel 

kan skidförbundets verksamhet 

nämnas. Längd och alpint är traditionellt 

de stora drakarna. Då snowboard 

infördes på OS-programmet 1998 i 

Nagano som en katt bland hermelinerna 

var flera av de bästa åkarna 

tveksamma till deltagande. För dem 

var tävlandet inte huvudpoängen utan 

snarare upplevelser i samband med 

själva åkandet. En av de första stora 

profilerna inom svensk snowboard 

– Ingemar Backman – menade något 

14


tillspetsat att han i huvudsak åkte till 

Nagano för att få se hockeyfinalen. 

Under senare år har också ett antal 

snowboardåkare lämnat förbundet 

och klubbar har upphört – något som 

på intet sätt speglar antalet utövare. 

De stora vintersportorterna har insett 

intresset för snowboard och avsatt 

avsevärda ytor för att inrätta snowboardparker 

– ofta på bekostnad av 

utrymmet för traditionell alpin åkning. 

Snowboardåkarna – ett släkte för sig 

Hängbak, goggelbränna och en 

grenspecifik terminologi utöver det 

vanliga är epitet som kan förknippas 

med snowboard. Hur kan då åkarna 

beskrivas och vilka är de? Sisjord 

(13) beskriver t ex snowboard som en 

ungdomskultur med starka symbolvärden 

och mycket hög tolerans åkarna 

emellan. Christensen (14) framhåller 

betydelsen av gemenskap och upplevelser 

av aktiviteten som sådan och 

jämför med fallskärmshoppning eller 

råkörning med bil. Bäckström (15) 

pekar på friheten i själva utövandet och 

kreativiteten i att hela tiden söka nya 

utmaningar i t ex friåkning, nya hopp, 

på parkbänkar eller nedför räcken. 

En studie genomförd under ungdoms- 

VM 2004 omfattande ett 100-tal 

ungdomar från 20 länder visade bl a 

att oavsett etnisk och kulturell hemvist 

delade åkarna i huvudsak samma 

ideal. Ledare och åkare var ofta stöpta 

i samma form vilket gjorde samvaron 

mer naturlig (16). En annan studie 

under VM 2005 påvisade liknande 

förhållanden. Åkarna hade ofta ett 

brett idrottsligt förflutet men lyfte 

fram spontanitet, lek och glädje under 

tidiga år som starka incitament för att 

ha utvecklat snowboard till en livsstil. 

Klimatet bland åkarna var mycket 

gott liksom acceptans över ålders- och 

könsgränser. Nio av 10 åkare var 

vidare kontraktsbundna av olika företag 

och tillbringade avsevärd tid med 

foto- och filmjobb (17). 

Idrottsrörelsens verkliga utmaning 

Ett riktmärke måste vara att anpassa 

verksamhetsformer och ledarageranden 

efter barns och ungdomars 

förutsättningar och intresseinriktning. 

Då tävlingsdeltagande attraherar de 

allra flesta och tillmäts ett stort värde 

måste tävlingsformat utformas därefter, 

ersättas med något annat eller 

båda i kombination. Idrottsrörelsen 

ställs därmed inför problem eftersom 

ungdomsidrotten i huvudsak bygger 

på tävling av traditionell karaktär. 

För många idrottsaktiva har upplevelser 

av och under själva utövandet 

blivit alltmer centralt – kriterier som 

karaktäriserar dem som bl a ägnar sig 

åt äventyrssporter av olika slag (18). 

Snowboard är ett utmärkt exempel på 

denna problematik. Många av de bästa 

åkarna väljer bort nationell och internationell 

tävling och gör andra prioriteringar. 

Nytänkande som handlar om 

så mycket annat än själva tävlandet 

måste följaktligen till. Traditionell 

tävlingsverksamhet tenderar att bli allt 

mer urvattnad och mindre attraktiv. 

Vilka blir då bäst? 

Ungdomar som… 

• från början får uppleva varierad 

idrott i närmiljön som kul och lekfull 

och därigenom optimalt kan utveckla 

fysiska basfärdigheter och grundmotorik 

• har god support från föräldrar och 

andra närstående som har tid och 

erforderliga resurser 

• har föräldrar som själva varit involverade 

i idrottsverksamhet eller 

värnar om dess värden 

• tidigt kommer i kontakt med likasinnade 

tränare eller ledare som då 

värnar om trygghet och gemenskap 

• har kompisarna inom idrotten och 

med vilka de tillbringar mycket tid 

tillsam mans 

• successivt slussas in i tävlingsidrotten 

utifrån egna förutsättningar 

• tidigt gör positiva erfarenheter, upplever 

framgång, tillåts gå sina egna 

vägar och blir uppmärksammade 

Referenser 

1. Balck. V. (1931). Minnen. Mannaåren, s. 

98-168. Stockholm: Albert Bonniers förlag. 

Sandblad., H. (1985). Olympia och Valhalla. 

Idèhistoriska aspekter på den moderna idrottsrörelsens 

framväxt, del VI. Stockholm: Almqvist 

& Wiksell International. Se även Blom, 

K-A. & Lindroth, J. (1995). Idrottens historia. 

Från antikens arenor till modern massrörelse, 

kap. 7-9. Stockholm: SISU Idrottsböcker. 

2. David, P. (2005). Human rights in youth 

sports – a critical review on children´s rights 

in competitive sports, pp 33-38. London: 

Routhledge. Engström, L-M. (2000). Det viktigaste 

är att vinna. Pedagogiska magasinet nr 1. 

Lärarförbundets tidskrift för utbildning, forskning 

och debatt. Stockholm: Lärarförbundet. 

3. Engström, L-M. & Carlson, R. (1986). 

Myten om tennisundret. DN Debatt 2.11. 

Stockholm. 

4. Carlson, R. (1988). The Socialization of 

Elite Tennis Players in Sweden: An Analysis of 

the Players` Backgrounds and Development. 

Sociology of Sport Journal 5, pp. 241-256. 

5. Loy, J.W. & Kenyon, G.S. & McPherson, 

B.D.. (1981). Sport, culture and society. Philadelphia: 

Lea & Febiger. 

6. Fischbein, S. (1986). Person-environment 

interaction in educational settings. Reports on 

Education and Psychology nr 1. Stockholm: 

Department of Educational Research. Stockholm 

Institute of Education. 

7. Bronfenbrenner, U. (1985). Interacting 

Systems in Human Development. Reseach 

Paradigms. Working paper prepared for the 

SRCD Study Group. Ithaca, New York: Cornell 

University. 

8. Carlson, R. & Engström, L-M. (1986). 

80-talets svenska tennisunder – en analys av 

spelarnas bakgrund och utveckling, s. 54. 

Rapport nr 7. Högskolan för lärarutbildning 

i Stockholm – Stockholms Tennisförbund. 

Stockholm: GOTAB. 

9. Carlson, R. (1991). Vägen till landslaget. En 

retrospektiv studie av framgångsrika ungdomar 

i sju idrotter. Avdelningen för idrottspedagogisk 

forskning. Institutionen för pedagogik 

och GIH. Högskolan för lärarutbildning i 

Stockholm. Stockholm: HLS förlag. 

10. Se not 9 s. 144 ff . Jämför M. Csikszentmihalyi 

& K. Rathunde & S. Whalen (1993) 

Talented Teenagers – the Roots of Success 

& Failure, parts I-II. New York: Cambridge 

University Press. 

11. Malina, R. & Bouchard, C. (1991). 

Growth, Maturation and Physical Activity, 

kap. 1-2. Champaign, Illinois: Human Kinetics 

Books. Lindgren, G. (1989). Auxology and 

education: some educational implications from 

the relationships between physical and mental 

growth in Swedish schoolchildren. Acta Paediatr 

Suppl 350:105. 

12. Idrotten Vill. Verksamhetsidè och riktlinjer 

för idrottsrörelsen in i 2000-talet. Stockholm: 

Riksidrottsförbundet. Carlson, R. & Quicklund, 

S. (2003). Kul på snö – ett måldokument 

i arbetet med barn och ungdom inom svensk 

skidsport. Falun: Sv. Skidförbundet. Jämför 

M. Green & B. Houlihan (2005) Elite Sport 

Development. Policy Learning and Political 

Priorities, kap. 2. London: Routledge samt 

B. Houlihan & A. White (2002) The Politics 

of Sport Development, s. 206 ff. London: 

Routledge. 

13. Sisjord, M-K. (1998). Gender and snowboarding. 

Paper presented at the XIV World 

Congress of Sociology, Montreal, Canada July 

26 – Aug. 1. 

14. Christensen, O. (2001) Abslolutt snowboard. 

Studier i sidelengs ungdomskulturer, s. 

85. Det historisk-filosofiske fakultet. Universitetet 

i Oslo. Oslo: Unipug forlag. 

15. Bäckström, Å. (2005). Spår. Om brädkultur, 

informella lärprocesser och identitet, s. 

287. Studies in Educational Sciences 74. Stockholm: 

HLS förlag. 

16. Carlson, R. (2004). Youth snowboard in 

an intercultural perspective. Paper presented at 

the European Association for Sport Management 

(EASM) Congress September 9 in Gent. 

17. Carlson, R. (2005). Snowboard on a 

Championship Level. Paper presented at the 

European Association for Sport Management 

(EASM) Congress September 7 in Newcastle. 

18. Arnegård, J. (2005). Upplevelser och 

lärande i äventyrssport och skola, s. 214. 

Studies in Educational Sciences 80. Stockholm: 

HLS Förlag. 

15


Innebörd och utbredning av 

upplevd föräldrapress i ungas idrott 

Sedan tidigare är det känt att de allra flesta föräldrars närvaro och engagemang i idrottsmiljön 

är till stöd och glädje för unga idrottare. Dock råder brist på kunskap om hur barn upplever 

föräldrainvolvering i idrottsmiljön som är missriktad, obalanserad och alltför pressande. Det 

finns exempel på hur föräldraengagemang - i extremfall - kan leda till kriminella handlingar, 

som det uppmärksammade fallet med hockeypappan i USA som misshandlade en annan förälder 

till döds efter en pojkmatch. Desto bättre har vi i Sverige varit förskonade från liknande 

tilltag. Vi har dock, i Växjö i Småland (2004), haft ett fall där en idrottspappa blivit dömd i 

domstol för misshandel av sin son efter en tennismatch. 

CHRISTIAN AUGUSTSSON 

IDROTTSVETENSKAP 

KARLSTADS UNIVERSITET 

GÖRAN PATRIKSSON 



Barn och unga har ett naturligt behov 

av lek och rörelse under uppväxtåren. 

Även om röster höjs idag om hur barn 

av idag är alltför stillasittande, kännetecknas 

de flesta barns uppväxt av 

en tydlig iver till aktiv lek och rörelse. 

Då är inte steget långt till den organiserade 

föreningsidrotten med många 

valmöjligheter för unga individer. Med 

RF:s riktlinjer som grund gestaltar 

sig en verksamhet för unga idrottare, 

vilken är i behov av en stödapparat av 

föräldrar. Utan de ideellt involverade 

föräldrarna blir det sämre möjligheter 

att idrotta för barn och unga. Bland de 

600 000 ideella ledare inom idrottsrörelsen 

är gruppen av föräldrar en 

av grundstommarna (Patriksson & 

Wagnsson, 2004). De föräldrar som 

är engagerade i sina barns idrottande 

har valt en tidsödande sysselsättning, 

inte minst på grund av allt skjutsande 

till match/tävling och träning. Dessutom 

kan det också vara en ekonomisk 

belastning när medlemsavgifter, utrustning 

och resekostnader skall betalas. 

Barns idrottande kan ta upp en stor del 

av familjens gemensamma fritid och 

ekonomi (Patriksson, 1995; Patriksson 

& Wagnsson, 2004; RF 2004:2). En 

annan sida av ekonomins inblandning 

i ungas idrott är också på det sätt som 

unga idrottare kontrakteras allt lägre 

ned i åldrarna. Inom stora internationella 

idrotter, som till exempel fotboll, 

förekommer proffskontrakt redan i 10- 

12 års ålder. Även i Sverige finns exempel 

på kontrakterade ”professionella” 

unga idrottare, där bland annat flera av 

våra mest framgångsrika tennisspelare 

haft kontrakt och personliga sponsorer 

redan i tidiga tonåren. 

Frågeställningar 

Denna studie utgår ifrån unga idrottares 

självrapportering av upplevelser av 

sina föräldrars involvering i idrottsmiljön, 

särskild med avseende på föräldrapress: 

Hur upplever unga idrottare föräldrars 

närvaro, agerande och öppna reaktioner 

riktat mot dem i idrottsmiljön? 

Vad kan det innebära för unga idrottare 

att uppleva föräldrapress? 

Vad visar tidigare forskning inom 

problemområdet? 

Flera studier har visat hur ungas 

upplevda kompetens i idrott, i stor 

utsträckning kan grunda sig på föräldrarnas 

värdering. Feedback från föräldrar 

till barn i idrottsmiljön förmedlas 

dessutom i allmänhet med ett känslomässigt 

uttryck. Idrottsmiljön kan 

genom sin tävlings- och matchkaraktär 

ha en förstärkande effekt likt en katalysator 

för känsloyttryck i feedbacken 

16


Föräldrars medverkan behövs inom idrotten. Men gränsen är skör mellan vad som upplevs som ”lagom” och vad 

som känns ”alltför pressande”. Foto: Artur Forsberg 

från föräldrar till barn (Alfermann & 

Wurth, 2001; Brustad, 2001). Coakley 

(2003) är kritisk mot hur barnoch 

ungdomsidrotten är utformad. Han 

menar att det är för lite lek och för 

mycket allvar och en ”överorganisering” 

av avancerade övningar och 

tävlingsmoment, vilket inte ger barnen 

tillräckligt med tid till att långsamt 

växa in i idrotten. Föräldrar och tränare 

behövs, men utan barns delaktighet 

i idrottsverksamhetens utformning 

skapas för många stressfulla moment. 

Ett överdrivet föräldraengagemang 

i form av ekonomiskt stöd (avgifter, 

utrustning, material) och nedlagd tid 

(resor och semester) kan också vara en 

källa till upplevd press till att idrotta 

hos barn (Coakley, 2003). Idrottsforskarna 

Lee och MacLean (1997) 

utgår primärt från barns subjektiva 

upplevelse av föräldrarnas riktade 

reaktioner och agerande kopplat till 

sina barns idrottsprestationer. En av de 

huvudpunkter som Lee och MacLean 

betonar är förhållandet mellan barnens 

”önskade” och det ”faktiska” engagemanget 

som föräldrarna utövar 

mot sitt barn. De menar att en viktig 

kärnpunkt för att förklara mekanismerna 

angående föräldrapress ligger i 

att förstå sambandet mellan barnens 

upplevelse av intensiteten i föräldrarnas 

engagemang och barnens upplevda 

press. Lee och MacLean poängterar 

hur det antagligen finns en skör linje 

mellan vad som upplevs som ”lagom 

stöd” och vad som upplevs som ”alltför 

pressande”. 

Definition av begreppet upplevd 

föräldrapress 

Det är just övergången eller gränsdragningen 

mellan stöd och press, som är 

problematisk i en möjlig definition av 

ett begrepp som upplevd föräldrapress. 

Mot bakgrund av tidigare forskning 

framgår att när föräldrar riktar 

förväntningar mot och ställer krav 

på sina idrottande barn att prestera 

mer än de förmår, och de unga idrottarna 

upplever sina prestationer som 

otillräckliga utvecklas upplevelser av 

föräldrapress. Den definition av upplevd 

föräldrapress som används i denna 

studie kan uttryckas som: Unga idrottares 

upplevelser av otillräcklighet i sitt 

idrottande, vilket skapats av föräldrars 

alltför höga, uttalade eller outtalade, 

förväntningar och krav på individen att 

prestera i idrottsmiljön. 

Design 

Totalt har 601 ifyllda enkäter (466 

barn 8-12 år och 135 ungdomar 13-16 

år) samlats in bland unga idrottare. 

Besvarandet av frågorna skedde i 

en bekant miljö för respondenterna, 

idrottsmiljön, i samband med träning. 

I enkäten ingick instrumentet (Föräldrapresskalan, 

FPS), som bestod av fem 

frågor som var framtagna för att ringa 

in viktiga komponenter i förståelsen 

av upplevd föräldrapress. Dessutom 

genomfördes en intervjuundersökning 

med 12 unga idrottarna som var 

mellan 10 och 14 år. De undersökta 

idrotterna är tolv till antalet, vilka 

representerar de mest populära barnoch 

ungdomsidrotterna idag. Fördelningen 

mellan pojkar (48%) och flickor 

(52%) är jämn. Ett par av idrottsgrenarna 

har dock stark slagsida åt endera 

könet. Pojkar dominerar i ishockey och 

flickor i ridsport, vilka kännetecknas 

som typiska pojk- respektive flickidrotter. 

Den genomsnittliga åldern (M) 

utslaget på hela undersökningsgruppen 

är 11,1 år, där den yngsta gruppen 

består av åttaåringar och den äldsta 

åldersgruppen av sextonåringar. 

Resultat 

I resultatredovisningen nedan behandlas 

och varvas valda delar av resultat 

från både enkät (föräldrapresskalan 

och en öppen fråga ) och intervju. Det 

är 59% av de unga idrottarna i undersökningsgruppen 

som är verksamma i 

flera idrottsgrenar. En betydande del av 

unga idrottare är aktiva i flera idrottsgrenar 

samtidigt, vilket också bekräftas 

i Riksidrottsförbundets statistik och 

är belyst i tidigare studier (Patriksson 

& Wagnsson, 2004; Trondman, 

17


2% 

14% 

Låg Mellan Hög 

69% 

15% 

Ja ofta 

Ja, ibland 

Ja, sällan 

Nej, aldrig 

Intervall 5-6 7-9 10-16 

Procent 40 41 19 

Antal 222 234 106 

Figur 1. Fördelning av svar på frågan om det 

någon gång har känts jobbigt eller svårt att 

deras föräldrar varit med och tittat på match eller 

träning (n=589). Procent. 

2005). Barn och föräldrar har en diger 

uppgift i att koordinera och genomföra 

transporter till och från träning, packande 

av idrottskläder, hinna klara av 

skolarbete, vila, äta och sova tillräckligt. 

Det är mycket som skall pressas in 

på fritiden för idrottsfamiljer. Då gäller 

det att finna praktiska lösningar på hur 

allt skall fungera. Att det krävs någon 

form av engagemang av föräldrar för 

att bistå sina idrottande barn på fritiden 

är tydligt (Karp, 2004). 

I enkäten ställdes frågan: ”Ställer 

dina föräldrar upp för dig i ditt idrottande?”. 

På denna fråga var alternativet 

”föräldrar som skjutsar och 

hämtar” det överlägset mest förekommande 

(82%). Detta resultat ligger i 

linje med Patrikssons och Wagnssons 

(2004) studie, som visade att transporter 

till och från idrottsaktiviteter 

är den i särklass mest förekommande 

insatsen bland idrottsföräldrar För att 

ytterligare fördjupa perspektivet kring 

de ungas upplevelser av sina föräldrars 

eventuella negativa påverkan i samspelet 

i idrottsmiljön ingick frågan: 

Har det någon gång känts jobbigt eller 

svårt att din förälder är med och tittar 

på dig under träning eller tävling? I 

cirkeldiagrammet (figur 1) ser vi hur 

svaren fördelade sig inom svarsgruppen. 

Denna fråga var direkt styrd till 

att be de unga idrottarna att svara 

på om de har eller har haft negativa 

upplevelser av sina föräldrar i idrottsmiljön. 

Fördelningen visar att en 

klar majoritet av de unga idrottarna 

”aldrig” (69%) upplevt sina föräldrar 

som ett problem när de idrottar. Det 

är ett mycket positivt och betryggande 

resultat för den organiserade barnoch 

ungdomsidrotten, för utan behjälpliga 

föräldrar skulle inte denna verksamhet 

vare sig fungera eller överleva. Men 

”Ja-sidan”, som i detta fall får betecknas 

som negativ, visar sig utgöra en 

grupp om 31 % som i någon utsträckning 

inte är nöjda med sina föräldrar i 

Tabell 1. Respondenternas (n=562) upplevda föräldrapress (skalvärden) indelade i tre undergrupperingar. 

idrottsmiljön. Största andelen ligger på 

alternativet ”sällan” (15%) följt tätt 

av ”ibland” (14%). Endast en ringa del 

av undersökningsgruppen markerade 

”Ja ofta” (2%). 

Genom denna fråga kan konstateras 

att majoriteten upplever sina 

föräldrars involvering i idrottsmiljön 

som positiv, men samtidigt framgår 

att ungefär en tredjedel av undersökningsgruppen 

markerar att föräldranärvaron 

inte är odelat positiv. Även om 

”ibland” och ”sällan” inte är starka 

formuleringar, tecknas ändå en bild 

av hur samspelet mellan föräldrar och 

barn kan upplevas som påfrestande för 

barnen. Skälet till varför denna mindre 

grupp anger att de tycker att det känns 

jobbigt eller svårt med föräldrar förtydligas 

däremot inte genom denna fråga. 

Även här prövades om några skillnader 

utifrån kön, ålder och idrottsgren 

förelåg. Beträffande kön framkom inga 

Kategorisering av upplevd föräldrapress 

Idrottsgren Låg Mellan Hög Totalt 

Fotboll 41 40 19 100 

Handboll 47 37 16 100 

Simning 32 43 25 100 

Ridsport 41 35 24 100 

Tennis 28 47 25 100 

Innebandy 37 46 17 100 

Friidrott 47 40 13 100 

Golf 33 36 31 100 

Ishockey 34 58 7 100 

Gymnastik 48 42 10 100 

Konståkning 44 52 4 100 

Bordtennis 46 34 20 100 

Tabell 2. Unga idrottares (n=562) upplevda föräldrapress fördelat på idrottsgren och indelningen låg, 

mellan och hög. Procent. 

signifikanta avvikelser och ej heller i 

fråga om ålder. En idrottsgren avvek 

från det övergripande mönstret. Bland 

golfarna angav 38% av de unga att det 

ibland eller ofta kändes jobbigt att föräldrarna 

var med, mot mellan 10-20% 

i de andra idrottsgrenarna. 

I resultaten från föräldrapresskalan 

(FPS) framkom att gruppen ”Låg” 

upplevd föräldrapress bestod av 40%, 

gruppen ”Mellan” samlade 41% och 

andelen som klassificeras som ”Hög” 

upplevd föräldrapress var 19%. 

För att ge en inblick i hur föräldrapress 

kan skildras av ett barn kan 

följande utsaga från en av intervjuerna 

vara ett exempel. Pojken berättade 

att han hade börjat spela för att 

föräldrarna ville detta. Pappan tränade 

dessutom ”extra” med sin son, vilket 

innebar totalt fyra träningar i veckan. 

I intervjun ställdes frågan om han 

hade upplevt sig vara pressad av sina 

18


Upplevd föräldrapress 

8,5 

8 

7,5 

7 

6,5 

6 

5,5 

5 

Fotboll 

Handboll 

Simning 

Ridsport 

Figur 2. Medelvärdet av upplevd föräldrapress fördelat på idrottsgren (M=7,5;n=562) (p


Figur 3. Fördelning av svarsalternativ på frågan: Känns det jobbigt eller svårt att din förälder tittar på 

träning eller tävling?” kopplat till FPS-skalans genomsnittliga värde (M=7,5; n=552)(p


eller indirekt krävande och missnöjde 

föräldern”. Med andra ord en förälder 

som uttrycker missnöje med sitt eget 

barn till den grad att barnet helst inte 

vill ha dem närvarande. 

Negativa känslor 

I citaten nedan visar barnens utsagor 

hur de på ett eller annat sätt upplevt 

negativa känslor i sitt idrottande på 

grund av sina föräldrar. 

”Man blir nervös och börjar spela 

dåligt.” (Pojke, 11 år, tennis) 

”Under ett KM. Man blir stressad.” 

(Pojke, 10 år, bordtennis) 

”…det är nervösare med föräldrar.” 

(handboll, flicka 15 år) 

”Alltid…”(innebandy, pojke 16 år) 

”Det har aldrig känts bra.” (ridning, 

flicka 12 år) 

”Man blir mer nervös.” 

(simning, flicka 14 år) 

De unga idrottarnas exempel 

beskriver hur de upplever nervositet 

och stress när deras föräldrar tar del i 

barnens idrottande. Det framgår också 

att det är speciellt kopplat till tävlingssituation. 

Idrott, och i synnerhet 

tävling, bär med sig inslag av spänning, 

men denna ingrediens kan lika 

gärna utgöra något positivt genom att 

bidra till en iver att faktiskt få visa vad 

man kan eller få pröva sig själv i sin 

prestation (Brustad, 2001; Weinberg 

& Gould, 2003). Men de fall som de 

unga idrottarna refererar till verkar 

föräldrarna gestalta en extra negativ 

press som inte är önskvärd. Följande 

citat är talande för resonemanget ovan: 

”Man blir mer nervös” (simning, flicka 

14 år); ”Man blir nervös och börjar 

spela dåligt” (tennis, pojke 11 år) och 

”…det är nervösare med föräldrar” 

(handboll, flicka 15 år). Med utgångspunkt 

i de utvalda beskrivningarna för 

denna kategori skulle vi utifrån analys 

och tolkning kunna benämna dessa 

slags föräldrar som: ”Den förälder 

som i samspelet med barnet i närmiljön 

skapar för mycket negativa emotioner”. 

Diskussion 

Resultaten i undersökningen visar att 

ungefär en av fem unga idrottare inom 

den RF-organiserade föreningsidrotten 

någon gång upplever otillräcklighet och 

press på grund av sina föräldrar. Det 

kan innebära att någonstans mellan 

50 000 till 75 000 unga idrottare varje 

år upplever obehagskänslor på grund 

av alltför ”pushande” idrottsföräldrar, 

i en aktivitet som bygger på frivillighet, 

lek och med ledord som ”att idrotta för 

att må bra”. 

Samverkan mellan föräldrar och 

barn i idrottsmiljön är både intressant, 

speciell och komplex, inte minst utifrån 

att familjelivet förs ut i det offentliga 

rummet. Den kan inbegripa uttalade, 

outtalade, öppna och dolda förväntningar 

och krav på de sociala aktörerna. 

Dessutom bygger verksamheten 

på en aktiv delaktighet, och då ofta i 

form av ett direkt samarbete på plats 

mellan barn och föräldrar, vilket man 

exempelvis inte ser på samma sätt i 

skolmiljön. Samspelet mellan barn och 

föräldrar i idrottsmiljön innebär också 

att starka känslor kan sättas igång, då 

idrottens prestations- och tävlingsinslag 

är emotionellt medryckande. Det är få 

vardagsmiljöer, där barn och föräldrar 

samverkar, som är lika laddade som 

idrottens arenor. Resultaten i denna 

studie, likväl som andra svenska studier 

(Karp, 2004; Patriksson & Wagnsson, 

2004; Trondman, 2005), har 

visat att det idag krävs någon form av 

involvering av föräldrar för att barnoch 

ungdomsidrotten som verksamhet 

skall fungera. Idrott som fritidsaktivitet 

för barn och ungdomar är således 

något som, frivilligt eller ofrivilligt, blir 

en angelägenhet för hela familjen. 

Upplevd föräldrapress är ett svårfångat 

fenomen. Den individuella och 

subjektiva dimensionen är av betydelse 

för upplevelsen av föräldrapress. Unga 

idrottare som upplever föräldrapress 

går säkert att finna i de flesta idrottsgrenar. 

Två barn i samma lag eller tävling 

vid samma tidpunkt kan uppleva 

samma situation helt olika, vilket gör 

gränsdragningen känslig med avseende 

på vad som är stöd eller press. Det är 

här föräldrar antagligen har en av sina 

större uppgifter i idrottsmiljön genom 

att försöka veta hur man skall stötta 

sitt barn på bästa sätt, utifrån barnets 

behov och önskningar. Utifrån de 

redovisade resultaten verkar emellertid 

miljön och kulturen och det sociala 

samspelet inom simning, tennis, ridsport 

och golf inverka på de känsliga 

mekanismer som ligger bakom det 

problem som föräldrapress inom ungas 

idrott innebär. 

En stor uppgift att ta sig an i 

arbetet med att utveckla verksamheten 

för ungas idrottande, är att än mer 

koncentrera arbetet kring att alltid 

- och förutsättningslöst - sätta barnens 

glädje överst på handlingsplanen för 

alla aktiviteter inom ”idrottsfamiljen” 

för barnoch ungdomsidrott i Sverige. 

Det bästa sättet att göra detta 

på är att informera, utbilda, engagera 

och motivera alla berörda aktörer i 

dessa frågor, så att den gemensamma 

målsättningen kan genomsyra allt som 

görs inom verksamheten för den mest 

populära fritidssysselsättningen för 

barn. Det är dessutom dessa ”gemensamma 

idrottsbarn”, som skall bli våra 

framtida idrottsledare och idrottsföräldrar. 

Idrotten som social arena bär 

på en kraft, som gör det möjligt att 

skapa idrottsmiljöer, där vuxna tar ett 

perspektiv med fokus på de unga idrottarnas 

upplevelse av glädje. Därigenom 

undantrycks de primära källorna till 

föräldrars obalanserade handlingar 

mot barn, som skapar upplevelser av 

föräldrapress. 

Referenser 

Alfermann, D. & Würth, S. (2001) Parental 

influence on athlete’s motivation and satisfaction. 

Leipzig: University of Leipzig, Faculty of 

Sport Science. 

Brustad, J. R., Babkes, M. L. & Smith, A. L. 

(2001). Youth in sport: psychological consideration. 

In R. Singer, H. A. Hausenblas & C. 

Janelle (Eds.), Handbook of Sport Psychology 

(2nd ed., pp. 604-635). New York: Wiley. 

Coakley, J. (2003). Sport in society: issues and 

controversies (8th ed.). Boston: McGraw-Hill. 

Karp, S. (2004). Den goda barnidrotten: 

Föräldrar om barns idrott (FoU-rapport, nr. 

2004:7). Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

Lee, M. & Maclean, S. (1997). Sources of 

parental pressure among age group swimmers. 

European Journal of Physical Education, 2(2), 

167-177. 

Patriksson, G. (1995). Scientific review - part 

II. Socialization. The significance of sport for 

society (pp.111-134). Strasbourg: Council of 

Europe press. 

Patriksson, G. & Wagnsson, S. (2004). Föräldraengagemang 

i barns idrottsföreningar 

(FoU-rapport, nr. 2004:8). Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

Sveriges Riksidrottsförbund. (2004). Kostnader 

för idrott: En studie om kostnader 

för barns idrottande 2003 (FoU-rapport, nr. 

2004:2). Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

Trondman, M. (2005). Unga och Föreningsidrotten: 

En studie om föreningsidrottens plats, 

betydelser och konsekvenser i ungas liv (Ungdomsstyrelsens 

skrifter, nr. 2005:9). Stockholm: 

Ungdomsstyrelsen. 

Weinberg, R. S. & Gould, D. (2003). Foundations 

of Sport and Exercise Psychology (3rd 

ed.). Champaign, IL: Human Kinetics. 

21


Från ung och lovande till 

färdig seniorelit 

– kritiska aspekter ur ett idrottspsykologiskt 

perspektiv 

Det sägs ibland att 1000 olika vägar bär till Rom. Om vi låter Rom symbolisera den unga 

idrottarens olympiska dröm så väcks frågorna: hur många vägval måste göras i samband med 

resan från ung lovande idrottare till ”vuxen” etablerad seniorelit och kan vi hjälpa idrottaren 

att bibehålla sunda drivkrafter genom hela sin resa? 

GÖRAN KENTTÄ 

CAROLINA LUNDQVIST 

GIH, IDROTTSHÖGSKOLAN 

I STOCKHOLM 

Unga, ambitiösa och hårt satsande 

idrottare ställs ofrånkomligen inför 

många och svåra beslut och ofta är det 

frågor som är inbäddade i ett psykosocialt 

sammanhang: Ska jag byta 

klubb? Ska jag byta tränare? Vågar 

jag vila när jag är supersliten men helt 

frisk och vad ska i så fall tränaren 

och träningskompisarna säga? Sviker 

jag mina lagkompisar om jag inte är 

med på matchen på grund av min 

skada? Vem ska jag träna med för att 

bli bäst? Är det bättre att ladda upp 

inför viktiga tävlingar med glädje som 

coachen tycker eller sammanbiten som 

farsan kräver? Hur ska jag motivera 

mig för nästa träningspass? Det skulle 

sannolikt gå att fylla på med oändligt 

många frågor som den unga och satsande 

idrottaren kan ställa sig, frågor 

och vägval som alla har potential att 

påverka den idrottsliga utvecklingen. 

Syfte 

Följande artikel avser att belysa och 

diskutera kritiska aspekter ur ett 

idrottspsykologiskt perspektiv med 

fokus på utvecklingen från ung och 

lovande idrottare till etablerad seniorelit. 

Många barn och ungdomar prövar 

på olika former av idrott under kortare 

eller längre tidsperioder. Tyvärr finns 

det vissa som slutar som en konsekvens 

av att idrotten väckt negativa upplevelser, 

men det bör tilläggas att det 

vanligaste skälet till att en ung individ 

väljer bort idrotten är på grund av att 

andra konkurrerande aktiviteter ses 

som intressantare (Weinberg & Gould, 

2007). Den sistnämnda frågeställningen 

ligger dock utanför fokus i 

denna artikel. Istället är diskussionen 

begränsad till de idrottare som redan 

gjort det ”tyngsta” vägvalet och valt 

att satsa på en elitidrottskarriär. Det 

vill säga de idrottare som på något sätt 

har fastnat för tävlingsidrotten och 

anstränger sig till sitt yttersta för att 

lyckas. En central frågeställning utifrån 

detta perspektiv är varför inte alla 

lyckas i de fall då träningsinsatsen och 

ambitionsnivån är tillräckligt hög. Kan 

specifika psykologiska faktorer identifieras 

som kan hjälpa oss att bättre 

förstå varför vissa lyckas medan andra 

misslyckas? 

Psykologiska framgångfaktorer 

Det finns i dagsläget endast två publicerade 

studier, båda intervjustudier, som 

exklusivt valt att studera psykologiska 

framgångsfaktorer i det ytterst skiktet 

av elitidrottare (sk. ”expert atleter”). 

En av dem, en kanadensisk studie, hade 

som urvalskriterium att idrottarna 

skulle ha vunnit minst två guldmedaljer 

vid olika mästerskapstillfällen (världsmästerskap 

eller Olympiska spel). 

Studien omfattade sex kvinnor och fyra 

män (Durand-Bush & Salmela, 2002). 

En något senare studie genomförd i 

USA omfattade fyra kvinnor och sex 

män som alla hade tävlat på ett eller 

flera Olympiska spel och som tillsammans 

hade erövrat 28 guld, tre silver 

och en bronsmedalj (Gould, Dieffen- 

22


till och bidragit till utvecklingen av 

den goda arbetsmoralen (Durand-Bush 

& Salmela, 2002; Gould et al., 2002). 

Vidare betonades förmågan att hantera 

sina emotioner, något som idrottarna 

ansåg ha varit av stor och omedelbar 

betydelse för den idrottsliga prestationen 

både på kort- och lång sikt. 

Generellt var idrottarnas välutvecklade 

emotionsregleringsförmåga ett resultat 

av att de lärt sig känna igen sina funktionella 

och dysfunktionella emotionella 

tillstånd. Dessutom behärskade de 

ett flertal psykologiska färdigheter för 

att reglera dessa tillstånd optimalt (t 

ex anspänningsreglering, visualisering, 

målsättningstekniker och en förmåga 

att reglera sitt inre samtal). 

Negativa emotioner 

Tyvärr är det många elitsatsande idrottare 

som ständigt brottas med intensiva, 

negativa känslor i samband med 

tävlings- och matchsituationer, vilket 

riskerar att leda till en negativ spiral av 

idrottsliga misslyckanden och därmed 

ännu mer negativa känslor (Lundqvist, 

2006). Följande citat är hämtat ur en 

intervjustudie, i vilken både positiva 

och negativa känslotillstånd undersöktes 

i anslutning till betydelsefulla 

tävlingar, och citatet illustrerar med 

hjälp av en ung elitsimmares egna ord 

hur en hög grad av kognitiv oro kan 

gestalta sig: 

Junioren Charlotte Kalla slog igenom ”med dunder och brak” i Världscupen. Många svåra vägval skall ske som 

kan påverka utvecklingen. Foto Pressens bild. 

”Ibland, jätteofta, är jag orolig för 

att jag ska bli trött, att jag ska kollapsa 

efter starten och att kroppen 

bara ska fyllas med mjölksyra och 

att jag ska sjunka till botten. Sen är 

jag orolig för tiden jag ska göra, jag 

vill ju simma bra. Sen så vet jag att 

jag inte har presterat så himla bra 

tidigare under året så då blir man 

orolig att man inte ska prestera bra. 

Sen är jag orolig för konkurrensen, 

att någon annan ska ta mig eller så. 

Jag tycker inte om när folk tar mig 

/…/. Det blir som en liten djävul 

som sitter där på sidan och säger att 

nu kommer…jag kommer inte att 

klara det här. 

(Lundqvist, Kenttä, Durand-Bush & 

Gustafsson, 2007) 

bach, & Moffett, 2002). Båda studierna 

fokuserade därmed på en mycket 

begränsad population, och förutom 

elitidrottarna själva intervjuades även 

deras coacher och föräldrar. I studierna 

framkom några gemensamma och centrala 

grundelement som diskuterades 

som speciellt betydelsefulla för ”expert 

atleternas” idrottskarriärer. Idrottarna 

uppgav att en tidig förälskelse 

i idrotten och en hög arbetsmoral till 

stor del förklarade varför de lyckats nå 

den absoluta världseliten och lyckats 

bibehålla den höga nivån under en 

längre tid. Föräldrarna ansågs vara de 

som i störst utsträckning uppmuntrat 

De idrottare som regelbundet 

upplever negativa emotioner, som t ex 

att vara rädd, skräckslagen, rasande, 

irriterad, missnöjd, nedstämd, ledsen, 

hjälplös, utmattad, pressad och olycklig 

i samband med tävlings/matchtillfällen 

riskerar sannolikt att successivt 

förlora sitt intresse och engagemang 

för en fortsatt elitidrottssatsning. Även 

23


om träningen fortsätter att ge glädje 

och tillfredsställelse så är det troligt 

att tävlingssituationen förknippas med 

så starkt obehag att idrottaren till sist 

väljer att avsluta sin satsning. Något 

som kan ses som en konsekvens av att 

idrottaren inte fått nödvändig hjälp 

att utveckla förmågan att hantera sina 

emotioner i samband med match/tävling. 

Positiva emotioner 

I den tidigare nämnda kanadensiska 

studien beskrev samtliga idrottare 

att de i samband med prestationsögonblicket 

utvecklat en förmåga 

att fokusera på själva processen 

(genomförandet av prestationen) och 

inte på tävlingsresultat. Denna egenskap 

beskrevs som avgörande för att 

kunna hantera de högt ställda kraven 

och förväntningarna (Durand-Bush 

& Salmela, 2002). Majoriteten av 

idrottarna i den kanadensiska studien 

drevs dessutom i huvudsak av sunda 

inre drivkrafter. Något som främjar 

förutsättningarna att hantera sina emotioner 

(Ryan & Deci, 2000) samt är 

associerat till positiva emotioner, t ex 

att vara entusiastisk, modig, tillfreds, 

inspirerad, bekymmersfri, behaglig, på 

alerten, energisk, kraftfull och lycklig. 

Positiva emotioner anses även på sikt 

bidra till en positiv uppåtgående spiral 

genom att individens kreativa tänkande 

samt utnyttjande och utvecklande 

av sin intellektuella kapacitet ökar. 

Därmed känner personen sig nöjd, 

upplever ännu mer positiva emotioner, 

vilket sedermera leder till ett ökat 

mentalt välbefinnande (Fredrickson & 

Joiner, 2002). Hur ser då drivkrafterna 

ut som främjar de positiva emotionerna? 

24 

Sunda drivkrafter 

Inom ramen för denna artikel definieras 

sunda drivkrafter som de 

drivkrafter som främjar ett allmänt 

psykologiskt välbefinnande hos idrottaren 

samt positiva upplevelser och 

känslor i samband med både träning 

och tävling. Två forskningsområden 

har oberoende av varandra diskuterat 

sunda respektive osunda drivkrafter 

samt dess konsekvenser för individen. 

Den ena teorin fokuserar på graden av 

sunda och självbestämda drivkrafter 

och går under namnet ”Self-Determination 

Theory” (Ryan & Deci, 2000). 

Self-determination teorin har fått ett 

stort genomslag i motivationsforskningen 

och undersöker i huvudsak 

sociala och kontextuella situationer 

som antingen främjar eller underminerar 

de sunda inre drivkrafterna. 

Teorin beskriver även konsekvenser för 

individens känslomässiga, kognitiva 

och beteendemässiga reaktioner. Den 

sunda drivkraften är associerad med 

en inre motivation där individen helt 

enkelt motiveras av tillfredställelsen 

av att utöva aktiviteten i sig. Vidare 

har den inre drivkraften visat sig vara 

associerad med ett stort intresse för 

aktiviteten, gott om positiva känslor 

och ett högt självförtroende hos individen. 

Något som i förlängningen leder 

till förbättrade prestationer, uthållighet, 

kreativitet, självkänsla och välbefinnande 

(Ryan & Deci, 2000). 

Det andra forskningsområdet 

– självkänsla – har traditionellt studerats 

utifrån fyra element, nämligen: 

acceptans, utvärdering, jämförelse 

samt förmågan att agera effektivt. 

Alla dessa element är särskilt betydelsefulla 

i tävlingsidrottens värld och 

förklarar sannolikt både önskvärda 

och icke önskvärda beteenden (Hewitt, 

2005). Svenska forskare har studerat 

begreppet självkänsla utifrån två 

dimensioner: (1) bassjälvkänsla som 

beskriver i vilken utsträckning som 

individen generellt upplever sig vara 

trygg med sig själv som person, samt 

(2) prestationsbaserade självkänsla som 

beskriver i vilken utsträckning som 

individen generellt försöker ”förtjäna” 

sin självkänsla via sina prestationer 

(Forsman & Johson, 1996). En hög 

grad av prestationsbaserade självkänsla 

innebär att individen har svårt 

att hålla isär prestation och person, 

vilket medför att dåliga prestationer 

tolkas som att ”jag är en dålig och 

mindre värdefull som människa”. Föga 

förvånande har därmed en hög grad 

av prestationsbaserad självkänsla, 

framför allt i avsaknad av en hög och 

buffrande bassjälvkänsla, även visat sig 

vara associerat med en ökad risk för 

ohälsosamma beteenden hos individer 

(Hallsten, 2005). 

Ett drömscenario 

Ett drömscenario inträffar då sunda 

drivkrafter möter en genuin kärlek 

till idrotten, samtidigt som idrottaren 

utvecklat en god arbetsmoral och en 

förmåga att hantera sina emotioner. 

Denna lyckosamma kombination innebär 

mycket goda förutsättningar för att 

idrottaren blir uthållig och framgångsrik 

i sin strävan mot idrottslig ”excellence”. 

I detta läge återstår ”endast” 

en kritisk uppgift för coachen och 

idrottaren, nämligen att tillsammans 

under hela idrottskarriären balansera 

den psykosociofysiologiska tränings- 

och återhämtningsprocessen (Kenttä & 

Hassmén, 2002). När alla andra faktorer 

är lika så är det denna balanseringsprocess 

som gör skillnad på kort sikt 

– i samband med formtoppning – men 

också på lång sikt genom optimering 

av prestationsutveckling och minimering 

av överträningsrelaterad problematik 

(Kenttä, Hassmén, & Raglin, 

2006). I tävlingsidrottens psykosociala 

miljö är det många som påverkar idrottaren, 

men ingen i samma utsträckning 

som coachen (Jowett & Cockerill, 

2003). Det senare betonades även av 

samtliga idrottare i de tidigare diskuterade 

studierna kring expert atleter 

(Durand-Bush & Salmela, 2002; Gould 

et al., 2002), vilket understryker vikten 

av att ett bra samarbete utvecklas 

och upprätthålls mellan idrottare och 

coach. För att coachen och idrottaren 

tillsammans ska kunna balansera processen 

krävs en förmåga att på individbasis 

ta hänsyn till och reagera på både 

tränings- och icke träningsrelaterade 

faktorer. Det kan vara allt från att 

utveckling och progression sker i rätt 

takt till att den idrottsliga utvecklingen 

inte sker på bekostnad av individens 

personliga utveckling och allmänna 

välbefinnande (Miller & Kerr, 2002). 

”För bråttom” innebär att progressionstakten 

är allt för snabb, vilket 

ökar risken för överbelastningsskador 

och andra överträningsrelaterade problem. 

”För långsam” – är det bra eller 

dåligt? Här saknas det emirisk forskning. 

Istället finns det enstaka idrottare 

som vittnar om möjligheten att 

nå världselit även genom att ”skynda 

långsamt” eller visar på möjligheten till 

extremt långlivade elitidrottskarriärer. 

Kanske innebär en långsam utveckling 

bara en möjlighet att njuta av resan 

under en längre tid… 

Tidig framgång en riskfaktor 

Ett fenomen som uppmärksammats i 

mycket liten utsträckning är att relativt 

snabba idrottsliga framgångar som 

leder till nationella och internationella 

genombrott i unga år paradoxalt nog 

kan utgöra en riskfaktor för tidigt 

karriäravslut. Den snabba framgången 

leder till ett stort glädjerus vilket också 

innebär en massiv positiv förstärkning 

för idrottaren. Dessutom innebär den 

tidiga framgången att både de inre och 

yttre förväntningarna riskerar att öka 

på ett dramatiskt sätt. I detta sammanhang 

kan idrottaren lockas att tro att 

mer och hårdare träning i alla lägen är 

nödvändig för att leva upp till det högt 

ställda förväntningarna – återigen med 

ökad risk för överbelasningsskador och


överträningsproblematik som följd. 

Resultat i likhet med det som ovan 

beskrivits har identifierats i två svenska 

studier av utbrända unga elitidrottare 

(Gustafsson, Kenttä, Hassmén, Lundqvist, 

& Durand-Bush, 2007; Gustafsson, 

Hassmén, Kenttä, & Johansson, 

2007) och även i en motsvarande 

australiensisk studie (Richardson, 

2006). Noterbart är att samtliga (totalt 

13 stycken) idrottare i de svenska 

studierna beskrev hur upplevelsen av 

tidig framgång och succé successivt 

omvandlades från något positivt till en 

påfrestande problematik. 

Hur ska man då tolka paradoxala 

resultat som pekar på riskerna med 

tidig framgång för alltför tidigt karriäravslut? 

Intressant nog har ett snarlikt 

fenomen konstaterats inom missbruksforskningen. 

Missbruk uppstår ofta 

efter en massiv positiv förstärkning av 

drogen (eller någon annan aktivitet) i 

samband med debuten eller vid något 

av de första tillfällena. Exempelvis kan 

en heroinmissbrukare därför uppleva 

att hela livet går ut på att till varje 

pris återuppleva den första enorma 

”kicken”. En spelmissbrukare var 

kanske från en början måttligt intresserad 

av spel, men vann snabbt en stor 

summa pengar som upplevdes som 

en massiv förstärkning och en osund 

drivkraft att vinna ännu mer väcktes. 

Tyvärr används den här kunskapen på 

flera av dagens webbaserade spelhemsidor 

genom att ”nya spelare” har något 

högre vinstchanser än etablerade spelare 

– med syfte att fånga spelare och 

”trigga” igång de osunda drivkrafterna 

(personlig kommunikation med två 

Kognitiva beteendeterapeuter, Giorgio 

Grossi respektive Tommy Karls). 

Oavsett vilket område vi rör oss inom 

så är det därmed av största vikt att vi 

tidigt lär oss identifiera och känna igen 

signalerna på osunda drivkrafter som 

kan utgöra en riskfaktor för bl a. individens 

hälsa och välbefinnande både på 

kort- och lång sikt. 

Besvarade du ett självskattningsformulär? 

I samband med CIF-konferensen fyllde 

ett antal av åhörarna i ett självskattningsformulär 

som mäter de två dimensionerna 

av begreppet självkänsla, 

nämligen den prestationsbaserade 

självkänslan samt bassjälvkänslan. 

Instrumentet har i samband med preliminära 

analyser uppvisat goda psykometriska 

egenskaper (Lundqvist & 

Kenttä, 2007). Grovt förenklat innebär 

det att instrumentet på ett rättvist och 

korrekt sätt mäter de två dimensionerna 

av självkänsla, vilket gör det 

möjligt att börja använda instrumentet 

i fortsatt forskning men även med 

fördel i samband med tillämpning och 

interventionsarbete. Detta som en hjälp 

för att öka förståelsen för hur sunda 

och osunda drivkrafter kan inverka på 

idrottarens elitsatsning och välbefinnande, 

samt för bättre möjligheter att 

på ett tidigt stadium och på ett träffsäkert 

sätt identifiera och lära idrottaren 

att hantera olika framgångs- respektive 

riskfaktorer. 

Avslutningsvis kan vi konstatera att 

både sunda och osunda drivkrafter kan 

leda till lika stor yttre framgång, dvs. 

ädla medaljer på stora mästerskap. 

Ett par av de olympiska idrottarna i 

den amerikanska studien beskrev en 

omfattande negativ psykologisk problematik 

där två individer till och med 

hade upplevt kliniska besvär (Gould 

et al., 2002). Uppenbarligen finns det 

flera goda skäl till att argumentera för 

de sunda drivkrafterna. Det finns även 

skillnader mellan drivkrafterna som 

kan klassificeras in i två betydelsefulla 

dimensioner: (1) Dels är sannolikt 

upplevelsen av hela idrottskarriären 

emotionellt sett väldigt olika beroende 

på vilken typ av drivkraft som dominerar, 

(2) dels ger forskningen stöd åt att 

det finns en större uthållighet och varaktighet 

i den sunda drivkraften även 

efter stora framgångar, men särskilt i 

motgång. Låt oss därför tillsammans 

– idrottsforskare, elitidrottare och 

coacher – sträva efter att utveckla de 

sunda inre drivkrafterna och därmed 

främja både välbefinnande och prestationer. 

Referenser 

Durand-Bush, N., & Salmela, J. H. (2002). 

The development and maintenance of expert 

athletic performance: Perceptions of world and 

Olympic champions. Journal of Applied Sport 

Psychology, 14, 154-171. 

Forsman, L., & Johnson, M. (1996). Dimensionality 

and validity of two scales measuring 

different aspects of self-esteem. Scandinavian 

Journal of Psychology, 37, 1-15. 

Fredrickson, B.L., & Joiner, T. (2002). Positive 

emotions trigger upward spirals toward emotional 

well-being. Psychological Science, 13, 

172-175. 

Gould, D., Dieffenbach, K., & Moffett, A. 

(2002). Psychological characteristics and their 

development in Olympic champions, Journal 

of Applied Sport Psychology, 14, 172-204. 

Gustafsson, H., Kenttä, G., Hassmén, P., Lundqvist, 

C., & Durand-Bush, N. (Under revision). 

The process of burning out: A multiple 

case study of three elite endurance athletes. 

International Journal of Sport and Exercise 

Psychology. 

Gustafsson, H., Hassmén, P., Kenttä, G., & 

Johansson, M. (Submitted). A qualitative 

analysis of burnout in elite athletes. Psychology 

of Sport and Exercise Psychology. 

Hallsten, L. (2005). Burnout and wornout 

– concepts and data from a national survey. 

In: A.S.G. Antoniou, & C.L. Cooper (Eds.). 

Research companion to organizational health 

psychology (pp. 516-536). Cheltenham: Elgar 

Publications. 

Hewitt, J.P. (2005). The social construction 

of self-esteem. In: C.R. Snyder, & S.J. Lopez 

(Eds.), Handbook of positive psychology 

(pp.135-147). Oxford: University Press. 

Jowett, S., & Cockerill, I.M. (2003). Olympic 

medallists’ perspective of the althlete–coach 

Relationship. Psychology of Sport and Exercise 

4, 313–331. 

Kenttä, G., & Hassmén, P. (2002). Underrecovery 

and overtraining: A conceptual model. 

In: M. Kellmann (Ed.), Enhancing Recovery: 

Preventing Underperformance in Athletes (pp. 

57-77). Champaign, IL: Human Kinetics. 

Kenttä, G., Hassmén, P., & Raglin, J.S. (2006). 

Mood state monitoring of training and recovery 

in elite kayakers. European Journal of 

Sport Science, 4, 245-253. 

Lundqvist, C. (2006). Competing under pressure: 

State anxiety, sports performance and 

assessment. Unpublished doctoral dissertation. 

Department of Psychology, Stockholm University. 

Stockholm: US-AB. 

Lundqvist, C., & Kenttä, G. (submittad). 

Development and Psychometric Evaluation 

of the Basic and Earning Self-Esteem Scale 

(BESES). Proceedings of The 12 th European 

Congress of Sport Psychology (FEPSAC). 

Lundqvist, C., Kenttä, G., Durand-Bush., N., 

& Gustafsson, H. (Submitted). On the distinction 

between debilitative and facilitative 

states of competitive anxiety: An idiographic 

approach. 

Miller, P.S., & Kerr, G.A. (2002). Conceptualizing 

excellence: Past, present, and future. 

Journal of Applied Sport Psychology, 14, 

140-153. 

Richardson, S. O. (2006). Unpublished doctoral 

dissertation. Exceeding the limits: personal 

journey of overtraining. Victoria University, 

Melbourne Australia. 

Ryan, M.R., & Deci, E.L. (2000). Self-determination 

theory and the facilitation of intrinsic 

motivation, social development, and wellbeing. 

American Psychologist, 1, 68-78. 

Weinberg, R., & Gould, D. (2007). Foundations 

of Sport and Exercise Psychology (4 th 

ed.) Champaign, IL: Human Kinetics. 

25


Vilken roll spelar graden av tillväxt/ 

mognad för barn och ungdomars 

idrottsliga prestationsförmåga? 

Idrottslig prestationsförmåga bestäms av ett flertal ”inre” och ”yttre” faktorer (Figur 1). För 

barn och ungdomar gäller dessutom att graden av tillväxt/mognad är en tungt vägande faktor. 

Olika grad av mognad bidrar till en selektion av individer till olika typer av idrotter. Eftersom 

idrottslig prestation under uppväxten visar dåliga samband med prestation i vuxen ålder, så 

riskerar man att ”fel” individer rekryteras i en långsiktig ”talangjakt” om selektionsprocessen 

drivs för hårt i barnoch ungdomsåren. Ett bra recept för att ge alla lika möjligheter till framgång 

är att låta så många som möjligt vara med så länge som möjligt. Om träningen i sig kan 

påverka tillväxt/mognad/utveckling bland barn och ungdomar som tränar på elitnivå berörs 

också i artikeln (Figur 1). 

EVA JANSSON 

AVDELNINGEN FÖR 

KLINISK FYSIOLOGI, 

INSTITUTIONEN FÖR 

LABORATORIEMEDICIN, 

KAROLINSKA INSTITUTET 

Figur 1. Faktorer av betydelse för idrottslig prestation. 

1. Tillväxt - kvantitet 

Flertalet kroppsmått såsom vikt, längd, 

fettfri vikt, kroppsvatten, skelettvikt, 

hemoglobinkoncentration följer samma 

tillväxtförlopp under barn och ungdomsåren 

som här exemplifieras med 

fett fri vikt (Fig. 2). Detta gäller även 

funktionella mått såsom t.ex. maximal 

syreupptagningsförmåga. Man ser även 

ett mycket tydligt samband mellan 

tillväxten av alla dessa storheter och 

utvecklingen av fysisk prestationsförmåga 

(Fig. 3). Typiskt är att en tilltagande 

könsskillnad utvecklas med start 

runt 12-årsåldern, då en accelererande 

tillväxt ses för pojkar. Tillväxten av 

fettvikt och andelen kroppsfett utgör ett 

undantag då en accelererande tillväxt 

istället ses för flickor (Fig. 2). 

Perioden runt pubertetsutvecklingen, 

26


då flickornas prestationsökning ej 

accelererar på samma sätt som pojkarnas, 

är känd att vara en kritisk period 

med ökad risk för utveckling av mensstörningar 

och ätproblematik. I vissa 

fall ”inser” man att träna mer och äta 

mindre kan förhindra utvecklingen av 

en ökad fetthalt i kroppen, vilket inom 

vissa gränser kan gynna prestationen, 

Figur 2. Förändringar i procent fett, fettmassa och 

fettfri massa för flickor och pojkar från 8 till 20-års 

ålder (ref. 13,14). 

Figur 3. Förändringar i fysisk prestationsförmåga från 8 till 20-års ålder (ref. 6). 

men en risk föreligger för utvecklandet 

av negativa medicinska konsekvenser. 

Ytterligare typiskt för tillväxten 

är att den inte är linjär över tid. Detta 

kan beskrivas med hjälp av tillväxthastighetsdiagram 

(t.ex. Fig. 4). Man 

kan då se att tillväxthastigheten har ett 

maximum runt 12-14-års åldern och 

att flickornas maximum (peak) inträffar 

cirka två år före pojkarnas. Detta 

gäller så väl kroppsmått såsom funktionella 

mått, vilka här exemplifieras med 

kroppsvikt och maximal syreupptagningsförmåga 

(Fig. 4,5). 

Den förändring av fysisk prestationsförmåga 

samt kroppsliga dimensioner 

och funktioner som sker över 

tid under tillväxten är betydande, cirka 

100-200 % ökning från 10 till 20 års 

ålder. Detta kan jämföras med fysisk 

träning som t.ex. kan öka maximal 

syreupptagningsförmåga med upp till 

cirka 20% (1). Detta är en av förklaringarna 

till varför det är ur metodologisk 

synpunkt svårt att studera effekt 

av träning på barn och ungdom 

Sammanfattningsvis kan sägas att 

det finns en tydlig koppling mellan 

tillväxt och fysisk prestationsförmåga 

och att tillväxten har olika karaktär för 

flickor och pojkar. 

2. Tillväxt – kvalitet 

Kroppsmasseindex (BMI) beskriver 

förhållandet mellan kroppsvikt och 

kroppslängd (kg/m 2 ). Under pubertetsåren 

ses en markant ökning av BMI (Fig. 

6). Bland vuxna är ett högt BMI ofta 

ett uttryck för en hög andel kroppsfett, 

vilket det även kan vara bland barn och 

ungdomar. Men viktigt är att känna till 

att den naturliga ökning av BMI som 

ses under puberteten beror på både en 

ökning av fettfri vikt och fettmassa (Fig. 

2). Här ses dock en tydlig skillnad mellan 

flickor och pojkar, när det gäller relationen 

mellan ökningen av fettfri vikt och 

fettmassa. Andelen kroppsfett ökar bland 

flickor, medan den minskar bland pojkar 

under pubertetsåren (13,14,16). 

Ett fåtal studier beskriver muskulaturens 

utveckling under pubertetsåren 

med avseende på faktorer såsom muskelfibertyper 

muskelfibrernas storlek samt 

aerob och anaerob kapacitet. Redan på 

70-talet visade Eriksson och Saltin (7,8) 

att pojkar före puberteten hade en låg 

aktivitet av enzymet fosfofruktokinas 

(PFK) och att aktiviteten ökade under 

pubertetsåren (11 jämfört med 16 år). 

Man kunde också visa en funktionell 

koppling till ansamling av muskellaktat 

vid maximal ansträngning (anaerob 

kapacitet), som även den ökade under 

puberteten. Egna opublicerade data från 

en tvärsnittsstudie stöder dessa fynd där 

PFK-aktiviteten var högre vid 21 än vid 

10-års ålder bland pojkar. Motsvarande 

ökning sågs dock inte bland flickor (Fig. 

7). Dessa fynd stämmer med de könsskillnader 

som ofta ses bland vuxna för 

muskulaturens anaeroba kapacitet mätt i 

form av enzymaktiviteter. 

I samma studie analyserades även 

muskelfibrernas tvärsnittsytor. Vid 10-års 

ålder kunde ingen könsskillnad iakttas, 

ej heller någon skillnad mellan olika 

muskelfibertyper (Fig. 9). Vid 21-års 

ålder framträdde ett tydligt mönster med 

skillnader mellan pojkar och flickor och 

skillnader mellan fibertyper. Alla fibrer 

var större för pojkarna än för flickorna 

oavsett fibertyp. Utöver detta sågs även 

en könsskillnad i relationen mellan de 

olika fibertypernas storlek. Pojkarnas 

(männens) största fiber var typ IIA, 

medan flickornas (kvinnornas) största 

fiber var typ I vid 21-års ålder. Detta 

innebär att även om procentandelen typ 

I och typ II skulle vara lika mellan män 

och kvinnor (räknad på antalet muskelfibrer) 

så kommer männen ändå ha en viss 

övervikt av typ II fibrer då hänsyn tas till 

fibrernas storlek. Muskulaturens sammansättning 

med avseende på fibertyper 

har sannolikt en koppling till uthållighet, 

explosivitet och effektutveckling (power), 

27


Figur 4. Förändring i tillväxthastighet för kroppsvikt från födelsen till 18-års ålder (ref. 25). 

Figur 5. Förändring i tillväxthastighet för syreupptagningsförmågan från 10 till 18-års ålder (ref.9). 

Figur 6. Förändring av kroppsmasseindex (BMI) från födseln till 20-års ålder (ref. 23). 

där typ II fibrer har en högre kapacitet 

i dessa avseenden. När det gäller andelen 

typ I och typ II (baserad på antal) så 

visas en sammanställning av data från en 

longitudinell studie och en tvärsnittsstudie 

(Fig. 10). Man kan se att procentandelen 

typ II fibrer (% typ II) under tillväxten 

ökar signifikant för pojkar från 37% till 

52% typ II, medan flickornas värden ligger 

mer stabilt runt 45 % typ II. Vid 16-års 

ålder fanns ingen könsskillnad, medan 

vid 27-års ålder hade pojkarna (männen) 

signifikant högre %typ II än flickorna 

(kvinnorna). Viktigt att komma ihåg är 

dock att variationen för %typ II mellan 

individer är stor för båda könen, d.v.s. 

det finns många flickor som har högre % 

typ II fibrer än pojkar. När det gäller den 

oxidativa kapaciteten i muskulaturen ses 

inga tydliga förändringar under tillväxten 

ej heller skillnader mellan könen (Fig. 8). 

Sammanfattningsvis kan fastslås att 

kroppssammansättningen liksom muskulaturens 

kvalitet förändas under tillväxten 

och att förändringarna till viss del är olika 

för flickor och pojkar. För pojkar ses en 

ökad andel fettfri kroppsmassa (muskelmassa) 

som kvalitativt sett har en högre 

anaerob kapacitet och därmed högre kapacitet 

för explosivt arbetet vid jämförelse 

med flickor. 

3. Mognad, tillväxt och selektion 

Graden av tillväxt/mognad vid en viss 

kronologisk ålder kan variera väsentligen 

vid jämförelse mellan individer och 

därmed även kroppsdimensioner och 

fysisk prestationsförmåga. Studier där 

barn och ungdomar klassificerats i olika 

mognadsklasser (tidiga, medel och sena) 

visar att tillväxtkurvorna skiljer sig på så 

sätt att för en given kronologiskt ålder så 

är de tidigt mogna längre, väger mer, har 

större fettmassa och fettfri vikt har högre 

maxVO 2 

och presterar bättre i ett flertal 

fysiska test (Fig. 11,12). Detta gäller för 

både pojkar och flickor även om skillnaden 

mellan olika mognadsklasser i vissa 

studier tycks vara mindre för flickor än 

pojkar. Generellt sett finns dock färre studier 

publicerade rörande flickors tillväxt/ 

mognad i relation till fysisk prestation. 

Eftersom mognadsgrad och kroppsdimensioner 

är viktiga bestämmande 

faktorer för fysisk prestationsförmåga 

(11,18,19,20,22) finns anledning att 

förmoda att dessa parametrar bidrar till 

selektion av individer till olika idrotter. 

Studier på fotbollsspelande pojkar visar att 

snabbhet/explosivitet styrs mer av tillväxt/ 

mognad än teknisk skicklighet (18,20). 

Visat är att unga gymnaster var kortare 

och att unga simmare var längre redan vid 

2-års ålder än genomsnittet (5,21). Andra 

28


Figur 7. Aktiviteten av fosfofruktokinas (PFK) i lårmuskulaturen för 10-åriga flickor (n=5) och pojkar 

(n=10) och 21-åriga kvinnor (n=7) och män (n=9). Opublicerade data (Dahlström, Gierup, Esbjörnsson, 

Kaijser och Jansson). 

Figur 8. Aktiviteten av citratsyntas (CS) i lårmuskulaturen. Material se Fig. 7. Opublicerade data (Dahlström, 

Gierup, Esbjörnsson, Kaijser och Jansson). 

intressanta studier som belyser selektionsprocessen 

är undersökningar där 

man tittat på fördelningen av födelsedatum 

över året för manliga elitfotbollsspelare 

på juniornivå. En engelsk studie 

som omfattande c:a 9.000 spelare (24) 

visade att 61% var födda under säsongens 

första 4 månader (sept-dec), 28% 

under jan-april och endast 11% under 

säsongens fyra sista månader (maj-aug), 

ett mönster som inte gäller för generellt 

för engelska ungdomar (Fig. 13). En 

annan studie analyserade ett litet svenskt 

material (59 juniorelitspelare) och fann 

samma mönster som för de engelska 

spelarna, men att ”anhopningen” av 

spelare fanns under jan-april (63%) och 

endast 12% var födda under sept-dec (2). 

På seniornivå (engelska spelare) kunde 

man inte se lika extrema anhopningar 

av spelare under säsongens första fyra 

månader. Dessa studier visar att selektionen 

till elitfotboll baseras bland annat 

på individens mognadsgrad (de som föds 

tidigt på året/säsongen antas i genomsnitt 

vara mer mogna). Det föreligger 

även selektiva ”drop-outs” eftersom man 

inte kunde se en liknande anhopning av 

spelare födda under säsongens första 

fyra månader bland seniorer. Lefevre och 

medarbetare (12) visade i en longitudinell 

studie över nästan 20 år att den stora 

skillnad som förelåg i fysisk prestation 

mellan tidigt och sent mogna under barn 

och ungdomsåren inte alls kunde återfinnas 

vid 18- och 30-års ålder (Fig. 14). 

Sent mogna pojkar riskerar att exkluderas 

från ett flertal idrotter. De tidigt 

mogna premieras däremot genom en mer 

uttalad snabbhet och explosivitet och 

dessa blir nödvändigtvis inte de bästa på 

seniornivå. 


ålder, kroppsstorlek och mognadsgrad är 

viktiga selektionsfaktorer till olika typer 

av idrotter. I en långsiktig ”talangjakt” 

riskerar man rekrytera ”fel” individer om 

selektionsprocessen drivs för hårt i barn 

och ungdomsåren. 

Figur 9. Muskelfibrers tvärsnittsyta (typ I, IIA, IIB) i lårmuskulaturen. Material se Fig. 7. Opublicerade data 

(Dahlström, Gierup, Esbjörnsson, Kaijser och Jansson). Typ I = långsamma och typ II = snabba. 

3. Unga idrottares tillväxt/mognad 

Det mesta talar för att fysisk aktivitet/träning 

i måttlig omfattning bland barn och 

ungdom inte påverkar tillväxt- och mognadsprocessen 

(17). Frågan är om detta 

även gäller för unga idrottare på elitnivå. 

Väl känt är ju att t.ex. gymnaster är 

korta och simmare och basketspelare är 

långa och att mognadsprocessen (tidpunkt, 

hastighet, omfattning) ser olika 

ut för utövare av olika idrottare. Till viss 

del föreligger olika uppfattningar om och 

hur träning skulle kunna påverka tillväxt 

och mognad eller om det i första hand 

29


handlar om ett selektivt urval av individer 

med de lämpligaste förutsättningarna 

och selektiv ”drop-out”. Enligt 

Malina och medarbetare (3,17,26) 

finns dock inga säkra stöd för att 

träningen i sig skulle kunna påverka 

tillväxt och mognad. Däremot finns 

ett flertal studier som starkt stöder att 

selektion är en viktig faktor bakom de 

skillnader i tillväxt och mognad som 

ses mellan utövare av olika idrotter. 

Som nämnts ovan så har flera 

studier visat att t.ex. att gymnaster var 

kortare och att simmare var längre 

redan vid 2-års ålder. Vidare var 

föräldrarna till gymnasterna kortare 

än föräldrarna till simmarna. Samma 

mönster har beskrivits för mognadsgraden, 

d.v.s. ungdomar som valdes ut 

eller valde att idrotta var mer mogna 

redan vid starten av en mer specifik 

idrottsträning (27). Systematisk träning 

påverkar dock kroppssammansättningen, 

fysiologiska variabler såsom 

maximal syreupptagningsförmåga och 

prestationsförmåga (17). 

Två nyligen publicerade studier 

rörande nya elitgymnasters tillväxt 

visar att tillväxt och könsmognad 

är helt jämförbar med den som icke 

tränade flickor uppvisar som har korta 

föräldrar och sen mognad, d.v.s. det 

som karaktäriserar elitgymnaster. 

Träningsomfattning var i den ena 

studien cirka 15 timmar/vecka medan 

den andra studien tränade gymnasterna 

cirka 25 timmar per vecka (3, 26). 

Dock kan inte uteslutas att hård 

träning i t.ex. kombination med 

restriktion vad gäller näringsintag och 

hård psykisk press kan ge negativa 

medicinska konsekvenser. Väl känt 

är ju att en ökad förekomst av ätstörningar 

förekommer bland idrotter 

där en låg kroppsvikt är väsentligt för 

framgång. 

Figur 10. Muskelfiberkomposition (% typ II) i lårmuskulaturen för 10-åriga flickor (n=5) och pojkar 

(n=10) och 21-åriga kvinnor (n=7) och män (n=9). (ref. 4) och för 28 flickor och 55 pojkar som studerades 

båda vid 16 och 27-års ålder (ref. 10). 

Figur 11. Styrka i relation till ålder och mognadsgrad (ref.17, sid 353-354). 


idrottande ungdomar även på elitnivå 

tillväxer och mognar på likartat sätt 

som icke idrottande ungdomar och att 

en stor del av de skillnader i kroppsstorlek/mognad 

som kan ses mellan 

idrottande och icke-idrottande ungdomar 

beror på selektion. 

Eva Jansson 

Klinisk fysiologi 

Karolinska Universitetssjukhuset 

141 36 Stockholm 

Tel: 08-585 81582, 

fax 08-774 80 82 

e-mail: eva.jansson@ki.se 

30 

Referenser 

1. Beunen, G, ADG Baxter-Jones, RL Mirwald 

et al. Intraindividual allometric development 

of aerobic power in 8- to 16-year-old boys. 

Med Sci Sports Exerc 33:503-510, 2002. 

2. Brewer, J, PD. Balsom, JA Davis. Seasonal 

birth distribution amongst European soccer 

players. Sports, Exercise and Injury. 1:154- 

157, 1995. 

3. Claessens, AL, J Lefevre, GP Beunen, RM 

Malina. Maturity-associated variation in the 

body size and proportions of elite female 

gymnasts 14-17 years of age. Eur J Pediatr 

165:186-192, 2006. 

4. Dahlström, M., ME Liljedahl, J Gierup, L. 

Kaijser, E. Jansson. High proportion of type I 

fibres in thigh muscle of young dancers. Acta 

Physiol Scand 160:49-55, 1997. 

5. Damsgaard, R, J Bencke, G Matthiesen, J 

Holm Petersen, J Müller. Is prepubertal growth 

adversely affected by sport. Med Sci Sports 

Exerc 32:1698-1703, 2000. 

6. Ekblom, B. Styrka, spänst och uthållighet 

hos ungdom 7-19 år. I: Barn, ungdom och 

idrott. Rapport från idrottens forskningsråd. 

Sid 153-166, 1990. 

7. Eriksson, BO. Muscle metabolism in children: 

A review. Acta Paediatr Scand Suppl. 238, 

20-27, 1980. 

8. Eriksson, BO, B Saltin. Muscle metabolism 

during exercise in boys aged 11-16 years compared 

to adults. Acta Paediatr Belgica Suppl. 

28:257-265, 1974. 

9. Geithner, CA, MA Thomis, BV Eynde et al. 

Growth in peak aerobic power during adolescence. 

Med Sci Sports Exerc 36:1616-1624, 

2004. 

10. Glenmark, B., G. Hedberg, E. Jansson. 

Changes in muscle fibre types from adolescence 

to adulthood in women and men. Acta


Figur 12. Maximal syreupptagningsförmåga i relation till ålder och mognad (ref. 15). 

Figur 13. Fördelning av födelsedatum för 8.857 engelska manliga juniorfotbollsspelare på elitnivå (ref. 

24). 

Figur 14. Fysisk prestation (vertikalt upphopp), i förhållande till ålder och mognad för pojkar (ref. 12). 

Physiol Scand 146:251-259, 1992. 

11. Katzmarzyk, PT, RM Malina, GP Beunen. 

The contribution of biological maturation to 

the strength and motor fitness of children. Ann 

Human Biol 24:493-505, 1997. 

12. Lefevre J, G Beunen, G Steens, A Claessens, 

R. Renson. Motor performance during 

adolescence ang age thirthy as related to age at 

peak height velocity. Ann Human Biol 17:423- 

435, 1990. 

13. Malina RM. Growth and maturation: 

Normal variation and the effects of training. 

In CV Gisolfi, DR Lamb (eds.), Perspectives in 

exercise science and sports medicine. Vol. II, 

Your, Exercise, and Sport. Indianapolis, IN: 

Benchmark Press, pp. 223-265, 1989. 

14. Malina RM, C Bouchard, G Beunen. 

Human growth: Selected aspects of current 

research on well-nourished children. Ann Rev 

Antropology 17:187-219, 1988. 

15. Malina, RM, G Beunen, J Lefevre, B Woynarowska. 

Maturity-associated variation in 

peak oxygen uptake in active adolescent boys 

and girls. Ann of Human Biology 24:19-31, 

1997. 

16. Malina RM, S Koziel, T. Bielicki. Variation 

in subcutaneous adipose tissue distribution 

associated with age, sex, and maturation. Am 

J Human Biol. 11:189-200, 1999. 

17. Malina RM, C Bouchard, O Bar-Or. In: 

Growth, maturation, and physical activity. 2 nd 

ed. Human Kinetics USA. 2004. 

18. Malina, RM, JC Eisenmann, SP Cumming, 

B. Ribeiro, J. Aroso. Maturity-associated 

variation in the growth and functional capacities 

of youth football (soccer) players 13-15 

years. Eur J Appl Physiol 91:555-562, 2004. 

19. Malina RM, SP Cumming, PJ Morano, 

M Barron, SJ Miller. Maturity status of youth 

football players: a noninvasive estimate. Med 

Sci Sports Exerc 37:1044-1052, 2005. 

20. Malina, RM, SP Cumming, AP Kontos, 

J.C. Eisenmann, B. Ribeiro, J. Aroso. Maturity-associated 

variation in sport-specific skills 

of youth soccer players aged 13-15 years. J 

Sports Sci 23:515-522, 2005. 

21. Peltenburg, AL, WB Erich, ML Zonderland, 

MJ Bernink, JL vanDenbrande, IA 

Huisveld. A retrospective growth study of 

female gymnasts and girl swimmers. Int J 

Sports Med 5:262-267, 1984. 

22. Philippaerts, RM, R Vaeyens, M. Janssens 

et al. The relationship between peak height 

velocity and physical performance in youth 

soccer players. J Sports Sci 24:221-230, 2006. 

23. Rolland-Cachera, MF, TJ Cole, M Sempe, 

J Tichet, C Rossignol, A Charraud. Body mass 

index variations: centiles from birth to 87 

years. Eur J Clin Nutr 45:13-21, 1991. 

24. Simmons, C, GC Paull. Season-of-birth 

bias in association football. J Sports Sci 

19:677-686, 2001. 

25. Tanner, JM, RH Whitehouse, M Takaishi. 

Standards from birth to maturity for height, 

weight, height velocity, and weight velocity: 

British children, 1965. Archives Disease in 

Childhood 41:454-471, 613-635, 1966. 

26. Thomis, M, AL Claessens, J. Lefevre et al. 

Adolescent growth spurts in female gymnasts. 

J Pediatr 146:239-244, 2005. 

27. Ulbrich, J. Individual variants of physical 

fitness in boys from the age of 11 up to maturity 

and their selection for sports activities. 

Medicina dello Sport 24:118-136, 1971. 

31


Några argument för 

SEN SPECIALISERING 

Frågan om tidig specialisering inom ungdomsidrotten är mångbottnad och kan behandlas på 

olika nivåer – allt ifrån det principiella och övergripande till konkretiseringar som gäller olikheter 

mellan individer, mellan olika åldersgrupper, olika idrottsgrenar, olika tillgång till utbildade 

tränare och olika yttre intressenter som exempelvis regering och riksdag, SOK, media och ”allmänheten”. 

Jag kommer att argumentera på det principiella planet, eftersom jag menar att förhållningssättet 

på detta plan får konsekvenser för hur man ser på alla följdfrågor. Men jag skall 

ta utgångspunkt i ett konkret (tänkt) exempel. 

TOMAS PETERSON 

ENHETEN FÖR 

IDROTTSVETENSKAP, 

LÄRARUTBILDNINGEN, 

MALMÖ HÖGSKOLA 

Vår nästa Fredrik Ljungberg! 

De flesta har väl varit med om att stå 

i en fotbollspublik och höra någon 

utropa ”Titta på Pelle, vilken talang, 

där har ni vår nästa Fredrik Ljungberg!” 

I all välmening, förstås, oskyldigt 

och uppskattande, folk nickar och visst, 

man kan se att grabben har talang. 

P-99-tränaren sträcker på sig, grabbens 

föräldrar ler lite förläget. Men en 

prognos är ställd gentemot framtiden, 

med förväntan om att bli uppfylld om 

så där tio år. I den utsträckning denna 

förutsägelse börjar leva ett eget liv, 

och det gör den ofta, riskerar den att 

skapa stora problem för verksamheten 

och besvikelse för alla inblandade 

parter – Pelle, hans kompisar i laget, 

hans föräldrar, tränaren, föreningen 

och svensk fotboll. Till att börja med 

är sannolikheten att prognosen slår 

in lika med noll (och egentligen ännu 

mindre, för det tar minst uppåt ett halvt 

dussin årsklasser för att frambringa en 

ny Fredrik Ljungberg). Vi vet att det 

nästan aldrig är de som är bäst som 

elva-tolvåringar som också är bäst tio 

år senare. Vi vet också att många av 

de mest framgångsrika gynnades av 

att de specialiserade sig jämförelsevis 

sent och drog nytta av att ha utövat ett 

antal idrottsgrenar innan dess (1). Vi vet 

också att den viktigaste egenskap som 

påverkar vilka talanger som kommer 

fram till ungdomslandslagen via svenska 

fotbollförbundets utbildningsverksamhet 

är fysisk mognad (2). Om denna 

egenskap kan man dels säga att den inte 

har något som helst med ”talang för 

att bli en framgångsrik fotbollsspelare 

som senior” att göra, dels att den i stort 

sett är den enda egenskap man inte kan 

förändra genom träning. Så Pelles talang 

har säkert med fysisk mognad att göra, 

och de fördelar han därför har gentemot 

sina med- och motspelare när det 

gäller längd, bredd, tyngd och motorik. 

Måhända kommer detta att ge honom en 

plats i SvFF:s selektionssystem, kanske till 

och med en eller annan ungdomslandskamp. 

Han får all uppmärksamhet, all 

bekräftelse, han får den bästa träningen, 

får spela med de bästa och oftast vara i 

det vinnande laget. Men i likhet med de 

flesta andra som valts in i systemet på 

grund av fysisk mognad kommer han så 

småningom, när hans jämnåriga växt ifatt 

honom och seniorfotbollen närmar sig, 

att bli bortvald. 

Även om Pelle verkligen är en talang, 

bortsett från fysisk mognad, så finns det 

så många andra orsaker som kommer att 

hindra honom från att bli vår nye Fredrik 

Ljungberg. Det finns en betydande risk 

att hela P-11-verksamheten kommer att 

påverkas menligt av prognosen. Pelle blir 

den måttstock mot vilken de andra grabbarna 

mäts, rangordnas och i varierande 

grad ratas. Han får visa övningarna, han 

blir lagkapten, hans byts aldrig ut på 

matcherna, hans målrekord uppmärksammas 

i lokalpressen. Med honom i laget 

blir det viktigt att serier och cuper vinns 

och laget sätts ihop och coachas därefter, 

spelartruppen smälter ihop. Snart nog 

befinns han vara för bra för sin årgång 

och flyttas upp, från sina kompisar och 

en därefter darrig P-99-verksamhet som 

mister uppmärksamhet och engagemang. 

Vi vet att de flesta kommer till ungdomsi- 

32


Vilken liten knattespelare vill inte bli en ny Fredik Ljungberg? Foto Pressens bild 

drotten tillsammans med kompisar, 

eller för att kompisar redan är där. De 

kommer för att de vill idrotta och ha 

kul tillsammans. Vi vet också att ett 

av de viktigaste skälen till att sluta är 

att kompisarna inte längre är där. Eller 

är där, men i en annan åldersgrupp (3, 

4). Föreningen tar nog i så fall detta 

med jämnmod, man har ju fått fram 

en ”guldklimp”. Men, som sagt, i det 

flesta fall försvinner även guldklimpen 

någonstans på vägen. Orsakerna kan 

vara relaterade till den lokala nivån, i 

föreningen – för mycket träning, dåliga 

tränare, avsaknaden av kompisarna, 

efterhängsna skador osv. 

Vägen till framgång? 

Eller så kan det bero på platsen han 

fick i selektionssystemet, men på felaktiga 

premisser, nämligen att han var 

född tidigt på året. Hur många förlorar 

svensk fotboll på grund av att de upplever 

att deras talang minskar i jämförelse 

med andra, när det egentligen 

handlar om att de andra växer ikapp? 

Varje år samlas de 384 mest lovande 

femtonåringarna i varje åldersgrupp 

på Elitpojklägret i Halmstad (och lika 

många flickor på Elitflicklägret). De 

har alla selekterats fram med hjälp 

av tidig specialisering via föreningar 

och distriktsläger. Endast en handfull 

av dem kommer någonsin att spela 

allsvensk fotboll, om vi nöjer oss med 

det måttet. Många av dem kommer 

inte ens att spela fotboll som seniorer. 

Jag tror att majoriteten av dem som 

kommer till allsvenskan, landslaget 

och till utländska storklubbar har 

undgått den tidiga specialiseringen. 

De hade ingen god prognos i 10-15 

årsåldern. Men de valde att inte lita på 

de vuxnas bedömningar, de bet ihop, 

blev träningsnarkomaner, lärde sig att 

glädjas åt minsta framsteg och handskas 

med varje motgång, och de växte 

allteftersom, både bildligt och bokstavligt. 

Det är bland dessa, som fick ta sig 

fram “vid sidan av allfartsvägen”, som 

utvecklade ett mycket starkt tävlingspsyke, 

som knöt näven i byxfickan, gick 

sin egen väg och lär sig sätta långsiktiga 

målsättningar och envetet arbeta mot 

dem, det är bland dessa som vi tio år 

senare fann de mest framgångsrika. Det 

blev inga ungdomslandskamper, men 

väl U-21-landskamper och sedan vidare. 

Eftersom jag kommer från Halmstad 

vet jag att just Fredrik Ljungberg är 

ett undantag i detta avseende, han fick 

mycket tidigt en god prognos och den 

kom att stämma, men varför bygga 

en verksamhet på undantagen? Således: 

tidig specialisering bygger på tidig 

prognos, och ju tidigare prognos desto 

mindre sannolikhet att prognosen stämmer. 

Varför då utsätta barn och ungdomar 

för detta – vare sig vi talar om de 

som får en god eller en dålig prognos? 

Vem är det egentligen som har behov av 

tidig specialisering – ungdomarna eller 

de vuxna? 

Hittills har jag bara taget upp ett 

antal fotbollsrelaterade skäl till att Pelle 

inte kommer att bli vår nye Fredrik 

Ljungberg. Men det finns så många 

andra skäl som inte har med fotboll 

att göra: han tyckte det var roligare att 

spela hårdrock eller att samla frimärken, 

han valde att satsa på skolan, eller fick 

en käresta som blev viktigare osv. Vi får 

inte glömma att de tio år han skall ta 

sig igenom från P-11- laget till seniortruppen 

är den period då han förändras 

från barn till vuxen, inklusive den helt 

omvälvande puberteten, den period i 

varje människas liv där man förändras 

mest, fysiskt, psykisk och socialt. Det 

mesta talar för att det endast är undantagsvis 

som en elvaåring kommer att ha 

samma brinnande intresse, för vad det 

nu än gäller, tio år senare. 

Varför gör vi som vi gör? 

Jag vill således inte ha en barnoch 

ungdomsverksamhet inom idrotten som 

präglas av tidig specialisering. Jag anser 

att tidig specialisering rimmar dåligt 

med de två grundläggande uppdrag som 

skall styra verksamheten – föreningsfostran 

och tävlingsfostran. Det första 

uppdraget kommer från regering och 

riksdag och handlar om motiven för det 

starka samhälleliga stödet till idrottens 

barnoch ungdomsverksamheten. 

Målet med detta uppdrag, som jag kallar 

föreningsfostran, är att främja demokratiska 

umgängesformer, grundade på 

respekt, likaberättigande och öppenhet. 

Man vänder sig till alla oavsett ekonomisk, 

social, etnisk, politisk eller religiös 

bakgrund. Utgångspunkten är att ta 

hand om alla i de åldrarna som söker 

sig till verksamheten och låta var och 

33


en utvecklas allsidigt enligt sina egna 

förutsättningar. Det andra uppdraget 

är idrottens eget. Tävlandet är idrottens 

logik, det är tävlandet som drar de 

stora barnoch ungdomsgrupperna till 

den organiserade idrotten. Så idrottens 

uppdrag till oss som står som 

ideella ungdomsledare i verksamheten 

är tävlingsfostran, att lära ut hur man 

handskas med tävlandet; att vinna, att 

förlora, att i förekommande fall spela 

oavgjort, att förhålla sig till medspelare, 

motståndare, funktionärer och 

publik, att vara i laget, sitta på bänken 

eller vara utanför laget, att övning ger 

färdighet och att träningen är utgångspunkten 

för allt som händer under 

tävling eller match. 

Föreningsfostran står för den 

medborgarfostran som deltagande i 

föreningslivet antas leda till; tävlingsfostran 

för de mått och steg som antas 

skapa de bästa idrottsutövarna. I flera 

bemärkelser är idrotten en central 

del av många barn och ungdomars 

”avgörande år”, och detta i en dubbel 

mening - det vill säga både för ungdomarnas 

identitetsbildning och för den 

framtida idrottskarriären. Det gäller 

både vad idrotten gör med ungdomarna 

och vad ungdomarna gör med 

idrotten. I centrum för denna verksamhet 

står tävlandet. Idrottsverksamheten 

blir poänglös utan tävlan. Tveklöst är 

det också så att det är tävlingsverksamheten 

och inte föreningsverksamheten 

som drar de stora barnoch ungdomsgrupperna 

till idrotten. Det går inte 

heller att hävda att tävlingsverksamhet 

är oförenlig med föreningsverksamhet. 

Men de utgör inte ett konfliktlöst verksamhetspar. 

Tävling handlar om att bli 

bäst, och det finns ingen idrottsgren 

där den blir bäst som kämpar mest väl. 

Tävling leder till rangordning samtidigt 

som föreningsfostran eftersträvar jämbördighet 

och motverkar rangordning. 

Det hjälper inte att man i detta sammanhang 

försöker skilja rangordning 

efter idrottsprestation från rangordning 

utifrån mänskliga egenskaper, det finns 

alltför många studier på hur dessa båda 

faktorer korrelerar med varandra. 

Rangordning innebär inte automatiskt 

selektering och utslagning, 

men leder dit förr eller senare. Tidig 

specialisering påskyndar denna process. 

Faktorer som påskyndar eller motverkar 

denna utveckling finns både i 

samhället och inom idrotten. Hur löser 

man då dilemmat att å ena sidan sträva 

efter att utveckla varje individs möjligheter, 

och å den andra handskas med 

situationen då denna strävan kröns 

med framgång och det därmed uppstår 

34 

skillnader mellan individerna? För det 

första bör man betänka uppdraget: att i 

ena änden få in lekande barn och i den 

andra lämna ifrån sig vältränade ungdomar. 

Här finns den eviga frågan om 

tid och anpassning, eller timing, där det 

finns alla möjligheter att hamna fel - 

antingen är man för sent eller för tidigt 

ute. Denna situation är dock inte unik 

för idrotten, vilket epiteten brådmogen 

respektive efterbliven är exempel på. 

Idrottens logik tenderar att driva 

fram en betoning av tävlingsfostran, 

samtidigt som samhällets intresse av 

att stödja idrotten som folkrörelse 

utgår ifrån att idrotten engagerar barn 

och ungdom på ett meningsfullt sätt. 

För samhället är aktiviteten i första 

hand medborgarfostran, att barn och 

ungdom i organiserade former lär sig 

demokratiska former för umgänge, 

lär sig samarbeta, respekt för andra i 

en verksamhet där faktorer som klass, 

kön, religion, språk och etnisk tillhörighet 

är underordnad den gemensamma 

idrottsaktiviteten. Generellt 

kan man dock säga att ju längre upp 

i åldrarna man kommer, desto mer 

betonas tävlingsfostran, liksom att ju 

högre upp i seriesystemen föreningarna 

befinner sig desto mer betonas tävlingsfostran. 

Både anrikning och utslagning 

utvecklas genom tävlingsfostran. 

Fyra enkla verksamhetsprinciper 

Relationen mellan tävlings- och föreningsfostran 

är komplicerad, eftersom 

de både kan förstärka och försvaga 

varandra. Om idrottsrörelsen skulle 

börja propagera för att föreningarna 

skall uppmuntra tidig specialisering blir 

balansen mellan de båda uppdragen 

svår att upprätthålla. För min del anser 

jag att med hjälp av fyra väldigt enkla 

(och självklara) verksamhetsprinciper 

kan man skapa en verksamhet som 

både uppfyller samhällets mål (demokratisk 

fostran, en bra social miljö, 

idrott åt alla etc.) och idrottens mål (så 

många och så bra seniorutövare som 

möjligt). Ett villkor, dock: man måste 

tillämpa dem med absolut konsekvens. 

Och det räcker inte att bara en eller 

några av åldersgrupperna i en förenings 

ungdomsverksamhet arbetar på detta 

sätt. Hela föreningen måste stå bakom 

och principerna måste styra all dess 

barnoch ungdomsverksamhet. 

1. Så många som möjligt skall vara 

med så länge som möjligt. Detta 

är ju en självklar målsättning från 

samhällets sida, men jag menar 

att idrottens målsättning gynnas 

lika mycket av att ha detta som 

grundförutsättning. I de flesta andra 

sammanhang tas det ju som självklart 

att en selektion (likt den mellan ungdoms- 

och seniorverksamhet) blir mer 

ändamålsenligt ju större urval man 

kan välja mellan. 

2. Varje individ skall utvecklas enligt 

sina egna, unika förutsättningar. Det 

är när de lämnar ungdomsverksamheten, 

vid nittonårsåldern, som de 

skall vara fullärda, färdigvuxna och 

redo att konkurrera på lika villkor. 

Vägarna dit är lika många som det 

finns individer. Det gäller att ha is i 

magen, att alltid tänka långsiktigt och 

att ha grundinställningen att varje 

individ kan bli den bästa till dess att 

motsatsen är bevisad. 

3. Varje individ skall i sin utveckling 

endast jämföras med sig själv. Vilka 

resultat gjorde du förra året, vilka 

resultat har du gjort i år, vilka resultat 

vill du åstadkomma nästa år? Att 

jämföra individer med olika fysiska 

förutsättningar är i grunden som att 

jämföra äpplen och päron. Tävlingar 

för ungdomar är i regel blott samma 

sak som premiering av tidig pubertetsutveckling. 

4. Ge alla en bra grenspecifik utbildning. 

Jag garanterar inga underverk. Men 

jag har praktisk erfarenhet av att arbeta 

enligt dessa principer från flera ålderskullar. 

Jag vet att många inte skulle 

spelat fotboll på seniorfotbollsnivå idag 

om vi inte hade behandlat dem som 

vi gjorde. När jag träffar dem så här 

10-15 års efteråt erfar jag att de inte 

kommer ihåg särskilt många matcher, 

eller resultaten, de kommer inte ihåg 

vilka motståndarna var eller ens vem 

som gjorde målen. Men de har glasklara 

minnen av hur vi vuxna betedde oss mot 

dem. Och de blev aldrig utsatta för tidig 

specialisering. 

Referenser 

1. Carlson, Rolf (1991): Vägen till landslaget. 

En retrospektiv studie av framgångsrikaungdomar 

i sju idrotter. Stockholm: Avd. för idrottspedagogisk 

forskning, Inst. För pedagogik och 

GIH, Högskolan för lärarutbildning 

2. Peterson, Tomas (2002) ’Gammal är äldst.’ 

Svensk Idrottsforskning nr. 3/2002, se även 

Peterson, Tomas (2004) Selektions- och rangordningslogiker 

inom svensk ungdomsfotboll 

http://www.idrottsforum.org/articles/peterson/ 

peterson.html 

3. Patriksson, Göran (1987) Idrottens barn : 

idrottsvanor, stress, ‘utslagning’. Stockholm : 

Friskvårdscentrum 

4. Franzén, Mats & Peterson, Tomas (2004) 

”Varför lämnar ungdomar föreningsidrott”? 

Riksidrottsförbundet, FoU-rapport 2004:3


Utveckling av kondition och 

ungdomars träningsbarhet 

Kondition är ett övergripande allmänt begrepp som sammanfattar och innehåller alla de olika 

fysiologiska och psykologiska faktorer som utgör fysisk prestationsförmåga. I fysiologiska 

termer har kondition oftast likställts med maximal syreupptagningsförmåga (VO 2max 

) men det 

skall påpekas att det gäller inte bara syreupptagningsvärdet i form av liter syrgas per minut 

eller ”testvärde” – dvs ml syrgas per minut och kilo kroppsvikt – utan kondition innebär 

också en uthållighet som sammanfaller med ett visst värde av VO 2max 

. 

BJÖRN EKBLOM 

ÅSTRANDLABORATORIET 

GYMNASTIK- OCH 


STOCKHOLM 

Inledning 

Uthålligheten är till största delen liktydigt 

med den perifera muskulaturens 

träningsgrad, men det finns andra faktorer 

som påverkar. Man kan således 

ha en god uthållighet men relativt lågt 

värde på VO 2max 

och vice versa. 

Detta är viktigt att komma ihåg när 

det gäller att värdera utvecklingen av 

kondition och fysisk prestationsförmåga 

hos växande barn och ungdomar, 

där individen också befinner sig i olika 

faser av sin kroppsutveckling. Det är 

mycket som talar för att de olika fysiologiska 

faktorerna som utgör fysisk 

prestationsförmåga är olika utvecklade 

i relation till t.ex. pubertetsutvecklingen. 

Om man därtill vill värdera hur 

barn och ungdomar är ”träningsbara” 

i denna snabba fas av kroppsutveckling 

är det nästan en omöjlig uppgift. Trots 

det finns det en del intressanta fakta 

och synpunkter att diskutera. 

En intressant och kontroversiell 

fråga som ofta leder till skarpa diskussioner 

är ”tidig specialisering”. Många 

debattörer har mycket bestämda åsikter 

i frågan men de bygger ofta mer på 

synpunkter än fakta. Att träna hårt är 

inte detsamma som tidig specialisering. 

Erfarenheter finns att de som senare 

blivit mycket duktiga t.ex. musiker 

eller idrottare inte utskiljt sig nämnvärt 

i unga år i olika prestationsmått 

jämfört med jämnåriga, men de har 

i allmänhet tränat mycket och under 

lång tid samt varit koncentrerade på 

sin färdighetsutveckling. Oftast har 

utgångsläget alltså inte varit exceptionellt 

bra. Att bli världsstjärna tar 

tid – inte sällan uppåt 15 år av hård 

träning. 

Träningsbarhet och utvecklingen av 

viktiga fysiologiska faktorer är förvisso 

beroende av utvecklingsfas, träning, 

arv och kön men i många fall kan det 

avgörande vara förmågan att tåla hård 

träning ur såväl fysiologisk och ortopedisk 

synvinkel som psykologiskt och 

socialt. Men det finns också negativa 

påverkande faktorer såsom kroniska 

sjukdomar, undernäring, olämplig 

kroppskonstitution och ”dämpande” 

social omgivning som tillsammans med 

de olika positiva delarna gör att det är 

mycket svårt att göra bedömningar om 

framtida prestationsförmåga. Talang 

syns inte alltid! 

Allmänna utvecklingen i Sverige 

Att skillnader mellan pojkars och 

flickors prestationsförmåga accentueras 

från 12-13-årsåldern är känt 

sedan länge. Men i SIH-projektet 

(Skola - Idrott – Hälsa) från GIH, där 

omfattande mätningar av barn och 

ungdomars vikt och fysisk prestationsförmåga 

gjordes år 2001, kunde också 

utvecklingen på senare tid bedömas 

genom jämförelser med motsvarande 

undersökning från 1987. Figur 1 och 2 

redovisar förändringar i vikt och fysisk 

prestationsförmåga mellan undersökningarna. 

Det är uppenbart att även 

om c:a 2/3 av ungdomarna har samma 

BMI 2001 som 1987 så visar mätning- 

35


Figur 1. BMI-värden (y-axeln) sammanlagt fördelade over åldersgrupperna 10, 13 och 16 år. Gränsen för 

övervikt är åldersrelaterad. (Ekblom och medarb. 2003). 

Figur 2. Förändringar i olika tester mellan 1987 och 2001 (Ekblom och medarb. 2004). 

arna att den överviktiga tredjedelen har 

allt högre BMI 2001. Vad gäller mätningar 

av styrka i armar och maguskler 

föreligger kraftiga försämringar 2001 

medan benmuskulaturen i stort är oförändrad. 

Beräkningar av VO 2max 

från 

Åstrandtestet på cykelergometer visade 

trenden att flickor i stort hade oförändrade 

medan 16 åriga pojkar hade c:a 

10% sämre värden 2001 – för vidare 

läsning se Örjan Ekbloms avhandling 

(2005). Konklusionen är att utvecklingen 

bedömt från ett slumpmässigt 

urval bland 10, 13 och 16 års flickor 

och pojkar i Sverige är klart negativ. 

Detta kan leda till en klart försämrad 

framtida fysisk prestationsförmåga och 

hälsa om inget görs för dessa åldersgrupper 

och de som kommer därefter. 

Uppenbart är också att underlaget 

minskar för att få tillräckligt stort antal 

vältränade idrottare eller specialutbildade 

militärer. 

Elitidrott 

I uthållighetsidrott är god arbetsteknik 

(t.ex. ”löpekonomi”), lokalt hög muskeluthållighet 

samt hög VO 2max 

viktiga 

framgångsfaktorer. En ofta diskuterad 

fråga är därför: Hur är träningsbarheten 

i olika åldrar? 

Löpekonomi definieras som syreförbrukning 

(VO 2 

) vid en given hastighet. 

Ju lägre VO 2 

desto bättre löpekonomi. 

Förbättringen av denna förmåga ligger 

främst i rent tekniska moment som 

effektivare löpsteg och rörelsemönster. 

Även om det finns skillnader i löpekonomi 

mellan olika idrottare i samma 

ålder och även om det troligen är en 

fördel att vara väl rörelseskolad i sin 

idrott redan i unga år, så har Bertil 

Sjödin visat att löpekonomin kan förbättras 

avsevärt efter puberteten. Figur 

3 visar utvecklingen av löpekonomin 

hos en sedermera god löpare från 18 

till 24 år. Denna faktor är således klart 

utvecklingsbar i vuxen ålder. 

Muskeluthålligheten bestäms 

främst av muskelstyrkan, koncentrationen 

av specifika muskelenzymer 

och kapilläriseringen i muskeln som 

förbättrar muskelblodflödet och ökar 

syrgas- och näringsutbytet mellan blod 

och mitokondrier. Muskelblodflöde är 

inte så lätt att mäta men Henriksson 

och Reitman visade 1977 hur muskelenzymnivåerna 

hos vuxna kan öka 

uppåt 40% på bara 8 veckors konditionsträning. 

Efter avslutad träningsperiod 

faller de snabbt ner mot samma 

värden som före träningen bara under 

några veckor. Däremot är VO 2max 

mera 

trögrörlig med träning och inaktivitet. 

Grimby och Saltin (1983) visade dessutom 

att vältränade 25 och 70 åringar 

har i stort samma muskelenzymnivåer. 

Bengt Eriksson (1972) kunde dessutom 

visa att även ungdomar kan öka sina 

muskelenzymvärden med reguljär 

träning. 

Den sammanlagda effekten av 

uthållighetsträning på muskelblodflöde, 

enzymaktivitet och syrgasutnyttjande 

kan avläsas i mjölksyrakoncentration 

– t.ex. 4 mmol/l - vid en viss standardiserad 

submaximal arbetshastighet i 

löpning eller på cykel. Med denna indikator 

på den perifera träningsbarheten 

kunde Sjödin och Svedenhag (1992) 

visa att löphastigheten för mjölksyrakoncentrationen 

förbättrades såväl före 

som under och efter längdtillväxtspurten. 

Sammantaget visar alla dessa 

undersökningar att den lokala muskeluthålligheten 

utvecklas med stigande 

ålder men är också träningsbar redan i 

unga år. Det är säkerligen bra att ha en 

välutvecklad lokal muskeluthållighet i 

unga år men det är ingen förutsättning 

för framtida elitframgångar. 

Maximal syreupptagning är den 

tredje viktiga faktorn för att nå 

elitklass i uthållighetsidrott. Undersökningar 

har visat att när elitidrottare 

tränat länge i sin idrott så förblir 

VO 2max 

i stort oförändrad trots ytterligare 

hård träning. Frågan är då om 

man med tidig träning i unga år kan 

uppnå ännu högre värden genom att 

börja träna före och under puberteten 

än senare för att så få högre framtida 

värden. Frågan är fortfarande obesvarad 

trots många år av diskussioner och 

forskningsarbete. 

En samlad erfarenhet är trots allt 

36


2003). Men det skall påpekas att vi vet 

naturligtvis inte om detta betyder att de 

i framtiden skulle bli bättre elitidrottare. 

Jag har ovan sagt att det finns 

alltför många faktorer som bestämmer 

om man blir elitidrottare. Men träning i 

unga år kanske är en bra början. 

Figur 3. Förändring i syreupptagning vid given belastning med ökad ålder (Bertil Sjödin, personliga 

data). 

Figur 4. Utveckling av maximal syreupptagning hos Japanska i olika träningsgrupper före och efter 

längdtillväxtspurten (PHV) 

att många framgångsrika uthållighetsidrottare 

har tränat hårt i många år och 

från tidig ålder (se ovan). Men säkra 

forskningsbelägg för detta finns inte. 

Att träning i unga år kan öka VO 2max 

är tämligen välkänt (Ekblom 1969, 

Sjödin och Svedenhag 1992, Obert och 

medarb 2003. m fl.) men ökningen är 

större efter längdtillväxtspurten – se 

Figur 4 (Kobayashi och medarb. 1978). 

Vad utgör begränsning för VO 2max 

? 

Modern forskning har visat – enligt 

min mening – att VO 2max 

är begränsad 

av hjärtats förmåga att pumpa blod 

och att det i stor utsträckning är hjärtats 

storlek som avgör detta. Försök på 

hundar och grisar har visat att om man 

tar bort den bindvävshinna som omger 

hjärtat (perikardiet) så ökar VO 2max 

ordentligt utan att andra viktiga cirkulatoriska 

funktioner såsom maximal 

hjärtfrekvens, blodtryck under maximalt 

arbete eller perifert syrgasutnyttjande 

försämras (Stray-Gundersen och 

medarb.1986. Hammond och medarb. 

1992). En begränsning ligger således i 

hjärtats maximala slagvolym – som är 

beroende av hjärtats totala volym. Kan 

då träning i unga år öka hjärtvolymen 

mer än i vuxen ålder och skulle därmed 

tidig konditionsträning öka förutsättningen 

för en framtida hög VO 2max 

? 

Som påpekas ovan är träningsstudier 

på barn och ungdomar svårbedömda 

främst på grund av att man 

måste särskilja den normala tillväxten 

från eventuell träningseffekt. Emellertid, 

genom att jämföra förändringar av 

hjärtvolymens ökning med träning med 

andra kroppsdimensioner såsom vitalkapacitet, 

längd och vikt, kunde vi visa 

att de som tränade under 32 månader 

vid tidpunkten för puberteten fick en 

större hjärtvolym än som kunde hänföras 

till normala tillväxten (Ekblom 

1969). Det finns andra studier som har 

liknande slutsatser (Obert och medarb. 

Sammanfattning 

• Studier på den normala utvecklingens 

av barns och ungdomars fysiska 

prestationsförmåga och speciellt 

kondition visar på nedslående trender, 

som kan få allvarliga konsekvenser för 

kommande generationers hälsa och 

prestationsförmåga. 

• Ungdomar har god träningsbarhet. 

• Om träning i tidiga år är en förutsättning 

för framtida elitprestationer i 

uthållighetsidrotter är inte vetenskapligt 

belagt. 

Referenser 

Ekblom B. Effect of physical training in adolescent 

boys. J Appl Physiol 27:350-355, 1969. 

Ekblom Ö. Physical Fitness and Overweight in 

Swedish Youths. Karolinska institutet och GIH, 

2005. 

Ekblom Ö, Oddsson K, Ekblom B. Prevalence 

and regional differences in overweight in 2001 

and trends in BMI.-distribution in Swedish 

children from 1987 to 2001. Scand J Publ 

Health 31:1-7, 2003. 

Ekblom Ö, Oddsson K, Ekblom B. Health 

related fitniss in Swedish adolescents 1987 and 

2001. Acta Paedriatr 93:1-6, 2004. 

Reiksson B. Physical training, oxygen supply 

and muscle metabolism in 11-13 –year old 

boys. Acta Physiol Scand Suppl 384:1-48, 1972. 

GrimbyG, Saltin B. The ageing muscle. Clin 

Physiol 3:209-218, 1983. 

Hammond HK, Frances CW, Bhargava V, Shabetai 

R. Heart size and maximal cardiac output 

are limited by the pericardium. Am J Physiol 

263:1675-1681, 1992. 

Henriksson J, Reitman JS. Time course of 

changes in human skeletal muscle succinate 

dehydrogenase and cytochrome oxidase activities 

and maximal oxygen uptake with physical 

activity and inactivity. Acta Physiol Scand 

99:91-97, 1977. 

Kobayashi K, Kitamura K, Miura M, Sodemyma 

H, Murase Y, Miyashita, Matsui H. 

Aerobic power as related to body growth and 

training in Japanese boys: a longitudinal study. 

J Appl Physiol 44:666-672, 1978. 

Obert P, Mandigouts S, Nottin S, Vinet A, 

N´Guyen LD, Lecoy AM. Cardiovascular 

responses to endurance training in children: 

effect of gender. Eur J Clin Invest 33:199-208, 

2003. 

Sjödin B, Svedenhag J. Oxygen uptake during 

running as related to body mass in circumpubertal 

boys: a longitudinal study. Eup J Appl 

Occup Physiol 65:150-157, 1992. 

Stray-Gundersen J, Musch TI, Haidet GC, 

Swain DP, Ordway GA, Mitchell JH. The 

effects of pericardiectomy on maximal oxygen 

comsumption and maximal cardiac output in 

untrained dogs. Cir Res 58:523-530, 1986. 

37


Styrketräning för barn 

– bu eller bä? 

Fysisk träning av barn är och förblir ett kontroversiellt ämne som alltid väcker känslor och 

som aktualiserar många etiska, fysiologiska och medicinska frågor. Styrketräning är i detta 

sammanhang onekligen den typen utav träning som ställer dessa frågor på sin yttersta 

spets. Diskussionen om styrketräningens inverkan på barns utveckling och hälsa lämnar få 

oberörda, men vad säger egentligen forskningen? Är det farligt eller nyttigt, finns det några 

effekter överhuvudtaget? I denna artikel försöker vi med utgångspunkt i sju enkla frågor 

belysa de” hårda” empiriska data som finns tillgängliga inom området. 

MICHAIL TONKONOGI 

HÖGSKOLAN DALARNA 

OCH ÅSTRAND- 

LABORATORIET GIH, 

STOCKHOLM 

Definitioner 

För att diskussionen om styrketräningens 

effekter ska vara meningsfull 

måste man enas om vad man menar 

med styrka och styrketräning. Styrkan 

manifesteras i olika former men 

i sin mest allmängiltiga form kan den 

definieras som Förmågan att med hjälp 

av muskelkontraktion motstå eller 

övervinna yttre kraft. Styrketräning 

kan då inringas som Fysisk träning som 

är särskilt designad för att öka styrkan. 

Fråga 1. Blir barn starkare av styrketräning? 

Den första frågan man ställer sig när 

man problematiserar styrketräning 

för barn och särskilt då prepubertala 

(före puberteten) barn är om det 

överhuvudtaget är möjligt att uppnå en 

styrkeökning med hjälp av träning. Ett 

av de argumenten som har framförts 

mot att styrketräningen ska ha någon 

effekt är att prepubertala barn har 

låga koncentrationer av cirkulerande 

androgener (testosteron). Därmed 

saknas det förutsättningar för att bygga 

upp muskelmassa. Man ska dock ha 

i åtanke att en ökning av styrka inte 

nödvändigtvis är relaterad till en ökad 

muskelmassa. Även andra faktorer 

såsom t ex neuromuskulär anpassning 

eller kvalitativa förändringar i muskulaturen 

kan leda till ökad styrka. Men 

vad säger de experimentella studierna? 

De första undersökningarna kom 

redan på 1950-talet. Noack (1956) 

rapporterade att gripstyrka hos 13- 

åriga flickor och pojkar ökade efter en 

period av isometrisk träning. Några år 

senare rapporterade Hettinger (1958) 

att isometrisk träning hos flickor och 

pojkar som var 12,6 år gamla ledde till 

en ökning av styrka med 1,6-4,1 % per 

vecka vid böjning och sträckning i armbågsleden. 

Dessa studier hade ett antal 

svagheter (ingen kontroll av tillväxtens 

och inlärningens betydelse, relativt hög 

ålder) som gör det svårt att dra några 

definitiva slutsatser utifrån de framlagda 

resultaten. De efterföljande studierna av 

Grimm & Raede (1967) och Rohmert 

(1968), som också visade på ökad styrka 

till följd av styrketräning, hade bättre 

kontroll på pojkars och flickors pubertala 

status men även de saknade kontroll 

av effekterna av tillväxt och inlärning på 

de erhållna resultaten. 

Inte alla studier har kunnat visa styrkeförbättringar 

till följd av styrketräning 

hos barn och vissa av dem har blivit flytigt 

citerade och använda som argument 

i debatten. Dessa studier har dock en 

gemensam nämnare, nämligen mycket 

låga träningsvolymer och belastningar. 

I studien av Kristen (1963) t ex bestod 

träningen av 1 maximal kontraktion 5 

ggr/vecka. Vilket knappast skulle kallas 

för styrketräning idag. Även två andra 

studier som inte påvisade styrkeökningar 

hos barn (Vriens 1978 och Docherty 

et al. 1987) kännetecknas av mycket 

låga träningsvolymer, vilket innebär att 

träningsstimuli kan vara otillräckligt för 

att framkalla en styrkeökning. 

Ett stort antal välkontrollerade 

38


ställt utom allt rimligt tvivel att barn blir 

starkare av styrketräning. Denna viktiga 

slutsats leder oss in på nästa fråga, nämligen, 

hur mycket starkare blir barn av 

att styrketräna? 

”Det skall börjas i tid”, gäller det även i styrketräning? Foto: Ulf Palenius, OneHouse Art Direction AB. 

studierna där prepubertala barn fick 

bedriva styrketräning i modern mening 

genomfördes på 1980- och 1990-talet. 

Ett bra exempel är studie av Weltman 

et al. (1986) som studerade en grupp 

prepubertala (utifrån både Tanners 

skala och testosteronvärden) 6-11- 

åringar som fick träna isokinetisk 

styrka 3 ggr/vecka, 45 min/pass under 

14 veckor. Resultaten visade (Tabell 

1) att styrketräningsgruppen hade 

betydligt större styrkeökningar än 

barnen i kontrollgruppen. Observera 

att även kontrollgruppen uppvisar 

signifikanta styrkeökningar i vissa 

rörelser, vilket är naturligt då barnen 

växer och blir starkare på grund 

av tillväxten. Antalet kontrollerade 

studier på prepubertala barn som visar 

att signifikanta styrkeökningar uppnås 

till följd av styrketräning uppgår 

numera i flera tiotals. Dessa studier 

omfattade både pojkar och flickor som 

använde sig av olika typer av träning 

såsom bl a isotonisk (Ramsay et al. 

1990, Pfeiffer & Francis 1986, Rians 

et al. 1987), isometrisk (Fukunaga et 

al. 1992, Faigenbaum et al. 1993), 

isokinetisk (Weltman et al. 1986) osv. 

Man använde såväl olika typer av 

apparater som fria vikter (Servedio et 

al. 1985, Ozmun et al. 1994, Sailors 

& Berg 1987) och egen kroppsvikt 

(Falk & Mor 1996, Siegal et al 1989) 

som träningsredskap. Det stora antalet 

studier möjliggjorde genomförande 

av Meta-Analys, som är ett sätt att 

statistiskt bearbeta data från flera olika 

studier för att kunna komma fram till 

en avgörande slutsats. En sådan Meta- 

Analysstudie som omfattade totalt 28 

studier genomfördes av Falk & Tenenbaum 

(1996). I och med denna Meta- 

Analysstudie kan man säga att det är 

Fråga 2. Hur mycket starkare blir barn 

av styrketräning? 

Majoriteten av studierna visar att 

styrkeökningar hos barn till följd av 

styrketräning ligger på mellan 14 och 

30 % (hänsyn har tagits till eventuella 

styrkeökningar i kontrollgrupper) (Falk 

& Tenenbaum 1996). Med tanke på 

att studierna varar någon eller några 

månader kan man säga att det är en 

betydande ökning. Men hur ska den 

betraktas i relation till de styrkeökningarna 

som uppnås hos vuxna med hjälp 

av styrketräning? I en review-artikel 

från 2004 har Stratton et al. kommit 

till slutsatsen att barn uppvisar samma 

relativa med lägre absoluta ökningar än 

vuxna, vilket ter sig naturligt med tanke 

på att barns absoluta styrka är lägre än 

vuxnas. I en tidigare review från 1993 

skriver Blimkie att om träningsstimuli är 

adekvata så uppnår barn lägre absoluta, 

men samma om inte större relativa 

styrkeökningar än vuxna. Författarna är 

med andra ord överens om att träningsbarheten 

hos barn vad gäller styrka 

är helt i nivå med vuxna människors 

träningsbarhet. 

I frågan om barns träningsbarhet i 

relation till vuxnas dito är det intressant 

att betrakta en studie av Pfeiffer & Francis 

(1986) som studerade den procentuella 

tillväxten i arm- och benstyrka efter 

en 9-veckorsperiod hos en träningsgrupp 

och en kontrollgrupp. Träningsgruppen 

uppvisade inte helt oväntat avsevärt 

större styrkeökningar än kontrollgruppen 

(Figur 1A). När man splittrade 

träningsgruppen i tre undergrupper: 

prepubertala (~10 år gamla), pubertala 

(~13 år gamla) samt postpubertala 

(~20 år gamla) visade det sig att de prepubertala 

pojkarna uppnådde de största 

relativa styrkeökningarna (Figur 1B). 

Den generella slutsatsen man kan dra 

vad gäller magnituden av styrkeökningar 

som kan uppnås hos barn med styrketräning 

är att barnen är i relativa termer 

(procentuell ökning av styrka) minst lika 

träningsbara som vuxna. Då infinner sig 

nästa fråga – vilka mekanismer kan ligga 

bakom dessa styrkeökningar hos barn? 

Fråga 3. Vilka mekanismer ligger 

bakom styrkeökningen hos barn? 

Det välkända sambandet mellan muskelns 

tvärsnittsarea och styrka gör 

att en ökad muskelmassa alltid måste 

betraktas som en tänkbar kandidat vad 

39


gäller bakomliggande mekanismer för 

styrkeökningar. Det finns dock väldigt 

lite stöd för att styrkeökningar till följd 

av styrketräning hos barn är relaterade 

till muskelhypertrofi (tillväxt). 

Mersch & Stoboy (1989) rapporterade 

en ökning (4-9%) av tvärsnittsarea av 

kvadricepsmuskel hos ett par prepubertala 

enäggstvillingar efter 10 veckor 

av maximal isometrisk träning (knästräckning). 

Vidare har Pikosky et al. 

(2002) funnit ökad positiv kvävebalans 

hos styrketränande barn vilket kan 

vara ett tecken på ökad proteinsyntes 

i muskulaturen. Men den absoluta 

majoriteten av styrketräningsstudier 

på barn har trots uppnådda styrkeökningar 

inte kunnat påvisa några tecken 

på muskelhypertrofi (Blimkie et al. 

1989a, Hassan 1991, McGovern 1984, 

Ozmun et al. 1994, Ramsay et al. 1990, 

Sailors & Berg 1987, Siegel et al. 1989, 

Weltman et al. 1986). Som en trolig 

mekanism bakom styrkeökningarna 

har författarna i dessa artiklar föreslagit 

neuromuskulär anpassning. Flera 

studier har undersökt om så verkligen 

är fallet. Resultaten är samstämmiga 

– styrkeökning hos barn till följd av 

styrketräning kan framförallt härledas 

till neuromuskulär anpassning, dvs ett 

förbättrat samarbete mellan nervsystemet 

och muskulaturen (Blimkie et al. 

1989a; Ramsay et al. 1990; Ozmun et 

al. 1991, 1994). Med andra ord går det 

inte att göra ett prepubertalt barn till en 

kroppsbyggare då ökning av muskelmassa 

till följd av träning är obefintlig, 

däremot kan man uppnå en neuromuskulär 

anpassning som gör att muskelstyrka 

hos ett barn ökar påtagligt. 

Även hos vuxna utgör neuromuskulär 

anpassning en viktig underliggand 

mekanism för styrkeökningar (Hakkinen 

& Komi 1983). Det är dock känt 

att de styrkeökningar som är relaterade 

till neuromuskulär anpassning, 

till skillnad från sådana relaterade till 

ökad muskelmassa, är en färskvara. En 

vuxen nybörjare som börjar styrketräna 

upplever under de första månaderna 

en snabb ökning av styrka på grund av 

neuromuskulär anpassning. Ett avbrott 

i träningen leder dock till en snabb nedgång 

i den nyförvärvade styrkan. Tyder 

detta på att även styrkeökningar hos 

barn som ju till stor del är relaterade till 

neuromuskulär anpassning är en kortvarig 

effekt? Det får bli vår nästa fråga. 

Figur 1. Resultat från studie av Pfeiffer & Francis (1986). A) De relativa ökningarna i arm- och benstyrka i 

tränings- respektive kontrollgruppen efter en styrketräningperiod (9 veckor). B) De relativa styrkeökningarna 

i olika åldersgrupper inom träningsgruppen. 

Fråga 4. Hur varaktiga är de träningsrelaterade 

styrkeökningarna hos barn? 

Att besvara denna fråga är inte så lätt 

då en eventuell nedgång i styrka på 

grund av avbruten träning kan maskeras 

av styrkeökning som är relaterad 

till tillväxt. För att kunna studera 

varaktigheten i styrkeökningar måste 

man jämföra styrkeförändringar i en 

styrketräningsgrupp efter ett avbrott 

i träningen med förändringar i en 

kontrollgrupp. Blimkie et al. (1989b) 

har studerat styrkeförändringar hos en 

grupp 9-11 åriga pojkar efter 20-veckors 

träning och funnit att skillnader i 

styrkan mellan den tränande gruppen 

och kontrollgruppen minskade inom 

loppet av några veckor efter att tränande 

gruppen avslutade sitt träningsprogram. 

Denna studie omfattade dock 

bara 6 individer per grupp. Faigenbaum 

et al. (1996) genomförde en mer omfattande 

studie med en träningsgrupp 

bestående av 11 pojkar och 4 flickor 

(7-12 år gamla) och en kontrollgrupp 

av 3 pojkar och 6 flickor i samma ålder. 

Även denna studie visade att gapet i 

styrkan som uppstod efter 8-veckors 

träning minskade inom loppet av 8 

veckor när träningen avbröts. 

Båda ovannämnda studierna är 

dock tämligen kortvariga. En mycket 

elegant långvarig studie av Diekmann 

& Letzelter (1986) följde bl a upp två 

grupper pojkar från att de var 8 tills de 

var 10 år gamla. Varje grupp bestod av 

35 pojkar. Den ena gruppen tränade 

benpress 2 ggr/vecka under tre 12-veckors 

långa träningsperioder medan den 

andra gruppen fungerade som kontroll 

(Figur 2). Resultaten visar att styrketräningsgruppen 

behöll sitt försprång i 

styrkan även mellan träningsperioderna. 

Flickor uppvisade samma mönster. 

Mekanismen bakom det här fenomenet 

är inte helt klar. Det är möjligt att de 

styrketränande barnen som blir starkare 

under en träningsperiod rör sig mer/ 

annorlunda än barnen i kontrollgruppen 

även i sitt vardagliga liv. Ett starkt 

barn kanske mer gärna klättrar i träden, 

springer och hoppar än ett svagare 

barn. Men vad mekanismen än är så 

tyder dessa resultat på att styrkeökningar 

som uppnås med styrketräning 

hos barn kan vara hållbara även om de 

inte är relaterade till en ökad muskelmassa. 

Fråga 5. Varför ska barn styrketräna? 

De ovanstående resonemangen visar att 

man kan uppnå en styrkeökning hos 

barn med hjälp av träning och att denna 

ökning är storleksmässigt jämförbar 

med en sådan hos vuxna. Ökningen 

förefaller också vara relativt varaktig. 

Men vad finns det egentligen för 

anledningar för barn att styrketräna? 

Behöver barn vara starkare? I detta sammanhang 

vill vi citera Lars Peterson och 

Bengt O Eriksson som i sin artikel från 

1986 skriver: ”Det är viktigt när man 

talar om inlärning av teknik att veta 

att man också måste ha en tillräcklig 

muskelstyrka för grenen i fråga för att 

kunna utföra en rörelse på rätt sätt.” 

Däri ligger en stor del av svaret. Tillräcklig 

styrka är en förutsättning för att 

ett barn ska kunna lära sig rätt rörelseteknik. 

Barn besitter stor förmåga för 

motorisk inlärning. Barnaåren är därför 

en tid när man kan skaffa sig en bred 

rörelsearsenal som i mångt och mycket 

bestämmer rörelseförmåga för hela livet. 

Det är dock viktigt att ett barn redan 

från början lär sig rätt teknik då korrigering 

av ett felaktigt rörelsemönster är 

mycket arbetskrävande och långt ifrån 

alltid möjlig. En bristande styrka kan 

hindra teknikinlärning och därigenom 

hämma utveckling av rörelseförmåga. 

Det säger sig självt att det är mycket 

lättare att lära ett barn att göra dubbelvolter 

än en 30-åring. Men för att göra 

en dubbelvolt krävs en hel del styrka 

som kan uppnås genom styrketräning. 

Förutom ökad styrka medför styrketräning 

en rad andra positiva effekter. 

Det är känt att fysisk aktivitet i unga 

år är viktig för uppbyggnad av skelett. 

Man vet att en optimal träningspåverkan 

på skelett kräver att benen utsätts 

för hög kraft och att endast de delar 

av skelettet som belastas stärks. Styrketräning 

med sin oändliga arsenal av 

40


Figur 2. Resultat från studie av av Diekmann & Letzelter (1986). Två grupper pojkar (35 pojkar i varje) 

följdes upp från att de var 8 tills de var 10 år gamla. Den ena gruppen tränade benpress 2 ggr/vecka 

under tre 12-veckors långa träningsperioder medan den andra gruppen fungerade som kontroll. Resultaten 

visar att styrketräningsgruppen behöll sitt försprång i styrkan även mellan träningsperioderna. 

övningar utgör ett perfekt instrument 

för att påverka alla delar i det växande 

skelettet och är till sin natur förenad 

med hög kraftutveckling. Ett utmärkt 

instrument för skelettuppbyggnad med 

andra ord. Styrketräningens roll för 

skelettuppbyggnaden poängterades av 

the British Asoociation of Exercise and 

Sport Sciences (BASES) i dess Position 

Statement on Guidelines for Resistance 

Exercise in Young People, 2004. År 

2005 har Yu et al. kunnat lägga fram 

experimentella belägg för att styrketräning 

hos barn resulterar i ökad 

benmineralisering. 

En annan viktig aspekt av styrketräning 

hos barn är dess skadeförebyggande 

effekt. Det är välkänt att 

tillräcklig muskelstyrka minskar risk 

för skador hos vuxna. Studier av bl 

a Cahill & Griffith (1978) och Hejna 

& Rosenberg (1982) visar att detta 

samband gäller även för unga idrottare. 

Styrketräning visade sig resultera 

i lägre skadefrekvens, minskad svårighetsgrad 

och kortare rehabiliteringstid 

hos unga fotbollspelare och andra 

idrottare. 

Styrketräning har också visat sig 

ha en lång rad positiva effekter hos 

barn med olika sjukdomar. Jones har 

i sin avhandling från 2002 framlagd 

vid Liverpool John Moores University 

behandlat ryggproblem hos barn och 

unga och visat att styrketräning 2 ggr/ 

vecka under 8 veckor kunde minska 

symptom vid kronisk ryggsmärta. 

Vidare har styrketräningens positiva 

effekter kunnat påvisas hos barn med 

brännskador (Suman et al. 2001), cerebral 

pares (Morton et al. 2005), cystisk 

fibros (Selvadurai et al. 2002). 

Det finns således ett antal skäl som 

motiverar styrketräning för barn. Men 

även om vi vet att vi kan och vi vet 

varför vi ska, vet vi då hur barn ska 

styrketräna för att uppnå den bästa 

effekten? 

Fråga 6. Vi vet att vi kan och vi vet 

varför vi ska, men vet vi hur? 

Studier rörande optimeringen av 

upplägget av styrketräning för barn är 

relativt få men de ger vissa indikationer 

angående belastningar och träningsfrekvensen. 

Faigenbaum et al. (1999) 

har studerat effekter av styrketräning 

hos 11 flickor och 32 pojkar (5,2-11,8 

år) som tränade 2 ggr/vecka under 8 

veckor. Barnen delades in i tre grupper 

där ena gruppen fungerade som 

kontroll medan andra tränade styrkan 

enligt ”low repetition-heavy load” 

modellen (1 set, 6-8 reps) och den 

tredje enligt ”high repetition-moderate 

load” modellen (1 set, 13-15 reps). 

Resultaten visade att träningsmodellen 

med lägre belastning och fler repetitioner 

gav den största styrkeökningen. 

Samma forskargrupp genomförde 

sedan en utökad studie som förutom 

ovannämnda träningsmodeller även 

omfattade kombinerad träningsmodell 

(1 set, 6-8 reps + 6-8 stötar av en 

medicinboll) samt en modell med 1set 

av bara 13-15 stötar av en medicinboll) 

(Faigenbaum et al. 2001). Resultaten i 

denna studie har i stort sett bekräftat 

de tidigare fynden att 1 set med 13-15 

reps alternativt 1 set, 6-8 reps + 6-8 

stötar av en medicinboll ger de största 

styrkeökningarna. En generell slutsats 

man kan dra från dessa studier är att 

barn inte behöver tunga belastningar 

för att uppnå en styrkeökning. Moderata 

belastningar med större antal 

repetitioner förefaller vara det vinnande 

receptet. 

Frågan om en optimal träningsfrekvens 

har studerats av Stahle et al. 

(1995). Dessa forskare har jämfört 

effekter av styrketräning 2 ggr/vecka 

med träning 3 ggr/vecka hos 64 pojkar 

i 3 åldersgrupper 7-9, 10-12 och 13-16 

år. Barnen tränade 10 olika övningar 

på 75% av 1RM (30 min/pass) under 

9 månader. Det har visat sig att hos 

7-9 åringar var båda modeller lika 

effektiva. Hos 10-12 åringar var dock 

styrkeökningen signifikant större vid 2 

pass/vecka. Styrketräning 2 ggr/vecka 

visade sig vara den mest optimala frekvensen 

även i studie av Faigenbaum 

et al. (2002) som jämförde träning 

1gg/vecka kontra 2 ggr/vecka hos 21 

flickor och 35 pojkar (7,1-12,3 år 

gamla) som tränade 12 olika övningar 

med 10-15 reps per set under 8 veckor. 

En försiktig slutsats utifrån det här 

mycket begränsade materialet kan vara 

att styrketräning 2 ggr/vecka förefaller 

vara en optimal träningsfrekvens för 

barn. 

Det återstår nu att besvara den 

sjunde och den mest centrala frågan 

om styrketräning för barn. Medför 

styrketräning några skadliga effekter? 

Är det farligt för barn att styrketräna? 

Fråga 7. ÄR DET FARLIGT?!!! 

De största farhågorna som lyfts fram 

från vetenskapligt håll vad gäller risker 

med styrketräning hos växande individer 

handlade om eventuella skador på 

de så kallade tillväxtzonerna (epifyserna) 

där extremiteternas huvudsakliga 

tillväxt sker (Peterson & Eriksson 

1986). Dessa zoner har lägre mekanisk 

hållfasthet än andra delar av skelettet 

och det var därför rimligt att anta 

att de skulle drabbas först om benen 

överbelastas. Skador på tillväxtzonerna 

hos en växande individ kan leda till en 

störning i tillväxten med en skillnad 

i längtillväxt i olika delar av epifysen 

och en felställning som konsekvens. 

Har dessa farhågor besannats? Oss 

veterligen finns det bara en rapport i 

hela värden där tyngdlyftning ledde till 

en epifysskada (Gumbs et al. 1982). 

Skadan läkte utan några komplika- 

41


tioner eller bestående men. Observera 

att det rapporterade fallet handlar om 

tyngdlyftning med maximala vikter och 

inte om styrketräning. De flera tiotals 

longitudinella studierna av styrketräning 

hos barn som är genomförda 

visade sig vara praktiskt taget fria från 

skador. Rians et al. (1987) genomförde 

en studie som var specifikt fokuserad 

på att undersöka eventuella faror med 

styrketräning hos barn. Med olika 

metoder har man undersökt eventuella 

skador på skelett och muskler samt 

möjlig påverkan på hjärt-kärlsystemets 

funktion, mognad, tillväxt, rörlighet, 

motorisk funktion. Resultaten visade att 

styrketräning inte hade några negativa 

effekter på någon av de undersökta 

parametrarna och att skaderisken i samband 

med styrketräning är obefintlig. 

Men maximala lyft då? Hur farligt 

är det? Faigenbaum et al. (2003) 

använde 1 RM som test av maximal 

styrka hos 6-12 åringar. Studien rapporterade 

inga skador. Byrd et al. (2003) 

följde unga tyngdlyftare under 543 

maximala lyft. Inte heller denna studie 

rapporterade några skador. 

Man kan argumentera att de 

ovannämnda longitudinella studierna 

omfattar ett relativt begränsad antal 

försökspersoner och är relativt korta. 

Den längsta studien av den här typen 

(Stahle et al. 1995) omfattar 9 månaders 

långt styrketräningsprogram (inga 

skador rapporterades i samband med 

denna studie). Man kan därför spekulera 

att styrketräning kan medföra faror 

på längre sikt och att studier med bredare 

underlag skulle ge ett annat utfall. 

Det finns dock ett antal epidemiologiska 

studier på området styrketräning för 

barn som förstärker bilden om styrketräning 

som en trygg och säker typ av 

fysisk träning. Hamill (1994) har i en 

omfattande sammanställning av flera 

studier jämfört skaderisken hos unga 

idrottare i olika idrottsgrenar och typer 

av träning. Resultaten visar att skaderisken 

vid styrketräning var 0,0035 

skador / 100 mantimmar träning och 

vid maximala lyft 0,0017 skador / 100 

mantimmar träning. Detta kan jämföras 

med skaderisken vid fotbollsträning 

(6,20 skador / 100 mantimmar träning) 

eller basket (1,03 skador / 100 mantimmar 

träning). Siffrorna talar sitt tydliga 

språk. Det är för ett barn mer än 1500 

ggr farligare att spela fotboll än att 

styrketräna! Att spela basket är 600 ggr 

farligare än att hålla på med styrkelyft! 

Styrketräning för barn kan betraktas 

som en synnerligen säker träning med 

mycket låg skaderisk och ett stort antal 

positiva effekter. 

Rörelse Träningsgrupp (n=16) Kontrollgrupp (n=10) 

Knäflexion 30°/s + 23,6 % - 1,0 % * 

Knäflexion 90°/s + 21,0 % - 5,5 % * 

Knäextension 30°/s + 24,5 % - 0,3 % * 

Knäextension 90°/s + 18,6 % + 4,8 % 

Armbågsflexion 30°/s + 29,2 % - 1,0 % * 

Armbågsflexion 90°/s + 36,6 % + 5,9 % * 

Armbågsextension 30°/s + 32,1 % + 14,5 % 

Armbågsextension 90°/s + 18,5 % + 14,6 % 

Tabell 1. Relativa förändringar i isokinetisk styrka i en träningsgrupp och en kontrollgrupp efter en styrketräningsperiod. 

Prepubertala 6-11-åringar tränade isokinetisk styrka 3 ggr/vecka, 45 min/pass under 

14 veckor. Träningsgruppen uppvisar signifikant större styrkeökningar än kontrollgruppen. 

* P < 0,05 Data från Weltman et al. 1986 

Slutord 

Barn- och ungdomsåren är en period 

i livet när den växande människans 

kropp är mycket mottaglig för träningsstimuli. 

Under denna tid lägger 

man grunden för sin framtida fysik, 

sin hälsa och sina motionsvanor. Det 

är därför av yttersta vikt att barn och 

ungdomar tränar optimalt. Styrketräningen 

har en given plats i en optimal, 

allsidig fysisk träning som på bästa sätt 

främjar barns utveckling. Bara genom 

att erbjuda barnen en allsidig, genomtänkt 

och balanserad träning kan varje 

barn ges möjlighet att verkligen uppnå 

maximum av sina potentiella förmågor. 

Detta är, enligt vår mening, en fundamental 

etisk princip som tillsammans 

med principen om att fysisk träning 

ska ha en enbart positiv inverkan på 

barnens utveckling och hälsa utgör 

grunden för etiskt försvarbart förhållningssätt 

till fysisk träning av barn och 

ungdomar. 

Fysik träning av barn är ett ämne 

som ofta drar till sig massmedians 

uppmärksamhet. Forskare och experter 

uttalar sig frekvent i dagstidningar 

och TV kring frågor rörande fysisk 

träning av barn. Fokusen har dock på 

senare tid legat på träningens former 

snarare än på innehållet. Man har fört 

fram åsikten om att barn ska träna i 

lekform då leken är en naturlig del av 

barns beteende. Den uppfattningen kan 

man bara hålla med om. Frågan om 

vilket innehåll man fyller lekarna med 

har dock hamnat i skymundan. Denna 

fråga är dock minst lika viktig för en 

optimal och till barnens behov anpassad 

träning. En kreativ tränare eller 

idrottsledare kan konstruera ett obegränsat 

antal lekar, stafetter, hinderbanor 

som innehåller styrkemoment och 

därmed stimulerar barnens styrkeutveckling. 

Det är hög tid att träningens innehåll 

får lika stor plats som dess former i 

debatten kring fysisk träning för barn. 

I många andra länder har man 

kommit längre än i Sverige vad gäller förståelse 

för styrketräningens betydelse för 

barns utveckling. På en workshop 1985 

har åtta amerikanska organisationer: 

American Orthopaedic Society for Sports 

Medicine, 

The American Academy of Pediatrics, 

The American College of Sports 

Medicine, The National Athletic Trainers 

Association, The National Strength and 

Conditioning Association, The president’s 

Council on Physical Fitness and 

Sports, The U.S. Olympic Committee och 

The Society of Pediatric Orthopaedics 

utarbetat specifika rekommendationer för 

styrketräning för barn. I USA rekommenderas 

styrketräning 2-3 ggr i vecka, 20-30 

min per pass. 6-15 repetitioner per set 

och 1-3 set per övning ska utföras. Belastningen 

bör ökas om barnet kan utföra 15 

tekniskt korrekta repetitioner (Wilmore 

& Costill 1999). Dessa rekommendationer 

skiljer sig inte nämnvärt från vad man 

skulle kunna rekommendera för en vuxen 

nybörjare. I Storbritannien har BASES 

år 1999 tillsatt en utredningsgrupp som 

fick i uppgift att undersöka vetenskaplig 

litteratur och expertis på området för att 

kunna utarbeta ”Guidlines for Resistance 

Exercise in Young People”. År 2004 

publicerades BASES´s Position Statement 

on Guidelines for Resistance Exercise in 

Young People som: 

1. Uppmanar alla unga människor att 

styrketräna minst 2 ggr/vecka 

2. Fastställer att styrketräning bör vara 

en del i balanserad fysisk träning och 

idrottsundervisning. 

42


Det verkar vara på tiden att även 

i Sverige aktualisera en argumenterad 

debatt kring styrketräning för barn som 

bör mynna ut i en tydlig policy i denna 

fråga. En sådan policy från vetenskapligt 

håll skulle vara ett viktigt stöd för 

aktiva idrottare, tränare och föräldrar. 

Michail Tonkonogi är docent i fysiologi, universitetslektor 

verksam vid Högskolan Dalarna 

samt vid Åstrandlaboratoriet, GIH. 

Kontaktadress: 

Michail Tonkonogi, Högskolan Dalarna 

791 88 Falun, E-post: mtn@du.se 

Referenser 

Noack H. (1956). Fluctuation of performance 

ability of women during the menstrual cycle 

and the different athletic talent of the sexes [in 

German]. Theorie und Praxis der Korperkultur 

5: 885. Citerad i Vrijens 1978. 

Hettinger TH. (1958). Die Trainierbarkeit menschlicher 

Muskeln in Abhängigkeit vom Alter 

und Geschlechtlecht. Internationale Zeitschrift 

für angewandte Physiologie Einschliesslich 

Arbeitsphysiologie 17: 371-377. 

Grimm D, Raede H. (1967). Erfolgreiche 

Anwendung des Kreisbetriebs in einer 3. klasse. 

Theorie und Praxis der Korperkultur 16: 333- 

342. 

Rohmert W. (1968). Rechts-Links-Vergleich 

bei isometrschen Armmuskeltraining mit verschiedenem 

Trainingsreiz bei achtjahrigen Kindern. 

Internationale Zeitschrift für angewandte 

Physiologie Einschliesslich Arbeitsphysiologie 

26: 363-393. 

Kristen G. (1963). Der Einfluss isometrischen 

Muskeltrainings auf die Entwicklung der Muskelkraft 

Jugendlicher. Internationale Zeitschrift 

für angewandte Physiologie Einschliesslich 

Arbeitsphysiologie 19: 387-402. 

Vrijens J. (1978). Muscle strength development 

in the pre- and postpubescent age. Med Sport 

11: 152-158. 

Docherty D, Wenger HA, Collis ML, Quinney 

HA. (1987). The effects of variable speed resistace 

training on strength development in prepubertal 

boys. J Hum Mov Stud 13: 377-382. 

Weltman A, Janney C, Rians CB,Strand K, 

Berg B, Tippitt S, Wise J, Cahill BR, Katch 

FI. (1986). The effects of hydraulic resistance 

strength training in pre-pubertal males. Med Sci 

Sports Exerc 18(6): 629-638. 

Ramsay JA, Blimkie CJ, Smith K, Garner S, 

MacDougall JD, Sale DG. (1990). Strength 

training effects in prepubescent boys. Med Sci 

Sports Exerc 22(5): 605-614. 

Pfeiffer RD, Francis RS. (1986)Effects of 

strength training on muscle development in prepubescent, 

pubescent, and postpubescent males. 

Physician and Sportsmedicine 14: 134-143. 

Rians CB, Weltman A, Cahill BR, Janney CA, 

Tippett SR, Katch FI. (1987). Strength training 

for prepubescent males: is it safe? Am J Sports 

Med 15(5): 483-489. 

Fukunaga T, Funato K, Ikegawa S. (1992). The 

effects of resistance training on muscle area 

and strength in prepubescent age. Ann Physiol 

Anthropol 11(3): 357-64. 

Faigenbaum AD, Zaichkowsky LD, Westcott 

WL, Micheli LJ, Fehlandt AF. (1993). 

The effect of a twice-a-week strength training 

program on children. Pediatr Exerc Sci 5: 

339-346. 

Servedio FJ, Bartels RL, Hamlin RL, Teske D, 

Shaffer T, et al. (1985). The sffects of weigth 

training, using Olympic style lifts, on various 

physiological variables in pre-pibescent boys. 

Med Sci Sports Exerc 17:288. 

Ozmun JC, Mikesky AE, Surburg PR. (1994). 

Neuromuscular adaptations following prepubescent 

strength training. Med Sci Sports 

Exerc 26(4): 510-514. 

Sailors M, Berg K. (1987). Comparison of 

responses to weight training in pubescent boys 

and men. J Sports Med Phys Fitness 27(1): 

30-37. 

Falk B, Mor G. (1996). The effects of resistance 

and martial arts training in 6- to 8-yearold 

boys. Pediatr Exerc Sci 8: 48-56. 

Siegal JA, Camaione DN, Manfredi TG 

(1989). The effects of upper body resistance 

training on pre-pubescent children. Pediatr 

Exerc Sci 1:145-154. 

Falk B, Tenenbaum G. (1996). The effectiveness 

of resistance training in children. A metaanalysis. 

Sports Med 22(3): 176-186. 

Stratton G, Jones M, Fox KR, Tolfrey K, 

Harris J, Maffulli N, Lee M, Frostick SP. 

(2004). BASES position statement on guidelines 

for resistance exercise in young people. J 

Sports Sci 22(4): 383-390 

Blimkie CJ. (1993). Resistance training during 

preadolescence. Issues and controversies. 

Sports Med 15(6): 389-407. 

Mersch F, Stoboy H. (1989). Strength training 

and muscle hypertrophy in children. In 

Oseid & Carlsen (Eds) Children and exercise 

XIII, pp. 165-182, Human Kinetics Publishers, 

Champaign. 

Pikosky M, Faigenbaum A, Westcott W, Rodriguez 

N. (2002). Effects of resistance training 

on protein utilization in healthy children. Med 

Sci Sports Exerc 34(5): 820-827. 

Blimkie CJR, Ramsay J, Sale D, MacDugall 

D, Smith K et al. (1989a). Effects of 10 weeks 

of resistance training on strength development 

in prepubertal boys. . In Oseid & Carlsen 

(Eds) Children and exercise XIII, pp. 183-197, 

Human Kinetics Publishers, Champaign. 

Hassan SEA. (1991). Die Trainierbarkeit der 

Maximalkraft bei 7- bis 13 jahrigen kindern. 

Leistungssport 5: 17-24. 

McGovern MB. (1984). Effects of circuit 

weight training on the physical fitness of 

prepubescent children. Abstract. Dissertation 

Abstracts International 45: 452A-453A. 

Ozmun JC, Mikesky AE, Surburg PR. (1991). 

Neuromuscular adaptations during prepubescent 

strength training. Med Sci Sports Exerc 

23: S32. 

Hakkinen K, Komi PV. (1983). Electromyographic 

changes during strength training and 

detraining. Med Sci Sports Exerc 15(6): 455- 

460. 

Blimkie CJR, Martin J, Ramsay J, Sale 

D, MacDugall D. (1989b). The effects of 

detrainng and maintenance weight training on 

strength development in prepubertal boys. Can 

J Sport Sci 14: 102P. 

Faigenbaum AD, Westcott WL, Micheli LJ, 

Outerbridge AR, Long CJ, LaRosa-Loud 

R, Zaichkowsky LD. (1996). The effects of 

strength training and detraining on children. 

Journal of Strength and Conditioning Research 

10(2): 109-114. 

Diekmann W, Letzelter M. (1986). Stabilität und 

Reproduzierbarkeit von Maximalkrafttrainingsgewinnen 

im Kindesalter. In Rost & Starischka 

(Eds) Das Kind im Zentrum interdisziplinaerer 

Sportwissenshftl. Forschung. SFT-Verl. Erlensee. 

Peterson L, Eriksson BO. (1986). Risker med 

styrketräning hos växande individer. I Forsberg 

& Saltin (Eds) Styrketräning. pp. 174-178, 

Idrottens Forskningsråd. Farsta. 

Yu CC, Sung RY, So RC, Lui KC, Lau W, Lam 

PK, Lau EM. (2005). Effects of strength training 

on body composition and bone mineral content 

in children who are obese. J Strength Cond Res 

19(3): 667-672. 

Cahill BR, Griffith EH. (1978). Effect of preseason 

conditioning on the incidence and severity of 

high school football knee injuries. Am J Sports 

Med 6(4): 180-184. 

Hejna WF, Rosenberg A. (1982). The prevention 

of Sports injuries in high school students trough 

strength training. NSCA Journal feb-mar: 28-31. 

Jones MA. (2002). Low back pain in children. 

Unpublished doctoral thesis, Liverpool John 

Moores University. 

Suman OE, Spies RJ, Celis MM, Mlcak RP, 

Herndon DN. (2001). Effects of a 12-wk 

resistance exercise program on skeletal muscle 

strength in children with burn injuries. J Appl 

Physiol 91(3): 1168-1175. 

Morton JF, Brownlee M, McFadyen AK. (2005). 

The effects of progressive resistance training for 

children with cerebral palsy. Clin Rehabil 19(3): 

283-289. 

Selvadurai HC, Blimkie CJ, Meyers N, Mellis 

CM, Cooper PJ, Van Asperen PP. (2002). Randomized 

controlled study of in-hospital exercise 

training programs in children with cystic fibrosis. 

Pediatr Pulmonol 33(3): 194-200. 

Faigenbaum AD, Westcott WL, Loud RL, Long 

C. (1999). The effects of different resistance 

training protocols on muscular strength and 

endurance development in children. Pediatrics 

104 (1): e5. 

Faigenbaum AD, Loud RL, O’Connell J, Glover 

S, Westcott WL. (2001). Effects of different 

resistance training protocols on upper-body 

strength and endurance development in children. 

J Strength Cond Res 15(4): 459-65. 

Stahle SD, Roberts SO, Davis B, Rybicki LA. 

(1995). Effect of a 2 versus 3 times per week 

weight training program in boys aged 7 to 16. 

Med Sci Sports Exerc s27: 114. 

Faigenbaum AD, Milliken LA, Loud RL, Burak 

BT, Doherty CL, Westcott WL. (2002). Comparison 

of 1 and 2 days per week of strength 

training in children. Res Q Exerc Sport 73(4): 

416-424. 

Gumbs VL, Segal D, Halligan JB, Lower, G. 

(1982). Bilateral distal radius and ulnar fractures 

in adolescent weight lifters. Am J Sports Med 

10(6): 375-9. 

Faigenbaum AD, Milliken LA, Westcott WL. 

(2003). Maximal strength testing in healthy 

children. J Strength Cond Res 17(1): 162-166. 

Byrd, R, Pierce, K, Rielly, L, Brady, J. Young 

weightlifters’ performance across time. Sports 

Biomech 2(1): 133-40. 

Hamill BP. (1994). Relative safety of weightlifting 

and weight training. J Strength Cond Res 

8(1): 53-57. 

Wilmore JH, Costill DL. (1999). Physiology 

of Sport and Exercise. 2 nd ed. Human Kinetics 

Publishers, Champaign. 

43


Muskelstyrkeutveckling hos 

barn och ungdomar 

Under barnoch ungdomsåren händer mycket med den fysiologiska utvecklingen. Denna 

artikel tittar närmare på barns och ungdomars utveckling av muskelmassa och muskelstyrkeutveckling. 

Vad skiljer flickor och pojkars förändring av muskelstyrka och muskelvolym 

åt? Har barns fysiska prestationsförmåga förändrats de senaste decennierna? Ökar styrkan 

mer hos barn och ungdomar som tränar styrka? Kan det faktum att vuxna utvecklar högre 

kraft än barn förklaras av framförallt kvantitativa eller kvalitativa förändringar av muskulaturen? 

Vilka kravprofiler finns inom olika idrotter, hur starka bör barn och ungdomar 

egentligen bli som seniorer? 

JESPER AUGUSTSSON 

SPECIALISTSJUKGYMNAST, 

MED DR 

MATHIAS WERNBOM 

LEGITIMERAD 

SJUKGYMNAST, MSC 

AVDELNINGEN FÖR 

ORTOPEDI 


Muskuloskeletal utveckling 

Muskuloskeletal utveckling är ett 

utmärkande kännetecken hos barn och 

ungdomar. En markant förbättring av 

fysisk prestationsförmåga sker genom 

barnoch ungdomsåren på grund av 

muskulära, neurala, hormonella och 

biomekaniska faktorer. Före puberteten 

utvecklas flickor och pojkar på ett 

liknande sätt, med ungefär samma tillväxttakt 

när det gäller längd och vikt. 

I samband med puberteten, som oftast 

inträder cirka 2-2,5 år tidigare för 

flickor jämfört med pojkar, får pojkar 

normalt en ökad skelettlängd och vidd 

och muskelvolym samt mindre mängd 

kroppsfett jämfört med flickor. Längdtillväxttakten 

hos flickor och pojkar i 

samband med puberteten är som störst 

vid ungefär 12 respektive 14 års ålder. 

Under tillväxtperioden kan skador 

på skelettbenens tillväxtzoner (epifyser) 

få allvarliga konsekvenser. En skada på 

tillväxtzonen på lårbenet, till exempel, 

kan leda till att det skadade benet blir 

mycket kortare än det oskadade benet. 

Inom amerikansk ungdomsbaseboll har 

på en del håll vuxna eller kastmaskiner 

ersatt barnen som kastare på grund 

av det stora antal barn och ungdomar 

som ådrar sig skador på epifysen vid 

överarmsbenet som följd av kaströrelsen. 

Adad Baranto har i sin avhandling 

från 2005 (1) visat att unga elitidrottare 

inom ryggbelastande idrotter ris- 

kerar att drabbas av bestående skador 

i vuxen ålder och att majoriteten av 

förändringarna uppkommit under 

tillväxtperioden när ryggkotornas 

tillväxtzon är den svagaste punkten vid 

belastning av ryggen. Flickor uppnår 

full skelettmognad flera år före pojkar. 

Detta kan ha betydelse vid upplägg av 

aktiviteter och träning som kan medföra 

risk för skador på skelettbenens 

tillväxtzoner. 

Andelen muskelmassa relativt till 

kroppsvikt ökar stadigt från barndom 

till vuxen ålder, från ca 25% hos 

barn och ca 40-50% hos vuxna. Före 

puberteten finns endast en liten eller 

ingen skillnad i muskelmassa mellan 

flickor och pojkar. I samband med 

puberteten sker en kraftig ökning av 

muskelmassan hos pojkar, då produktionen 

av testosteron tiofaldigas, 

medan tillväxttakten under denna 

period är mindre och långsammare hos 

flickor. Andelen muskelmassa relativt 

till kroppsvikt i vuxen ålder är därför 

lägre hos kvinnor jämfört med män. 

Det är tänkbart att det under barnoch 

ungdomsåren finns faser som är 

speciellt gynnsamma för olika kvalitéer 

som styrka, rörlighet och motorisk 

inlärning. Gjerset och Annerstedt (2) 

har gjort en sammanställning över hur 

olika träningsbara egenskaper skulle 

kunna prioriteras för barn och ungdomar 

i olika åldrar (Figur 1). 

44


I Kina jobbar man målmedvetet med styrketräning från unga år. Observera att pojkar och flickor är i samma grupp. Foto: Pressens bild 

Har barns fysiska prestationsförmåga 

förändrats? 

Huruvida barns fysiska prestationsförmåga 

har förändrats de senaste 

decennierna har diskuterats mycket 

efter rapporter om fetma och inaktivitet 

bland barn (3). En del anser att 

barns fysiska prestationsförmåga har 

blivit sämre de senaste åren, medan 

andra tvivlar på att den har förändrats. 

En helt ny, global studie har undersökt 

förändringar av barns och ungdomars 

(6-19 år) anaeroba förmåga de 

senaste fyra decennierna (4). Power 

och snabbhetstest visar att barns och 

ungdomars förmåga idag världen över 

i stort sett är densamma som för 40 år 

sedan. Tomkinson (4) spekulerar över 

förklaringen till att resultaten på de 

anaeroba testen varit mer eller mindre 

konstanta genom åren. En orsak skulle 

kunna vara att dels fettvikt men sam- 

Figur 1. Tänkbar modell över hur träningsbara egenskaper generellt bör prioriteras för barn och 

ungdomar i olika åldrar. Höjden på rutorna visar prioriteringen av de skilda egenskaperna (2). 

tidigt också fettfrivikt ökat hos barn 

och ungdomar vilket skulle göra att 

dessa ”tar ut varandra” när det gäller 

anaerob prestationsförmåga. 

Muskelstyrka – barn vs vuxna 

Vid jämförelser med vuxna har barn, 

mätt i absoluta värden, klart mindre 

förmåga att utveckla kraft. Seger och 

Thorstensson (5) jämförde maximalt 

koncentrisk och excentrisk isokinetisk 

kraftmoment i olika hastigheter i knäextensorerna 

hos 11-åriga flickor och 

pojkar med vuxna kvinnor och män. 

Resultatet visade att i alla jämförelser 

var de vuxna signifikant starkare än 

barnen. Vid de excentriska mätningarna 

var skillnaderna i kraftmoment, 

uttryckt i procent av de vuxnas värden, 

ca 60% både mellan pojkar och män 

och mellan flickor och kvinnor. När det 

gällde de koncentriska mätningarna var 

skillnaderna, uttryckt i procent av de 

vuxnas värden, ca 60% mellan pojkar 

och män och ca 50% mellan flickor 

och kvinnor. När kraftmoment relativt 

till kroppsvikt beräknades fanns dock 

endast signifikanta skillnader (ca 20- 

30%) vid jämförelse mellan flickor 

och kvinnor. Jämförelser mellan könen 

visade inga skillnader i absolut kraft- 

45


Figur 2. Medelvärde för procentuell ökning i kraftmoment i knäextensorerna från 11 till 16 års ålder för 

pojkar och flickor mätt isokinetiskt koncentriskt (kon) och excentriskt (exc) vid 45, 90 och 180º·s-1 (6). 

Figur 3. Absolutvärden (opublicerade data, personlig kommunikation med Dr Barber-Westin) för 

kraftmoment i knäextensorerna hos flickor och pojkar i åldrarna 9 till 17 år mätt isokinetiskt 300º·s-1 (7). 

moment mellan flickor och pojkar, vare 

sig för koncentriska eller excentriska 

aktiveringar. För de vuxna däremot 

befanns män vara signifikant starkare 

än kvinnor när det gällde koncentrisk 

men inte excentrisk styrka. För maximalt 

kraftmoment relativt till kroppsvikt 

fanns inga signifikanta skillnader 

mellan kvinnor och män. 

I en annan, longitudinell, studie 

av Seger och Thorstensson (6) följdes 

muskelstyrkan hos flickor och pojkar 

genom puberteten. Ungdomarnas 

maximala koncentriska och excentriska 

isokinetiska kraftmoment i olika hastigheter 

i knäextensorerna jämfördes 

vid 11 och 16 års ålder. Alla kraftmomentvärden 

förbättrades signifikant vid 

femårsuppföljningen för både flickor 

och pojkar. Vid 11 års ålder fanns inga 

signifikanta skillnader i styrka mellan 

flickor och pojkar förutom att pojkar 

var starkare mätt koncentriskt 180º·s-1 . 

Vid 16 års ålder var pojkar signifikant 

starkare än flickor vid alla rörelsehastigheter 

och både koncentriskt 

och excentriskt. Medelvärdet för den 

procentuella ökningen i kraftmoment 

i knäextensorerna från 11 till 16 års 

ålder för pojkar och flickor redovisas i 

Figur 2. 

Muskelstyrkeutvecklingen hos idrottande 

ungdomar 

Muskelstyrkeutvecklingen hos idrottande 

ungdomar från 9 till 17 års ålder 

har också nyligen undersökts i en stor 

amerikansk studie (7). Normaliserad 

(relativt till kroppsvikt) knäextensionsoch 

hamstringsstyrka ökade generellt 

med stigande ålder och skilde sig inte 

åt mellan flickor och pojkar fram till 

14 års ålder då pojkarna blev signifikant 

starkare. Intressant att notera var 

att beträffande flickors normaliserade 

hamstringsstyrka utvecklades den inte 

alls från 11 till 17 års ålder. När det 

gäller absolutvärden (opublicerade 

data, personlig kommunikation med 

Dr Barber-Westin) hade flickorna en 

klart svagare utveckling, där till exempel 

en 15-årig flicka bara var 25% 

starkare jämfört med en 12-årig flicka 

medan en 15-årig pojke var 100% 

starkare jämfört med en 12-årig pojke 

(se Figur 3). Denna lägre muskelstyrkeutveckling 

hos flickor kan vara en 

förklaring (av flera) till det faktum att 

flickor och kvinnor som idrottar löper 

4-8 gånger högre risk att drabbas av 

en knäskada jämfört med pojkar och 

män (8). Mer styrketräning för idrottande 

flickor och kvinnor och mer 

forskning kring styrketräning som 

möjlig prevention i syfte att förebygga 

skador hos denna grupp kan alltså 

rekommenderas. 

Ökar styrkan mer hos barn och ungdomar 

som tränar styrka? 

Muskelstyrkan hos barn och ungdomar 

ökar med åldern och ökar 

mer hos barn och ungdomar som 

tränar styrka. I en studie av Ramsey 

et al. (9) tränade pojkar i åldern 9 

till 11 år styrketräning 3 gånger i 

veckan under 20 veckor. Deras 1 

RM i bänkpress ökade med 35% 

och deras 1 RM i benpress med 22% 

medan inga ökningar noterades i en 

kontrollgrupp. Även muskelvolymen 

ökar mer hos barn och ungdomar 

som tränar styrka än hos andra barn 

och ungdomar. Kanehisa et al. (10) 

visade att 15-åriga tyngdlyftare med i 

snitt 2,5 års träningserfarenhet hade 

större muskelvolym i överkropp och 

framsida lår jämfört med matchade 

(ålder, skelettmognad) kontroller. I en 

annan studie av Kanehisa et al. (11) 

konstaterades att tyngdlyftare mellan 

15 till 17 års ålder hade i genomsnitt 

knappt 30% större tvärsnittsarea av 

quadriceps jämfört med åldersmatchade 

kontroller. 

Kvantitativa eller kvalitativa förändringar? 

Barret och Harrison (12) undersökte 

effekt-hastighetssambandet för quadricepsmuskeln 

hos barn (6-åringar) 

och vuxna. Mätningarna utfördes 

med isokinetisk dynamometri vid nio 

olika hastigheter. Effekt-hastighetskurvorna 

var ganska naturligt annorlunda 

för barn jämfört med vuxna när 

de absoluta värdena jämfördes, där de 

vuxna noterade klart högre resultat. 

Intressant nog blev kurvorna för barn 

och vuxna nära nog identiska när 

författarna normaliserade deltagarnas 

data till lårmuskelvolym. Skillnaden 

i effektutveckling (Power) mellan 

46


överkropp. Med detta i minnet, och 

med tanke på att idrottande flickor 

löper avsevärt högre risk att ådra sig 

knäskador än pojkar, är det förmodligen 

extra viktigt för just flickor att 

styrketräna. Muskelstyrkan hos barn 

och ungdomar ökar med åldern och 

detta beror förmodligen mycket på 

kvantitativa förändringar av muskulaturen, 

eftersom studier visat att relativt 

till muskelvolym är skillnaderna i muskelstyrka 

mellan barn och vuxna små. 

Slutligen kan konstateras att många 

idrotter ställer höga krav på styrka 

redan i unga åldrar och att kravprofilen 

för styrka inom elitidrott på seniornivå 

i många fall också är hög. 

Elitserien i hockey 

Allsvenskan i fotboll 

Häcklöpare 

-kortdistans 

Knäböj 2 ggr kroppsvikten 1,5-2 ggr kroppsvikten 2,25-2,5 ggr 

kroppsvikten 

Kulstötare 

300-400 kg 

Bänkpress 120 kg Ca 1,2 ggr kroppsvikten 230-300 kg 

Tabell 1. Kravprofiler för styrka för manliga elitidrottare inom några olika sporter (Anders Axlid, 

personlig kommunikation). 

barn och vuxna berodde alltså nästan 

enbart på skillnader i muskelvolym. 

Detta visade att skillnaden i effektutveckling 

hos barn och vuxna berodde 

på kvantitativa snarare än kvalitativa 

förändringar i muskulaturen. Även 

Seger och Thorstensson (5) noterade 

att skillnader i kraftmoment relativt till 

kroppsvikt var relativt små eller inga 

alls när barns och vuxnas knäextensionsstyrka 

jämfördes. 

Kravprofiler i olika idrotter 

Inom många idrotter är det viktigt att 

barn och ungdomar är starka, dels för 

att prestera väl och dels för att förebygga 

skador. Idrotter som tyngdlyftning, 

styrkelyft, simhopp, ishockey, 

gymnastik, friidrott, kampsport och 

brottning ställer alla stora krav på 

utövaren när det gäller många egenskaper 

inklusive styrka. När det gäller 

styrkelyft till exempel kan nämnas 

att svenska rekordet i knäböj för herr 

ungdom (under 18 år) i viktklass 90 

kg lyder på hela 295 kg (13). Vidare är 

även exempelvis gymnaster ofta mycket 

starka redan som unga och tränar ofta 

övningar som dips och chins med en 

rejäl extra, yttre belastning (ibland upp 

emot egen kroppsvikt). Bland seniorerna 

inom många idrotter är utövarna 

också ofta mycket starka. Systrarna 

Kallur, som är häcklöpare, klarar 95 

kg i frivändning och 85 kg i bänkpress. 

Detta är resultat som skulle stå sig 

ganska väl vid ett SM i tyngdlyftning 

respektive styrkelyft. Christian Olsson, 

vår framgångsrike trestegshoppare, 

klarar hela 115 kg i bänkpress med en 

kroppsvikt på 74 kg och en längd på 

192 cm. Anders Axlid, som är fystränare 

för ett antal elitidrottare i Sverige 

såväl inom lagsport som individuellt, 

har gjort kravprofiler för styrka för 

manliga elitidrottare inom några olika 

sporter (personlig kommunikation) (se 

Tabell 1). Dessa profiler har en empirisk 

grund men speglar enligt vår uppfattning 

väl de styrkekrav som ställs på 

många utövare av elitidrott. 


Innan puberteten är skillnaden liten 

hos flickor och pojkar när det gäller 

såväl styrka som muskelmassa. Under 

puberteten sker en kraftig tillväxt av 

både kroppslängd och muskelmassa 

hos pojkar, denna är mindre hos 

flickor. Detta leder till att pojkar vid 

ca 14 års ålder och framåt blir klart 

starkare än flickor både i ben och i 

Referenser 

1. Adad Baranto. Traumatic high-load injuries 

in the adolescent spine. Clinical, radiological 

and experimental studies. Avhandling, Göteborgs 

universitet 2005. 

2. Gjerset A, Annerstedt C. Idrottens träningslära. 

SISU idrottsböcker, 1997. 

3. Vincent SD, Pangrazi RP, Raustorp A, 

Tomson LM, Cuddihy TF. Activity levels and 

body mass index of children in the United 

States, Sweden, and Australia. Med Sci Sports 

Exerc. 2003 Aug;35(8):1367-73. 

4. Tomkinson GR. Global changes in anaerobic 

fitness test performance of children and 

adolescents (1958–2003). Scand J Med Sci 

Sports. Published article online: 20-Dec-2006. 

5. Seger JY, Thorstensson A. Muscle strength 

and myoelectric activity in prepubertal and 

adult males and females. Eur J Appl Physiol 

Occup Physiol. 1994;69(1):81-7. 

6. Seger JY, Thorstensson A. Muscle strength 

and electromyogram in boys and girls followed 

through puberty. Eur J Appl Physiol. 2000 

Jan;81(1-2):54-61. 

7. Barber-Westin SD, Noyes FR, Galloway M. 

Jump-land characteristics and muscle strength 

development in young athletes: a gender comparison 

of 1140 athletes 9 to 17 years of age. 

Am J Sports Med. 2006 Mar;34(3):375-84. 

8. Arendt E, Dick R. Knee injury patterns 

among men and women in collegiate basketball 

and soccer. NCAA data and review 

of literature. Am J Sports Med. 1995 Nov- 

Dec;23(6):694-701. 

9. Ramsay JA, Blimkie CJ, Smith K, Garner 

S, MacDougall JD, Sale DG. Strength training 

effects in prepubescent boys. Med Sci Sports 

Exerc. 1990 Oct;22(5):605-14. 

10. Kanehisa H, Funato K, Abe T, Fukunaga 

T. Profiles of muscularity in junior Olympic 

weight lifters. J Sports Med Phys Fitness. 

2004;44;1-7. 

11. Kanehisa H, Funato K, Kuno S, Fukunaga 

T, Katsuta S. Growth trend of the quadriceps 

femoris muscle in junior Olympic weight lifters: 

an 18-month survey. Eur J Appl Physiol 

2003: 89: 238–242. 

12. Barrett U, Harrison D. Comparing muscle 

function of children and adults: effects of scaling 

for muscle size. Pediatr Exerc Sci. 2002; 

14:369-76. 

13. Svenska Styrkelyftförbundet (http://styrkelyft.se/ssf/rekord.aspx). 

47


Hjärtproblem bland unga idrottare 

och rekommenderade åtgärder 

Hjärtproblem hos unga idrottare kan vara av ett antal olika typer. 

• Kända medfödda hjärtfel, opererade eller icke opererade. 

• Hjärtmuskelinflammation, myokardit. 

• Traumatisk hjärtskada, hjärtkontusion. 

• Specifika, ofta ärftliga sjukdomar med risk för plötslig hjärtdöd. 

EVA NYLANDER 

KLINISK FYSIOLOGI 

UNIVERSITETSSJUKHUSET 

LINKÖPING 

Medfödda hjärtfel 

Cirka 1% av alla barn som föds har 

något medfött hjärtfel. Vissa hjärtfel 

är så lindriga att de inte kräver någon 

åtgärd och eller inverkar på personens 

livsföring eller livskvalitet. Andra fel 

kan opereras i tidig ålder med mycket 

gott resultat och individen får normal 

livslängd och normal arbetsförmåga. 

En tredje grupp av hjärtfel är mera 

komplicerade. Nu för tiden kan en 

mycket stor andel av dessa också korrigeras 

kirurgiskt och många barn med 

komplicerade hjärtfel, som förr hade 

avlidit i späd ålder, kan nu behandlas 

och lever upp i vuxen ålder - ofta med 

god livskvalitet. Deras arbetsförmåga 

är inte normal och det finns en hel 

del resttillstånd eller följdproblematik 

som måste tas om hand under deras 

fortsatta levnad. Personerna i den sistnämnda 

gruppen kommer inte att bli 

elitidrottare i fysiskt krävande grenar, 

men kan och bör ofta utöva någon 

fysisk aktivitet utifrån sina förutsättningar 

och med begränsningar eller 

försiktighetsåtgärder som kan vara 

aktuella utifrån en individualiserad 

bedömning. Barn och ungdomar med 

lindriga opererade eller icke opererade 

fel kan utöva många idrotter men även 

här behövs en individualiserad bedömning. 

Allmänna riktlinjer och rekommendationer 

för lämplig typ av idrott vid 

olika former av hjärtfel har publicerats 

av såväl amerikansk som europeisk 

expertis och kan tjäna som viss vägledning 

(7,8). Generellt gäller att personer 

som är opererade för medfött hjärtfel 

bör gå på kontroller även upp i 

vuxen ålder och bedömning avseende 

idrottsutövning bör göras av personens 

hjärtspecialist. 

Hjärtmuskelinflammation, myokardit 

Hjärtmuskelinflammation orsakas 

ofta av virus men även andra mikroorganismer, 

giftiga ämnen etc. 

Beträffande virusorsakad hjärtmuskelinflammation 

kan den förekomma vid 

virusinfektioner utan några speciella 

hjärtsymptom men man vet att hjärtat 

påverkas mera om man anstränger 

sig hårt fysiskt. Detta ligger till grund 

för de råd som är välkända och som 

fortfarande gäller, att inte idrotta 

vid infektion med feber, halsont eller 

allmän sjukdomskänsla och att vänta 

med att återuppta träningen tills man 

är feberfri och känner sig bra. 

Traumatisk hjärtskada, commotio 

cordis 

Detta är en hjärtskada som drabbar 

personer som har ett friskt hjärta 

och får ett slag mot bröstkorgen. Om 

det träffar hjärtat i en sårbar fas kan 

rytmrubbningar utlösas. Detta kan 

orsaka ett kammarflimmer som gör 

att personerna avlider. Denna problematik 

har blivit mer uppmärksammad 

på senare år som en orsak till plötslig 

död i samband med idrottsutövning. 

Den vanligaste åldern att drabbas av 

detta är 13-14 års ålder vilket anses 

bero på att bröstkorgen då fortfa- 

48


rande är relativt mjuk och eftergivlig. 

Typfall är hockeypuck eller baseball 

som träffar hårt i bröstet, men även 

”knä mot bröstet” eller fall mot underlaget 

förekommer. Dessa olycksfall 

söker 

man 

förebygga 

genom mjukare 

bollar vid vissa 

bollsporter för ungdomar och bättre 

skydd för bröstkorgen. (4) 

För medfödda hjärtfel respektive 

hjärtmuskelinflammation gäller att 

problematiken är lika vanlig hos barn 

och ungdomar som hos något äldre 

idrottande personer medan hjärtkontusionen 

således utgör ett problem som 

är mera vanligt hos barn och yngre 

tonåringar. 

Specifika hjärtsjukdomar med risk för 

plötslig hjärtdöd 

Plötslig hjärtdöd hos unga i samband 

med idrott är en problematik som uppmärksammats 

de senaste åren. Detta 

är sällsynt men givetvis en stor tragedi 

i varje enskilt fall då en ung person 

som man uppfattat som frisk plötsligt 

avlider i samband med idrottsutövning. 

Det rör sig i så gott som samtliga fall 

om personer som bär på en hjärtsjukdom 

som inte har varit känd, som predisponerar 

för livsfarlig rytmrubbning 

som utlöses av hårt fysisk aktivitet. 

Det är ett 20-tal ovanliga sjukdomstill- 

stånd som kan orsaka plötslig hjärtdöd 

bland unga som levt ovetande om sin 

sjukdom. (1,2,5) Huvudgrupper av 

dessa sjukdomar är hjärtmuskelsjukdomar 

s k kardiomyopatier, sjukdomar 

som påverkar det elektriska systemet 

i hjärtat, s k jonkanalssjukdomar och 

missbildning av kranskärlen som förser 

hjärtmuskeln med blod och syre. De 

båda förstnämnda sjukdomsgrupperna 

är i stor utsträckning ärftliga 

och ger också i många men inte i 

alla fall förändringar på ett vanligt 

EKG. För samtliga tre sjukdomsgrupper 

gäller att bäraren av sjukdomen 

ibland, men inte alltid, kan 

ha symptom, som om man är uppmärksam 

kan väcka misstanken 

på en sjukdom. Symptomen 

det gäller är yrsel, svimning 

eller bröstsmärta under fysisk 

aktivitet. Dessa förhållanden, 

ärftligheten, EKG-förändringar 

och symptom utgör 

bakgrund till de ansträngningar 

att spåra personer 

med dold hjärtsjukdom 

med risk för plötslig död, 

som diskuteras. 

Rekommendationer 

Några länder har utarbetat 

rekommendationer 

för att spåra personer med 

hjärtsjukdomar, som medför 

en ökad risk för plötslig hjärtdöd i 

anslutning till idrott. I USA har sedan 

länge funnits rekommendationer om 

kontroll av sjukhistoria respektive 

vanlig fysikalisk hjärtundersökning av 

college- och high school-idrottare. (6) 

Utformningen av undersökningen och 

kompetensen hos dem som gör den har 

dock varierat starkt. I Italien har sedan 

70-talet undersökning av tävlingsidrottare 

varit lagstadgad.(9) Europeiska 

kardiologsällskapet publicerade 2005 

ett förslag till hjärtkontroll av tävlingsidrottare 

(3) och man poängterar i detta 

att utformningen och tillämpningen av 

detta får anpassas nationellt. 

De europeiska rekommendationerna 

samt ett antal uppmärksammade 

dödsfall i samband med idrott 2004- 

2005 aktualiserade ställningstagande 

till förhållningssättet till problematiken 

i Sverige. Riksidrottsförbundet utkom 

snabbt med rekommendationer där 

man rekommenderar att elitidrottare 

skall undersökas med sjukhistoria 

avseende egna symptom och släktanamnes, 

fysikalisk undersökning och 

EKG. Vad som är ”elit” definieras 

av respektive specialförbund och RF 

slår fast att dessa hjärtkontroller inte 

är sjukvårdens angelägenhet utan får 

ombesörjas av idrotten. 

Helt nyligen, i december 2006, 

publicerades Socialstyrelsens riktlinjer. 

Beträffande elitidrottare ansluter 

Socialstyrelsen till Riksidrottsförbundets 

rekommendationer. Därutöver 

rekommenderas att man skall vara 

uppmärksam på barn och unga med 

symptom och se till att dessa blir 

utredda, likaså barn och unga som 

har släktingar som fått de hjärtsjukdomar 

som innebär en ökad risk 

diagnostiserade eller har släktingar 

som avlidit plötsligt i unga år. 

Hur påverkas hjärtat normalt av 

hård träning i barnoch ungdomen? 

Det är välkänt från studier på vuxna 

idrottare att uthållighetsträning leder 

till en förstoring av hjärtkamrarnas 

dimensioner, en obetydlig ökning av 

hjärtkammarväggarnas tjocklek och 

att hjärtkamrarnas pumpfunktion 

är normal, men varken bättre eller 

sämre än hos otränade (5). Det finns 

få studier på barn och unga tonåringar 

som uthållighetsidrottar, men 

de som finns pekar på att hjärtförstoringen 

inte når samma grad och 

att hjärtdimensionerna inte skiljer sig 

lika mycket för otränade jämnårigas 

som är fallet för vuxna uthållighetsidrottare.(10) 

Varken för barn eller unga vuxna 

finns hållpunkter för att idrottande 

skadar ett friskt hjärta. Vid 

bedömning av barn och unga med 

misstänkt hjärtproblematik eller 

släkthistoria är det viktigt att välja 

rätt undersökning för att besvara sina 

frågeställningar och att den som gör 

bedömningen har kännedom både 

om vilka avvikelser man letar efter 

och vad som karaktäriserar hjärtat 

hos idrottande personer normalt. De 

hjärtsjukdomar som orsakar plötslig 

hjärtdöd är inte sällan svårdiagnostiserad 

i tidigt skede och även om man 

gör hjärtkontroller av elitidrottare 

kommer en del fall med hjärtsjukdom 

att förbli oupptäckta. Detta måste 

balanseras mot att man inte vill ställa 

en omotiverad sjukdomsdiagnos som 

får konsekvenser för en ung persons 

fortsatta liv. 

49



• De studier som finns av hård uthållighetsträning 

hos barn och unga 

tonåringar tyder på en mindre grad 

av hjärtförstoring än hos uthållighetsidrottande 

vuxna. Det finns inga 

hållpunkter för att träning skadar ett 

friskt hjärta. 

• Personer med medfödda hjärtfel, 

opererade eller ej, bör få individuell 

rådgivning av sin hjärtspecialist. 

• Rådet att inte träna med infektion i 

kroppen för att förebygga komplikationer 

till hjärtmuskelinflammation, 

gäller fortfarande. 

• Hjärtkontusion, dvs traumatisk 

hjärtskada står för en andel av 

plötsliga dödsfall under idrott och 

drabbar oftast barn i nedre tonåren. 

Översyn av skyddsutrustning och 

regelverk för respektive idrottsgren är 

sätt att angripa denna problematik. 

• Plötsliga dödsfall hos unga idrottare 

utan tidigare känd hjärtsjukdom 

beror som regel på någon av ett 20- 

tal sällsynta hjärtsjukdomar. Socialstyrelsen 

rekommenderar kontroll av 

riskgrupper, vilket är personer med 

dessa hjärtsjukdomar i släkten, plötsliga 

dödsfall i släkten eller symptom i 

anslutning till fysisk ansträngning. 

• Det rekommenderas inte hjärtundersökning 

av alla ungdomar eller alla 

idrottande för att söka spåra individer 

med dold hjärtsjukdom, på grund 

av de nackdelar och problem detta är 

behäftat med. 

• Riksidrottsförbundet rekommenderar 

hjärtkontroll av elitidrottare 

och Socialstyrelsen ansluter till den 

rekommendationen. 

Referenser 

1. Basilico FC. Cardiovascular disease in athletes. 

Am J Sports Med 27: 108-121, 1999. 

2. Börjesson M, Nylander E. Plötslig hjärtdöd 

hos idrottare beror oftast på odiagnostiserad 

hjärtsjukdom. Kardiell screening av unga 

idrottare diskuteras. 

Läkartidningen 102: 560-563, 2005. 

3. Corrado D, Pelliccia A, Bjornstad HH, Vanhees 

L, Biffi A, Borjesson M, Panhuyzen-Goedkoop 

N, Deligiannis A, Solberg E, Dugmore D, 

Mellwig KP, Assanelli D, Delise P, van-Buuren 

F, Anastasakis A, Heidbuchel H, Hoffmann 

E, Fagard R, Priori SG, Basso C, Arbustini 

E, Blomstrom-Lundqvist C, McKenna WJ, 

Thiene G. Cardiovascular pre-participation 

screening of young competitive athletes for 

prevention of sudden death: proposal for a 

Socialstyrelsen har nyligen givit ut riktlinjer med information om plötslig 

hjärtdöd hos barn och unga vid fysisk ansträngning och hur man kan 

hitta bakomliggande orsaker. www.socialstyrelsen.se 

common European protocol. Consensus Statement 

of the Study Group of Sport Cardiology 

of the Working Group of Cardiac Rehabilitation 

and Exercise Physiology and the Working 

Group of Myocardial and Pericardial Diseases 

of the European Society of Cardiology. Eur 

Heart J 26: 516-524, 2005. 

4. Maron BJ, Gohman TE, Kyle SB, Estes NA, 

3rd, Link MS. Clinical profile and spectrum 

of commotio cordis. Jama 287: 1142-1146, 

2002. 

5. Maron BJ, Pelliccia A. The heart of trained 

athletes. Circulation 114: 1633-1644, 2006 

6. Maron BJ, Thompson PD, Puffer JC, 

McGrew CA, Strong WB, Douglas PS, Clark 

LT, Mitten MJ, Crawford MH, Atkins DL, 

Driscoll DJ, Epstein AE. Cardiovascular preparticipation 

screening of competitive athletes. 

A statement for health professionals from the 

Sudden Death Committee (clinical cardiology) 

and Congenital Cardiac Defects Committee 

(cardiovascular disease in the young), American 

Heart Association. Circulation 94: 850- 

856, 1996. 

7. Maron BJ, Zipes DP. 36th Bethesda conference: 

Eligibility recommendations for competitive 

athletes with cardiovascular abnormalities. 

J Am Coll Cardiol 45: 1313-1377, 2005. 

8. Pelliccia A, Fagard R, Bjornstad HH, 

Anastassakis A, Arbustini E, Assanelli D, 

Biffi A, Borjesson M, Carre F, Corrado D, 

Delise P, Dorwarth U, Hirth A, Heidbuchel H, 

Hoffmann E, Mellwig KP, Panhuyzen-Goedkoop 

N, Pisani A, Solberg EE, van-Buuren 

F, Vanhees L, Blomstrom-Lundqvist C, Deligiannis 

A, Dugmore D, Glikson M, Hoff PI, 

Hoffmann A, Horstkotte D, Nordrehaug JE, 

Oudhof J, McKenna WJ, Penco M, Priori S, 

Reybrouck T, Senden J, Spataro A, Thiene 

G. Recommendations for competitive sports 

participation in athletes with cardiovascular 

disease: a consensus document from the Study 

Group of Sports Cardiology of the Working 

Group of Cardiac Rehabilitation and Exercise 

Physiology and the Working Group of Myocardial 

and Pericardial Diseases of the European 

Society of Cardiology. Eur Heart J 26: 

1422-1445, 2005. 

9. Pelliccia A, Maron BJ. Preparticipation 

cardiovascular evaluation of the competitive 

athlete: perspectives from the 30-year Italian 

experience. Am J Cardiol 75: 827-829, 1995. 

10. Sharma S. Athlete’s heart--effect of age, 

sex, ethnicity and sporting discipline. Exp 

Physiol 88: 665-669, 2003. 

50


Ryggproblem vid 

elitträning i unga år 

Det finns skäl att avvakta med tung belastning på ryggraden vid idrottsträning tills man har 

vuxit färdigt. Mellankotsskivorna, diskarna, är mest känsliga under puberteten och skador på 

dess delar kan innebära permanenta förändringar med ökad risk för ryggbesvär senare i livet. 

I studier av elitidrottare har man funnit en ökad förekomst av röntgenförändringar i ryggen 

jämfört med en kontrollgrupp. Ryggbesvär förekommer också i högre grad bland elitidrottare 

med hög ryggbelastning. Vid långtidsuppföljning av dessa elitidrottare, efter deras idrottskarriär, 

har de däremot som grupp inte mer ryggbesvär än kontrollgruppen. Däremot har de som 

utvecklat röntgenologiska tecken på diskdegeneration en ökad förekomst av ryggbesvär. 

OLOF LUNDIN 

Ryggraden består av kotor och mellankotsskivor, 

diskar. Kotan utgörs av 

kotkropp samt kotbåge med facettleder, 

spinal- och transversalutskott. 

Kotkroppen består av en cylindrisk 

kärna av spongiöst ben samt ett skal 

av hårdare kortikalt ben. Nedre samt 

övre delen av kotkroppen består av 

ändplattor som utgör tillväxtzonen i 

kotkroppen och utgör avgränsningen 

till omkringliggande disk. Disken byggs 

upp av dessa cartilagenära ändplattor, 

av den centrala kärnan nucleus 

pulposus och omges av anulus fibrosus, 

som i olika lökformade lager omsluter 

nucleus pulposus. Anulus fibrosus 

fäster i yttre delen av ändplattan runt 

om kotkroppen, i ringapofysen. Mellan 

denna infästning och kotkroppen finner 

vi tillväxtzonen hos den växande individen. 

Ringapofysen börjar förkalkas 

vid sex års ålder, börjar förbenas vid 

tretton års ålder och har fusionerat 

med kotkroppen efter avslutad tillväxt, 

upp till 17 års ålder. 

Diskens funktion är att verka som 

en ledfunktion mellan kotorna samt att 

fördela kompressionskrafter. För denna 

funktion är nucleus pulposus med dess 

proteoglykaner, som har en hög vattenbindande 

förmåga, mycket viktig. 

Effekten av skador på disken innebär 

försämrade mekaniska egenskaper. 

Med den nära relation till kotornas 

tillväxtzon kan också skador på disken 

innebära störd tillväxt av kotkroppen. 

Noterbara trender inom idrotten 

är att barn tränar mycket flitigt och 

intensivt under sin fritid eller att de inte 

tränar alls. Organiserad träning förekommer 

också i allt lägre åldrar vilket 

också innebär en allt tidigare specialisering 

(1). Ökade krav på prestation, 

ensidig träning, monotona och repetitiva 

belastningar kan innebära en ökad skaderisk. 

Därmed finns risken att en del av 

idrottens positiva effekter går förlorade. 

Tillväxtzonen känslig under puberteten 

Hos växande individer är tillväxtzonerna 

den svaga länken i muskuloskeletala 

systemet. Tillväxtzonerna kan 

skadas när som helst under tillväxten 

men skadas lättast under snabb tillväxt, 

framför allt under tillväxtspurten under 

puberteten. Detta inkluderar kotkropparnas 

tillväxtzoner, vilket betyder att 

hög belastning på ryggraden under 

puberteten kan störa kotornas tillväxt. 

Huruvida enskilda trauma eller repetitiva 

belastningar utgör störst risk är inte 

klarlagt. 

Experimentella belastningsstudier 

av ryggsegment (två kotor och mellanliggande 

disk) har visat att mindre 

kraft krävs för att åstadkomma skada 

hos växande ryggsegment jämfört med 

vuxna. Dessutom skiljer sig skadetypen. 

Vuxna får kompressionsskador i 

spongiösa benet i kotkroppen medan 

icke färdigväxta får skador som är relaterade 

till tillväxtzonen (2). 

Dessa skador kan drabba ringapo- 

51


52 

Bild 1. Schematisk teckning av 

ändplattans utveckling. (1) Ändplattan, 

tillväxtzonen. (2,3) Calcifiering av 

ringapofysen som fusioneras med 

kotkroppen vid avslutat tillväxt (4). 

Bild 2. Ringapofysen rycks loss från 

kotkroppen, vilket ger ett läckage av 

nucleus pulposus. 

fysen, en traktionsskada där anulus 

fibrosus rycker loss ringapofysen från 

kotkroppen. Detta ger ett läckage av 

nucleus pulposus från disken (3). Ändplattan 

med tillväxtzonen kan också 

skadas. Skulle så vara fallet kan det ge 

läckage av nucleus in i det spongiösa 

benet, en intraspongiös diskherniering. 

Röntgenförändringar som har 

korrelation till störd tillväxt är olika 

former av formförändringar av kotkroppen, 

tillplattad kota, breddökad 

eller kilformad kota. Skador på ringapofysen 

under tillväxten som beskrivits 

ovan, kan innebära att den inte läker 

in med kotkroppen, en persisterande 

apofys. 

Skador på disken kan vara svåra att 

identifiera vid olika former av radiologiska 

undersökningar. Magnetisk 

resonanstomografi, MRT, är bättre på 

att identifiera dessa skador än sedvanlig 

röntgen men i akuta skedet kan det 

vara svårt att identifiera dessa skador 

även vid MRT undersökning. En diskskada 

innebär en tidigare utveckling 

av diskgeneration. Detta visar sig vid 

MRT undersökning genom att disken 

ger en lägre signal. 

Däremot tar det mycket lång tid 

innan en diskdegeneration är möjlig att 

se vid sedvanlig röntgenundersökning. 

Det är först när diskhöjden, avståndet 

mellan två kotor, har minskat som man 

kan diagnostisera detta, vilket tar flera 

år att utvecklas. 

Det har också visats att det föreligger 

en korrelation mellan MRT-mässig 

diskdegeneration och förekomst av 

ryggbesvär. 

Ryggproblem hos elitidrottare 

I studier av elitidrottare har man funnit 

en korrelation mellan ryggbesvär och 

förekomst av röntgenmässiga tecken på 

tillväxtstörningar och diskdegeneration 

(4). I en klinisk studie av elitidrottare 

i slutet av 80-talet undersökte Leif 

Swärd manliga och kvinnliga gymnaster, 

fotbollspelare, tennisspelare samt 

brottare under deras aktiva karriär. 

Idrottarna, som tillhörde högsta 

svenska eliten i sin idrott jämfördes 

med en icke idrottande kontrollgrupp 

i samma ålder, 19 – 25 år. Man fann 

att röntgenologiska förändringar av 

ryggradens kotor var vanligare hos 

idrottarna, och multipla förändringar 

var vanligast bland manliga gymnaster. 

MR-mässiga tecken på diskdegeneration 

förekom i en grupp manliga 

elitgymnaster i 75% jämfört med 32% 

i en icke idrottande kontrollgrupp (5). 

Ryggsmärta som påverkat träning 

eller tävling var vanligast i gruppen 

manliga gymnaster, och här fanns 

också en korrelation till ryggbesvär 

och antalet röntgenförändringar. 

I en långtidsuppföljning av dessa 

idrottare och kontrollgruppen 13 år 

senare, kunde 94 % av deltagarna 

undersökas på nytt. De hade då nått 

en ålder på 33 – 35 år, de flesta hade 

avslutat sin idrottskarriär, men fortfarande 

en del aktiva i grupperna fotboll 

och tennis. Olika typer av röntgenologiska 

förändringar undersöktes 

på nytt, samt eventuellt nytillkomna 

eller progress av tidigare förändringar. 

Bild 3. Förändring av ringapofysen övre 

hörnet på kotorna L3, L4 och L5. Mest 

markerad persisterande apofys på övre 

hörnet L5. Dessutom sänkt diskhöjd L3-L4 

som tecken på diskdegeneration. Jämför 

avstånd mellan kotorna nivån ovanför. 

Bild 4. MR undersökning från del av 

ryggrad. De två övre diskarna visar 

normal signal medan den nedre ger 

lägre signal (mörkare) som tecken på 

diskdegeneration. 

Ingen av de ingående grupperna hade 

ökad förekomst av någon specifik 

röntgenförändring jämfört med kontrollgruppen. 

Däremot fann man att 

röntgenförändringar av multipla typer 

förekom oftare hos manliga gymnaster 

och brottare. Nytillkommen diskhöjdsreduktion 

eller progress av progress av 

tidigare diskhöjdsreduktion förekom 

oftare i gruppen brottare jämfört med 

kontrollgruppen.


kontrollgrupp. 

• Sänkt diskhöjd, som tecken på 

diskdegeneration, ökar risken för 

ryggont. 

Därför finns det klara skäl till att 

undvika hög belastning på ryggraden 

innan idrottsutövaren har vuxit färdigt. 

Tunga vikter bör undvikas under träning, 

endast kroppens egen tyngd bör 

användas. Styrketräning med andra 

vikter bör inte förekomma förrän tillväxten 

är helt avslutad. I och med att 

ungdomar avslutar sin tillväxt vid olika 

åldrar bör också individuellt anpassade 

träningsprogram finnas. De beskrivna 

skademekanismerna bör uppmärksammas 

av idrottsutövare och tränare om 

den växande individen drabbas av 

ryggont. Särskilt viktigt är detta om 

det finns en relation till ett eventuellt 

trauma i anamnesen eller om det föreligger 

en relation till intensiv träning. 

Sedvanlig röntgen kan vara värdefullt 

vid utredning av dessa besvär, men 

MRT kan avsevärt bättre hjälpa till i 

diagnostiken. Den skadade idrottaren 

bör undvika träning som ger ryggont, 

genomgå rehabilitering för att stabilisera 

det drabbade ryggsegmentet med 

god muskulär kontroll. En sjukgymnast 

med goda kunskaper i denna typ av 

rehabilitering är värdefullt. Åtgärder 

för att förebygga dessa typer av skador 

är dock allra viktigast eftersom en 

skadad disk inte kan återställas. 

Elitidrottare har inte mer ryggbesvär än en icke idrottande senare i livet. Foto: Pressens bild 

Vid långtidsuppföljningen analyserades 

också eventuella ryggbesvär (6). 

Ryggbesvär under senaste året noterades, 

vidare om det orsakat arbetsfrånvaro 

eller påverkat dagliga funktioner. 

Ingen av de enskilda idrottsgrupperna 

skiljde sig i förekomst av ryggbesvär 

jämfört med kontrollgruppen. Antalet 

röntgenförändringar var heller inte 

korrelerat till ryggbesvär. Däremot 

kunde man konstatera ett samband 

mellan förekomst av röntgenmässig 

diskhöjdsreduktion och ryggbesvär. 

Detta gällde nytillkommen eller progress 

av tidigare diskhöjdsreduktion 

samt antalet diskar med minskad höjd. 


• Ryggraden är mest känslig för 

trauma under tillväxten. 

• F.d. elitidrottare har inte mer 

ryggbesvär än en icke idrottande 

Referenser 

1. De Knop, Engström, Skirstad, Weiss. Wordwide 

trends in youth sports. Human Kinetics, 

Champaign, Illinois, 1996. 

2. Karlsson, Lundin, Ekström, Hansson, 

Swärd. Injuries in adolescent spine exposed to 

compressive loads: an experimental cadaveric 

study. J Spinal Disord 1998;6:501-7. 

3. Lundin, Ekström, Hellström, Holm, Swärd. 

Injuries in the adolescent porcine spine 

exposed to mechanical compression. Spine 

1998; 23:2574-9. 

4. Swärd, Hellström, Jacobsson, Peterson. 

Back pain and radiological changes in the 

thoraco-lumbar spine of athletes. Spine 

1990,15:124-9. . 

5. Swärd, Hellström, Jacobsson, Nyman, 

Peterson. Disc degeneration and associated 

abnormalities of the spine in elite gymnasts. 

Spine 1991; 16:437-43 

6. Lundin, Hellström, Nilsson, Swärd. Back 

pain and radiological changes in the thoracolumbar 

spine of athletes. A long-term followup. 

Scand J Med Sci Sports 2001;11:103-9. 

53


Idrottsgymnasiernas bidrag 

till elitidrotten? 

Begreppet ”idrottsgymnasium” växte fram i början av 1970-talet. Problemet med 

elitidrottarnas situation efter avslutad idrottskarriär hade då länge uppmärksammats. 

Elitidrott hade ofta visat sig kräva en tidig intensivsatsning som riskerade att bli ett socialt 

bekymmer för individen längre fram i livet. 

STEN ERIKSSON 


GÖTEBORG 

Några politiska dimensioner fick 

denna diskussion inte förrän i slutet 

av 60-talet där frågorna bl. a. togsmed 

i den statliga idrottsutredningen 

”idrott åt alla” (SOU 1969:29). Efter 

att utredningen aktualiserat frågan 

om elitidrottarnas utbildning parallellt 

med idrottssatsningen, utvecklades 

efterhand en svensk modell med elitidrottutbildning 

i ett sammanhängande 

system. Svårigheten att kombinera 

elitidrott med studier framtvingade ett 

socialt ansvar för de aktiva från samhällets 

och idrottsrörelsens sida redan 

från tiden efter grundskolan. 

Riksidrottsförbundet (RF) klargjorde 

detta sociala ansvar i en liten 

broschyr i början av 70-talet under 

titeln ”Mästare och sén då ?”. 

Gymnasieåren är viktig brytpunkt 

för när elitsatsningen börjar och den 

”svenska modellen” blev en stödform 

för idrottstalanger som ville satsa på 

idrott i kombination med utbildning. 

Tid och flexibilitet blev nyckelord i 

sammanhanget. Idrottsgymnasieverksamheten 

– och med det avses från 

början riksidrottsgymnasierna (RIG) 

– blev grundbulten i systemet och 

kompletterades efterhand med hemortsalternativet, 

delar av komvux- och 

folkhögskoleverksamheten, idrottsplutoner, 

elitidrottsstipendier och 

olika kombinationer av elitidrott och 

högskolestudier. 

Idrottsgymnasiernas start 

RIG-verksamheten – med mjukstart 

i Järpen/Åre och Malmö/Klippan i 

början av 1970-talet – utvecklades 

snabbt och berörde allt fler specialförbund 

(SF) och kommuner. RIGsystemet 

hade sin numerärt största 

omfattning i början av 1990-talet. 

Verksamheten bantades i samband med 

gymnasiereformen som fick indirekta 

konsekvenser på huvudmän, organisationer, 

ämnen, kurser m.m. 

Den framväxande idrottsgymnasieverksamheten 

och försöken till helhetsperspektiv 

handlade alltså i första hand 

om ett socialt ansvar för individen. 

Idrottsungdomar riskerar att missa 

skolan, därför att man ”kör så det 

ryker” för att försöka bli bäst i idrott. 

Att ett system med i huvudsak sociala 

förtecken ändå genom åren resulterat 

i stora idrottsliga framgångar, kan 

kanske förklaras av den trygghet och 

harmoni med tillvaron som stödsystemet 

innebar. Omgivningen bryr sig om 

dem som människor – inte bara som 

idrottsutövare. Det går att klara skolan 

utan att välja bort idrotten – eller tvärt 

om! 

Självfallet har det också betytt 

väldigt mycket att få träna och tävla 

med många av de bästa i samma åldrar 

i ett RIG-system uppbackat av SF och 

idrottsintresserade kommuner. Systemet 

har tveklöst producerat många 

svenska elitidrottare. På riksidrottsgymnasiernas 

elevlistor genom åren 

återfinns massor av namn som senare 

blivit välkända landslagsutövare och 

internationella medaljörer. För flertalet, 

framför allt individuella idrotter, har 

RIG- verksamheten varit en viktig och 

medveten del i respektive SF:s talangutveckling. 

54


Idrottsgymnasierna i dag 

Totalbilden är idag ganska starkt 

förändrad och i vissa delar nästan 

tillbaka på ruta ett. RIG- verksamheten 

är tydligt nedbantad. Det ursprungliga 

hemortsalternativet (med SF-styrt elevintag) 

finns inte kvar. Idrottsplutonerna 

har försvunnit i takt med nedlagda 

förband. ”Avtalsvägen” till högskolestudier 

för elitidrottare har försvunnit. 

Idrottsgymnasieverksamheten är 

dock idag – trots ett slimmat RIGsystem 

och det borttagna hemortsalternativet 

– betydligt större och numerärt 

mer omfattande än tidigare. Kommuner 

och enskilda skolor gavs efter 

gymnasiereformen möjlighet att profilera 

sig. Alla gymnasieelever skulle i 

utbildningen göra ett eget ”individuellt 

val” och där hamnade ämnet specialidrott 

högt på önskelistan. Alternativ 

som lokala och regionala idrottsgymnasier 

har därmed tillkommit i växande 

utsträckning. Orter med tidigare 

RIG-verksamhet har ersatt denna med 

lokala/regionala modeller och flertalet 

nya orter/kommuner har kommit in i 

bilden. 

Tidigare utvärderingar 

Idrottsgymnasiesystemet är utvärderat i 

olika sammanhang. Den första utvärderingen 

(Johansson 1981) resulterade 

i att idrottsgymnasiernas försöksverksamhet 

efter tio år omvandlades 

till en permanent skolform med det 

officiella namnet ”Kombination med 

specialidrott” – till vardags dock även 

fortsättningsvis betecknat ”Idrottsgymnasium”. 

Efter att ansvaret för 

gymnasieskolan i början av 90-talet 

överlämnats till kommunerna uppdrog 

regeringen åt Skolverket att – efter 

samråd med RF och Kommunförbundet 

– göra en översyn av systemet 

med riksrekryterande gymnasier. Den 

utvärdering som då gjordes (RF 1993) 

bidrog till att stora delar av RIG-systemet 

fick vara kvar i gymnasieskolan. 

Efter översyn och sedvanlig remissomgång 

beslöts enligt regeringspropositionen 

1994/95:100 att idrottsgymnasier 

med riksintag även fortsättningsvis 

fick anordnas – men i reducerad form. 

Dessutom skall inriktningen vara mer 

elitprofilerad. I samband med nyordningen 

ålades även RF att svara för 

uppföljning och utvärdering av RIGverksamheten. 

Inför redovisning av 

verksamheten enligt regeringsuppdrag 

genomfördes en elevstudie med nära 

1200 respondenter (RF 1999). Resultaten 

av denna nya studie landade om 

möjligt ännu mer positivt för idrottsrörelsen 

än den tidigare (RF 1993). 

I dagsläget konstaterar vi att systemet 

med RIG-verksamheten finns kvar 

och att processen med återkommande 

uppföljnings- och utvärderingsarbete 

kommer att fortsätta. RIG-modellen är 

således numera både inarbetad, genomarbetad 

och utvärderad. Flertalet SF 

gör, tillsammans med positiv support 

från inblandade kommuner, en stor 

insats både socialt och idrottsligt. Det 

relativt nytillkomna kravet på tydligare 

elitprofilering av verksamheten 

kan måhända ses som ett bekymmer i 

sammanhanget. De största problemen 

berör lagidrotterna (främst fotboll och 

ishockey) där klubbarna av förståeliga 

skäl inte vill släppa iväg ”sina” bästa 

ungdomar till annan studieort med 

risker för värvning från klubbar och 

med svårigheter att medverka i hemmaklubbens 

träningar och matcher. 

Över huvud taget är kraven på elitprofilering 

under gymnasieåren svårt att 

uppnå. Urvalet av rätt talanger i 15-16 

års ålder är nästan en omöjlig uppgift. 

Hur vet man att man fått med just dem 

som kommer att finnas med i morgondagens 

landslag? Dessutom är antalet 

RIG-platser inte tillräckligt generöst 

för att rymma dem som kanske bäst 

behöver dem. De som blir bäst i idrott 

klarar sig nästan alltid ändå. Det är 

värre med dem som kör lika hårt men 

som inte når fram. 

För att skaffa ytterligare fakta inför 

framtida dimensionering av verksamheten 

gjordes ytterligare en RF-studie 

– denna gång bland alternativa (lokala/ 

regionala) idrottsgymnasier (RF 2002). 

Studien gav en bild av idrottsgymnasier 

med ganska stora olikheter. Generellt 

handlar det om ett betydligt generösare 

intagningssystem (fler elever än i 

RIG- sammanhang) och en verksamhet 

på den aktives ”hemmaplan” (hemort). 

Det totala problemet med de alternativa 

idrottsgymnasiemodellerna är den 

ojämna idrottskvalitén. Stora delar av 

verksamheten producerar elit i likhet 

med RIG, medan träningsförhållanden 

och nödvändig support inte är lika 

”spetsiga” på vissa platser. Fokuseringen 

ligger där i stället på en bredare 

service åt bygdens idrott. Systemet 

tycks speciellt lämpat för lagidrotter. 

Flera varianter innehåller också ledarutbildning 

i olika former. En positiv 

effekt av det generösa elevintaget från 

flertalet idrotter (oftast obegränsat) blir 

ett naturligt samspel över grengränser 

både bland tränare och elever. 

En äggkläckningsmaskin 

En RF-studie av millennieskiftets landslag 

(Vägen till A-landslaget, RF 2001) 

visade att var femte landslagsutövare 

genomgått RIG-studier men också att 

ungefär lika många kommer från andra 

former av idrottsgymnasier. De olika 

varianterna i idrottsgymnasiesystemet 

har visat sig vara ett framgångsrikt 

sätt att få allt fler idrottsungdomar 

att gå allt längre i skolan och det 

har sammantaget också blivit en bra 

”äggkläckningsmaskin” för blivande 

landslagsidrottare. 

Det är ingen tvekan om att idrottsgymnasieverksamheten 

har betytt 

väldigt mycket för elitidrotten i Sverige 

och kommer fortsättningsvis också att 

göra så. Vi skall dock inte överdriva 

idrottsgymnasiernas roll som elitproducenter. 

Många aktiva klara sig bra med 

det ordinarie skolsystemet. Man har 

bra träningsförutsättningar. Ambitioner 

och envishet i personligheten (vanligt 

bland elitidrottare) gör att man klarar 

studierna utan speciell flexibilitet eller 

extra tid i kursverksamheten. 

Elitidrott - universitetsstudier 

Idrottsgymnasiesystemet är dock värt 

ett fortsatt stöd – speciellt den traditionellt 

och kvalitetsmässigt mer 

homogent utvecklade RIG-verksamheten 

med krav på återkommande egen 

utvärdering. ”The Model” – en för alla 

individer optimal modell finns dock 

inte. För fortsatt framgångsrik landslagsproduktion 

krävs en SF-anpassning 

till individuella behov – individen i 

centrum. För optimal utveckling krävs 

”harmoni i helheten”. Den senaste 

landslagsstudien (RF 2001) visar att 

merparten av talangsatsningen och 

intensifieringen av elitutveckling ligger 

runt 20-års åldern (stora variationer 

dock bl.a. beroende på idrottsgren). 

När det gäller skolsystemets roll som 

supportmaskin finns det anledning att 

fundera på om det inte är i slutfasen 

av gymnasieåren, men framför allt på 

den postgymnasiala nivån, universitet/högskolor, 

som framtida satsningar 

skall göras. En variant av idrottsgymnasieverksamheten 

på högskolenivå 

– idrottshögskolor för aktiva – tror jag 

skulle vara en fullträff för elitidrotten. 

Optimal modell 

I väntan på ”Idrottshögskolornas” 

framväxt skissas här ett förslag till 

optimal modell för nuvarande idrottsgymnasiesystem: 

Gärna en ytterligare ”slimning” av 

RIG-systemet (inga lagidrotter med). 

Fler grenar på samma ort för ökad 

samverkan och korsbefruktning. Fler 

gymnasieskolor inblandade på varje 

RIG-ort (orten ej skolan = RIG). Frivil- 

55


ligt 4:e år på idrottsgymnasierna. Flexibelt 

system med alternativa modeller 

– lokala/regionala – inblandade. Generösare 

intagning (ger plats åt elever 

med senare elitutveckling): SF-styrning 

av supportsystemet (statsbidrag följer 

eleven oavsett idrottsgymnasieform). 

Samtliga idrottsgymnasier samspelar 

med respektive regionalt elitidrottscentrum. 

Sammanfattningsvis – idrottsgymnasiernas 

bidrag till elitidrotten är stort 

och mycket viktigt. Bland f.d. RIGelever 

som varit med och satt Sverige 

på världskartan finner vi t.ex. Patrik 

Bodén, Tomas Brolin, Per Elofsson, 

Sara Eriksson, Magdalena Forsberg, 

Peter Forsberg, Annichen Kringstad, 

Ylwa Nowén, Anna Olsson, Anna 

Ottosson, Ann-Louise Skoglund, Mattias 

Sunneborn, Gunde Svan, Thomas 

Wassberg, ”Billan” Westin, Pernilla 

Wiberg och Magnus Wislander osv. 

Den kompletta elitlistan skulle täcka 

spaltmetrar – speciellt om vi även 

räknar med de andra idrottsgymnasiealternativens 

bidrag 

Med fortsatt satsning på utvecklingsåtgärder 

på gymnasienivå kompletterat 

med förändringar i nuvarande 

högskolesystem lär väl den ”svenska 

modellen” för elitidrott-utbildning producera 

nya svenska landslagsidrottare. 

Referenser 

Johansson, M.(1981) Försöksverksamhetens 

framväxt, några huvudresultat och sammanfattade 

reflexioner. Umeå: Pedagogiska institution, 

Umeå universitet 

RF (1993) Specialidrott på och utanför 

skolschemat. Stockholm: Riksidrottsförbundet 

RF (1999) Vägen till eliten? Riksidrottsgymnasieverksamheten 

ur ett elevperspektiv 1982- 

1998. Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

RF (2001) Vägen till A-landslaget? Stockholm: 

Riksidrottsförbundet 

RF (2002) Ny modell för idrottsgymnasierna? 

En studie av olika idrottsgymnasieform. Stockholm: 

Riksidrottsförbundet. 

Sveriges Centralförening för Idrottens främjande (SCIF) 

INBJUDER TILL EN KONFERENS 

MED TEMAT 

Ungdomars idrott 

– vuxnas livsstil, motion och 

hälsa 

Målgrupp: 

Tisdagen den 27 mars 2007 

kl. 16.30-19.30 

Lokal: Aulan på GIH, 

Idrottshögskolan i Stockholm 

• Grupper med viss erfarenhet av idrottsvetenskap och hälsa: 

sjukgymnaster, sjuksköterskor inklusive skolsköterskor, läkare, 

idrottslärare 

• Alla intresserade från idrottsrörelsen 

• Specialintresserade med vissa förkunskaper i hälsofrågor, 

politiker m.fl 

Program 

16.30 Ulf Lönnqvist, Per Renström: Välkomna och 

presentation av SCIF 

16.40 Örjan Ekblom: Träning hos barn och vuxna; likheter 

och skillnader 

17.10 SCIF´s pris till yngre forskare 

Peter Nordström: Bentäthet och fysisk aktivitet i olika 

åldrar 

17.40 Frukt paus 

18.00 SCIF´s pris till erfaren forskare 

Lars-Magnus Engström: Ungdomars idrott - vuxnas 

livsstil och motion 

18.40 Göran Patriksson, Owe Stråhlman: Hur går det, har 

gått för elitidrottarna när de har avslutat sin karriär? 

Hjärtligt välkomna 

56


A V I N G E G E R D E R I C S S O N 

NYUTKOMMEN AVHANDLING 

Recension av doktorsavhandlingen 

Physical activity and its effect on bone in 

the short – and long-term perspective 

Christian Lindén, 2006. 

Effekter av utökad idrott i skolan på 

skelett och benmassa 

CHRISTIAN LINDÉN disputerade den 

24 november 2006 på sin avhandling 

om fysisk aktivitet och benmassa. 

Därmed är den andra doktorsavhandlingen 

i Bunkefloprojektet nu klar. 

Avhandlingen består av fyra artiklar, 

varav tre är publicerade i vetenskapliga 

tidskrifter, och ett appendix 

som är en utökad version av artikel 1 

samt en sammanfattande kappa på 51 

sidor. Bunkeflomodellens glada logga, 

som illustrerar studiens viktiga värden: 

rörelseglädje; hälsofrämjande fysisk 

aktivitet och kost, pryder omslaget. 

Flera fotografier på barn i rörelse, som 

Christian själv tagit, lättar upp den 

bitvis faktaspäckade engelska texten. 

Bakgrunden till studien är att 

antalet benskörhetsfrakturer ökat, 

vilket innebär att varannan kvinna 

och varje fjärde man beräknas att 

någon gång drabbas av en eller flera 

osteoporosrelaterade frakturer. Den 

årliga sjukvårdskostnaden för enbart 

höftledsfrakturer är drygt tre miljarder 

kronor. Skelettets hållfasthet påverkas 

av benmassan och skelettets storlek. En 

av de viktigaste livsstilsfaktorerna som 

reglerar benmassan är fysisk aktivitet 

och listan över negativa effekter av en 

inaktiv livsstil kan göras lång. Därför 

är det märkligt att skolgymnastikens 

del av skoldagen under de gångna 

decennierna minskat så markant, mer 

än halverats, konstaterar Christian. 

Puberteten viktig 

Tidigare kortare studier har indikerat 

att tiden strax före och under puberteten 

sannolikt är den tidsperiod då 

fysisk aktivitet kan påverka skelettet 

allra mest. När man då studerat hur 

träning påverkar skelettet har speciella 

övningar som man vet påverkar skelettet 

använts såsom övningar med hög 

belastning, snabbt insättande belastning 

och belastning i olika riktningar. 

När övningarna dessutom upprepats 

många gånger, har barnen tröttnat på 

träningen och slutat träna strax efter 

det att studien avslutats. Det har ofta 

varit frivilligt att delta, vilket troligen 

medfört att de undersökta barnen varit 

specialintresserade av fysisk aktivitet. 

Därför har det varit viktigt att i denna 

studie inkludera alla individer i en 

åldersgrupp, alltså även barn med lägre 

grad av intresse i idrott, för att kunna 

utvärdera om måttlig fysisk aktivitet 

kan leda till gynnsamma effekter på 

skelettet när barn med alla olika intressegrader 

i fysisk aktivitet inkluderas. 

Flickors träning bör startas tidigt 

En tidigare studie, den så kallade 

Sösdalastudien, utvärderade om elever 

i åldrarna 12 till 16 år, som hade fyra 

idrottslektioner per vecka, förbättrade 

hållfastheten av skelettet mer än barn 

som hade en till två gånger per vecka. 

Resultaten visade att ökad fysisk aktivitet 

påverkade benmassan i gynnsam 

riktning bland pojkarna men inte hos 

flickorna. Sannolikt borde träningen 

därför påbörjas tidigare, när flickorna 

fortfarande har stor tillväxtpotential, 

och möjligen borde träningen även 

intensifieras. 

Bunkefloprojektet, på engelska 

kallad POP-studien [Paediatric Osteoporosis 

Prevention], startade 1999 

och nu följs pojkar och flickor årligen 

redan från de första skolåren med mätningar 

av bland annat benmassa och 

skelettstorlek, muskelstyrka, balans 

och koordination. Artiklarna II-IV i 

avhandlingen redovisar resultaten från 

Bunkefloprojektets första två år. 

I artikel II (Lindén, Alwis, Ahlborg 

et al., 2006) redovisas effekter efter ett 

år hos 81 pojkar (7-9 år gamla) jämfört 

med 57 lika gamla pojkar som endast 

deltog i skolans ordinarie undervisning 

i idrott och hälsa. Ingen skillnad 

kunde påvisas mellan grupperna vid 

projektstart när det gällde längd, vikt, 

benparametrar eller andra bakgrundsfaktorer 

såsom matvanor, kroniska 

sjukdomar, medicinering, frakturer, 

rökning eller alkohol. Före interventionen 

var det heller ingen skillnad i 

tid i organiserad fysisk aktivitet mellan 

grupperna. Efter ett år var inlagringen 

av benmassa i ländryggen högre i interventionsgruppen 

och det fanns även en 

skillnad i vidden av ländryggens tredje 

kota, till interventionsgruppens fördel. 

Resultaten efter ett år visade sig kvarstå 

och även efter två års intervention, 

vilket redovisas i artikel IV. 

Artikel III (Lindén, Ahlborg, Besjakov 

et al., 2006) redovisar resultaten 

efter 2 års intervention hos 49 

flickor (7-9 år gamla) jämfört med 50 

lika gamla flickor i en kontrollgrupp. 

Precis som hos pojkarna var grupperna 

väldigt lika vid projektstaren och den 

enda skillnaden var att kontrollgruppens 

flickor var mer aktiva i organiserad 

idrott utanför skoltid (1,3 timmar 

respektive 0,7 timmar per vecka). 

Men efter att projektet kommit igång 

var flickorna i interventionsgruppen 

57


betydligt mer aktiva (4 timmar respektive 

2,3 per vecka). Precis som hos 

pojkarna var den årliga inlagringen av 

benmassa i ländryggen högre i interventionsgruppen 

än i kontrollgruppen. 

Dessutom var den årliga ökningen i 

vidden av tredje ländryggkotan samt 

vidden av lårbenshalsen också större 

i interventionsgruppen än i kontrollgruppen. 

När alla barnen studerades 

som en grupp visade det sig hos både 

pojkar och flickor att träningstiden 

i någon form av organiserad fysisk 

aktivitet, såväl inom som utom skolans 

ramar, var positivt relaterad till 

mängden benmassa och skelettstorlek 

i ländryggen. I höften fanns däremot 

inga liknande idrottsbetingade effekter. 

Sammanfattningsvis visar avhandlingens 

tre studier från Bunkefloprojektet 

att måttlig fysisk aktivitet är 

associerad med ökad benmassa och 

större skelett hos både flickor och 

pojkar. Dessa effekter kan ses redan 

efter ett års ökad träning. Ändå är 

Lindén väl försiktig när han skriver att 

fysisk aktivitet möjligen skulle kunna 

rekommenderas som ett sätt att öka 

benmassan och skelettstorleken hos 

barn. Han menar att först när man 

följt och undersökt grupperna i vuxen 

ålder kan man uttala sig om huruvida 

fysisk träning under ungdomsåren kan 

påverka PBM [Peak Bone Mass], den 

största mängd benmassa en individ kan 

uppnå, och användas som en strategi 

för att förebygga osteoporos. 

Bibehålls benmassan? 

Även om fysisk aktivitet i unga år 

kan påverka benmassan så uppkommer 

ytterligare en viktig fråga som 

behandlas i artikel I (Karlsson, Lindén, 

Karlsson et al., 2000). Kvarstår effekter 

på skelettet efter avslutad idrottskarriär 

och har i så fall elitidrottare mindre 

frakturer i ålderdomen i jämförelse 

med individer som varit inaktiva? 

Benmassan mättes hos 22 aktiva 

fotbollsspelare, 128 tidigare aktiva 

fotbollsspelare och 128 åldersmatchade 

kontroller. Resultaten visade att fysisk 

aktivitet på hög nivå resulterade i en 

betydelsefull ökning av PBM i viktbelastade 

delar av skelettet. Denna 

gynnsamma ökning av benmassan 

förefaller dock successivt gå förlorad 

efter det att man upphört med sin 

idrott. I denna studie kunde inte påvisas 

att äldre före detta fotbollsspelare 

har färre frakturer, högre benmassa 

eller ett större skelett jämfört med 

individer som inte har tränat på denna 

nivå i ungdomen. Ett stort problem är 

att studien innehöll relativt få riktigt 

58 

gamla idrottsmän. Detta gör att det 

kan vara svårt att med statistik påvisa 

att det finns skillnad mellan grupperna. 

Men samma forskningsgrupp utförde 

senare ytterligare en studie med ett 

större antal individer och lyckades då 

visa att bland dem som under ungdomen 

hade tränat på en hög nivå, fanns 

det färre individer i högre åldrar som 

hade drabbats av en fraktur än bland 

dem som inte hade tränat. I dag anser 

vi därför att fysisk aktivitet på hög nivå 

i ungdomen är associerad med minskad 

risk för fraktur på ålderns höst, skriver 

Christian. 

Daglig träning 

På frågan vilken typ av aktivitet som 

Christian skulle rekommendera, svarade 

han att det viktiga är att variera 

aktiviteterna så att de verkligen lockar 

barn och unga att vara fysiskt aktiva. 

Det är en glädjande slutsats som 

stämmer väl med intentionerna och 

kvalitetsarbetet i Bunkefloprojektet. 

Att skolämnet idrott och hälsa bör 

finnas på schemat varje skoldag är en 

självklar slutsats som följer av resultaten 

i såväl denna avhandling som den 

tidigare från 2003 om effekterna på 

motorik och skolprestationer. 

Det är möjligen en mer pedagogisk 

fråga, men i avhandlingen framgår 

inte att Bunkefloprojektets intervention 

övergått i Bunkeflomodellen, 

med avsikt att betona att det nu är en 

arbetsmodell och inte bara ett övergående 

projekt. Arbetsmodellen innebär 

• minst 45 minuter schemalagd fysisk 

aktivitet dagligen för alla elever, 

• att skolämnet idrott och hälsa utökats 

från två till tre lektioner, 

• att skolan samverkar med olika 

idrottsföreningar, vars ledare tagit 

del av skolans utbildning i att 

observera och träna barns motorik, 

• att motorikobservationer genomförs 

varje år vid skolstarten och 

• att elever som har motoriska brister 

får individuellt anpassad motorikträning 

en extra lektion per vecka. 

Detta arbetssätt kan möjligen 

tänkas ha betydelse för hur barnen 

upplever den dagliga fysiska aktiviteten, 

vilket i sin tur kan tänkas påverka 

deras inställning till fysisk träning 

och i vilken utsträckning de fortsätter 

vara fysiskt aktiva efter avslutad 

skolgång. Ofta startar pedagogiska 

projekt med höga ambitioner, men när 

entusiasterna försvinner, så är det inte 

ovanligt att det sker en nedgång i de 

aktiviteter/beteenden man velat införa. 

Ibland upphör de helt och hållet, vilket 

Christian redovisar blivit resultatet när 

träningen varit enformig och haft krav 

på hög belastning med många upprepningar. 

Det känns viktigt att förtydliga 

och lyfta fram dessa förhållanden i 

dagens debatt om kvantitet kontra kvalitet 

och när regeringen ensidigt satsar 

miljardbelopp på att utveckla föreningsidrotten. 

Frågan är om idrottsföreningar 

har förutsättningar att lyckas 

lika bra som skolan när det gäller 

att nå även dem som inte redan är 

idrottsintresserade. Tidigare redovisade 

resultat från Bunkefloprojektet (Ericsson, 

2003) visar, att både vilken typ 

av och hur mycket schemalagd fysisk 

aktivitet eleverna får i skolan, har betydelse 

för vilka effekter som uppnås. 

Det är förmodligen en av de viktigaste 

utmaningar en lärare i idrott och hälsa 

har att hitta den nivå och de aktiviteter 

som motiverar olika elever till att träna 

och som skapar ett livslångt intresse 

för att vara fysiskt aktiv, även hos dem 

som inte är särskilt intresserade av 

idrottsföreningarnas utbud. 

Lindéns avhandling om fysisk 

aktivitet och skelettförändringar är 

välskriven och väl strukturerad, samt 

innehåller flera tydliga tabeller, figurer 

och illustrationer, vilket gör den relativt 

lättläst. Den kan därför varmt rekommenderas 

till en större läsekrets, även 

utan medicinsk bakgrund, med intresse 

för effekter av utökad fysisk aktivitet 

och medveten motorisk träning i 

skolan. 

Referenser 

Ericsson, I. (2003). Motorik, koncentrationsförmåga 

och skolprestationer. Malmö: Lärarutbildningen, 

Malmö högskola. 

Karlsson, M., Lindén, C., Karlsson, C., Johnell, 

O., Obrant, K.J. & Seeman, E. (2000). 

Exercise during growth and bone mineral 

density and fractures in old age. The Lancet, 

(355), 469-470. 

Lindén, C. (2006). Physical activity and its 

effect on bone in the short – and long-term 

perspective. Malmö: Department of Orthopaedics, 

Malmö University Hospital, Lund 

University. 

Lindén, C., Ahlborg, H., Besjakov, J., Gardsell, 

P. & Karlsson, M. (2006). A Scool Curriculum-Based 

Exercise Program Increases Bone 

Mineral Accrual and Bone Size in Prepubertal 

Girls: Two-Year Prospective Data from the 

Pediatric Osteoporosis Prevention (POP) study. 

Journal of Bone and Mineral Research, 21(6), 

829-835. 

Lindén, C., Alwis, G., Ahlborg, H., Gardsell, 

P., Valdimarsson, Ö., Stenevi-Lundgren, S., 

Besjakov, J. & Karlsson, M. (2006). Exercise, 

bone mass and bone size in prepubertal boys: 

one-year data from the pediatric osteoporosis 

prevention study. Scand J of Med & Sci in 

Sports, Jun 15 [Epub ahead of print].


Verksamhetsberättelse år 2006 för 

Centrum för idrottsforskning (CIF) 

Centrum för idrottsforskning (CIF) har som uppgift att initiera, samordna, stödja och 

informera om forskning inom idrottens område. CIF skall också skapa förutsättningar 

för samarbete mellan forskare vid olika universitet och högskolor samt andra engagerade 

inom området. Idrott ges en bred definition och omfattar tävlingsidrott, motionsidrott, 

idrott i skolan, rörligt friluftsliv och fysik rekreation. Idrottsforskningen omfattar 

många olika ämnesområden bl.a. fysiologi/medicin, traumatologi, biomekanik, näringslära, 

pedagogik, psykologi, sociologi, historia, ekonomi, juridik, teknik m.m. 

CIF är administrativt 

knutet till Gymnastik- och 

idrottshögskolan (GIH) i 

Stockholm och har även sina 

kanslilokaler vid GIH. Styrelsen 

består av 13 ledamöter samt ordförande. Tio av dessa 

utses av landets universitet och högskolor. Dessutom 

har GIH ett och Riksidrottsförbundet (RF) två fasta 

mandat. Ordföranden utses av regeringen. Styrelsen 

utser en föreståndare som ansvarar för den löpande 

verksamheten. Vid kansliet finns ytterligare två medarbetare. 

Till styrelsen finns ett vetenskapligt råd knutet 

med tolv ledamöter vilka utses av styrelsen efter samråd 

med Vetenskapsrådet. Vetenskapliga rådets huvuduppgift 

är att bedöma ansökningar och ge styrelsen 

underlag till beslut. Styrelsen har haft sex sammanträden 

under året. 

Då CIFs uppgift är att specifikt stödja forskningsfrågor 

relaterade till idrott i vid bemärkelse har styrelsen 

ägnat mycket tid åt att diskutera begreppet idrottsrelevans 

och hur ansökningar skall bedömas med avseende 

på detta. Även jävsproblematiken har varit föremål 

för belysning och åtgärder. För att i möjligaste mån 

undvika jäv och bredda bedömningarna av ansökningarna 

har två ledamöter rekryterats från andra nordiska 

länder. 

Stöd till forskningsprojekt och tjänster 

Budgeten för 2006 har omfattat drygt 20 mkr. Av dessa 

medel kom 13.0 mkr från RF och 6.2 från utbildningsdepartementet. 

Dessutom tillkommer en del intäkter 

från försäljning av egen tidning, böcker /rapporter och 

konferensverksamhet. 

Resurserna har till största delen använts till att 

stödja forskningsprojekt och tjänster. Inför 2006 inkom 

165 projektansökningar, 35 ansökningar om studiestöd 

till forskarstuderande samt 26 ansökningar om 

forskarassistenttjänst på ½-tid. Dessutom ansökte sex 

idrottsvetenskapliga intresseorganisationer om orga- 

nisationsstöd. Totalt inkom 232 ansökningar till ett 

sammanlagt belopp av 80 mkr. 

Av projektansökningarna kom nästan hälften (47%) 

från Stockholmsområdet vilket är en ökning jämfört 

med tidigare år. 7-11 procent kommer från universitets- 

och högskoleorterna Lund, Malmö, Göteborg och 

Umeå vardera. Totalt kom ansökningar från 14 olika 

orter vilket är färre än föregående år. Sammanfattningsvis 

kan sägas att en centralisering avseende ansökningarna 

sker mot Stockholmsområdet. Det dominerande 

ämnesområdet var fysiologi/medicin med nästan hälften 

av ansökningarna (45%). I Stockholmsområdet finns 

sedan lång tid de etablerade institutionerna inom 

fysiologi vid KI /Huddinge och GIH som svarade för 

48 st av ämnesområdet fysiologi/medicins totala antal 

ansökningar (65%). 

Av projektansökningarna var 59 st (36 %) med 

kvinnor som huvudsökande vilket är en viss ökning 

jämfört med föregående år. Av inkomna 35 ansökningar 

om studiestöd till forskarstuderande avsåg 16 st 

kvinnor vilket motsvarar (46 %). Av de 26 sökanden 

till foass tjänsterna var 11 kvinnor, vilket innebär 42%. 

Andelen kvinnor som sökt projekt och tjänster har ökat 

under flera år. Denna tendens verkar nu ha stabiliserats. 

Det fördelades 8.1 mkr till 98 projekt och 8.5 mkr 

till tjänster. Sju nya doktorander och fem nya foasstjänster 

på ½-tid kunde finansieras. Sedan tidigare finns 

16 st doktorander som finansieras med studiestöd vilka 

fortsätter sina avhandlingsarbeten och fyra ½-foass 

tjänster. Så totalt har 23 doktorander och nio ½-tid 

foasstjänster kunnat stödjas under året. Av dessa har 

fem disputerat under året. Några har dock gjort tillfälligt 

uppehåll eller begärt föräldraledighet. 

Projektstödet till olika ämnesområden fördelas 

ungefär efter storleken på inlämnad ansökningssumma, 

vilken används som ett mått på ämnesområdets 

aktivitet. Flest projekt finns inom ämnesområdena 

fysiologi/medicin/hälsa. Av beviljade medel gavs 2.3 

mkr till området hum/sam, 3.5 mkr till fys/med och 

59


CIFs styrelse under 2006-2008. 

2.2 mkr till traumatologi. Stöd har även givits till sex 

idrottsvetenskapliga organisationer med en sammanlagd 

summa utav 260.000 kr. Organisationerna svarar 

för en väsentlig spridning av forskningskunskap i sina 

tidskrifter, årsböcker och årliga konferenser. 

60 

versitet. Även avhandlingar som har idrottsinriktade 

frågeställningar presenteras. 

Tidningen försöker hålla en populärvetenskaplig 

profil för att kunna nå ut 

till en bredare och idrottsintresserad 

allmänhet. Merparten av artikelförfattarna 

presenterar projekt som stötts 

med medel från CIF. Det finns ca 1.800 

helårsprenumeranter 

• sammanställt forskningsrapport nr 28 

. Sammanställningen omfattar 89 projekt 

som tidigare tilldelats medel och 

slutförts under år 2005. 

• genomfört en tvådagars konferens på 

GIH i Stockholm 14-15 juni med temat 

”Tidig specialisering inom idrotten”. 

Vid konferensen medverkade 22 föreläsare 

av vilka flertalet fått projektstöd 

från CIF. Konferensen blev mycket 

uppskattad av de cirka 300 deltagarna, 

av vilka merparten var idrotts- och 

ungdomsledare. Konferensen kommer 

att dokumenteras som ett temanummer 

i nr 1/2007 av den egna tidskriften. 

• genomfört en utvärdering av de fors- 

Informationsverksamhet 

Vad gäller informationsinsatser har CIF: 

• givit ut årgång 15 av den egna tidning Svensk idrottsforskning. 

Den kommer ut med fyra nummer årligen. 

De flesta numren innehåller artiklar från olika vetenskapsområden. 

Områden som speciellt belysts är 

rörelse, hälsa och miljö. Ett temanummer har givits 

ut tillsammans med idrottsforskarna vid Växjö unikarstuderanden 

och forskare som stötts av CIF under 

1996-2002. Syftet med undersökningen ”Vart tog dom 

vägen?” var dels att skapa kunskap om gruppen generellt, 

men också att få visst beslutsunderlag inför framtida fördelningsomgångar. 

Allmänt kan sägas att gruppen lyckats 

väl och de flesta kunnat etablera sig som självständiga 

forskare. 

• givit ut ett informationsmaterial som speglar CIF uppgift 

och verksamhet. 

• givit ut en adresskatalog som upptar ca 450 aktiva forskare 

inom idrottens område. Katalogen sprids gratis. 

• informerat allmänheten om idrott och fysisk aktivitet. 

Dagligen kommer ett stort antal frågor om idrott, motion, 

hälsa, utrustning, kost m.m. som kansliet har till uppgift 

att besvara och informera om. 

Styrelsens sammansättning under 2006 

Professor Per Renström 

Professor Håkan Alfredsson 

Docent Ingemar Ericson 

Universitetslektor Eva Holmström 

Professor Eva Jansson 

Professor Jon Karlsson 

Universitetslektor Håkan Larsson 

Professor Lars Nyberg 

Professor Eva Nylander 

Professor Göran Patriksson 

Professor Tomas Peterson 

Professor Karin Piehl-Aulin 

Högskolelektor Karin Redelius 

Professor Alf Thorstensson 

Vid CIFs kansli tjänstgör 

Föreståndare Artur Forsberg 

Kanslisekreterare Ann Schmalholz 

Kanslibiträde Anne-Britt Olrog 

Ordförande, tillsatt av Regeringen 



Lunds universitet 

Karolinska institutet 

Göteborgs universitet 

Lärarhögskolan i Stockholm 


Linköpings universitet 

Göteborgs universitet 

Malmö Högskola 

Örebro universitet 


GIH i Stockholm 

1-tid 

1-tid 

½-tid


Beviljade forskningsanslag 2007 från CIF 

CIFs styrelse beslutade den 27-28 november om fördelning av forskningsanslag för 2007. 

Totalt hade inkommit 231 ansökningar till ett belopp av 83 mkr. Av dessa avsåg 175 

projekt, 27 studiestöd till forskarstuderanden, 21 forskarassistenttjänster och 8 stöd till ideella 

föreningar. 

Totalt kunde 100 nya projekt stödjas. Vad gäller ”tjänster” ges stöd åt totalt 19 

forskarstuderande och 12 nydisputerade med s.k. foass tjänster på ½-tid. Av dessa var det 

nyantagning för fem forskarstuderanden och fyra forskningsassistenter. Stödet avser fyra år för 

forskarstuderanden och två år med möjlighet till förlängning med två år för fo ass. 

Det totala stödet till projekt och tjänster uppgår till 17,0 mkr. Dessutom gavs stöd till 6 

ideella föreningar med 260.000 kr, vilka bedriver verksamhet inom idrottsforskning. 

CIFs vetenskapliga råd som består av tolv ledamöter tackas för en mycket omfattande och 

seriös granskning. Besluten fatts av CIF styrelse. 

Detaljerad fördelning presenteras nedan: 

Nya beviljade Studiestöd 

Enqvist, Jonas, Stockholm delas 

Mattsson, Mikael, Stockholm 

Fysiologi. Handledare: Björn Ekblom 245 000 

Gullstrand, Lennart, Stockholm Fysiologi. Handledare: Jan Svedenhag 245 000 

Sommer, Marius, Umeå Psykologi. Handledare: Louise Rönnqvist 245 000 

Tagesson, Sofie, Linköping Traumatologi. Handledare: Birgitta Öberg 245 000 

Waldén, Markus, Linköping Traumatologi. Handledare: Jan Ekstrand 122 500 

Summa 1 102 500 

Nyligen disputerade som beviljas ½-tid fo.ass.tjänst 

Gustafsson, Thomas, Stockholm Fysiologi 350 000 

Holmberg, Hans-Christer, Östersund Fysiologi 350 000 

Norberg, Johan, Malmö Idrottshistoria 350 000 

Redelius, Karin, Stockholm Pedagogik 350 000 

Summa 1 400 000 

Projekt: Humaniora och samhällsvetenskap 

Alricsson, Marie, Östersund Gymnasieungdomars hälsa, BMI, fysisk aktivitet, …. 75 000 

Apitzsch, Erwin, Lund Kollektiv kollaps – ett gissel i lagidrotter. Slutanslag 50 000 

Appelblad, Håkan, Umeå Vindelälvsloppets uppgång och fall. Lagledarnas attityder .. 75 000 

Arnesson, Leif, Östersund Inverkan av tränarbyte på idrottslags prestationsförmåga 100 000 

Brink, Stefan, Uppsala Från Nora-Anna till Foppa. Framväxten av det moderna … 75 000 

Engström, L-M, Stockholm Motionsvanor i förändring – En uppföljning … Slutanslag 125 000 

Ericsson, Ingegerd, Malmö Självförtroende och fysisk aktivitet 75 000 

Fagrell, Birgitta, Stockholm Inaktiva skolor – rektorn har ordet 75 000 

Fahlén, Josef, Umeå Den ideala föreningen. Kollektiva föreställningar …. 75 000 

Fahlström, Per Göran, Växjö Svenska idrottsledare. En deskriptiv och kvalitativ … 75 000 

Hassmén, Peter, Stockholm Positiva och neg prestationsemotioner hos tävlingsidrottare 125 000 

Johansson, Lennart, Växjö Ett forskningsprojekt kring ”Idrott och alkohol” 90 000 

Johnson, Urban, Halmstad Prediktiv validering av mätinstrument. ”PRIS” 50 000 

Karp, Staffan, Umeå Från barnidrott till vuxenliv. Vilka är vinnare i idrottens … 75 000 

61


Kenttä, Göran, Stockholm Utmattad eller fullt engagerad som coach, en jämförelse .. 75 000 

Larsson, Håkan, Stockholm Vad betyder idrott i idrottslärarutbildning 75 000 

Lindwall, Magnus, Halmstad Effekterna av motion/träning på mental hälsa, kognitiv … 75 000 

Lund, Stefan, Växjö Idrott och gymnasieutbildning – ungdomars val …. 50 000 

Lundqvist, Carolina, Stockholm Psykologiskt, emotionellt och socialt välbefinnande ….. 75 000 

Lundvall, Suzanne, Stockholm Embodied learning in moving bodies: exploring narratives.. 100 000 

Molander, Bo, Umeå Naturlig skalning i idrott: bedömning av golfputtstyrka 125 000 

Oddner, Frans, Malmö Barn och idrott: En internationell studie av barns motiv … 125 000 

Ohlsson, Anders, Lund Idrottshjältarna i medierna. Berättelserna om Gunder Hägg 100 000 

Olofsson, Eva, Umeå Att utmana dominerande föreställningar om idrott och … 125 000 

Ottosson, Anders, Göteborg Kinesiologins rötter och förgreningar 75 000 

Patriksson, Göran, Göteborg Barn- och ungdomsidrottens socialisationseffekter … 125 000 

Rönnqvist, Louise, Umeå The impact of synchronized metronome training program 50 000 

Schantz, Peter, Stockholm Barns och ungdomars fysiska aktivitet vid transporter … 100 000 

Sellerberg, Ann-Mari, Lund Alla vi är kvinnor typ, om man ska jämföra med …. 100 000 

Sjöström, Michael, Huddinge Faktorer i närmiljön som kan påverka arten och graden … 75 000 

Stambulova, Natalia, Halmstad Upplevd hälsa ur ett idrotts- och motionsperspektiv: … 100 000 

Sundqvist, Fredrik, Göteborg Filosofi för fotbollsfolk – ett verktyg att förstå ... 50 000 

Tamburrini, C, Stockholm Enhancing humans. The impact of genetic technology .. 100 000 

Trondman, Mats, Malmö Spontanidrottens villkor och föreningsidrottens … 125 000 

Wedman, Ingemar, Stockholm Mätningar och beteendeförändringar inom området fysisk .. 125 000 

Zakrisson, Ingrid, Östersund Demokratiska dilemman i idrottsföreningar: hur behålls .. 100 000 

Summa 3 190 000 

Projekt: Fysiologi, medicin och biomekanik 

Ahlbom, Anders, Stockholm Mortalitet hos golfspelare: En långtidsuppföljning 40 000 

Arheden, Håkan, Lund Idrottshjärtat – kardiovaskulär idrottsfysiologi ur MR-… 150 000 

Arndt, Anton, Stockholm Biomekanisk analys av sittande stakning på ergometer .. 50 000 

Bang, Peter, Stockholm Lokala nivåer av insulinliknande tillväxtfaktorer (IGF) … 100 000 

Blomstrand, Eva, Stockholm Effekt av uthållighetsträning och nutrition på .. 125 000 

Braunschweig, Frieder, Sthlm Utveckling av hjärtpåverkan hos äldre deltagare i … 110 000 

Bruton, Joseph, Stockholm Involvement of mitochondrial calcium accumulation … 100 000 

Ekblom, Björn, Stockholm The physiology of adventure racing 150 000 

Ekblom, Maria, Stockholm Neuronal reglering av vadmusklernas styrka vid dynamiskt.. 60 000 

Essén-Gustavsson, B, Uppsala Effekt av maximalt excentriskt och koncentriskt arbete …. 75 000 

Gustafsson, Thomas,Stockholm Cells and processes of importance for neo-vascularisation .. 120 000 

Halvorsen, Kjartan, Stockholm Utveckling av teknikanalys för diskus och kulstöt 50 000 

Hellénius, Mai-Lis, Huddinge Hälsoeffekter av fysisk aktivitet på recept – en … 50 000 

Holmberg, H-C, Östersund Biomekanisk analys av diagonalskidåkning på rullskidor…. 75 000 

Holmberg, H-C, Östersund Fördjupad analys av dubbelstakning i längdskidåkning 75 000 

Jansson, Eva, Stockholm Fysisk träning och blodburna stamceller-frisättning från … 100 000 

Kadi, Fawzi, Örebro Skeletal muscle turnover and regenerative capacity …. 125 000 

Katz, Abram, Stockholm Role of reactive oxygen species in regulation of glucose . 100 000 

Larsson, Lars, Uppsala Reglering av muskelkontraktion från helmuskel, …. 125 000 

Lindberg, L-G, Linköping Skelettmuskelblodflöde och reglering vid fysiskt arbete 75 000 

Lindén Hirschberg, A, Sthlm Androgent och anabolt status hos elitidrottare 100 000 

Nolan, Lee, Stockholm Take-off and flight in amputee long jump. A modelling … 125 000 

Nylander, Eva, Linköping Höger kammares systoliska och diastoliska funktion - … 100 000 

Sahlin, Kent, Stockholm Mitokondriell bildning av fria radikaler – inverkan av … 185 000 

Schagatay, Erika, Sundsvall Kardiovaskulär reglering vid extrema förhållanden 160 000 

Sundberg, C J, Stockholm Mitokondriella faktorer i human skelettmuskulatur .. 75 000 

Svantesson, Ulla, Göteborg Individuell och övervakad styrketräning i ….. 25 000 

62


Svantesson, Ulla, Göteborg Maximal kraftutveckling, hoppförmåga och …. 75 000 

Tesch, Per, Stockholm Effekter av 5 veckors styrketräning på skelettmuskelns … 100 000 

Thornell, Lars-Eric, Umeå Cellulära mekanismer till nybildning av sarkomer … 50 000 

Thornell, Lars-Eric, Umeå Fortsatta studier av stam/satellitceller i human muskulatur 115 000 

Thorsson, Ola, Malmö Hjärt- och lungfunktion, fysisk arbetsförmåga och … 50 000 

Thorstensson, Alf, Stockholm Fortsatta studier av mekanismer och träning för bålstabilitet 170 000 

Timmons, James A, Stockholm Strength and endurance training induced gene expression … 50 000 

Westerblad, Håkan, Stockholm Cellulära mekanismer för ändrad muskelfunktion … 125 000 

Wollmer, Per, Metabol belastning och rörelsemönster vid paddling i kajak 50 000 

Yu, Ji.Guo, Umeå Effects of eccentric training on lower muscle strength .. 50 000 

Summa 3 460 000 

Projekt: Ortopedi, traumatologi och rehabilitering 

Ackermann, Paul, Stockholm Kronisk sensmärta – neurovaskulära mekanismer … 60 000 

Ageberg, Eva, Lund Neuromuskulär funktion och träning efter knäskada 40 000 

Alfredsson, Håkan, Umeå Forskning kring kroniska smärttillstånd i senor 200 000 

Aspenberg, Per, Linköping Senläkning. Experimentella och kliniska studier 40 000 

Augustsson, Jesper, Göteborg Akuta effekter av lågbelastad styrketräning och extern … 40 000 

Dahlberg, Leif, Malmö Den korsbandsskadade patienten som artrosmodell. 75 000 

Dahlberg, Leif, Malmö Främre korsbandsskada idag. Idrottsinvalid i morgon? 100 000 

Ejerhed, Lars Kirurgi vid främre korsbandsskada och axelledsinstabilitet 40 000 

Ekstrand, Jan, Linköping Lårmuskelskador hos professionella fotbollsspelare. 75 000 

Ekstrand, Jan, Linköping Skaderisk vid fotbollsspel på konstgräs jmf med naturgräs 75 000 

Eriksson, Karl O, Stockholm Randomiserad prospektiv studie avseende rehab. förlopp … 50 000 

Forsgren, Sture, Umeå Studier av nervsubstanser, deras receptorer, kväveoxid ... 125 000 

Grävare Silbernagel, K, Gbg Evaluation, prevention and treatment of injuries in Achilles 40 000 

Kadi, Fawzi, Örebro The replicative potential of the anterior cruciate ligament 40 000 

Karlsson, Magnus, Malmö Determinants for peak bone mass, bone size, skeletal … 180 000 

Kartus, Jüri, Trollhättan En klinisk, radiologisk, biokemisk och histologisk studie … 50 000 

Kvist, Joanna, Linköping Funktionell stabilitet i knäleden efter skada på det främre … 70 000 

Levi, Richard, Stockholm Fysisk aktivitet och hälsa efter ryggmärgsskada 70 000 

Ljung, Björn-Ove, Stockholm Tennisarmbåge – ett kliniskt och grundvetenskapligt projekt 40 000 

Lohmander, Stefan, Lund Kirurgisk jämfört med icke-kirurgisk behandling … 180 000 

Lorentzon, Mattias, Göteborg The role of normal genetic variations in modulating the … 50 000 

Movin, Tomas, Stockholm Senvävnadens skador och sjukdomar. Molekylärbiologiska.. 150 000 

Pettersson, Ulrika, Umeå Fysisk aktivitet hos äldre – minskar detta risken för fall …. 40 000 

Roos, Ewa, Lund Unga personer med gamla knän – skada, artros och träning.. 50 000 

Sernert, Ninni, Trollhättan Knälaxiteten före och efter korsandsrekonstruktion, dess … 40 000 

Stål, Per, Umeå Neuromuskulära förändringar i underbensmuskulatur hos .. 60 000 

Timpka, Toomas, Linköping Från skadeprevention till idrottssäkerhet: Förebyggande .. 80 000 

Summa 2 060 000 

Ideella föreningar (Organisationsstöd) 

SIMF, Svensk idrottsmedicinsk förening 60 000 

SIPF, Svensk idrottspsykologisk förening 60 000 

SVEBI, Svensk förening för samhälls- och beteendevetenskaplig idrottsforskning 60 000 

Svensk förening för Sport Management 10 000 

Svensk idrottsjuridisk förening 10 000 

SVIF, Svenska idrottshistorisk förening 60 000 

Summa 260 000 

63

POSTTIDNING B-POST 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen 

med nya adressen på adressidan 

AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm

Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?