Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
visade sig att vi hade en hel del<br />
gemensamma intressen – sport,<br />
bridge, hasardspel och annat. Vi<br />
kom genast på god fot med varandra.<br />
(...) Capa och jag spelade<br />
ofta bridge på lediga stunder i<br />
Moskva, ibland med Lasker,<br />
ibland med dollarstarka amerikanska<br />
turister. Capa var en<br />
utmärkt bridgespelare, med en<br />
snabb och sund uppfattning och<br />
en liksom i schack stor säkerhet.<br />
Han var också intresserad av hästsport,<br />
eller kanske rättare sagt av<br />
spel på hästar, och lät sig inte<br />
avskräckas av de många minusgraderna.“<br />
Till Aljechin tycks förhållandet<br />
ha varit mer ambivalent.<br />
Exilryssen var även han en hängiven<br />
bridgespelare, men enligt<br />
Ståhlberg inte alls av samma klass<br />
som Capablanca, Lasker och han<br />
själv. Aljechins budgivning var<br />
enligt Gideon alldeles för optimistisk<br />
och ibland hamnade partnern<br />
(oftast Aljechins fru) i helt<br />
omöjliga kontrakt. Men som<br />
schackspelare var han vår hjältes<br />
egen hjälte. Då Aljechin förlorade<br />
VM-titeln till Max Euwe 1935<br />
skrev Ståhlberg i TfS: “Jag (måste)<br />
av hela mitt hjärta beklaga<br />
utgången. En världsmästare, vars<br />
spel även i motgångens svåra<br />
stund bar genialitetens särmärke,<br />
har fallit – en övermänniska har<br />
besegrats; mindre av sin motståndare<br />
och av problemen än av sig<br />
själv. Ingen slav har påmint<br />
Aljechin om hans dödlighet; det<br />
blev Euwe förunnat.“ Till returmatchen<br />
ska Aljechin, enligt en<br />
uppgift i Skakbladets majnummer<br />
1936 ha velat engagera Ståhlberg<br />
som sekundant, men därav<br />
blev uppenbarligen intet. Den<br />
senare berättar emellertid i I kamp<br />
med världseliten en dråplig episod<br />
från lettiska Kemeri 1937:<br />
“Aljechin gick med all sin<br />
energi in för att återta världsmästerskapet<br />
och var vid denna tid<br />
helnykterist. En dag hade jag<br />
spelat ett kort parti, och plågad<br />
av värmen gick jag till baren, där<br />
jag fick en sejdel kallt öl. Några<br />
minuter senare kom Aljechin dit<br />
men stannade vid ingången. Det<br />
såg ut som om han var ett rov för<br />
stridiga känslor. Han hade just<br />
sensationellt förlorat mot Mikenas<br />
och tänkte antagligen söka sin<br />
tröst i glaset, men efter en hård<br />
inre kamp kom han på bättre<br />
tankar och gick sin väg. Följande<br />
dag spelade Mikenas mycket<br />
svagt och kom i förlustställning.<br />
Aljechin gjorde en tragikomisk<br />
gest åt hans bord och sade till<br />
mig: “Mit so etwas habe ich<br />
verloren!“ (“Och mot en sån förlorade<br />
jag!“)“<br />
Från de många starka turneringar<br />
där Ståhlberg deltog i<br />
mitten och slutet av 30-talet<br />
nöjer jag mig att nämna några<br />
stycken: i Dresden 1936 kom han<br />
trea efter Aljechin och Ludwig<br />
Engels, men före bl.a. Bogoljubow<br />
och Paul Keres, i Jurata 1937<br />
kom han tvåa efter Savielly<br />
Tartakower men före bland<br />
andra Vasja Pirc och Mieczyslaw<br />
(sedermera Miguel) Najdorf och<br />
i Stockholm samma år blev visserligen<br />
Reuben Fine för svår,<br />
men Gideon kom därnäst före ett<br />
koppel svenska spelare och Salo<br />
Landau. Det var också i samband<br />
med den turneringen, vilken<br />
arrangerades av Dagens Nyheter,<br />
som Ståhlberg första gången träffade<br />
Frans G. Bengtsson. De skulle<br />
komma att bli vänner och hålla<br />
kontakten genom åren, även om<br />
den schackspelande författaren<br />
1937 främst tycks ha gjort intryck<br />
på den skrivande schackspelaren<br />
genom att introducera<br />
den då i Sverige mindre kända<br />
drinken gin och tonic – i vart fall<br />
att döma av Ståhlbergs lilla bidrag<br />
till Frans G. Bengtsson: en<br />
minnesbok (1955).<br />
Det året remiserade också<br />
Gideon en match mot Keres<br />
(4–4) och som den stora begivenheten<br />
gick schackolympiaden i<br />
Stockholm av stapeln. I Warszawa<br />
1935 hade det svenska laget<br />
kommit tvåa efter USA och förväntningarna<br />
var höga. De kom<br />
gruvligt på skam. Ståhlberg och<br />
Gösta Danielsson var visserligen i<br />
utmärkt form, men Stoltz var helt<br />
ur slag. Han började med fem<br />
raka förluster och bröt senare<br />
tävlingen på eget bevåg genom<br />
att i fjortonde ronden helt enkelt<br />
utebli från matchen mot Skottland,<br />
vilket i sinom tid renderade<br />
honom ett års avstängning. USA<br />
vann än en gång, medan silvermedaljörerna<br />
från Warszawa kom<br />
på en blygsam tiondeplats.<br />
Nästa schackolympiad skulle bli<br />
livsavgörande för Ståhlberg. Den<br />
hölls i Buenos Aires 1939 och<br />
hann knappt börja förrän andra<br />
världskriget bröt ut borta i Europa.<br />
Det påverkade turneringen i<br />
allmänhet, eftersom matcher<br />
mellan krigförande länder dömdes<br />
2–2 utan spel, och vissa av<br />
spelarna i synnerhet. Flera av dem<br />
– i synnerhet de som var av judisk<br />
börd – valde helt enkelt att stanna<br />
kvar i Argentina, som inte bara<br />
var fjärran från krig och förintelse<br />
utan dessutom hade en relativt<br />
högt stående schackkultur, som<br />
nog får sägas ha bidragit till den<br />
femteplats hemmalaget erövrade,<br />
för övrigt strax efter Sverige.<br />
Före sig hade de båda Tyskland,<br />
Estland och Polen. Gideon firade<br />
stora framgångar och hedrades<br />
av förebilden Capablanca i en<br />
intervju med orden “Es un léon“<br />
(“Han är ett lejon“), vilket i<br />
Latinamerika gav honom smeknamnet<br />
El léon sueco, det svenska<br />
lejonet.<br />
Till de spelare som dröjde kvar<br />
i Argentina hörde Gideon Ståhlberg.<br />
Naturligtvis hade han inte<br />
några politiska skäl för sitt beslut.<br />
Anledningen var helt enkelt att<br />
10<br />
TfS nr 3/<strong>2008</strong>
Change language