Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Corusturneringen i Wijk aan Zee<br />
En rapport inifrån<br />
TEXT: PONTUS CARLSSON ● FOTO: CATHY ROGERS<br />
Redan i mitten av maj förra året<br />
fick jag en åtråvärd inbjudan till<br />
Corus Chess Tournament i Wijk<br />
aan Zee, världens starkaste evenemang,<br />
och tackade givetvis ja<br />
ganska omgående. Det är en stor<br />
schackfestival med turneringar på<br />
alla möjliga nivåer, en höjdare för<br />
schackälskande amatörer som kan<br />
spela själv och sedan från första<br />
parkett se spelare som Kramnik,<br />
Topalov, Anand och Carlsen göra<br />
upp i samma hall. De tre stormästargrupperna<br />
A, B och C<br />
drar många åskådare varje dag<br />
och är ett bevis på att schack visst<br />
kan vara en publiksport. Jag fick<br />
till min “besvikelse“ ingen inbjudan<br />
till grupp A, men Norden<br />
hade ändå en representant i den<br />
superstarka A-gruppen i den<br />
sympatiske norrmannen Magnus<br />
Carlsen. Efter att ha sett nivån på<br />
A-gruppens förberedelser insåg<br />
jag att grupp C nog var bra<br />
mycket bättre för nattsömnen.<br />
Min turnering drabbades av ett<br />
för min del välkommet avhopp<br />
precis innan turneringen, då<br />
den överlägsne rankingfavoriten<br />
Jevgenij Mirosjnitjenko lämnade<br />
återbud. Han ersattes av kinesen<br />
Li Shilong som visserligen är<br />
stormästare men inte i närheten<br />
av Mirosjnitjenkos nivå. Topprankad<br />
i min grupp var den unge<br />
italienaren Fabiano Caruana som<br />
föddes samma år som Danmark<br />
vann fotbolls-EM. Startfältet<br />
var dock väldigt jämnt och de<br />
flesta låg inom ett hundrapoängsintervall.<br />
Jag kände mig hoppfull inför<br />
turneringen eftersom jag redan<br />
hade haft min årliga traditionsenliga<br />
sjukdomsperiod under Rilton<br />
Cup och därför inte trodde<br />
att jag skulle kunna bli sjuk igen.<br />
Aj så fel jag hade. Redan efter två<br />
dagar låg jag nerbäddad i hotellsängen<br />
med 39,7 graders feber<br />
och undrade hur uselt klimat ett<br />
land kan ha. De första sju ronderna<br />
blev därför väldigt speciella<br />
för mig, då jag höll en väldigt låg<br />
profil och försökte spara all kraft<br />
till partierna. Mina schackliga<br />
förberedelser till partierna var i<br />
det närmaste obefintliga, men jag<br />
hade tur med lottningen och<br />
mötte många av gruppens lite<br />
svagare spelare i början.<br />
Det började väldigt bra med<br />
en etta som svart i en intressant<br />
drake mot Parimarjan Negi. Rond<br />
två var en deprimerande igelkott<br />
mot Mark van der Werf där jag<br />
kom lite sämre men inte hade<br />
några problem att hålla ihop ställningen.<br />
Det var dock inget roligt<br />
parti att spela, speciellt inte med<br />
feber. Inför rond tre var jag i så<br />
uselt skick att jag frågade turneringsdomaren<br />
Alex Rose om det<br />
var möjligt att skjuta upp partiet<br />
till någon av fridagarna, men det<br />
gick inte. Alex är läkare och kom<br />
förbi med sina mirakeltabletter<br />
som han yrkade på att jag skulle<br />
ta. Jag följde hans råd och spelade<br />
på tabletter precis som de stora<br />
fotbollsspelarna brukar göra när<br />
de egentligen är skadade. Jag har<br />
TfS nr 3/<strong>2008</strong> 39
Change language