Tidningen som pdf-dokument - Svensk BiblioteksfÃ¶rening

More documents

Recommendations

Info

konstnärlig verksamhet tänkte jag inte i första hand på att läsaren är en självständig konstnärlig utövare – som en romanssångerska eller som en konsertpianist är en konstnärlig uttolkare av ett verk. Nej, snarare en förutsättning för det litterära verkets tillkomst, d v s först när en bok läses av någon annan än författaren är verket fullbordat. På det sättet uppfattar jag läsaren mer som en konsertbesökare som bland andra konsertbesökare söker en konstnärlig upplevelse. Det betyder att det konstnärliga kan variera i konstnärligt upplevd kvalitet, dels beroende på författarens konstnärlighet, dels beroende på läsarens kunskaper och erfarenheter – d v s mognad att ta emot verket. Och det är här som jag vill komma in på några olika synsätt när det gäller den skönlitterära boken och läsningen via fyra ”förmedlare”– en litteraturvetare och tre författare: Anders Tyrbergs bok Anrop och ansvar – berättarkonst och etik, Joseph Brodskys öppningsanförande Hur en bok bör läsas vid den första bokmässan i Turin 1988, Artur Lundkvists lilla häfte som jag nämnde inledningsvis Kan du läsa en bok, utgivet av ”försvarsstabens personalavdelning – bildningsdetaljen” 1945, och slutligen Joyce Carol Oates En författares övertygelse. Anrop och ansvar Anders Tyrberg har utifrån fyra svenska författarskap/berättare försökt illustrera relationen mellan författaren och läsaren. Han säger där att författarens kommunikation med läsaren består i ett anrop och att läsaren har ett slags ansvar att ge svar på tilltalet och att inta en ansvarsfull hållning till författarens anrop. Han använder sig sedan av bl a Paul Ricoeurs tänkande när han säger att processen mellan författare och läsare äger rum i tre steg: I. Författaren tar på sig att berätta den historia som ännu inte inordnats i en berättelse. En historia som finns för oss alla i den praktiska världen med förflutenhet, nutid och framtid som tidskomponenter. II. Författaren återskapar det han minns, att minnas är att återskapa. I engelskans remember finns spår av en skapelsehandling. Ricoeur betonar i denna fas mer berättandets process än själva berättelsen. III. Berättelsen kan avslutas först med läsarens läshandling. Genom läsarens ansvarsfulla nygestaltning kan läsaren binda samman olika händelser och livserfarenhet och därigenom skapa en ”narrativ identitet” och en förståelse för sig själv. Tyrberg menar att ”den personliga identiteten, svaret på frågan ’Vem är du?’ tar form i berättelser som vi berättar själva eller som andra berättar för oss” Tyrberg följer sedan Ricoeur när han menar att frågan om ”Vem ?” egentligen är fyra frågor: ”Vem talar?”, ”Vem handlar?”, ”Vem berättar?” och ”Vem är den ansvarige?” ”Till självets språkliga, praktiska och narrativa dimensioner läggs således en etisk dimension. Det finns ett samband mellan språk och handling, mellan narrativitet och etik.” Det intressanta för mig är den transaktionsmodell som Tyrberg presenterar där författare och läsare placerar sig i ett etiskt laddat kontakt- och ansvarsförhållande. En romanhjälte får ”fullständigad form” endast genom mötet mellan författarens och läsarens ”medupplevande blickar och samförfattande verksamheter.” Brodsky och poesin. ”Eftersom vi alla skall dö, och eftersom bokläsning är tidsödande”, säger Brodsky, ”måste vi utarbeta ett system som åtminstone ger sken av ekonomi.” ”Att samtala om skönlitteratur kan vara en skapande glädje som borde kunna ses som en av de mest kreativa och stimulerande uppgifter som en folkbibliotekarie kan utöva idag.” ”Vi läser, när allt kommer omkring inte för läsandets egen skull, utan för att lära”. Av det följer behovet av koncentration, förtätning, sammandragning men också behovet av en genväg och behovet av en kompass. Det är här litteraturkritiken kommer in, men ”recensenten kan a) vara lika okunnig som vi, b) hysa förkärlek för en viss sorts litteratur eller vara insyltad i förlagsbranschen eller c) vara en begåvad skribent som förvandlar recenserandet till en självständig konst”. Alternativet är då att utveckla en egen smak. Ett annat alternativ är att lita på vad andra säger – en väns råd eller hänvisning till en text. ”Men också detta visar sig vara en dålig återförsäkring, ty havet av tillgänglig litteratur sväller och vidgas ständigt”. Brodsky passar också på att anföra en poetisk kanon där Gunnar Ekelöf, Harry Martinson och Tomas Tranströmer är exemplen om läsarens modersmål är svenska. Om det är portugisiska bör man läsa Fernando Pessoa och kanske Carlos Drummond de Andrade. Efter en liten en liten ironisk rundtur slår Brodsky fast: ”sättet att utveckla god smak är att läsa poesi/…/Var snälla och missförstå mig inte: jag är inte ute efter att framställa prosan i negativ dager. Sanningen är helt enkelt att poesin råkar vara äldre än prosan och således har större sträcka bakom sig.” Att anstränga sig att läsa Om man så återvänder till Artur Lundkvist och Kan du läsa en bok? är han kanske inte lika kategorisk när det gäller vilken litteratur man bör välja utan avser med skönlitteratur romaner, berättelser, dikter och andra fabulerande framställningar och menar att den som kan läsa skönlitteratur har långt större möjligheter att tillgodogöra sig facklitteratur, sakliga redogörelser och läroböcker. I olika uppmuntrande avsnitt för han läsaren fram till skönlitteraturen och han avslutar det sista avsnittet ”Hur man bedömer en bok” med orden: ”Man talar om konsten att läsa en bok. Och liksom varje konst fordrar den dels en viss naturlig fallenhet, dels utveckling av denna fallenhet genom övning, träning. Det är ju inte fråga om några större 32 biblioteksbladet [5:2006]
”När stimulansen mer än väl uppväger ansträngningen, så att denna inte längre förnims som ansträngning, då läser man den rätta boken.” svårigheter. Det kan gå omärkligt, som ett nöje och en förströelse. Det behövs bara att man mobiliserar en smula lust, litet god vilja.” Givetvis är de verkligt värdefulla böckerna mer ansträngande att läsa. De kräver större anspänning och uppmärksamhet, medverkan från alla ens förmögenheter, intellekt, fantasi och känsla. Men för den rätte läsaren upphävs ansträngningen av den ojämförligt mycket större stimulans de ger. När stimulansen mer än väl uppväger ansträngningen, så att denna inte längre förnims som ansträngning, då läser man den rätta boken. Läsande och skrivande I Joyce Carol Oates bok En författares övertygelse finns ett avsnitt som heter ”Att läsa som författare – konstnären som hantverkare”. Där redogör författaren för sina egna läsningar och för en rad andra författares läsningar och hur hon tror att dessa har påverkat eller bidragit till deras skrivande. När jag läste det avsnittet kom jag att omforma min ursprungliga tanke att läsning av skönlitteratur kan vara en konst i sig, till att i fortsättningen bli en tanke om att läsningen är som ett hantverk och ett hantverk är ju en mycket praktisk del av ett konstverks tillblivelse. Som en utveckling av dessa funderingar kring läsande och förmedlande av skönlitteratur tänker jag mig att bibliotekarier borde vara en skrivande läsare – d v s en person som för sig själv reflekterar över det lästa på ett medvetet och i vissa fall kanske t o m konstnärligt sätt, så att det kan vidareförmedlas till andra på ett intresseväckande sätt. Jag är övertygad om att många bibliotekarier formulerar sig kring skönlitteratur och närmar sig därmed författarens sätt att tänka och uttrycka sig, och då uppstår en närhet till texten – en förtrolighet, som med all sannolikhet smittar av sig på andra läsare när man talar om sin läsning. Att samtala om skönlitteratur kan vara en skapande glädje som borde kunna ses som en av de mest kreativa och stimulerande uppgifter som en folkbibliotekarie kan utöva idag. Att förmedla en del av de avtryck som en skönlitterär läsning medfört till andra kan ibland kännas som en skapande handling. Att sätta någon annan (ofta okänd) i förbindelse med en text och en värld bortom den egna kan vara som att träda in i författarens position, göra författarens uttryck till sina egna och påbörja en dialog med en okänd tredje. När kontakten uppstår vet man att en process inletts där författaren/texten stämt möte med sin läsare/ansvarsfulla uttolkare. Många bibliotekarier vid folkbiblioteken i landet har denna förmåga att förmedla och inspirera till fördjupad läsning av skönlitteratur, men alltför få makthavare (politiker eller bibliotekschefer) ser denna förmedlarkonst som en förutsättning för bibliotekets bildande och fortbildande uppgift. Man skulle gärna vilja sätta Artur Lundkvists lilla skrift Kan du läsa en bok? i deras händer och med Gunnar Ekelöf utbrista ”Tag och läs!” och i samma veva uppmana bibliotekarierna ”tag och skriv!” Lars Rydquist Svenska Akademiens Nobelbibliotek biblioteksbladet [5:2006] 33
Page 1 and 2: Biblioteksbladet 05:2006 årgång 9
Page 3 and 4: Släktforskarnas Mecka och Riksarki
Page 5 and 6: verksamhet riktad till barn och ung
Page 7 and 8: Bättre service till studenter med
Page 9 and 10: Biblioteken i valet 2006 Håll er t
Page 11 and 12: gå spårlöst förbi. Jag kan på
Page 13 and 14: dan gemensam, och kanske är det m
Page 15 and 16: denterna vid Borås välja att läs
Page 17 and 18: Foto: Annina Rabe Anette Hagberg, b
Page 19 and 20: iblioteksbladet [5:2006] 19
Page 21 and 22: Foto: Eigert Petersson Är bibliote
Page 23 and 24: Biblioteksdagarna i Malmö First Ti
Page 25 and 26: Allt om ungas digitala vanor Prakti
Page 27 and 28: Foto: Fatima Grönblad Registrering
Page 29 and 30: Högskolebiblioteket i Gävle hör
Page 31: ”Tag och läs, tag och skriv!”
Page 35 and 36: var aldrig nåt snack, men visst å
Page 37 and 38: Antisemitisk nättidning plockas bo
Page 39 and 40: Tips om ämnesbibliografier SYDKORE
Page 41 and 42: Inger Norberg (red.) Läslust & lä
Page 43 and 44: Vem är maria ehrenberg? Kultur- oc
Page 45 and 46: Föreningsnytt Material till fören
Page 47 and 48: Årsmöte i Malmö! Specialgruppern

Tidningen som pdf-dokument - Svensk BiblioteksfÃ¶rening

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?