Tidningen som pdf-dokument - Svensk Biblioteksförening

konstnärlig verksamhet tänkte jag inte i första
hand på att läsaren är en självständig
konstnärlig utövare – som en romanssångerska
eller som en konsertpianist är en konstnärlig
uttolkare av ett verk. Nej, snarare en
förutsättning för det litterära verkets tillkomst,
d v s först när en bok läses av någon
annan än författaren är verket fullbordat. På
det sättet uppfattar jag läsaren mer som en
konsertbesökare som bland andra konsertbesökare
söker en konstnärlig upplevelse. Det
betyder att det konstnärliga kan variera i
konstnärligt upplevd kvalitet, dels beroende
på författarens konstnärlighet, dels beroende
på läsarens kunskaper och erfarenheter –
d v s mognad att ta emot verket.
Och det är här som jag vill komma in på
några olika synsätt när det gäller den skönlitterära
boken och läsningen via fyra ”förmedlare”–
en litteraturvetare och tre författare:
Anders Tyrbergs bok Anrop och ansvar – berättarkonst
och etik, Joseph Brodskys öppningsanförande
Hur en bok bör läsas vid den första
bokmässan i Turin 1988, Artur Lundkvists
lilla häfte som jag nämnde inledningsvis Kan
du läsa en bok, utgivet av ”försvarsstabens
personalavdelning – bildningsdetaljen” 1945,
och slutligen Joyce Carol Oates En författares
övertygelse.
Anrop och ansvar
Anders Tyrberg har utifrån fyra svenska författarskap/berättare
försökt illustrera relationen
mellan författaren och läsaren. Han
säger där att författarens kommunikation
med läsaren består i ett anrop och att läsaren
har ett slags ansvar att ge svar på tilltalet och
att inta en ansvarsfull hållning till författarens
anrop. Han använder sig sedan av bl a
Paul Ricoeurs tänkande när han säger att processen
mellan författare och läsare äger rum i
tre steg:
I. Författaren tar på sig att berätta den historia
som ännu inte inordnats i en berättelse.
En historia som finns för oss alla i den praktiska
världen med förflutenhet, nutid och
framtid som tidskomponenter.
II. Författaren återskapar det han minns,
att minnas är att återskapa. I engelskans remember
finns spår av en skapelsehandling.
Ricoeur betonar i denna fas mer berättandets
process än själva berättelsen.
III. Berättelsen kan avslutas först med läsarens
läshandling. Genom läsarens ansvarsfulla
nygestaltning kan läsaren binda samman
olika händelser och livserfarenhet och
därigenom skapa en ”narrativ identitet” och
en förståelse för sig själv.
Tyrberg menar att ”den personliga identiteten,
svaret på frågan ’Vem är du?’ tar form i
berättelser som vi berättar själva eller som
andra berättar för oss” Tyrberg följer sedan
Ricoeur när han menar att frågan om ”Vem ?”
egentligen är fyra frågor: ”Vem talar?”, ”Vem
handlar?”, ”Vem berättar?” och ”Vem är den
ansvarige?” ”Till självets språkliga, praktiska
och narrativa dimensioner läggs således en
etisk dimension. Det finns ett samband mellan
språk och handling, mellan narrativitet
och etik.”
Det intressanta för mig är den transaktionsmodell
som Tyrberg presenterar där
författare och läsare placerar sig i ett etiskt
laddat kontakt- och ansvarsförhållande. En
romanhjälte får ”fullständigad form” endast
genom mötet mellan författarens och läsarens
”medupplevande blickar och samförfattande
verksamheter.”
Brodsky och poesin.
”Eftersom vi alla skall dö, och eftersom bokläsning
är tidsödande”, säger Brodsky, ”måste
vi utarbeta ett system som åtminstone ger
sken av ekonomi.”
”Att samtala om skönlitteratur kan vara en skapande glädje som
borde kunna ses som en av de mest kreativa och stimulerande
uppgifter som en folkbibliotekarie kan utöva idag.”
”Vi läser, när allt kommer omkring inte för
läsandets egen skull, utan för att lära”. Av det
följer behovet av koncentration, förtätning,
sammandragning men också behovet av en
genväg och behovet av en kompass.
Det är här litteraturkritiken kommer in,
men ”recensenten kan a) vara lika okunnig
som vi, b) hysa förkärlek för en viss sorts litteratur
eller vara insyltad i förlagsbranschen
eller c) vara en begåvad skribent som förvandlar
recenserandet till en självständig
konst”. Alternativet är då att utveckla en egen
smak. Ett annat alternativ är att lita på vad
andra säger – en väns råd eller hänvisning till
en text. ”Men också detta visar sig vara en dålig
återförsäkring, ty havet av tillgänglig litteratur
sväller och vidgas ständigt”.
Brodsky passar också på att anföra en poetisk
kanon där Gunnar Ekelöf, Harry Martinson
och Tomas Tranströmer är exemplen
om läsarens modersmål är svenska. Om det
är portugisiska bör man läsa Fernando Pessoa
och kanske Carlos Drummond de Andrade.
Efter en liten en liten ironisk rundtur slår
Brodsky fast: ”sättet att utveckla god smak är
att läsa poesi/…/Var snälla och missförstå
mig inte: jag är inte ute efter att framställa
prosan i negativ dager. Sanningen är helt enkelt
att poesin råkar vara äldre än prosan och
således har större sträcka bakom sig.”
Att anstränga sig att läsa
Om man så återvänder till Artur Lundkvist
och Kan du läsa en bok? är han kanske inte lika
kategorisk när det gäller vilken litteratur
man bör välja utan avser med skönlitteratur
romaner, berättelser, dikter och andra fabulerande
framställningar och menar att den
som kan läsa skönlitteratur har långt större
möjligheter att tillgodogöra sig facklitteratur,
sakliga redogörelser och läroböcker. I olika
uppmuntrande avsnitt för han läsaren
fram till skönlitteraturen och han avslutar
det sista avsnittet ”Hur man bedömer en
bok” med orden: ”Man talar om konsten att
läsa en bok. Och liksom varje konst fordrar
den dels en viss naturlig fallenhet, dels utveckling
av denna fallenhet genom övning,
träning. Det är ju inte fråga om några större
32 biblioteksbladet [5:2006]