Förord Projektnivåer inom KC - Stockholms Läns Sjukvårdsområde

Förord
Det här är den femte rapporten i projektet Trädgård och park som rehabilitering. Projektet
genomförs i ett samarbete mellan Kompetenscentrum inom äldreomsorg och äldrevård (KC)
och Movium – Sveriges lantbruksuniversitet. Medel till projektet har erhållits ur
forskningsprogrammet Kultur i vården och vården som kultur vid Stockholms läns landsting.
Rapporten beskriver ett implementeringsarbete som genomförts på ett demensboende i
Botkyrka kommun. Författarna har tillsammans med demensboendets personal försökt skapa
möjligheter och rutiner för att kunna använda utemiljön i arbetet med de boende. Det är roligt
att kunna konstatera att den kunskap som inhämtats i de tidigare arbetena här har omsatts i
konkreta förändringsarbeten ute i verksamheten. Förhoppningsvis kan rapporten inspirera
personal på andra boenden att använda närmiljön i vård- och omsorgsarbetet.
KC startades i juli 1999 som ett samverkansprojekt mellan Botkyrka kommun, Älvsjö
stadsdelsnämnd, Stockholms läns landsting, Karolinska Institutet och Socialhögskolan vid
Stockholms universitet. Senare har även stadsdelarna Hägersten, Liljeholmen och Skärholmen
kommit med i projektet. Verksamheten får ekonomiskt stöd från regeringen och är en av de
satsningar på regionala äldrecentra och försöksområden som beskrivs i den Nationella
handlingsplanen för äldrepolitiken som antogs av riksdagen i juni 1998.
Arbetet vid KC syftar till att stödja regional och lokal forsknings- och utvecklingsverksamhet
men ska också utgöra en länk mellan utbildning, forskning och praktik. En sådan länk är
publiceringen av slutförda projekt genomförda vid KC.
Älvsjö Augusti 2004
Lars Sonde
Projektledare KC
Projektnivåer inom KC
De arbeten som bedrivs och publiceras inom Kompetenscentrums regi presenteras antingen
som utvecklingsprojekt (2 nivåer) eller forskningsprojekt.
Utvecklingsprojekt nivå 1:
Kartläggningar och interventionsprojekt. Fakta och kunskaper om förhållanden inom
Kompetenscentrums verksamhetsområde redovisas med hjälp av vetenskapliga metoder.
Utvecklingsprojekt nivå 2:
Projekt eller studier är baserade på vetenskapliga metoder och har handletts av doktorander
vid Kompetenscentrum. Projekten kan även göras i form av C-uppsatser och handleds då från
respektive högskola.
Forskningsprojekt nivå 1:
Forskningsstudie genomförd av doktorand under handledning av disputerad forskare. Studien
motsvarar minst högskolornas D-uppsatsnivå och kan komma att ingå i en doktorsavhandling.
En lista på tidigare publicerade rapporter vid Kompetenscentrum finns i slutet av
rapporten. Samtliga rapporter kan läsas via hemsidan: www.slpo.sll.se/kc
1

Forskningsprojekt nivå 1
Utemiljön som vårdmiljö
-
En implementeringsstudie vid ett demensboende
Lotta Olofsson och Anna Lenninger
Lotta Olofsson, leg arbetsterapeut, Anna Lenninger, landskapsarkitekt.
Arbetet handleddes av Kristiina Heikkilä, Med dr och forskningshandledare vid
KC-Kompetenscentrum
Korrespondens
Lotta Olofsson, Anna Lenninger
KC
Box 189
125 24 Älvsjö
E-mail: kc@slpo.sll.se
2

Sammanfattning
Personer med demenssjukdom är i hög grad påverkade och beroende av miljön de lever i.
Genom att skapa förutsättningar för olika aktiviteter i utemiljön kan man dra nytta av de
positiva effekter för hälsan som utevistelsen ger. Möjligheten till utevistelse och
trädgårdsaktiviteter för boende med demenssjukdom är till stor del beroende av
vårdpersonalens attityd, tid och rutiner i arbetet. Det är därför viktigt att personalen vid
demensboendet blir medveten om de vinster som utevistelsen kan ha för de boende och att de
får utbildning om såväl aktuell forskning inom området som erfarenheter av att använda
trädgårdaktiviteter inom demensvården.
Syftet med studien var att beskriva förändringar i personalens attityder till utevistelse och
utomhusaktiviteter i det dagliga arbetet samt inställning till den befintliga utemiljön före och
efter ett genomfört utbildningsprogram.
Åtta undersköterskor som var anställda på ett nyöppnat demensboende deltog i studien. Som
metod användes fokusgruppsintervjuer, deltagande observationer och rundvandringar på
äldreboendets innergård före och efter utbildningsprogrammet.
Resultaten visar att de flesta i personalen inte såg utemiljön som en del av vårdmiljön innan
utbildningsprogrammet och att de inte heller hade reflekterat över möjligheten att de själva
kunde påverka den innergård som låg i direkt anslutning till demensboendet.
Efter utbildningsprogrammet hade personal och boende tagit egna initiativ till odling och
andra trädgårdsaktiviteter. Innergården användes naturligt som ett extra vardagsrum. Personal
med tidigare trädgårdsintresse var de som förankrat trädgårdsaktiviteterna och också varit
viktiga för att motivera de boende.
3

Innehållsförteckning
SAMMANFATTNING ............................................................................................................ 3
BAKGRUND............................................................................................................................. 5
SYFTE....................................................................................................................................... 7
METOD OCH GENOMFÖRANDE ...................................................................................... 7
KONTEXT ................................................................................................................................7
DELTAGARE ............................................................................................................................ 7
PLATSEN.................................................................................................................................. 7
STUDIENS DESIGN.................................................................................................................... 8
DATAINSAMLING FÖR UTVÄRDERING ...................................................................................... 9
UTBILDNINGSPROGRAMMET.................................................................................................. 10
DATAANALYS........................................................................................................................ 11
RESULTAT ............................................................................................................................ 12
1. PERSONALENS ATTITYD TILL UTEVISTELSE OCH TRÄDGÅRDSARBETE ............................... 12
2. AKTIVERING AV PERSONER MED DEMENS I UTEMILJÖN ..................................................... 13
3. PLATSEN - PERSONALENS SYN PÅ INNERGÅRDEN .............................................................. 14
DISKUSSION OCH SLUTSATSER .................................................................................... 17
REFERENSLISTA................................................................................................................. 20
4

Bakgrund
Det krävs många olika stödåtgärder för att på ett värdigt sätt kunna hjälpa dem som drabbats
av demenssjukdom. Flera studier visar att äldre föredrar att bo kvar i det egna hemmet och att
de ofta har en negativ inställning till att flytta till ett äldreboende (Krothe 1997; Lee 1992).
När situationen blir ohållbar i hemmet, allteftersom sjukdomen progredierar, kan en flytt till
ett äldreboende till slut bli den enda utvägen (Basun et al., 1999; Nygård 2000). Heikkilä
(2004) betonar att en välkänd fysisk miljö är en avgörande faktor för trivseln och
välbefinnandet för äldre. Personer med demenssjukdom är i hög grad påverkade och beroende
av miljön de lever i. Känslan av identitet och integritet bekräftas om det finns föremål som
påminner om den egna identiteten och levnadshistorien. Den fysiska miljöns utformning och
omgivningar med hög igenkänningsgrad är av stor betydelse (Brawley, 1997; Olsson &
Halding 1998; Zingmark 2000).
Vid uppförande av ett äldreboende finns det en mängd olika faktorer som planerare, arkitekter
och byggare har att ta hänsyn till. Naturens förutsättningar, omgivande bebyggelse och
infrastruktur, ekonomi och planerad verksamhet är några av dessa. Forskning inom arkitektur
och landskapsarkitektur strävar efter att ringa in och beskriva vad som upplevs som god miljö,
och förklara vilka element som skapar denna miljö (Kaplan & Kaplan 1989, Ulrich 1984).
Hur stor vikt den fysiska miljön respektive den sociala miljön tilldelas för upplevelsen av en
plats skiftar. Man utgår därvid ofta från ett interaktionistiskt synsätt där samspelet mellan
människan och den byggda miljön betonas. Människor påverkar och påverkas av sin miljö,
den fysiska såväl som den sociala. Den fysiska miljön påverkar människan genom att den
anger förutsättningar och bestämmer gränser som naturligtvis samvarierar med individens
egenskaper. En och samma miljö får därmed olika betydelse för olika individer (Bonnes &
Secchiaroli 1995).
Utemiljön kring ett äldreboende kan vara en kompletterande miljö för behandling,
rehabilitering och livskvalitet för de äldre. Genom att skapa förutsättningar för olika
aktiviteter i utemiljön kring ett äldreboende kan man även dra nytta av de positiva effekter för
hälsan som utevistelsen ger (Blair 1988, Frändin 1995, Ottosson & Grahn 1998, Küller &
Küller 1994). Aktiviteter av olika slag kan användas för att skapa mening i det dagliga livet
eller för att bevara tidigare vanor, rutiner och roller i det dagliga livet (Kielhofner 1995).
Vårdpersonalen har en viktig roll när det gäller att motivera de äldre till att delta i aktivitet
och rörelse, så att de även i fortsättningen kan vara aktiva i sitt vardagliga liv och bibehålla
sina funktioner så långt det är möjligt.
Nedsatt minne förekommer vid alla demensdiagnoser (Diagnostic and Statistical Manual of
Mental disorders, DSM-IV, 1994) och kan få till följd att personen har glömt var han eller hon
befinner sig eller varför hon eller han behöver bo på ett sjukhem. Detta kan orsaka oro och
rastlöshet. I vår tidigare studie (Olofsson, Thelander, Lenninger 2004) kunde vi visa att
personer som var oroliga inomhus kunde minska sin oro genom att delta i någon aktivitet ute i
äldreboendets park. Vi såg också att personer med demenssjukdom trots nedsatt minne kunde
lära sig känna igen sin dagliga närmiljö, och känna sig trygga där.
Minnet för handlingar och olika färdigheter (procedurminnet) är någorlunda väl bevarat hos
personer med demens och ofta kan olika motoriska aktiviteter som en gång har lärts in
fortfarande utföras (Basun et al.1999). Deltagarna i vår tidigare studie klarade av att utföra
olika trädgårdsaktiviteter om de fick handledning och aktiviteterna var anpassade efter deras
förmåga. Aktiviteterna behövde ofta struktureras i delmoment för att kompensera för den
5

nedsatta förmågan att kunna planera, organisera, rangordna och tänka abstrakt (Olofsson,
Thelander, Lenninger 2004).
En oförmåga att utöva ändamålsenliga handlingar eller att kunna tolka sin omgivning är
vanlig vid demenssjukdom. Människans förmåga att ta emot information från omgivningen
samt bedöma och bearbeta denna utifrån de egna erfarenheterna samt att tolka och göra
omgivningen förståelig försämras gradvis hos personer med en demenssjukdom (Hallberg,
1990). Denna oförmåga kunde utomhus yttra sig genom att de boende hade svårt att veta vad
de skulle göra med olika verktyg, svårt att skilja mellan vissna och fräscha blommor eller
mellan rabatt och grusgång. En demenssjuk person med dessa svårigheter är ofta beroende av
muntligt eller handgripligt stöd i alla delmoment för att komma vidare i trädgårdsaktiviteten
(Olofsson, Thelander, Lenninger 2004).
Enligt Marcusson et al.(1995) är även orienteringsförmågan påverkad vid demenssjukdom.
Nedsatt orienteringsförmåga i kombination med nedsatt minne kan medföra en osäkerhet när
den boende lämnar sin avdelning och kommer ut i en ny miljö. Många personer med
demenssjukdom kan också visa oro eller rädsla för att inte hitta tillbaka in. Den boende blir
därför beroende av att ha personal i närheten som trygghet och hjälp (Lenninger, Olofsson,
Thelander 2002, 2004).
Vårdpersonalens arbetssituation präglas ofta av tidspress där olika intressenter kan ha olika
uppfattningar om prioriteringsordningen av olika arbetsuppgifter. Sammantaget kan sägas att
personalens arbete är krävande och komplext så väl fysiskt som psykiskt och socialt
(Magnusson 1996). Möjligheten till utevistelse och trädgårdsaktiviteter för boende med
demenssjukdom är till stor del beroende av vårdpersonalens attityd, tid och rutiner i arbetet.
Det är därför viktigt att personalen blir medveten om de vinster som utevistelsen kan ha både
för den egna arbetssituationen och för de boende.
I vår föregående studie (Lenninger, Olofssons, Thelander 2004) prövade vi en modell med
trädgårdsaktiviteter för personer med demens. Resultatet visade att det var möjligt att aktivera
denna grupp i trädgård eller park och att positiva effekter kunde ses på både fysisk och
psykisk nivå. I denna studie valde vi att rikta oss mot personalen på ett gruppboende för
personer med demens.
6

Syfte
Att beskriva förändringar i personalens attityder till utevistelse, aktiviteter utomhus i det
dagliga arbetet samt inställning till befintlig utemiljö före och efter ett utbildningsprogram vid
ett demensboende.
Metod och genomförande
Kontext
Äldreboendet där studien genomfördes bestod av fyra avdelningar med plats för tio till elva
boende på varje enhet. På bottenvåningen fanns ett boende med plats för åtta äldre
utvecklingsstörda, ett gruppboende för personer med demens med åtta platser samt en
dagvårdsavdelning för personer med demensdiagnos. Under den period studien pågick bestod
personalen av 69 personer. Eftersom äldreboendet nyligen öppnats (hösten 2002) var all
personal nyrekryterad och hade bara arbetat tillsammans under ett par månader när studien
påbörjades. Vi förutsatte därför att arbetsrutinerna på avdelningarna ännu inte hunnit
cementeras.
Deltagare
Eftersom studien syftade till att studera attitydförändringar hos personal arbetande med
personer med demenssjukdom, valdes personalen vid äldreboendets demensavdelning. Åtta
personer var fast anställda på demensavdelningen och samtliga deltog i studien. Alla deltagare
hade undersköterskeutbildning och den åldersmässiga spridningen låg mellan 20 och 60 år.
Deltagarna bestod av en man och sju kvinnor. Erfarenheten i yrket varierade från mindre än
fem år till cirka 15 år.
Platsen
Byggnaden är ett två våningar högt hus i gult tegel bestående av en entréhall i anslutning till
dagverksamhet, samlingssal och administration. Boendeavdelningarna är placerade på båda
våningsplanen i tre flyglar med anslutning till entréhallen. Gruppboendet finns i
bottenvåningen i den östra flygeln. Från demensavdelningens kombinerade kök och allrum
leder en glasad terrassdörr direkt ut till en av äldreboendets två innergårdar. Gården är
tillgänglig för alla boende i huset och kan också nås via en dörr från husets gemensamma
entréhall. Gården är knappt 450 kvadratmeter stor och uppfattas i sin inre del som ett slutet
rum.
7

Från gruppboendets uteplats syns inte den södra delen där det finns staket och grind mot
omgivande parkmark.
Centralt på gården finns en elipsformad damm och en halvmåneformad planteringsyta. Övriga
planteringsytor ligger som tre till sex meter breda fält mellan fasader och gångytor. Samtliga
planteringsytor ligger i marknivå och avslutas mot gångytorna med granitkantsten.
Gångytorna är belagda med grå markbetongsten. Det är möjligt att promenera i en slinga runt
dammen och runt den halvmåneformade planteringen. Sittmöbler finns vid dörren mot
entréhallen, och gruppboendet har en större sittgrupp vid sin dörr. Innergården var vid
studiens genomförande nyligen anlagd vilket innebar att många växter inte hunnit etableras,
dessutom hade inte de växter som dött under den första vintern ersatts. Detta innebar att
gården inte var särskilt grönskande.
Studiens design
Studien är uppbyggd kring tre delmoment genomförda under april till och med september
2003. Det första momentet bestod av fokusgruppsintervjuer och rundvandring på innergården.
Detta gav ingångsdata om attityder, men också information som användes i
utbildningsprogrammets praktiska inslag eftersom dessa skulle bygga på personalens egna
förslag. Det andra momentet bestod av utbildning kring trädgård och trädgårdsaktiviteter samt
personalens självständiga arbete på innergården. I den tredje delen ville vi se vilka
förändringar som skett i personalens attityd till trädgårdsaktiviteter och till platsen efter
utbildningen, samt ta del av deras erfarenheter av sommarens arbete.
8

Schema över studiens design:
Utbildning: -diskussionsgrupper -seminarier
-intervjuer med boende
-rundvandring
-praktisk handledning
på gården
-kontakt med
markansvarig
-självständigt arbete
med trädgårdsaktiviteter
Utvärdering:
-inledande
fokusgruppsintervjuer
-deltagande observationer -fältanteckningar av -uppföljande
arbetsterapeut och
fokusgruppsintervjuer
landskapsarkitekt
-deltagande observationer
-personalens
dagboksanteckningar
april juli september 2003
Datainsamling för utvärdering
Vi har använt oss av följande metoder för att samla material före och efter utbildningen.
Materialet har använts för att beskriva förändringar i attityder till utevistelse,
utomhusaktiviteter i det dagliga arbetet samt inställning till platsen.
Fokusgruppsintervjuer
Två fokusgruppsintervjuer (Morgan 1997) genomfördes innan sommaren i syfte att få
ingångsdata gällande personalens intresse för trädgård, attityder till uteaktiviteter i
verksamheten samt inställning till innergården.Vi frågade om privat intresse och erfarenhet av
trädgård, om erfarenheter av trädgårdsaktiviteter från tidigare arbetsplatser samt förhörde oss
om synpunkter på innergården. En halvstrukturerad intervjuguide användes, där en av oss höll
i intervjun och den andra fungerade som observatör, gjorde stödanteckningar samt kunde följa
upp en diskussion med följdfrågor. Intervjuerna genomfördes vid två tillfällen med fyra
deltagare från demensavdelningen vid varje tillfälle. Varje intervju tog cirka en timme,
spelades in på band och skrevs ut ordagrant direkt efter varje tillfälle.
Efter sommaren har tre uppföljande fokusgruppsintervjuer genomförts i syfte att se
förändringar i attityd till utevistelse, utomhusaktiviteter i det dagliga arbetet samt inställning
till platsen. Två intervjuer gjordes med två deltagare och en intervju med tre deltagare och
intervjuerna varade mellan 30 och 40 minuter. Vi bad deltagarna berätta om sommarens
aktiviteter, om hur de upplevt att innergården fungerat samt om de hade några idéer för
framtiden. En halvstrukturerad intervjuguide användes, samtalen bandades in och skrevs ut
ordagrant efter varje tillfälle.
Deltagande observationer
Två rundvandringar gjordes på innergården innan sommaren i syfte att låta deltagarna på plats
reflektera över vad de tyckte om platsen, hur de skulle vilja förändra platsen och vad de skulle
kunna göra på innergården under sommaren. Rundvandringarna tog cirka 30 minuter och
9

genomfördes vid två tillfällen med halva personalgruppen åt gången. Rundturerna leddes av
landskapsarkitekten. Arbetsterapeuten förde fältanteckningar. Efter sommaren genomfördes
tre kortare rundturer på cirka 15 minuter, direkt efter fokusgruppsintervjuerna. Där
kompletterade eller fördjupade deltagarna uppgifter som framkommit vid
fokusgruppsintervjuerna. Rundturerna leddes av arbetsterapeut eller landskapsarkitekt.
Fältanteckningar fördes under rundvandringarna. Anteckningarnas längd varierade mellan en
halv och en hel A4-sida.
Anteckningar och dagböcker
I samband med samtliga besök har vi fört fältanteckningar. Dessa har skrivits under pågående
aktiviteter eller direkt efter avslutat besök och har omfattat anteckningar på en halv till en A4-
sida. Under sommaren har vårdpersonalen skrivit korta anteckningar om aktiviteter i vardagen
i en dagbok som fanns på avdelningen och som vi efter sommaren har fått ta del av.
Utbildningsprogrammet
I utbildningsprogrammet ingick fokusgruppsintervjuer, seminarier, rundvandringar på
innergården, intervjuer med de boende, samt praktisk handledning. Samma
fokusgruppsintervju- och rundvandringstillfällen som beskrivits ovan under rubriken
”Datainsamling för utvärdering” har varit underlag till utbildningsdelens praktiska inslag.
Tidpunkterna för de olika träffarna bestämdes tillsammans med personalen utifrån
avdelningens planeringskalender. Flera inslag genomfördes vid två till tre olika tillfällen för
att ge hela personalgruppen möjlighet att delta. Utbildningen genomfördes under perioden
april till maj och vid totalt tolv tillfällen.
Fokusgruppsintervju kring personalens intresse för trädgård och utevistelse
Utbildningsprogrammet inleddes med två fokusgruppsintervjuer (Morgan 1997) kring
personalens trädgårdsintresse och tidigare erfarenhet av att använda sig av utemiljön i yrket.
Syftet var att väcka intresse för frågorna och starta en diskussion för att få fram förslag till
lämpliga aktiviteter. Vi frågade efter personalens inställning till utevistelse med de boende
och om de funderat på att använda sig av gården i sin verksamhet samt vad de i så fall hade
för önskemål och egna förslag till trädgårdsaktiviteter. Efter intervjuerna gjordes en
sammanställning av de olika förslag som framkommit och dessa presenterades för hela
gruppen vid nästa utbildningstillfälle.
Förberedande kontakter med landskapsarkitekt och markansvarig fastighetsförvaltare.
Vi intervjuade den landskapsarkitekt som projekterat innergården och omgivande parkmark i
syfte att förmedla hennes intentioner till personalen under en rundvandring.
Markansvarig tjänsteman på kommunens fastighetskontor informerades om projektet, via
telefonsamtal och ett inledande möte. Tjänstemannen representerar markägaren och ansvarar
för upphandling av skötselentreprenörer. Det var viktigt att hon kände till vår studie och gav
oss tillstånd att arbeta och ändra i planteringsytorna. Tjänstemannen deltog vid ett
planeringsmöte på avdelningen och har besökt gården under sommaren.
Rundvandring på gården
Rundvandringar genomfördes i syfte att förklara vilka växter som var planterade och hur de
kan komma att utvecklas samt att ge personalen en ökad förståelse för gårdens utformning
och val av material. Syftet var även att på plats samla in personalens synpunkter och om vad
de skulle vilja göra samt att finna lämpliga ytor för trädgårdsaktiviteter.
10

Seminarier
I seminarieform informerade vi vid två tillfällen om aktuell forskning inom området och om
våra egna erfarenheter från tidigare studier med förslag på olika trädgårdsaktiviteter för
personer med demens. Vid seminarierna presenterades även exempel från terapiträdgårdar i
Sverige. Seminarierna illustrerades med bilder från terapiträdgårdar vid andra äldreboenden.
Samtalsliknande intervjuer med de boende
Personalen genomförde vid ett tillfälle samtalsliknande intervjuer (Kvale 1997) med de
boende tillsammans med arbetsterapeut och landskapsarkitekt. Intervjuerna genomfördes i
syfte att ge personalen en ökad kunskap om de boendes tidigare trädgårdsintressen och
förståelse för de olika individernas bakgrund och tidigare erfarenheter. Personalen
dokumenterade efteråt de boendes svar på ett förtryckt formulär som förvarades i en
trädgårdspärm på avdelningen.
Praktisk handledning
Den praktiska handledningen har inneburit att vi har haft tre planeringsträffar och genomfört
två eftermiddagar med trädgårdsarbete på innergården tillsammans med boende och personal.
Vi har diskuterat hur platsen kan förändras och utvecklas, samt givit praktiska råd om
tillvägagångssätt. Vi har även givit råd om hur personalen kan förhålla sig till trädgårdsarbete
med personer med demenssjukdom.
Planering av utevistelse
Tillsammans med personalen gick vi igenom de förslag till trädgårdsaktiviteter som
framkommit under intervjuerna, rundvandringarna och samtalen med de boende. Vi enades
om arbetsuppgifter som var möjliga att genomföra under en eftermiddag och vars
konsekvenser personalen skulle kunna klara av att sköta under sommaren. I planeringen
ingick att skriva inköpslista för redskap och material samt att åka och handla. Under den
första arbetseftermiddagen gjordes ett sex kvadratmeters stort potatisland i ordning, några
rader rädisor såddes, blomfröer såddes i krukor, en rabarberplanta planterades och rabatter
rensades från ogräs. Det andra arbetstillfället hade initierats av oss och innebar att vi kom med
sly för att tillverka en flätad kompostkorg. Den praktiska handledningen bestod även av
praktiska råd kring vilka trädgårdsaktiviteter de boende skulle kunna delta i. Tillsammans
med personalen och de boende deltog vi i aktiviteter ute på innergården och sedan
diskuterades de boendes olika problem i aktiviteterna och hur personalen skulle kunna
underlätta för de boende att vara aktiva. Vi diskuterade även hur t ex riskerna för fall kan
minskas och hur olika aktiviteter kan delas upp i delmoment.
Dataanalys
Data för utvärdering har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (Kvale 1997)
Texten från intervjuerna har lästs igenom flera gånger och delats in i meningsbärande enheter
utefter syftet. Detta har gjorts av båda författarna var för sig och sedan har resultatet jämförts
och diskuterats för att enas om en slutgiltig indelning. De meningsbärande enheterna har
sedan kodads och kategoriserats utifrån tre förutbestämda huvudkategorier: 1. attityder, 2.
aktiviteter och 3. platsen. Inom dessa tre huvudkategorier har underkategorier tagits fram ur
texten. Även i detta skede i analysen har författarna först gjort analysen var för sig och
därefter diskuterat och enats om underkategorierna. Material från fältanteckningar och
deltagande observationer har lästs igenom flera gånger och förts till respektive underkategori.
Vi har jämfört data före och efter sommaren med fokus på de förändringar som framkommit i
respektive kategori.
11

Resultat
1. Personalens attityd till utevistelse och trädgårdsarbete
Intresset för trädgård
Personalgruppen såg positivt på trädgård som aktivitet för de boende redan innan
utbildningsperioden startade och de var ivriga att komma igång. Flera personer hade
erfarenhet av att arbeta med äldre i uteaktiviteter från tidigare arbetsplatser. I alla intervjuer
efter sommaren framkom att utevistelse och trädgårdsarbetet hade upptagit en del av de
dagliga rutinerna och alltmer blivit en naturlig del i arbetet. Personalen upplevde det som
positivt att kunna vara ute tillsammans med de äldre. Vid flera tillfällen framkom betydelsen
av att de boende och personalen själva hade fått vara aktiva med odling på innergården och att
detta bidragit till att man vistats mer ute.
Flera i gruppen hade ett privat trädgårdsintresse och hade tillgång till egen trädgård eller
balkong. Det fanns också personal som hade tidigare erfarenhet av odling eller
trädgårdsarbete även om de inte längre hade trädgård. I personalgruppen fanns även de som
inte hade någon tidigare erfarenhet eller intresse av trädgårdsarbete. De med tidigare
erfarenheter och intresse tog större ansvar för skötsel och aktiviteter under sommaren, än de i
gruppen som saknade intresse.
Revirtänkande och säkerhet
Då gruppboendet hade direkt utgång till innergården hade personalen innan
utbildningsperioden börjat se gården som sitt revir. Det fanns en uttalad oro för att de boende
skulle bli störda på gården. Revirtänkandet yttrade sig främst som ett missnöje över att
innergården var öppen för alla boende och all personal i huset. Verksamhetsledningen var
dock tydlig i sitt beslut om att innergården måste förbli tillgänglig för alla. Det fanns en rädsla
hos personalen att de boende skulle bli störda av att främmande personer vistades på gården
eller syntes genom fönstret till entréhallen när de själva var ute. Eftersom de boende var
demenssjuka fanns farhågor om att de skulle vara extra känsliga för mycket yttre stimuli och
nya människor. Det framkom tydligt att detta med en egen plats var viktigt för engagemanget
och det upptog en stor del av diskussionerna på avdelningen. Ett behov av någon form av
skiljevägg framkom flera gånger i de inledande diskussionerna. Efter sommaren hade denna
oro minskat betydligt även om den fortfarande fanns kvar. En del av personalen upplevde att
det fungerade bra att dela gården med de andra avdelningarna, som oftast använde sittplatsen
på motsatta sidan av innergården, medan andra fortfarande såg problem med delad gård.
Före sommaren uttalade personalen en viss oro för de boendes säkerhet utomhus. Främst
bestod oron i en rädsla för att de boende skulle rymma på grund av att staketet mot parken var
för lågt eller via dörren in till entréhallen som ibland lämnades öppen när andra boende eller
personal varit på innergården. Betongstenen på gångytorna kritiserades eftersom det skulle
kunna vara hårt om någon av de äldre ramlade. Det fanns också en oro för att de boende
skulle ha för dålig ork för att kunna delta i aktiviteter utomhus. Under sommaren höjdes
staketet och grinden mot parken från 120 centimeter till 160 centimeter. Grinden fick
dessutom en stängningsmekanism som krävde tvåhandsfattning.
Vid intervjuerna efter sommaren visade det sig att det höjda staketet och det nya låset hade
fungerat bra. Personalen var inte längre bekymrad för att någon skulle klättra över staketet.
Dörren som leder från gården till äldreboendets entréhall hade dock fortsatt att vara en källa
till oro trots att det inte hade inträffat att någon boende lämnat gården under sommaren. Det
fanns även en rädsla för stöld och skadegörelse i och med att utomstående skulle kunna
12

komma in på innergården. Den oro för skadegörelse som fanns under våren visade sig
obefogad och gården fick vara helt i fred för skadegörelse under sommaren.
Rädsla för ökad arbetsbelastning
Före sommaren upplevde personalen en oro för att aktiviteterna på innergården inte skulle
kunna gå att anpassa till de boende, utan att det istället skulle bli ytterligare arbetsuppgifter
för personalen. Denna rädsla visade sig till viss del befogad eftersom personalen kände ansvar
för att hålla snyggt på gården när inte den ansvariga skötselfirman skötte ogräsrensning och
vattning på ett tillfredställande sätt. Främst tog man sig an de ytor som låg närmast den egna
sittplatsen. Personalen nämnde i samband med detta att de fått uppskattning för sina insatser
från annan personal i huset som noterat att underhållet på innergården varit eftersatt. De
trädgårdsaktiviteter som gjorts tillsammans med boende i till exempel potatislandet hade
däremot inte alls upplevts som betungande. Arbetsfördelningen mellan de som ägnat mer tid
åt uteaktivteter och de som utförde arbetsuppgifter inomhus hade fungerat bra.
2. Aktivering av personer med demens i utemiljön
Erfarenheter och förslag på aktiviteter
I de första intervjuerna beskrev personalen sina erfarenheter av aktiviteter från tidigare
arbetsplatser, främst olika utomhusspel och att grilla. De hade även erfarenhet av att boende
deltagit i lättare trädgårdsaktiviteter, till exempel att plantera i krukor eller rensa ogräs i
rabatter. Personalen betonade redan i de första intervjuerna att det var värdefullt att bara vistas
utomhus och att se på det som växer. Under intervjuernas gång framkom förslag på tänkbara
aktiviteter. Vissa förslag kretsade kring anspråkslösa vardagsaktiviteter som att ta en
promenad, kunna sitta utomhus och läsa en tidning, sitta i solen eller dricka kaffe vid
utemöblerna. Andra förslag knöt an till trädgårdsprojektet, till exempel att så blommor, odla
grönsaker, skörda bär och frukt eller rensa ogräs. En person föreslog att man kommande
vinter skulle bygga blomlådor tillsammans med pensionärerna i stället för att köpa.
Efter sommaren beskrev personalen bland annat de aktiviteter som uppstått kring
blomkrukorna vid uteplatsen. Personalen hade till exempel vattnat eller nypt bort vissna
blommor tillsammans med de äldre, och personalen talade om de samtal som dessa aktiviteter
givit upphov till. Boende hade också deltagit i vattning av rabatter och potatislandet
tillsammans med personalen. Att rensa ogräs i rabatterna var en aktivitet som vissa boende
tagit eget initiativ till. Personalen hade under sommaren regelbundet tagit promenader utanför
gården med de boende.
Svårigheten att motivera de boende
Svårigheten att motivera de boende till att vara aktiva ute var inget som framkom i de
inledande intervjuerna, men detta var något som togs upp upprepade gånger efter sommaren.
Enligt personalen visade det sig ibland svårt att motivera de boende till att gå ut och vara
aktiva. Det har framför allt varit en boende som har varit aktiv och på eget initiativ rensat
ogräs eller deltagit i annan trädgårdsskötseln. Oftast var det personalen som planterade,
vattnade eller rensade ogräs medan de boende tittade på. Ibland hade det gått att få
pensionärerna aktiva genom att personalen påbörjade en aktivitet som sedan en boende ville ta
över. Personalen var mycket entusiastisk när det gällde de olika trädgårdsaktiviteterna och
ibland kunde vi notera att de blev så uppslukade av själva aktiviteten att de hade svårt att
samtidigt kunna stiga åt sidan och motivera de boende till att delta mer aktivt.
13

Aktiviteterna
Det mest konkreta förslaget i intervjuerna före sommaren handlade om att man ville köpa en
grill till avdelningen. Önskan om att anlägga ett potatisland samt möjligheten att kunna koka
saft på egna bär eller odla sina egna grönsaker och kryddor framkom också. Efter sommaren
nämnde inte personalen något önskemål om att odla bär eller frukt, men man såg fram emot
att kunna skörda från rabarberplantan. Rädisodlingen hade misslyckats, eftersom den inte
hade gallrats eller fått tillräckligt med vatten. En lärdom från sommaren var att odlingarna inte
fick vara allt för skötselkrävande utan måste fungera även när den mer trädgårdsintresserade
personalen har semester.
Mest nöjd var man med potatisen som gett överraskande stor och välsmakande skörd.
Potatislandet fungerade som ett mål för kortare promenader på innergården och inbjöd till
samtal med de boende. Den rikliga skörden medförde bland annat att man kunde bjuda övriga
avdelningar på sillfest med nyupptagen potatis på innergården. Efter sommaren framkom att
den stora grill som köpts in hade använts flitigt under hela sommaren. Personalen berättade
om många trevliga kvällar när personalen och de boende suttit ute länge på kvällen och grillat,
pratat och sjungit. De boende har under sommaren tillbringat en stor del av tiden vid
utemöblerna där de vid fint väder har ätit frukost, suttit och pratat och druckit kaffe.
Personalen framhöll innan sommaren värdet av ett utflyktsmål inom lagom promenadavstånd.
Man tog korta promenader till sjön men saknade bra sittplatser längs vägen. Personalen hade
dessutom funderingar på att hyra en kolonilott i det närliggande koloniträdgårdsområdet för
att ha ett bra och tydligt utflyktsmål. Det talades också om att besöka en 4H-gård i
grannskapet för att de boende skulle kunna titta på djuren och åka med häst och vagn.
Efter sommaren fanns det inte längre intresse för att skaffa en egen kolonilott.
Trädgårdsaktiviteterna på innergården hade fått personalen att inse att en kolonilott skulle
vara ett alldeles för krävande åtagande. 4H-gården hade varit sommarstängd, så några
utflykter dit hade inte gjorts. Promenaderna i närområdet hade till viss del fungerat som
ersättning för utflyktsmålen. Vid ett tillfälle hade hela avdelningen gjort en utflykt hem till
enhetschefens trädgård.
3. Platsen - personalens syn på innergården
Egna idéer och initiativ
När vi bad om egna förslag till gården var personalen inledningsvis försiktiga, men under
intervjuernas gång kom allt fler förslag, mer eller mindre alvarligt menade: miniväxthus,
solstolar, prydnadsfåglar till dammen och målade stenar. Kryddväxter och bärbuskar
föreslogs. Även fruktträd nämndes men då påpekade någon att det tog allt för lång tid att
vänta på att träd ska bära frukt. Efter sommaren berättade personalen om vitlöksklyftor och
fröer till sommarblommande perenner som såtts längs med ytterkanten av en planteringsyta
samt kryddor som införskaffats för odling i krukor. I dammen fanns en familj badkarsankor i
gul, röd och blå plast som en kvinna i personalen tagit med sig. Personalen hade blivit mer
mån om att det skulle se trevligt ut på innergården och hade till exempel bytt ut glasburkarna
som tidigare fått tjänstgöra som askkoppar mot en målad blomkruka med fat. De hade
engagerat sig i vilka utemöbler som de ville ha och bytt ut bord som de inte tyckte om. Inför
nästa sommar var personalen enig om att behålla och utvidga det potatisland på gården som
hade skapats under vårens arbetsdag. Intresserad personal hade även förslag till fler egna
planteringar med sommarblommande perenner i befintliga rabatter till nästa säsong.
14

Missnöje med anläggning och skötsel
De mest växtintresserade i gruppen hade följt anläggarnas arbete med planteringar under
november och december. Under de inledande intervjuerna vädrade de en viss skepsis över
anläggarnas kompetens med tanke på den sena planteringen. De var missnöjda över att många
av lökväxterna frusit upp, men berättade även om perenner som de känt igen.
Gruppen funderade mycket över hur det var tänkt med vegetationen runt och i dammen där
ytorna dominerades av sten och öppen jord. Några saknade ätliga växter på gården. Ingen
talade om skötseln av de gemensamma gårds- eller parkytorna i de inledande intervjuerna.
Efter sommaren framkom önskemål om tillgång till blommande växter från tidig vår till sen
höst. Den dåliga växtetableringen runt dammen kommenterades. De hade själva avlägsnat fula
och döda plantor. Det fanns ett utbrett missnöje med hur skötselansvarig entreprenör skött
ogräsrensning och vattning under sommaren. Personalen hade känt ett ansvar för att hålla
snyggt på gården och då främst i de ytor som låg närmast den egna uteplatsen. Efter
sommaren hade man fått en viss insikt i hur byggprocessen med besiktningar fungerar, och de
hade fått veta att anläggaren skulle komma och göra återplanteringar av vissa vegetationsytor.
En person sade att när bara slutbesiktningen var klar kommer hon att känna sig friare att
arbeta i planteringsytorna efter eget huvud.
Den centralt placerade dammen gav under våren upphov till många funderingar. Personalen
visste inte hur den skulle skötas, om det fanns en fontän eller hur det var tänkt med vegetation
i och runt vattnet. Det fanns också idéer om att hålla fisk för att ge dammen ytterligare
innehåll. Efter sommaren visade det sig att det endast funnits vatten i dammens botten. Det
metallrör som fanns i dammen och som de flest tolkat som en del av en fontän visade sig vara
en flottör för vattennivån. Det var alltså inte planerat för en fontän. Dammen var dessutom
felkonstruerad och höll inte rätt höjd på vattenytan. I intervjuerna efter sommaren var det
ingen längre som talade om att skaffa fiskar.
Väder och vind
Vid den inledande intervjun fanns inga funderingar hos personalen om hur klimatet på denna
omslutna gård skulle kunna upplevas. Under vårmånaderna, när man började sitta ute i solen,
blev många uppmärksamma på hur vinden blåste kallt i ett stråk intill uteplatsen. Även efter
sommaren fanns några kommentarer kring blåst, men främst talades det om hur varmt det
hade varit i juli och augusti. På grund av värmen föredrog de boende att stanna inomhus stora
delar av dagarna. Tidiga morgnar hade varit sköna, och på kvällstid hade uteplatsen varit väl
använd. Demensavdelningen hade sina möbler under den stora balkongen som tillhörde
avdelningen ovanför. Detta tak hade även varit till nytta vid lätta regn. En person noterade att
gården är ganska mörk och tyckte det var viktigt att ljuset kommer in och inte utestängs av
vegetation nära sittplatsen.
Uteplatsen som förlängning av allrummet
Det framkom i de inledande intervjuerna att ingen i personalgruppen hade deltagit i
planeringsarbetet, byggprocessen eller varit med på den genomgång som arkitekten hade vid
inflyttningen av äldreboendet. Endast verksamhetschefen fick information om hur
innergårdarna och den omgivande parkmarken var planerade och vilka tankar som låg bakom
gestaltningen. Vid vårens intervjuer hade gruppen inte närmare reflekterat över att
innergården skulle kunna bli en aktiv del av vårdmiljön. De hade inte heller närmare
reflekterat över att det skulle kunna vara möjligt att påverka gårdens utveckling genom egna
initiativ. Efter sommaren hade gården verkligen blivit en förlängning av allrummet och
fungerat som ett extra vardagsrum. Personal pekade på värdet av närheten mellan uteplatsen
15

och avdelningen. Sittgruppen flyttades vid ett tillfälle till gårdens motsatta och skuggigare
sida, men detta upplevdes inte som lyckat, eftersom man saknade den direkta samhörigheten
med avdelningen. Ett annat exempel gällde grillens placering. När grillen ställdes upp så att
den inte syntes från uteplatsen kom inte de äldre fram till grillen eller den personal som höll
på med matlagningen.
Drömmen om kolonilotten
Vid de inledande intervjuerna talades det, som tidigare nämnts, om funderingarna kring att så
småningom skaffa en kolonilott till avdelningen. Flera av de boende talade ofta och gärna om
de lotter de haft tidigare i livet. Från avdelningen kunde man med blotta ögat se ett
kolonistugeområde beläget inom gångavstånd från avdelningen. Personalen talade om värdet
av att ha ett bra utflyktsmål för promenader samtidigt som lotten skulle vara en plats för
odling av både blommor och nyttoväxter. Före sommaren uttrycktes inga funderingar över
vilket skötselbehov en kolonilott skulle medföra. Efter sommaren var alla överens om att det
inte skulle vara möjligt att klara den ökade arbetsbelastning och tidsåtgång som skötseln av en
kolonilott skulle innebära.
16

Diskussion och slutsatser
God vård och hög kvalitet i demensvården bygger på idén om att vårdgivarna underlättar för
de boende att leva ett så normalt liv som möjligt. Personalens omsorg handlar om att
kompensera för sjukdomens konsekvenser och hjälpa de boende att fortsätta delta i dagliga
aktiviteter (Zingmark 2000, Öhlander 1996). För personer med en demenssjukdom begränsas
ofta möjligheten till utevistelse och utomhusaktiviteter kraftigt. Tidigare naturliga aktiviteter
som att gå ut och ta en promenad, gå och handla eller påta i trädgården går inte längre att
genomföra på egen hand.
Inom äldreomsorgen finns mer eller mindre vedertagna rutiner kring hur man bygger vidare
på de rum som byggnadsarkitekten och inredningsarkitekten lämnat över. Personalen sätter
sin prägel på inomhusmiljön utifrån sin uppfattning om vad som skänker trivsel och
hemkänsla åt dem som skall komma att bo på avdelningen. Den demenssjukes egna rum
inreds med personliga tillhörigheter. De gemensamma rummen präglas av moderna möbler
och utrustning för en funktionell arbetsplats, boendes personliga tillhörigheter och äldre
möbler samt föremål som är tänkta att ge associationer till en epok då den demenssjuke var
frisk och levde ett aktiv liv (Öhlander 1996). Gruppboenden byggs med intentionen att uppnå
en hemlik miljö som de äldre kan känna igen och relatera till. Detta gällde också
inomhusmiljön på det gruppboendet där vi genomförde vår studie.
Vid studiens början kunde vi hos personalen inte upptäcka motsvarande strävan efter
hemlikhet i förhållande till utemiljön. Trots att flera av personerna i vår studie hade goda
erfarenheter av trädgårdsaktiviteter från tidigare anställningar, och trots att endast en
terrassdörr skilde innergården från allrummet, sågs inte gården som en självklar del av
vårdmiljön. Personalen hade inte funderat över möjligheterna att själva förändra miljön på
gården på motsvarande sätt som inne på avdelningen. Den utformning som
landskapsarkitekten givit gården togs för given, även om man var kritisk till delar av den.
Utemiljön präglades helt av en sober neutralitet typisk för offentliga anläggningar. Ett drag
hos en offentlig anläggning är just att den sköts av ”någon annan”, den kräver inget aktivt
deltagande av besökaren, och inbjuder inte till egna initiativ. Innergården sände inga signaler
som påminde personalen om hemlikhet och inbjöd därför inte heller till delaktighet. I våra
samtal om hur personalen ville använda och påverka utemiljön refererade de främst till
villaträdgårdar, koloniträdgårdar eller byggbutikernas reklamblad. Förebilderna för hemlik
utemiljö hämtades naturligt från egna erfarenheter från villaträdgårdar och
koloniträdgårdsområden. En anledning till önskan om en kolonilott var kanske en reaktion på
att innergården saknade drag av hemlik eller personlig trädgård, och att personalen därför inte
ansåg sig kunna påverka utvecklingen på gården.
Efter sommaren kunde vi konstatera att en insikt om att gården kunde påverkas hade börjat
växa fram. Personalen hade börjat använda innergården som en förlängning av avdelningens
allrum. Man hade börjat påverka utformningen genom att själv så frön, odla potatis och
plantera växter i planteringsytorna. Det fanns krukor med sommarblommor, trädgårdsmöbler
som personalen valt, trädgårdsgrill och färgglada plastankor i dammen. Zingmark (2000)
menar att genom personalens strävan att skapa en ombonad och hemlik miljö, uppstår en
familjaritet. Det är detta familjära tillstånd som är viktig för de dementa, inte möbler eller
föremål i sig.
17

Studien visar att personalens engagemang i att försöka påverka utemiljön bidrog till att
motivera de boende att gå ut. Som ett exempel från vår studie kan vi nämna personalens
kommentar om hur de boende gärna följt med till potatislandet, eller tagit över arbetsuppgifter
som personalen påbörjat. Detta överensstämmer med vad Bite och Lovering (1999) noterade
vid en studie av en anpassad trädgård vid ett äldreboende för personer med Alzheimers
sjukdom. En av de faktorer som påverkade huruvida de boende valde att gå ut eller ej,
handlade om att personalen själva var aktiva utomhus. De boende blev nyfikna på vad som
lockade ut personalen. Det faktum att personalen uppskattar och använder utemiljön blir
alltså en viktig förutsättning för att också de äldre ska komma ut. Bite och Lovering trycker
också på vikten av personalens förmåga att motivera de boende till att gå ut. Vi såg i vår
studie hur viktiga de i personalgruppen med ett eget intresse för trädgård var. De mest
drivande i att få med sig boende i olika aktiviteter hade antingen ett eget trädgårdsintresse
eller haft positiva erfarenheter av utomhusaktiviteter från annan arbetsplats.
Studien visar att även om de boende endast tittade på när personal planterade, vattnade eller
rensade ogräs, så kände de sig delaktiga. Personalen pekade på värdet av de samtal som
aktiviteterna på innergården gav upphov till. Växterna och miljön väckte minnen från en tid
innan demenssjukdomen och de boende fick dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter i
diskussioner om trädgårdsskötsel, kolonilotter, sommarstugor etc. Utomhus kan det vara
lättare att mötas på en mer jämlik nivå i relationen vårdare och boende. Fredell (1998)
resonerar om hur den fysiska miljön kan motverka eller medverka till personalens intentioner
om god omvårdnad. Med kunskap om platsen och lämpliga arbetsmetoder har utemiljön
möjligheter att bidra till god omvårdnad.
I likhet med Jernberg (2001) visar studien att utemiljön och utevistelsen kan vara ett sätt att
bryta vårdbehövande äldres passiva tillvaro och att höja deras livskvalitet. Utomhus finns
många möjligheter till aktiviteter som går att anpassa till olika grader av demens. Inomhus
kan det vara svårt att tillgodose boende med ett stort rörelsebehov. För dem finns det utomhus
möjlighet att utföra mer fysiskt krävande aktiviteter så som att luckra rabatter, kratta, ta en
promenad eller räfsa löv (Olofsson, Thelander, Lenninger 2004). Trädgården kan hjälpa
demenssjuka att för en stund hitta tillbaka till sitt gamla jag. Att känna igen föremål i
trädgården kan vara betryggande om man mår dåligt eller är orolig (Bengtsson, 2003;
Jernberg, 2001). Att kunna vistas ute och delta i någon aktivitet i syfte att avleda en boendes
oro eller rastlöshet är också en stor tillgång för personalen vid ett gruppboende (Olofsson,
Thelander, Lenninger 2002). I denna studie kunde potatislandet fungera som ett naturligt mål
för kortare promenader på innergården. Det gavs en anledning till att gå ut och vattna eller
följa tillväxten, och därigenom kunde boendes oro avledas. Bengtsson (2003) beskriver att
trädgården och utemiljön vanligtvis upplevs som viktig för att få lugn och ro och avkoppling.
Utemiljön kan fungera som en plats för återhämtning för både boende och personal.
Personalen berättade om många trevliga kvällar när personalen och de boende suttit ute länge
på kvällen och grillat, pratat och sjungit. Vår tolkning är att sociala aktiviteter såsom
sångstunder, kaffe och middagar har bidragit till att bygga upp en familjär stämning kring den
egna uteplatsen.
Den praktiska handledningen från oss (arbetsterapeut och landskapsarkitekt) visade sig vara
det viktigaste momentet i utbildningen för att personalgruppen skulle komma igång och
använda utemiljön i vårdarbetet. Personalen kan inte inom ramarna för sina ordinarie
arbetsuppgifter ta på sig skötseln av en trädgård eller park. Det kan inte heller förväntas att de
har de fackkunskaper som krävs för skötsel och underhåll. Behovet av stöd i frågor som rör
fortsatt trädgårdsskötsel och uteaktiviteter kvarstår. Vår egen slutsats är att vi skulle ha lagt
18

mer tid på att diskutera och låta personalen praktiskt arbeta med de boende i olika
trädgårdsaktiviteter. I likhet med Fredell (1998) menar vi att medvetenheten och kunskaperna
hos personalen om miljöns potential som stöd i arbetet, måste underhållas och byggas på
annars sjunker de insikter undan som vunnits. Uppföljning och återkoppling är nödvändigt
för att en förändring av arbetsuppgifterna med utevistelse i vardagen skall permanentas.
Vi vill också peka på vikten av att projekterande landskapsarkitekter, inför planeringen av ett
äldreboende, har kunskap om hur en trädgård kan användas och underhållas.
Stöd från verksamhetschef, enhetschef och arbetsgruppens egna värderingar samt planering av
arbetet är avgörande faktorer för om ett förändringsarbete kring att använda utemiljön mer i
det dagliga arbetet skall lyckas. Vår slutsats är även att personalens intresse för, och kunskap
om, trädgård och trädgårdsskötsel har en betydelse för om de boende kommer ut och deltar i
trädgårdsaktiviteter eller inte. Vi hade innan studiens början förväntat oss att personalen
skulle känna att de hade ont om tid för att gå ut och att andra aktiviteter prioriterades. Det
visade sig att så inte alls var fallet. Flera i personalgruppen hade ett personligt intresse för
trädgård och de var mycket motiverade till att ta med de boende ut för att delta i olika
aktiviteter. Arbetsfördelningen mellan de som ägnat mer tid åt uteaktiviteter och de som
utförde arbetsuppgifter inomhus fungerade bra vilket också är en förutsättning för att
utevistelserna skall kunna bli en bestående rutin.
Det visade sig också att en viktig effekt av vårt arbete, och av utbildningsprogrammet, var att
personalen fick insikt om hur de skulle begränsa sina idéer och visioner till en realistisk nivå.
Efter sommaren var personalen nöjd med att de inte hade åtagit sig mer odling eller
skötselansvar. Personalen kände dock ansvar för att hålla snyggt på gården när inte den
ansvariga skötselfirman skötte ogräsrensning och vattning på ett tillfredställande sätt. Främst
tog man sig an de ytor som låg närmast den egna sittplatsen. Ett viktigt led i skapandet av en
god utemiljö vore att uppmuntra möten mellan vårdpersonal och de personer som ska sköta
marken. Kunskap om varandras kompetenser underlättar för en gemensam syn på hur
utemiljön kan användas och utvecklas. Behovet av att skapa tillfällen för kontinuerliga möten
för att lösa problemen på plats har blivit tydliga.
19

Referenslista
American Psychiatric Association. (1994). Diagnostic and Statistical manual of Mental
disorders. (4:e uppl, DSM-IV). Washington, DC: American Psychiatric Association.
Basun, H., Ekman, S. –L., Englund, E., Gustavsson, L., Lannfelt, L., Nygård, L., Terzis, B.,
Wahlund, L. -O., Björlin, G., Eriksdotter Jönhagen, M., Rylander, A., & Sparring Björkstén,
K.(1999).Om demens. Stockholm: Förlaget Hagman.
Bengtsson, A.(2003).Utemiljöns betydelse för äldre och funktionshindrade, En
kunskapssammanställning av Statens folhälsoinstitut, Sandviken: Sandvikens tryckeri.
Bite & Lovering refererade i Cooper Marcus, C. & Barnes, M. (Eds.). (1999). Healing
Gardens: Therapeutic benefits and design recommendations. New York: John Wiley & Sons.
Blair, S.(1997) Ökad fysisk aktivitet – prevention av hjärtkärlsjukdom, cancer och
sockersjuka. Längre liv och bättre hälsa – en rapport om prevention, SBU rapport nr 132.
Stockholm.
Borell, L.(1992)The activity life of persons with a dementia disease. Doctoral thesis.
Department of Geriatric Medicine, Karolinska Institute. Stockholm
Brawley, E. C.(1997). Designing for Alzheimer´s Disease. New York: Wiley & Sons.
Fridell, S. (1998). Rum för vårdens möten. Om utformning av fysisk vårdmiljö för god vård.
Institutionen för Arkitektur och stadsbyggnad. Kungl Tekniska Högskolan, Stockholm.
Frändin, K.(1995). Physical activity and functional performance in population studied
longitudinally from 70 to 76 years of age. Unpublished doctoral dissertation, University of
Göteborg, Göteborg.
Hallberg, I. –L. (1990). Vocally disruptive behaviour in severely demented patients in relation
to institutional care provided. Unpublished doctoral dissertation, New series no 261,
Department of Advanced Nursing, University of Umeå, Umeå.
Heikkilä, K. (2004) The role of ethnicity in care of eldery Finnish immigrants. Doctoral
thesis. Department of Neurotec, Centre of Exellence in Eldery Care Research, Karolinska
Institute. Stockholm
Jernberg, A. (2001). Natur och trädgård inom vård och omsorg. Dalarnas Forskningsråd.
Kaplan, R., Kaplan, S. (1989). The experience of nature. Cambridge, MA: Cambridge
University Press
Kielhofner, G. (1995). A model of human occupation, theory and applications (2 nd ed).
Baltimore: Williams and Wilkins.
Krothe, J. S.(1997).Giving voice to eldery people: community-based long term care. Public
Health Nursing, 17, 217-26
20

Kvale, S.(1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Küller, R., & Küller, M. (1994). Stadens grönska, äldres utevistelse och hälsa. (Rapport 24).
Stockholm: Byggforskningsrådet.
Lee, D.L.(1992). Health care access and advocacy for immigrants and other underserved
elders. Journal of Health Care for the Poor and Underserved, 2, 448-64.
Magnússon, F. (1996) När syster kommer med medicinen. Vardagens revir och ritualer på ett
sjukhem. I Szebehely (red) Omsorgens skiftningar. Begreppet, vardagen, politiken,
forskningen. Lund: Studentlitteratur.
Marcusson, J., Blennow, K., Skoog, I., & Wallin, A. (1995). Demenssjukdomar.
Falköping: Almqvist & Wiksell Medicin.
Morgan, D.L. (1997): Focus groups as qualitative research. Sage: Thousand Oaks, Calif.
Nygård, L. (2000) Rapporter/ stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum 2000:8
Äldre och Folkhälsa rapport 19
Ottosson, J. & Grahn, J. (1998). Utemiljöns betydelse för äldre med stort vårdbehov.
(Stad och Land, nr 155) Alnarp: Movium, Sveriges lantbrukuniversitet.
Olofsson, L., & Thelander, V. (2002). Att få göra det man vill. (Rapport 8).
Stockholm: KC, Kompetenscentrum inom äldreomsorg och äldrevård.
Lenninger, A., Olofsson, L., Thelander, V.(2002).Park och trädgård för äldre i särskilda
boendeformer; en plats för rehabilitering och vila.(Rapport11) Stockholm: KC,
Kompetenscentrum inom äldreomsorg och äldrevård.
Olofsson, L., Thelander, V., Lenninger, A. (2004).Trädgårdsaktiviteter för personer med
demens. (Rapport 20) Stockholm: KC, Kompetenscentrum inom äldreomsorg och äldrevård.
Olsson, A. & Halding, I.R.(1998).Caring for dement people in their homes or in sheltered
accomodatio as reflected on by home-care staff during clinical supervision sessions. Journal
of Advanced Nursing, 27, 241-252.
Ulrich, R.S. (1984). View through a window may influence recovery from surgery. Science
224, 420-421
Zingmark, K. (2000). Experiences related to home in people with Alzheimer´s Disease.
Medical Disertation from Umeå University. Umeå
Ölander, M.(1996) Skör verklighet. En etnologisk studie av demensvård i gruppboende.
Akademisk avhandling. Stockholms universitet. Institutionen för folklivsforskning.
Stockholm
21

Publicerade rapporter vid Kompetenscentrum
Rapport 1: Inventering av utbildningsnivå och utbildningsintresse bland fast anställd
personal inom äldreomsorgen i Älvsjö stadsdel och Botkyrka kommun.
Kristiina Heikkilä. November 2001 sid 1-18
Rapport 2: Effekter av styrketräning hos äldre personer med stroke - En pilotstudie
Madeleine Wallberg. November 2001 sid 1-17
Rapport 3: Äter pensionärer som bor på servicehus för lite mat
Ann Ödlund Olin, Afsaneh Koochek, Tommy Cederholm, Olle Ljungqvist. December 2001
sid 1-16
Rapport 4: Beskrivning av upplevda problemsituationer vid morgontoaletten för äldre
personer boende på sjukhem.
Johanna Gunnarsson. November 2001 sid 1-29
Rapport 5: Områdesbeskrivningar av Botkyrka kommuns och Älvsjö stadsdels äldreomsorg.
Lotta Henriksson, Marie Rönnerfält. December 2001 sid 1-29
Rapport 6: Ledarskap som social konstruktion och relation - En studie av sju
hemtjänstchefers föreställningar om sin ledningsfunktion inom äldreomsorgen.
Hannele Moisio. December 2001 sid 1-45
Rapport 7: Anpassad styrketräning för äldre. Effekter på hemtjänstbehov, funktionell
förmåga, balans och psykiskt välbefinnande.
Marko Saastamoinen. Mars 2002 sid 1-20
Rapport 8: Att få göra det man vill. Delarbete 1: En kartläggning av intressen hos äldre
boende på servicehus, Delarbete 2: Äldres intresse för promenader och trädgårdsskötsel.
Lotta Olofsson, Verus Thelander. April 2002 sid 1-31
Rapport 9: Behovsbedömning inom Botkyrka kommuns och Älvsjö stadsdels äldreomsorg.
Lotta Henriksson, Marie Rönnerfält. April 2002 sid1-41
Rapport 10: Vem skulle informerat om det Sju äldres upplevelser av
informationsöverföringen mellan vård- och omsorgsgivande organisationer.
Lotta Nilsson. Augusti 2002 sid 1-28
Rapport 11: Park och trädgård för äldre i särskilda boendeformer – En plats för rehabilitering
och vila. Anna Lenninger, Lotta Olofsson, Verus Thelander. September 2002 sid 1-26
Rapport 12: Mångkulturell äldreomsorg i Botkyrka kommun. Tre kartläggningar kring
äldreomsorgen för personer med utländsk bakgrund i Botkyrka kommun. Marie-Heléne
Lignercrona, Kristiina Heikkilä, Tarja-Brita Robins Wahlin. November 2002 sid 1-26
Rapport 13: Det är roligt, spännande och en utmaning! Vårdares upplevelser av att arbeta i
demensvården. Ann-Christin Kärrman. November 2002 sid 1-25
22

Rapport 14: Inventering av utbildningsnivå och utbildningsintresse bland fast anställd
personal inom äldreomsorgen i Hägerstens stadsdel. Kristiina Heikkilä. Februari 2003 sid 1-
13
Rapport 15: Jag kom till Sverige för att få vara med min son. Äldre invandrares upplevelser
av hemtjänstinsatser eller hemvårdsbidrag i Botkyrka kommun. Ferri Eshraghi. Februari 2003
sid 1-17
Rapport 16: Tvärkulturella möten i äldreomsorgen. Exempel från Botkyrka kommun. Sang
Kum Yeo. Maj 2003 sid 1-39
Rapport 17: Behovsbedömningsprocessen. Ett implementeringsarbete med
biståndsbedömarna i Botkyrka kommun. Marie Rönnerfält, Lotta Henriksson. Augusti 2003
sid 1-24
Rapport 18: Vårdplaneringar på sjukhus – Form, innehåll och upplevelser. Natasja
Andersson. September 2003 sid 1-57
Rapport 19: De arbetsterapeutiska åtgärdernas betydelse. Uppföljning en månad efter
utskrivning från akutgeriatrisk klinik. Therese Rykatkin. Januari 2004 sid 1-28
Rapport 20: Trädgårdsaktiviteter för personer med demens. Utvärdering av en
interventionsmodell. Lotta Olofsson, Verus Thelander, Anna Lenninger. Januari 2004 sid 1-
21
Rapport 21: Den undanskymda vrån. Mötet mellan vårdbiträdet i hemtjänsten och
pensionären. Kjell Engblom, Åsa Helberg. Mars 2004 sid 1-46
Rapport 22: Det är människor vi jobbar med… Teamutveckling genom handledning av
personal på ett demensboende. Ann-Christin Kärrman, Hannele Moisio. April 2004 sid 1-31
Rapport 23: Utvärdering av utbildningssatsningen vid Tumba äldreboende. Christina Hofer.
Augusti 2004 sid 1-32
Rapport 24: Jag är hans livslina! Makars upplevelser av delaktighet i omvårdnaden på
sjukhem. Lena Kvarnström. Augusti 2004 sid 1-38
23