Nummer 3/2008 - Sveriges Schackförbund

öcker. Förutom de som tidigare
har nämnts här är Schack och,
schackmästare (tre varierande
utgåvor från 1937, 1952 och
1959) samt Svenska schackmästare
(1964) av mer allmänt intresse,
vartill kommer åtskilliga
turnerings- och läroböcker.
Ståhlberg skrev även flitigt för
dagspressen, i synnerhet för
Aftonbladet vars redaktion gärna
höll till på restaurangen Tennstopet
i Klara. Under årens lopp blev
han något av ett inventarium där.
Som alla andra liknande ställen
på den tiden hade Tennstopet en
rockvaktmästare som höll ett öga
på allt och alla. Ståhlberg själv
saknade telefon så eventuella
samtal till honom fick gå till Tennstopet.
En dag när han av en
journalist var bjuden på middag
på en konkurrerande krog ringde
telefonen och någon bad att få
tala med Ståhlberg. “Redaktör
Ståhlberg äter ute idag“, blev rockvaktmästarens
svar (källa: Tennstopets
hemsida, där man även
kan läsa om Ståhlbergs vurm för
tändsticksspelet “tji och fem“
och hur hans enastående minne
renderade honom tillnamnet
“Klisterprinsen“).
På Tennstopet lärde Ståhlberg
också känna författaren Åke
Wassing som kom från en helt
annan miljö än stormästaren.
Uppvuxen med en förvirrad far
på fattighus hade Wassing bl.a.
försörjt sig som sjöman och
skådespelare innan han 1958 slog
igenom med dunder och brak med
den självbiografiska romanen
Dödgrävarens pojke, en tegelsten
som under sju års tid följdes av
ytterligare tre böcker av samma
slag. Av allt att döma hade Ståhlberg
och Wassing en viss faiblesse
för bohemiskt artisteri gemensam
och de blev så småningom
goda vänner. I vart fall i Ståhlbergs
fall var det något som tog
tid. Det var just inte hans distanserade
hållning och spetsiga
slagfärdighet som skaffade honom
anhängare i schackvärlden. Som
ett exempel kan nämnas hans
reaktion på att en inte alltför framstående
schackspelare i Göteborg
rapporterade om schack i GT
under signaturen “Reti“. Ståhlbergs
vassa tunga förnekade sig
inte: “Reti Han borde kalla sig
Kreti och pleti!“
Sådana historier finns många,
men i Wassing tycks Ståhlberg ha
funnit en själsfrände. “Har ditt
förlag gett ut några schackböcker“
frågade Ståhlberg en dag. Då
svaret blev nekande föreslog han
helt frankt att de båda skulle
skriva en tillsammans. “Jag har
redan titeln klar. Den ska heta
Schackspelarens läsebok.“ Så blev
det också, ett verk med just den
titeln av författarparet Ståhlberg
& Wassing kom ut på Gebers
1966. Det är nog den i schackkretsar
minst kända av alla Ståhlbergs
böcker, men jag vågar påstå
att för kunskapen om hans person
är det den viktigaste. Visst
glimtar det till ibland i I kamp
med världseliten och Strövtåg i
schackvärlden, men som helhet
är de bedövande opersonliga.
Värdet av Schackspelarens läsebok
ligger dels i att Ståhlberg är
ovanligt meddelsam om sig själv,
dels i att Wassing tecknar ett unikt
porträtt av Gideon Ståhlberg som
människa, även om han bagatelliserar
alkoholens betydelse. Gideon
gällde för att vara konnässör
av starka drycker. Det var han
säkert också, bl.a. med följden att
han i slutet av sitt liv förmodligen
var alkoholiserad. Det hör också
till bilden av honom. Vittnesbörden
därom är för många för att
negligeras.
“Med mitt levnadssätt blir jag
knappast 60 år“, lär Ståhlberg ha
sagt vid något tillfälle. Han blev
sannspådd. Mot sin läkares rekommendationer
reste han våren
1967 till Leningrad för att delta i
en stor turnering där. Den vanns
till sist av Viktor Kortchnoi, men
Gideon Ståhlberg kom aldrig till
start. Han hittades i sitt hotellrum,
död av hjärtinfarkt, på morgonen
den 26 maj. Stoftet fördes
till Moskva och kremerades där
den 1 juni vid en enkel ceremoni
med minnesord av bland andra
Michail Tal. Urnan sändes till
Sverige och placerades i familjegraven
på Surte kyrkogård. Glasblåsarens
pojke hade kommit
hem.
Foto: Ingemar Johansson
18
TfS nr 3/2008